Diskurser

De ekvivalenskedjor som skapats av de studerade uttalandena kan nu sammanföras i distinkta diskurser, som kan ställas i jämförelse med varandra. Detta tillåter en jämförelse både mellan partierna, men också en jämförelse mellan de olika riksdagsåren. Inledningsvis kan det konstateras att inga motstridiga diskurser under samma år inom samma parti har kunnat hittas. De tecken som har knutits till varandra under ett år har varit kompatibla med andra tecken som knutits till modellen senare under året av talaren. Ett exempel på detta är hur Reinfeldt under hela 2014 återkommer till tecken som frihet och ordning. Den svenska modellen fungerar här som en flytande signifikant, i och med att den knyts in i olika ekvivalenskedjor och diskurser,

som inte är kompatibla med varandra. Sahlin, Reinfeldt, Damberg och Löfven använder termen mycket, vilket innebär att de kopplar den till många tecken. Detta gör det möjligt att sammanföra de enskilda ekvivalenskedjorna från deras uttalanden till sammanhållna diskurser. En första diskurs kan skapas utifrån de uttalanden som Sahlin gjorde 2009. Denna kan benämnas som en Solidaritetsdiskurs, i och med att detta är ett priviligierat tecken inom diskursen. Här betonas hur staten tar sitt ansvar för hur arbetarens förhållanden är och kräver aktivitet gentemot arbetsmarknaden, men i samförstånd med företagen. Staten fungerar alltså som en länk till och en hjälp för företagen, där länken utgörs av ett långsiktigt samarbete och förtroende. Den svenska modellen är kopplad till detta samförstånd, vilket i sin tur legitimeras av att det ger individen möjligheter till att få utbildas och slippa arbetslöshet. Solidariteten är inte begränsad till enbart Sverige, utan även internationellt mot andra arbetare. Sverige är samtidigt en förebild för det övriga Europa. Även Dambergs uttalanden kan föras in under denna diskurs, då han betonar solidaritet, men även lika villkor för olika människor. Den svenska modellen legitimeras av att den upprättar ett samförstånd som upprätthåller individuella rättigheter. Solidariteten fyller därmed en direkt funktion i att individers rättigheter inte kränks. Visserligen ställer Sahlin tydligt arbetaren i fokus i sina uttalanden, och Damberg kan snarare sägas ställa individen i fokus genom att betona den enskilda individens rättigheter och genom att tala om exempelvis ”den polska byggarbetaren”, snarare än ”polska byggarbetare”, men kopplar hela tiden individen rättigheter till dennes roll som arbetare genom tecken som exempelvis lön eller rätt att slippa visstidsanställningar. Hotet mot den svenska modellen är inom denna diskurs tydligt partipolitiskt; Sahlin betonar samförståndet mellan europeiska socialdemokrater som en gemensam röst för modellen i Bryssel, och ställer samtidigt dessa i kontrast mot icke-socialdemokratiska partier som fungerar som ett hot mot modellen. Damberg betonar å sin sida Moderaterna som det stora hotet mot modellen samtidigt som han betonar att Socialdemokraterna för ”en politik i Sverige och i Europa”, vilket innebär att det är andra politiska partier som utgör hotet mot modellen. Det dras med andra ord inom denna diskurs ingen tydlig skiljelinje mellan det nationella och det internationella hotet, då det i båda fallen kommer från andra partier.

Denna internationella dimension kan kontrasteras mot en Nationalpartikulär diskurs som anförs av Reinfeldt under 2009, där Sverige beskrivs som litet och hotat, och där modellen beskrivs som att den ”respekteras” av andra länder men samtidigt kan röstas bort av dem. Här betonas istället att det är unikt att kollektivavtal sluts mellan arbetsgivare och arbetstagare utan

statlig inblandning, och att detta är någonting som både gjort Sverige starkt och som måste försvaras.

