”Jag står upp för den svenska modellen”
- en diskursanalys av hur den svenska modellen konstrueras i riksdagens
partiledardebatter
Joel Wiklund Hult
Kandidatuppsats 15 hp Vårterminen 2018
Statsvetenskapliga Institutionen, Uppsala Universitet Handledare: Kristina Boréus
Abstract
‘The Swedish model’ is a term which has a long history in the Swedish political debate. In recent years, the term has often been contested in terms of what it actually means; it has even been accused of being inherently meaningless. The purpose of this thesis is thus to examine how meaning is constructed in relation to the Swedish model through examining statements by the party leaders of the two biggest Swedish parties, the Social Democrats and the Moderates, during 2009, 2014 and 2018. Through applying aspects of the theoretical framework laid out by Ernesto Laclau and Chantal Mouffe to articulations of the Swedish model in party leader debates in the Swedish parliament, chains of equivalence and discourses centered around nodal points are constructed. A distinction can be drawn between several discourses, the threats to the model that are emphasized, and the constructions of liberty and safety in relation to the Swedish model.
Nyckelord: Den svenska modellen, Diskursanalys, Ernesto Laclau & Chantal Mouffe, Flytande signifikant, Omstridd term, Partiledardebatter.
Innehållsförteckning
1. Inledning ...4
1.1 Syfte och frågeställningar ...5
2. Teori...6
2.1 Tidigare forskning ...6
2.2 Socialkonstruktivism ... 10
2.3 Diskursteori ... 11
3. Design och metod ... 13
3.1 Insamlingsmetod ... 16
3.2 Analysverktyg... 16
4. Hur konstrueras den svenska modellen? ... 19
1. Inledning
’Den svenska modellen’ är en välanvänd term i det politiska samtalet i Sverige. Modellen refereras regelbundet till i partipolitiska debatter och har sedan 2000-talets början nämnts ungefär 40 gånger per år i Riksdagens kammarprotokoll. Att termen ’den svenska modellen’ refererar till någonting centralt för det svenska samhället råder det inget tvivel om – modellen betecknar någonting viktigt (SOU 1999:77: 138). Socialdemokraterna (2016) har till och med slagit fast att huvudkonflikten i hela det politiska samtalet rör modellen. Andra röster menar samtidigt att om modellen inte räddas, kommer Sverige snart stå inför en ”välfärdskollaps” (Broman, 2018). Parallellt med detta beskrivs modellen återkommande som redan förlorad. Exempelvis menar Forsberg (Neergaard & Stubbergaard, 2000:123) att allt som kännetecknade modellen redan är borta. I Maktutredningen 1990 framhölls att vissa delar av den svenska modellen nu var att betrakta som döda, men att modellen samtidigt bestod av ”ett stort antal separata element och särdrag som långt ifrån alltid harmoniserat med varandra” (SOU 1990:44: 407). Tonen är än allvarligare i Ekonomikommissionens rapport från 1993, då modellens fall anses ha påverkat hela samhällskontraktet, och Sverige nu beskrivs vara i ett ”avtalslöst tillstånd” (SOU 1993:16: 17-19).
Men vad är egentligen den svenska modellen? En översiktlig sökning i media visar att frågan inte är enkelt besvarad. Carola Lemne, VD för Svenskt Näringsliv, menar att hon anklagas för att ”vilja mörda modellen”, samt att den inte används korrekt: ”Just nu [är det] alldeles för många som klistrar den här etiketten på allt ifrån gränsskydd till välfärdsstat” (Nandorf, 2018). Även Sydsvenskans ledare (2018) tycker att modellen förtjänar bättre än att tömmas på ”verkligt innehåll”. Återkommande i diskussionen kring modellen är tanken att det allmänna samtalet skiljer sig från vad modellen ”faktiskt är”. Enligt detta synsätt finns det en tydlig definition av den svenska modellen som ofta missas i debatten. Detta kan länkas till Connollys (1993:20) resonemang kring att meningsskiljaktigheter gällande tolkningen av en viktig term ofta blir till dispyter över termens egentliga mening.
position i den politiska debatten, få allvarliga följder. En känsla av meningslöshet i det politiska samtalet har stora konsekvenser för den upplevda politiska legitimiteten (Möller, 2000:186). Skillnaden mellan att termen är omstridd och att den är helt innehållslös är alltså av stor vikt. Snarare än att utgå från att modellen används helt slumpmässigt för att, som Lemne uttrycker det, ”klistras på” vad som helst, vill jag undersöka huruvida modellen talas om på sammanhängande sätt.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att undersöka hur Moderaternas och Socialdemokraternas konstruktion av den svenska modellen förändrats under den senaste tioårsperioden. Det inomvetenskapliga bidraget blir därmed en fortsättning av tidigare forsknings klargörande av hur betydelsen hos den svenska modellen fixerats, genom att dels anlägga en ny teoretisk ansats i studien av begreppet, och dels genom att studera en begreppsanvändningsperiod som inte tidigare undersökts. Genom att utgå från den faktiska användningen av termen, snarare än att konstruera en definition och sedan se hur användningen skiljer sig från denna, hoppas jag även visa på vikten av att studera användningen av begrepp i relation till andra begrepp som de konstrueras utifrån. Det utomvetenskapliga bidraget med studien är att klargöra de meningskonstruktioner som skapas i relation till modellen, som bland annat i media framställs som en term ”utan innehåll”. Syftet med denna studie är alltså inte att vare sig konstruera eller försöka upptäcka någon gemensam definition av den svenska modellen i materialet, utan snarare att fånga upp de skillnader som påträffas i begreppets betydelse mellan olika uttalanden. Genom att inte utgå från en särskild definition av den svenska modellen hoppas jag kunna svara på hur modellen både kan vara en central politisk term och därför bör kunna anses vara meningsfull i någon bemärkelse, och samtidigt vara någonting omstritt. Genom att studera perioder då begreppet används av båda partiledarna kan jag dessutom undersöka hur de konstruerar begreppet i relation till varandra (en utförligare diskussion kring hur de studerade tidsperioderna valts ges under ”Design och material”). Frågeställningarna för studien är därmed:
• Vilka skillnader finns i konstruktionen av den svenska modellen mellan Moderaternas och Socialdemokraternas partiledare under riksdagsåren 2008/2009, 2013/2014 och 2017/2018 i riksdagens partiledardebatter?