De ekvivalenskedjor som Reinfeldt under 2014 bildar kan sammanställas i ytterligare en gemensam diskurs, som kan benämnas som en Arbetsmarknadsdiskurs. Här dras en stabil gräns mellan politiken och arbetsmarknaden, vilket leder till att fler arbeten kan skapas, vilket i sin tur ligger till grund för dels en individuell frigörelse genom arbete, och dels en stor välfärdssektor genom att statens finanser stärks. Den svenska modellen kan främst kopplas till gränsdragningen mellan politiken och arbetsmarknaden, vilken både garanterar stabilitet och flexibilitet på arbetsmarknaden. Den svenska modellen kan samtidigt inte endast läsas som gränsdragningen i sig, eftersom det snarare är konsekvenserna för arbetsmarknaden som är det önskade målet och de centrala tecknen. Det är också i förhållande till dessa konsekvenser som politiken kan klassas som legitim eller ej; vänsterpartiets förslag, som Reinfeldt beskriver som en toppstyrning, avskrivs därför eftersom detta står i strid med flexibiliteten på arbetsmarknaden, vilket innebär att både den individuella friheten och det statsfinansiella missgynnas. Hotet mot modellen i denna diskurs ligger inom det politiska, eftersom det är de politiska partierna som avgör var gränsdragningen för politikens inverkan på arbetsmarknaden kan dras.

Från Löfvens uttalanden 2018 kan en Välfärdsdiskurs konstrueras. Här är, till skillnad från Socialdemokraternas tidigare betoning av individuella rättigheter, gruppens rättigheter ett tecken, där segregation utgör det stora hotet mot den svenska modellen. Genom att politiken ges större handlingsutrymme då modellen utvecklas kan en större välfärd byggas vilket i sin tur motverkar segregation i samhället, och skapar samhörighet. Flödet fungerar dock även omvänt i och med att flyktingar utgör ett hot mot modellen, då de kan bidra till en ökad segregation vilket i sin tur slår mot välfärden. Därigenom är den svenska modellen inte inom denna diskurs en gränsdragning för vad politiken får åstadkomma, utan snarare en möjlighet för politiken att täcka fler områden. Även arbete är centralt, och konstrueras i denna diskurs dels i relation till individens lön som skapar frihet för denne, och dels i relation till att välfärden förutsätter en stark arbetsmarknad.

Slutligen kan inte Kristerssons uttalande 2018 föras in i någon av de ovan nämnda diskurserna, då det inte finns något speciellt innehåll som Kristersson väljer att knyta till modellen. Istället betonas att Socialdemokraterna använder modellen utan att själva koppla den till någon faktisk politik. Således kan inte Kristersson sägas konstruera mening gällande själva modellen, utan snarare kring hur termen används av andra aktörer.

De olika diskurserna är inte kompatibla med varandra, och används därför för att stänga ute de övriga diskurserna. Bland annat betonar Damberg att Reinfeldt, som talar inom en Arbetsmarknadsdiskurs, inte förstår den svenska modellen. Reinfeldt å sin sida betonar att de visstidsanställningar som Damberg ser som ett utnyttjande av arbetare snarare är en del av valfriheten på arbetsmarknaden, som är central för modellen. Gemensamt för de olika diskurserna är att modellen hela tiden står under internt eller externt hot: hotet från politiska förändringar till följd av aktiv avveckling eller oförståelse, hotet från flyktingar, eller hotet från andra europeiska stater. I och med att den hela tiden hotas måste den även hela tiden försvaras, utvecklas, och behandlas i politiken. Detta tillåter modellen att ha en central ställning inom de olika diskussionerna. Modellen konstrueras inte i någon av diskurserna som död eller tillhörande historien, utan snarare som någonting högaktuellt. Under de studerade perioderna är det bara under 2013/2014, då båda partiledarna refererar till modellen i hög utsträckning, som diskurserna har en gemensam hotbild: det andra partiets förda politik.

Ytterligare ett centralt tecken för de olika diskurserna är ’svenskhet’, vilket skapar en positionering i förhållande till andra länder. Det betonas antingen att den svenska modellen är byggd på ”typiskt svenska” fenomen som exempelvis samförstånd inom den Nationalpartikulära diskursen, eller att den svenska modellen har möjlighet att förändras i och med att det går bra för Sverige som i Välfärdsdiskursen. Genom att Sverige är ett centralt tecken kan även den nostalgiska koppling göras som Andersson (2009) framhöll som central under tidigt 2000-tal. Därmed kan det framhållas inom Välfärdsdiskursen att modellen varit viktig för Sverige historiskt men nu måste utvecklas för att ha kvar sin relevans. I nära anslutning till detta refereras även samförstånd till, antingen mellan arbetsmarknadens parter, mellan företag och staten, eller mellan människor, som någonting starkt kopplat till Sverige. Skillnader existerar mellan diskurserna huruvida detta samförstånd är unikt för Sverige, vilket anförs i den Nationalpartikulära diskursen, eller om Sverige enligt Solidaritetsdiskursen endast har utvecklats längst jämfört med andra länder, men Sverige som en gemenskap är någonting gemensamt för diskurserna.