Svaren på dessa frågor utgör tillsammans en bild av hur politiskt inflytelserika aktörers konstruktion av den svenska modellen sett ut och förändrats i partiledardebatter. Genom denna jämförelse kan jag studera om modellen konstruerats kring gemensamma hotbilder eller andra centrala begrepp. Studien är genom sina frågeställningar deskriptivt jämförande och därmed inte tänkt att förklara varför potentiella förändringar ägt rum, utan endast tänkt att beskriva hur den svenska modellen uppfattas och talas om under de aktuella tidsperioderna.
Partiledardebatter hålls tre gånger per år i Riksdagen och definieras som tillfällen där endast riksdagspartiernas ledare argumenterar för den politik de vill föra (Riksdagsförvaltningen, 2016). Jag har valt att klassa ytterligare två debatter som partiledardebatter (Protokoll 2008/09:122; Protokoll 2013/14:108) då dessa äger rum under de studerade perioderna och uppfyller Riksdagsförvaltningens definition på en partiledardebatt.
I studien kommer ”modellen” att referera till den svenska modellen, om ingenting annat anges.
2. Teori
Inledningsvis kommer tidigare forskning om den svenska modellen som meningsbärare att presenteras. Sedan kommer studiens teoretiska ansats, vilket är en diskursteori med en socialkonstruktivistisk utgångspunkt, att redogöras för.
2.1 Tidigare forskning
Tidigare forskning kring modellen kan delas in i tre distinkta kategorier: studier som definierar modellen och sedan applicerar denna definition på empiri, studier som klargör den kontemporära begreppsanvändningen, och slutligen studier där författaren undersöker en historisk utveckling av begreppsanvändningen. Nedan ger jag en överblick över de två sistnämnda kategorierna, då den förstnämnda inte gäller faktisk begreppsanvändning och därför inte kan ses som relevant för denna undersökning.
2.1.1 Kategoriseringar av begreppsanvändning
beslutsfattandet. Bergh (2015:38) presenterar ytterligare kategorier, där bland annat även ”Sveriges speciella blandekonomi” utgör en synonym för modellen.
Ett av de mest utförliga försöken att kategorisera olika definitioner av modellen görs av Premfors i utredningen Demokrati och Medborgarskap (SOU 1999:77). Premfors betonar att uttrycket används på ”snart sagt varje svenskt särdrag med en svensk modell för, säg, kriminalpolitik, möbeldesign, bilsäkerhet, konsumentskydd etc.”, men att det trots detta går att identifiera en generell gränsdragning mellan en kategori där ekonomiska aspekter av modellen framhålls (där modellen kan vara ett uttryck för klasskamp eller lyckad marknadsekonomi), och en där politiska aspekter framhålls (som i sin tur framhåller välfärdspolitik eller politiska processer som centrala).Premfors betonar att dessa användningar går in i varandra, och att de bör ses som identifieringar av var tyngdpunkten i begreppsanvändningen ligger snarare än ömsesidigt uteslutande kategorier. Det finns utöver dessa kategorier ”olika tolkningar av modellens uppkomst, innehåll, effekter, nedgång och eventuella död” (SOU 1999:77: 138). Premfors utgår från begreppsanvändningen och är således till viss del induktivt skapad, samtidigt som han medger att den kan appliceras ”med visst tvång” (SOU 1999:77: 136), vilket utgör en brist för den som analysverktyg om den skulle appliceras på ett empiriskt material. Det klassificeringen vinner i sin applicerbarhet förlorar den samtidigt i djup då uttalanden som är motstridiga kan inordnas under samma kategori, exempelvis två uttalanden klassade som politiska, men där modellen i det ena lyfts som unikt producerad av svenska förhållanden och i det andra betonas som applicerbar även i andra länder.
2.1.2 Historisk användning
Den svenska modellen är en term som inledningsvis började användas internationellt för att översätta det som i Sverige under 1930-talet benämndes folkhemmet (Marklund, 2009:172), och även för att i bred bemärkelse beteckna det svenska samhället. Det finns ingen konsensus gällande när modellen faktiskt uppstod, även om det finns en enighet om att 1930-talet är centralt i och med viktiga händelser såsom Saltsjöbadsavtalet 1938. Från 1950-talet var modellen starkt förknippad med en stor välfärdssektor och med Rehn-Meidnermodellen, en övergripande ekonomisk modell vilken syftade till att bland annat uppnå full sysselsättning (Andersson, 2009:235-236). Huruvida välfärdssektorn och Rehn-Meidnermodellen utgör den svenska modellen, eller är konsekvenser av densamma, har det dock rått delade uppfattningar om.
förhållanden; och modellen som en medveten politisk strategi. Till det första perspektivet hör bland annat Schumpeters reflektioner, där modellen kopplas till ”the stuff the Swedish nation is made of” (Schumpeter, 1992:325). Modellen är med detta perspektiv den naturliga konsekvensen av svenska förhållanden, där de partsavtal och institutioner som betonar samförstånd är resultatet av en månghundraårig kultur (Berggren & Trägårdh 2015:19–21). Den svenska modellen som resultatet av en politisk strategi kopplas istället till den socialdemokratiska ideologi som innehade en nästintill allomfattande, eller hegemonisk, position inom svensk politik under stora delar av 1900-talet och fungerar därigenom som en produkt av socialt ingenjörskap (Rojas, 1991:64). Modellen skapas här strategiskt, snarare än som en naturlig konsekvens av svenska förhållanden, genom att definieras utifrån folkhemmet, vilket i sin tur var förbundet med koncept som ’välfärd’, ’trygghet’, ’solidaritet’, ’jämlikhet’ och ’konsensus’ (Agius, 2007:588). Detta kan kopplas till en bredare idé om vad det goda samhället bör vara, där kollektiva lösningar förespråkades framför ett individualistiskt förhållningssätt (Kuisma, 2007:9). Detta perspektiv på modellen framfördes bland annat av den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss 1940, som menade att modellen är synonym med en allmän samförståndsanda, vilken var en direkt följd av Sveriges ekonomiska situation och den förda socialdemokratiska politiken (Marklund, 2009:273).
Den svenska modellen har därmed inom båda perspektiven fungerat som en ”mobiliserande bild” (Ryner, 2007:64) genom att den utgjort en sammanhängande bild av hur det svenska samhället fungerar, genom sin betoning av exempelvis samförstånd. Som Berggren (2003:195) poängterar har harmoni utgjort en central aspekt av forskning kring den ”svenska samarbetsmodellen”, vilket innebär att konflikter till följd av detta inte betonats i beskrivningen av det svenska samhället eller av arbetsmarknaden.
Begreppsanvändningen har under 2000-talet i viss mån förändrats, trots att den fortfarande har likheter med tidigare användning. Andersson (2009) menar att kopplingen mellan modellen och svenskhet blivit starkare under 1990- och 2000-talet. Detta då modellen kommit att upplevas som någonting i kris som måste skyddas från externa hot, som exempelvis multikulturalism och globalisering. Bland annat konsensus lyfts fram som någonting som genomsyrat hela det svenska samhället, inte bara på arbetsmarknaden utan även mellan exempelvis kvinnor och män (Andersson, 2009:232).
socialdemokratiska diskursens hegemoniska ställning inte något större utrymme för politiska partier att använda de centrala begrepp, som välfärd eller konsensus, på sätt som inte var förenliga med den rådande diskursiva ordningen. Moderaterna kritiserade visserligen den större välfärdsmodellen, men kunde inte lösgöra något av de centrala tecknen i diskursen för att placera in dem i nya diskursiva mönster. ’Välfärd’ var således fast förbundet med exempelvis ’solidaritet’.
Sveriges försämrade ekonomi under 1970-talet innebar att den svenska modellen inte längre knöts samman med en god ekonomi, utan snarare sågs som ett hinder för ekonomisk utveckling. Moderaterna var, med denna tanke som utgångspunkt, negativt inställda till både en bred välfärdssektor och till den svenska modellen (Agius, 2007:591). I och med att Reinfeldt valdes till partiordförande 2003 förändrades Moderaternas retorik kring modellen. Istället för att vilja avveckla den skulle modellen istället försvaras. Arbete framhölls som en viktig aspekt av välfärdsstaten, där välfärd sågs som en konsekvens av en stark arbetsmarknad (Agius, 2007:586). Efter sin valseger 2006 genomförde Alliansen en rad reformer i linje med hur den svenska modellen nu betraktades, där insatser för att skydda välfärden och den svenska modellen infördes. Till exempel reformerades arbetslöshetsförsäkringen och insatser gjordes för att skapa arbeten för ungdomar. Det som betonades var nu istället stabilitet på arbetsmarknaden och den statsfinansiella nödvändigheten att skapa jobb för att säkra en stor välfärdssektor (Agius, 2007:595). Den hegemoniska ordningen som tidigare låst den svenska modellen vid vissa begrepp hade alltså brutits upp, för att istället ge plats åt en alternativ diskurs som drevs av Moderaterna.
Sammanfattningsvis finns det en bred forskningsbakgrund att anknyta den aktuella studien till. Studien utgör en naturlig fortsättning på den undersökning som Agius (2007) gjort av Moderaternas och Socialdemokraternas användning av den svenska modellen fram till valet 2006, genom att materialet som undersöks är från en senare tidsperiod. Anderssons (2009) teoretiseringar kring modellen som konstruerad under hot kan användas vägledande i undersökningen. Premfors (SOU 1999:77) kategoriseringsmodell kan användas för att strukturera den undersökta begreppsanvändningen.