Trots dessa gemensamma punkter har alltså en pågående förändring ägt rum i diskussionen kring den svenska modellen i riksdagens partiledardebatter, sett till de studerade tidsperioderna. Det kan alltså sägas ha skett en kamp om betydelsebildning (Winther Jørgensen & Phillips, 2000:54). Modellen konstrueras inledningsvis inom antingen en Solidaritetsdiskurs, där modellen fungerar som ett säkrande av individuella rättigheter oavsett nationstillhörighet, eller inom en Nationalpartikulär diskurs, som snarare framhävt modellen som en del av Sveriges

unika förhållanden. Under nästa period konstrueras modellen istället antingen inom samma Solidaritetsdiskurs, inom vilken en konfliktlinje dras mellan den individuelle arbetaren och företagare, eller inom en Arbetsmarknadsdiskurs, där modellen istället utgör gränsdragningen mellan arbete och politik som säkrar en god arbetsmarknad. Konfliktlinjen har alltså förskjutits mellan Solidaritetsdiskursen och den diskurs som den utestänger, från att ha stått mellan nationen och det internationella till att stå mellan en konflikt- eller konsensusbaserad syn på relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare, genom att den diskurs Moderaterna verkar inom bytts ut. Slutligen har modellen under den sist studerade perioden konstruerats inom en Välfärdsdiskurs, vilken konstruerat modellen som en modell för sammanhållning mellan grupper i allmänhet och flyktingar i synnerhet genom ett byggande av välfärden.

Premfors (SOU 1999:77) övergripande kategorisering mellan arbete och politik har varit vägledande då jag konstruerat diskursernas nodalpunkter. Arbete utgör en nodalpunkt i Arbetsmarknadsdiskursen och Solidaritetsdiskursen, genom att det är ett tecken som alla andra tecken får sin betydelse genom. ’Välfärd’ får exempelvis sin betydelse genom att det är en konsekvens av en god arbetsmarknadspolitik, bland andra konsekvenser. Välfärden konstrueras här hela tiden som antingen någonting som för individen i arbete, eller som fungerar som ett skyddsnät då individen förlorar sitt arbete. Välfärden konstrueras alltså hela tiden utifrån tecknet arbete som en av flera positiva konsekvenser av en stark arbetsmarknad, samtidigt som arbete inte behöver konstrueras utifrån välfärd. Arbete utgör alltså nodalpunkten inom dessa diskurser. Även i välfärdsdiskursen är arbete ett centralt tecken och kan därmed ses som en nodalpunkt, men välfärden framhävs samtidigt som någonting som måste utvecklas, och alltså inte endast är en konsekvens av arbetsmarknaden utan ett separat värde. Politiken och mer precist Välfärden i sig är viktiga inom denna diskurs, och kan därför ses som en nodalpunkt vid sidan om arbete. Den svenska modellen existerar i ett nära förhållande till nodalpunkten i de olika diskurserna, alltså antingen nära arbetsmarknaden eller nära välfärden. Inom den Nationalpartikulära diskursen utgör varken politik eller arbete en nodalpunkt. Istället är ’Sverige’ det tecken som är mest centralt, då det är svenska förhållanden som både lägger grunden för modellen, och är det som hotas av andra länder.

De diskurser som jag konstruerat kan även illustreras i form av en tabell, se nedan. Istället för att åter redovisa alla de ekvivalenskedjor som återfunnits i materialet har jag istället lyft de centrala förhållanden som framhävs inom diskurserna.

2008/2009 2013/2014 2017/2018 Diskurs National-partikulär diskurs Solidaritets-diskurs Arbetsmarknads-diskurs ^{Välfärdsdiskurs} Centrala förhållanden Sveriges unika förhållanden Internationell styrka Individens rättigheter Förtroende mellan företag och stat Internationell solidaritet

Gräns mellan politik och arbetsmarknad Stabilitet och frihet skapar flexibel arbetsmarknad Frigörelse genom arbete Arbetares rättigheter Politikens stora handlingsutrymme En stark arbetsmarknad skapar välfärd

Hot mot modellen EU-länders politik Inrikespolitiska beslut Inrikespolitiska beslut Segregation

Nodalpunkt Sverige Arbete Arbete Arbete

Politik

Användare Reinfeldt Sahlin Damberg

Reinfeldt Löfven

Figur 3. Redovisning av diskurser.