2.2 Socialkonstruktivism
Denna studie utgår från en socialkonstruktivistisk epistemologisk grund, vilket innebär att mening och intressen anses definieras socialt. Allting som sägs eller görs är beroende av sociala mönster, snarare än externa omständigheter. Mening är med detta synsätt någonting som måste artikuleras eller skapas, och inte någonting som är på förhand givet. Detta är en i grunden anti-essentialistisk hållning (Sayyid & Zac, 1998:251), där specifika egenskaper inte ses som nödvändigt kopplade till olika koncept utan snarare som socialt bundna till dem. Definitionen av fenomen och objekt görs alltså socialt, vilket innebär att det inte finns någon möjlighet att ”gå utanför” det sociala. Studien har även en grund i post-strukturalismen i den mening att strukturer inte betraktas som helt slutna. Det finns alltså alltid en möjlighet för sociala strukturer att förändras, exempelvis genom att nya betydelser av etablerade termer introduceras. Strukturer kan med detta synsätt aldrig vara heltäckande i bemärkelsen att de helt låser fast ett meningsmönster (Torfing, 2005:14), vilket innebär att det alltid finns rum för en förändring av dem.
2.3 Diskursteori
En diskurs i bred bemärkelse kan ses som ett speciellt sätt att tala om världen (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Det finns dock ett flertal olika teoribildningar kring hur diskurser kan studeras (Howarth, 2000:2-3). I denna studie kommer aspekter av Chantal Mouffes och Ernesto Laclaus diskursteori att användas. I nedanstående genomgång görs inte anspråk på att ge en uttömmande bild av Mouffes och Laclaus diskursteori, istället lyfts de begrepp och verktyg som är användbara för just denna studie. I och med att deras teoribildning och begreppsapparat är mycket omfattande skulle ett försök till att applicera denna i sin helhet innebära att ett djup i analysen kommer gå förlorat, då mycket arbete skulle behöva läggas på olika former av kategorisering snarare än på att tolka materialet. De centrala begrepp som jag kommer att definiera och använda från Mouffes och Laclaus diskursteori är därför Tecken, Diskurs, Nodalpunkt, Ekvivalenskedja och Flytande signifikant.
Centralt inom diskursteori är hur Tecken, som exempelvis olika ord, fungerar som betydelsebärare och konstrueras relationellt. Ett tecken kan delas upp i en term och ett begrepp, där termen är ett namn som i sin tur uttrycker ett begrepp, eller en föreställning (Teorell & Svensson, 2007:37). Alla tecken kan betraktas som meningsfulla (Howarth, 2000:101), och alla studier av begrepp, samtal och debatter måste alltså utgå ifrån att det som yttras inte kan betraktas som meningslöst. Betydelsen av dessa tecken är inte någonting essentiellt, utan skapas istället genom att skilja sig från betydelsen av andra tecken och genom att placeras i relation till andra tecken (Winther Jørgensen & Phillips, 2000:32). Exempelvis får tecknet ’Man’ sin betydelse genom att kontrasteras mot tecknet ’Kvinna’, men även genom att knytas till andra tecken som exempelvis ’Maskulinitet’. Mening kan alltså sägas skapas antingen genom ekvivalens eller genom differentiering (Torfing, 2005:14), alltså genom att tecken likställs med eller särskiljs från andra tecken.
Tecknen får en relation till varandra genom att de placeras i en Ekvivalenskedja, vilket är en strukturering av vad tecknet liknar och vad tecknet skiljer sig från i termer av andra tecken (Winther Jørgensen & Phillips, 2000:50). Detta sker genom att ekvivalenskedjor artikuleras, eller skapas, av en aktör. Detta sker hela tiden genom sociala handlingar, exempelvis genom tal eller skrift. Etablerandet av en ekvivalenskedja är alltså samtidigt en definition av vad relationen mellan tecken är, och vad den inte är.
Diskursen är alltså en sammanhängande enhet bestående av flera ekvivalenskedjor. Inom en diskurs finns en ordnad relation mellan olika tecken. Relationen mellan tecken inom en diskurs är aldrig totalt fixerad, vilket innebär att mening kan förändras. Det finns dock en viss grad av stabilitet i relationen mellan tecken, vilket är en förutsättning för att kommunikation över huvud taget ska vara möjlig och ord inte vid varje givet tillfälle skulle kunna anta vilken mening som helst (Winther Jørgensen & Phillips, 2000:17).
Diskurser är relationella även externt, de är alltså beroende av andra diskurser för att konstrueras. Det finns med andra ord inte några diskursiva ordningar som är givna, eller som kan sägas vara helt oberoende av andra diskurser. Utan dessa motstridiga diskurser skulle diskursen inte ha någonting att definieras mot, och skulle därmed inte kunna existera utan att ha någonting att utesluta. En diskurs kan därmed aldrig vara heltäckande i det avseende att tecknens betydelse fixeras i en helt stabil relation till varandra. Det finns därför alltid rum för förändring av diskurser, vilket ligger till grund för att en diskursiv kamp kan föras (Winther Jørgensen & Phillips, 2000:36). De hotbilder som är konstituerande för en diskurs är därmed viktiga inom diskursteorin.
Mening stabiliseras genom att tecken fästs vid Nodalpunkter, vilka är tecken som kan ses som priviligierade inom en viss diskurs, och som ger de andra tecknen inom diskursen sin betydelse. Ett välkänt exempel på detta är nodalpunkten ’kropp’, som inom en medicinsk diskurs knyts genom ekvivalenskedjor till tecken som ’sjukdom’ och ’vävnad’. Tecknet sjukdom är här helt beroende av tecknet kropp för att kunna definieras, samtidigt som det omvända inte är nödvändigt. Nodalpunkten kan alltså ses som ett försök att skapa entydighet, och en reducering av möjlig betydelse för de olika tecknen, inom en diskurs (Winther Jørgensen & Phillips, 2000:34).
Figur 1. Illustration av relationen mellan två diskurser samt en flytande signifikant. Egen illustration.
De två färgade noderna illustrerar nodalpunkterna i två olika diskurser. Till dessa nodalpunkter knyts sedan andra tecken i ekvivalenskedjor, som tillsammans med nodalpunkten bildar två meningsbärande diskurser. Det streckade tecknet illustrerar en flytande signifikant, alltså ett tecken som kan knytas till båda diskurserna, och som kan sägas existera i en diskursiv spänning mellan dem. I ett exempel hämtat från Winther Jørgensen & Phillips (2000:160) är den flytande signifikanten ’Nationen’, som existerar i en diskursiv spänning mellan en diskurs med nodalpunkten ’Politik’, där individens val av nationstillhörighet utgör ett tecken och nationen därmed definieras i termer av en politisk gemenskap, och en diskurs med nodalpunkten ’Kultur’ där exempelvis svenskhet utgör ett tecken och nationen därmed definieras utifrån en kulturell eller etnisk homogenitet.
Hela det sociala fältet kan alltså sägas utgöras av diskursiva betydelsebildningsprocesser, där diskursanalysens syfte är att kartlägga de processer inom vilka det kämpas för att fastställa teckens betydelse. (Winther Jørgensen & Phillips, 2000:32). För att förstå hur den svenska modellen ges sin mening är alltså diskursteori en användbar utgångspunkt.
3. Design och metod
för den nationella partipolitiska debatten där begrepp centrala för debatten formas och uttrycks. Metoden att göra nedslag i olika tidsperioder är användbar då den tillåter mig att både studera olika diskurser under samma tidsperiod, och att se om de meningsbyggnader som partiledarna skapar förändrats över tid.
Diskurser kan jämföras genom att kluster av ekvivalenskedjor jämförs, för att kunna besvara frågan om aktörernas användning av begreppet har förändrats. En diskursteoretisk ansats lämpar sig alltså väl för en jämförande studie, förutsatt att de teoretiska koncepten som används operationaliseras väl. Denna metod kan ställas mot innehållsanalysen, vars förutsättning är att termer har samma betydelse genom hela materialet och därmed kan ställas i direkt relation till varandra (Hardy et al., 2004: 21). Då denna studie är en jämförelse för att studera hur termens mening förändras är innehållsanalys således inte en metod som är lämplig för att besvara frågeställningen. Med detta sagt är frekvensmätningar ett användbart verktyg för att studera när termen använts, och för att på så sätt lokalisera bra punkter för nedslag i empirin.
Diskursanalys kan inte användas för att studera hur människor tänker eller varför de säger någonting, utan endast för att studera vad som sägs. Hur uttalanden tolkas är därför centralt. En diskursteoretisk utgångspunkt tillåter att öppnare frågor kan ställas till materialet, jämfört med tydliga på förhand konstruerade kategorier genom exempelvis en idealtypsanalys (Bergström & Boréus, 2012:405). Den induktiva analysen innebär att analysverktyget kan anpassas efter den givna studien, och därmed fånga aspekter som under studiens gång visar sig vara relevanta. En induktiv analys ställer samtidigt höga krav på att analysverktyget som används i studien är tydligt redovisat, för att inte studiens intersubjektivitet ska vara bristfällig (Bergström & Boréus, 2012:406). För att säkra studiens reliabilitet redovisas därför noggrant både hur analysverktyget konstruerats och appliceras nedan under ett separat avsnitt, samt löpande genom analysen av empirin.
Det material jag använt är uttalanden som innehåller termen den svenska modellen av moderater och socialdemokrater i partiledardebatter i Sveriges Riksdag under åren 2008/2009, 2013/2014 och 2017/2018. Sammanlagt utgör nio protokoll från partiledardebatter materialet för diskursanalysen. Både valet av tidsperioder, valet av partier som studeras och valet att endast använda partiledardebatter måste dock först motiveras.
övriga riksdagsdebatter genom att de till viss mån styr partiets retoriska och politiska linje, då de är väl förberedda och förankrade i partiledningen. Partiledardebatter är därmed användbara för att studera hur ett partis representanter konstruerar betydelser som i viss mån kan antas vara giltiga för partiets samtliga representanter. Slutligen är de studerade partiledardebatterna tillgängliga direkt via Riksdagens hemsida, vilket innebär att de går att få tag i direkt från primärkällan. Således behöver inte källkritisk problematik rörande äkthet utgöra ett hot mot studiens reliabilitet.
I och med att antalet partiledardebatter är relativt litet jämfört med mer allmänna riksdagsdebatter har materialet inte krävt någon vidare avgränsning i termer av vilka partiledardebatter under ett år som ska studeras, då frekvensen som modellen nämns med tillåter en analys av det fullständiga materialet. Partiledardebatterna som studerats är alla av liknande längd, ungefär fyra timmar långa, vilket innebär att de även kan jämföras för att undersöka om användningen av termen den svenska modellen minskat eller ökat. Genom att studera alla debatter under ett år skapas en fyllighet i hur just den partiledaren uttalat sig om modellen, och genom att flera olika nedslag under en längre tidsperiod görs skapas en variation i materialet då flera olika partiledares artikuleringar studeras. Undersökningen är avgränsad till replikskiften som direkt involverar partierna Socialdemokraterna och Moderaterna, i och med att dessa är stora partier med en ledande ställning inom sina respektive block, och därmed kan antas ha en förhållandevis stor möjlighet att styra hur begrepp används i debatten. Den svenska modellen artikuleras givetvis i andra texter och uttalanden än i partiledardebatter, vilket innebär att studien inte på något vis är heltäckande gällande vilka ekvivalenskedjor och diskurser som konstrueras kring modellen.
förhållandevis många gånger av båda partierna, vilket föranleder en studie av även den perioden. Socialdemokraterna använder sig mindre av termen 2018 än under 2017, vilket skulle kunna tala för att 2017 skulle vara en bättre nedslagspunkt. Jag har dock valt att prioritera faktumet att båda partierna använder sig av termen under de studerade perioderna för att kunna ställa partiernas användning i jämförelse mot varandra. I och med att Moderaterna inte använder sig av termen 2017 men använder den 2018, och perioderna är så pass närliggande, har jag istället prioriterat att använda mig av den senare perioden.
3.1 Insamlingsmetod
Sökfunktionen på riksdagens hemsida har använts för att hitta protokoll som innehåller termen den svenska modellen. Alltså har de protokoll där modellen impliceras men inte nämns inte studerats. Anledningen till detta är att studiens fokuspunkt endast ligger på hur termen knyts till andra tecken. Genom att begränsa urvalet till endast de texter som innehåller den specifika termen ökar även studiens reliabilitet, i och med att en viss otydlighet uppstår i vilka texter som annars skull ingå i materialet (Teorell & Svensson, 2007:59). Det som studeras är därmed de meningar som innehåller termen, samt de omkringliggande meningarna vars tecken knyts till termen. Uttalanden som har formen ”den svenska modellen för…”, exempelvis ”den svenska modellen för jordbruk”, har jag sorterat bort, i och med att dessa uttalanden avser en tydligt definierad modell, snarare än den mer generella svenska modell som kan uppfattas som mer flytande.
3.2 Analysverktyg
Det är vid genomförandet av en diskursanalys viktigt att visa vad som är speciellt och relevant för just de aktuella diskurserna, snarare än att endast peka på allmänna drag som finns i materialet. Svårigheten ligger i att lokalisera de strategiskt viktiga punkterna i en diskurs. Det är därför viktigt att, som Teorell & Svensson (2007:100) betonar, närma sig materialet som ska tolkas med en eller flera frågor.
anarki”, är det viktigt att utforma ett analysverktyg som är anpassat till den aktuella undersökningen (Howarth, 2000:133). Det är därmed viktigt att göra en operationalisering av begreppen ekvivalenskedja, nodalpunkt och diskurs.
Ett tydligt exempel på konstruktionen av ett analysverktyg i en diskursanalytisk studie är Unemar Östs (2009:111) avhandling Kampen om den högre utbildningens syften och mål. Analysverktyget i denna studie är inspirerat av det som konstruerats av Unemar Öst, men anpassat efter det material som studeras. Genom att studera varje del av konstruktionen av den svenska modellen i termer av både ekvivalens och differentiering kan den dubbla aspekten av meningsskapande fångas in av verktyget; både vad någonting sägs vara och vad det inte är.
Ekvivalens Differentiering 1. Ekvivalenskedja Vilka tecken likställs med
den svenska modellen?
Vilka tecken är uttalat inte likställda med modellen?
2. Diskurs Vilka andra ekvivalenskedjor är kompatibla med ekvivalenskedjan?
Vad utgör hot mot modellen?
3. Centrala tecken Nodalpunkter
Kan diskursen kopplas till antingen arbete eller politik som nodalpunkt?
Flytande signifikanter
Vilka centrala tecken är omstridda mellan diskurserna?
Figur 2: Studiens analysverktyg utifrån en diskursteoretisk utgångspunkt.
olika ekvivalenskedjor ingår i samma diskurs om de är förenliga med varandra, alltså om de inte utesluter varandra. Denna design tillåter alltså en partiledares olika uttalanden att falla inom olika diskurser, förutsatt att de inte är förenliga med varandra.
I bestämningen av vad som utgör en diskurs har jag utgått ifrån Unemar Östs (2009:110) operationalisering, där diskursen utgör en bestämd totalitet, som består av flera ekvivalenskedjor i relation till en eller flera nodalpunkter. Det räcker alltså inte med endast en text och en ekvivalenskedja för att utgöra en diskurs. Jag har här valt att i likhet med Winther Jørgensen & Phillips (2000:137) förstå diskurser som ett analytiskt begrepp och någonting som forskaren själv konstruerar utifrån empiri. Detta innebär att konstruktionen av diskurser kan ske strategiskt i förhållande till studiens frågeställning, vilket är nödvändigt för att nå en hög validitet i studiens design. En diskurs anser jag vara flera ekvivalenskedjor, som tillsammans utgör samma eller liknande relationer mellan tecken. Enskilda ekvivalenskedjor som inte passar in i någon diskurs kommer jag alltså inte att se som egna självständiga diskurser, utan snarare som delar av diskurser som inte utförligare redovisas i materialet. En diskurs är inte exakta återupprepningar av samma ekvivalenskedja (Unemar Öst, 2009:116) istället upprättas nya ekvivalenskedjor som, om de är kompatibla med varandra, kan föras in i samma diskurs. För att sedan skapa fylligare diskursbeskrivningar har jag studerat de centrala tecknen i diskurserna den svenska modellen ingår i, genom att dels utifrån Premfors kategorisering mellan arbete och politik konstruera diskursernas nodalpunkter. Detta har gjorts genom att studera vilket av tecknen som är mest centralt i diskursen utifrån hur det placeras i relation till övriga tecken. Om exempelvis politik konstrueras som ett medel att skapa fler jobb placeras ’Arbete’ som nodalpunkt, då politiken ges sin mening utifrån arbetsskapande, snarare än vice versa. Jag har även lokaliserat vilka andra flytande signifikanter som de olika diskurserna delar, genom att hitta tecken gemensamma för alla diskurserna som knyts till modellen.
4. Hur konstrueras den svenska modellen?
I april 2016 fattar Socialdemokraterna ett kongressbeslut om att huvudkonflikten i den svenska politiken nu rör den svenska modellen (Socialdemokraterna, 2016). I ett pressmeddelande poängteras att Moderaterna är den huvudsakliga politiska motståndaren, men att ytterligare en utmaning för den svenska modellen är ”den pågående flyktingsituationen”. Pressmeddelandet avslutas med rubriken ”Fakta den svenska modellen”, där 5 punkter räknas upp: en generell välfärd, hjälp till arbetslösa, självbestämmande parter på arbetsmarknaden, öppenhet för export, samt ansvar i flykting- och invandringspolitik. Genom en tydlig presentation av vad som ingår i den svenska modellen kan pressmeddelandet läsas som ett försök att definiera modellen inför framtiden. Dokumentet fungerar som en förankring av modellen i historien, genom fraser som ”Vi ska komma ihåg hur mycket [modellen] betytt för vårt land”, samtidigt som modellen även framhålls som viktig för framtiden genom att betona behovet av förändring.
Under samma månad lägger även Moderaterna ut en artikel på sin hemsida, ”Moderaterna värnar den svenska modellens ideal” (2016), skrivet av Ulf Kristersson, dåvarande ekonomisk talesperson. Snarare än att definiera modellen pekar Kristersson på att modellen historiskt förändrats, och betonar att ”den svenska modellen har aldrig varit statisk”. Artikeln inleds med referenser till en Demoskop-undersökning, som visar att respondenternas svar på vad modellen står för bland annat är ”valfrihet”. Detta används som en legitimering av den moderata politiken, där arbetslinjen betonas som ”svenska modellens verkliga kärna”, samtidigt som Socialdemokraterna formuleras som ett hot mot modellen i och med att de fäster termen vid den politik de för tillfället driver, och därmed urvattnar termen.
Diagram 1. Linjediagram över användningen av ”den svenska modellen” i partiledardebatter 2000–2018 av talare som representerar Socialdemokraterna respektive Moderaterna.1 Data
hämtad från riksdagens hemsida 2018-04-11.
Som kan utläsas av diagrammet ovan började inte Moderaterna använda termen i partiledardebatter i samband med valet 2006, trots att de som tidigare diskuterats placerade termen centralt i andra uttalanden i samband med valet (Agius 2007). Den stora förändringen kommer istället 2009, då båda partierna använder sig av termen vid flera tillfällen. Moderaterna använder termen fram till 2015, samma år som Reinfeldt avgår som partiledare och ersätts av Anna Kinberg Batra. Termen används igen 2018, då partiet istället leds av Ulf Kristersson. Socialdemokraterna företräds under perioden i partiledardebatterna både av Mikael Damberg och Stefan Löfven, som båda använder sig av termen. Sammanfattningsvis kan det konstateras utifrån dessa siffror att det finns en variation i hur ofta termen har använts, vilken kan ställas i relation till den fortsatta studien av hur termen har använts.
1 Riksdagsåret 2017/2018 fortfarande är pågående när denna studie skrivs. Detta bör tas i beaktande när frekvensen
0 2 4 6 8 10 12 14 16 18 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016 2017 2018 Frek ven s Riksdagsår
Förekomsten av termen "den svenska modellen" i partiledardebatter
4.1 Partiledardebatter 2008/2009
Den svenska modellen refereras till under alla tre av de partiledardebatter som hölls under 2008/2009. Dessa debatter har alla en inledande anknytning till den då pågående finanskrisen, och hur denna påverkar den svenska arbetsmarknaden. Det är alltså inte enbart de studerade anförandena som tematiskt kan kopplas till arbetsmarknaden, utan debatterna i stort. Uttalandena kan alltså kopplas till ett bredare ekonomiskt tema. Den 15 oktober inleds debatten av Sahlin:
Herr talman! Sverige har en samhällsmodell byggd på̊ sammanhållning och solidaritet – den svenska modellen. Där har vi hittills hämtat vår styrka i den internationella konkurrensen. Kunskap, trygghet och rättvisa har varit vårt avstamp för en stark utveckling.
(Protokoll 2008/09:13: 1)
Sammanhållning, trygghet och solidaritet knyts tydligt till modellen, och dessa har i sin tur varit avgörande för att Sverige ska vara starkt ekonomiskt jämfört med andra länder. Modellen har därmed en grund i omständigheter som ses som definierande för det svenska samhället, och som båda är kopplade till konsensus, snarare än konfrontation.
Även debatten den 14 januari fokuserar på finanskrisen. Sahlin lyfter under denna debatt ’samverkan’ som ett centralt tecken:
Många av våra företag behöver nu samverka med facken och med staten för att kunna hjälpa fler så att de inte går ut i arbetslöshet med en allt sämre a-kassa och allt sämre utbildningsmöjligheter. Samverkan är en viktig del i den svenska modellen. Ni kommer alltså inte att göra något, utan sitta passivt och titta på.
(Protokoll 2008/09:56: 23)
Samverkan kan här ske mellan företagen å ena sidan, och antingen facken eller staten å andra sidan. Samtidigt lyfts politisk passivitet som underlåtenhet till samverkan, vilket i sin tur motverkar modellen och missgynnar företagen. En ekvivalenskedja, där tecken likställs med varandra, byggs alltså i båda dessa uttalanden mellan modellen och samverkan, trygghet, svenskhet, solidaritet, och sammanhållning, vilket samtidigt differentieras mot politisk passivitet gentemot arbetares förhållanden, arbetslöshet, och en konfliktfylld relation mellan företag och stat.
Det vanliga i Europa är att stifta lag, att i lagstiftning slå fast hur regleringen ska ske och vilken typ av löner det ska vara. Men det är inte den svenska modellen. Vi sluter avtal på arbetsmarknaden mellan arbetsmarknadens parter. Det har tjänat oss väl, och jag är beredd att stå upp och försvara detta. (Protokoll 2008/09:122: 21)
Hotet, och det som modellen måste försvaras från, kommer i detta fall från övriga stater i Europa som vill införa någonting annat i Sverige i modellens ställe. Reinfeldt betonar att det ytterst är en fråga om suveränitet: ”Jag tycker att vi ska ha beslutanderätten. Den ska inte flyttas ned till Bryssel eller till Europaparlamentet. Då blir det början till vägen bort från den svenska modellen.” Den svenska modellen knyts här till det partikulärt svenska, som en tydlig differentiering mot Europa, där Europaparlamentet utgör ett hot mot den svenska lagstiftningen:
Det är därför vi moderater inte röstar för mer av europeisk arbetsmarknadsreglering styrd från Bryssel och likriktande för hela Europa. Vem tror då att lilla Sverige är den som håller i styrspaken? Vi har kunnat konstatera att det finns respekt för vår kollektivavtalsmodell och vi känner oss trygga med detta, även om det naturligtvis finns den typ av risker för osjyst lönekonkurrens som här har nämnts. Jag vill se sjysta löner med sjysta villkor, och jag vill att vi ska försvara vår svenska modell med kollektivavtal. (Protokoll 2008/09:122: 28)
En ekvivalenskedja knyts här mellan modellen och Sverige, kollektivavtal, och schyssta villkor. Dessa är beroende av en respekt från övriga europeiska länder för att kunna existera, vilket implicit placerar makten hos övriga EU-länder att hota exempelvis kollektivavtalsstyrningen. Sahlin betonar istället att modellen måhända är svensk, men att den inte är bunden till svenska förhållanden:
”Röstar man på Socialdemokraterna, var man än bor i Europa, kommer man att få en röst i Bryssel som står för kollektivavtal och den svenska modellen i hela Europas intresse.”
(Protokoll 2008/09:122: 25)
Den svenska modellen knyts till en internationell kontext, som även kopplas till frihet: ”Vi tycker att den fria rörligheten är bra och viktig. Men det ska vara frihet till bra jobb.” Här betonas ett enat Socialdemokraterna som förespråkar en internationell solidaritet, genom kollektivavtal. Den svenska modellen är här någonting som inte endast är knutet till en svensk kontext.
4.2 Partiledardebatter 2013/2014
lyfts av Reinfeldt och av Socialdemokraternas Mikael Damberg. De tre första debatter som termen lyfts under har alla ett fokus på svensk arbetsmarknad, vilket kan utläsas av de inledande anförandena. Debatten den 16 oktober 2013 inleds med att Damberg konstaterar att ”Vår fantastiska produktivitet, vår konkurrenskraft, vår historiska förmåga att kombinera ekonomiskt välstånd med världens mest jämlika samhälle har kommit ur hårt arbete och samarbete” (Protokoll 2013/14:13: 1). Likaså inleds debatten den 15 januari 2014 med att Reinfeldt talar om arbetsmarknaden: ”Valåret är i gång, och jobben är valets huvudfråga. En stark ekonomi, också i kommuner och landsting, tillsammans med entreprenörer och företagande är det som ger jobb” (Protokoll 2013/14:54: 1).
Reinfeldt refererar till den svenska modellen i sitt öppningsanförande i oktober 2013 då han talar om vad Alliansen efter att den kom till makten har genomfört politiskt. Han inleder med att uttryckligen tala om vilket mandat Alliansen valdes in på: ”Alliansen fick i valen 2006 och 2010 svenska folkets förtroende för en politik för fler i arbete och minskat utanförskap. Vi sade också att vi ville förstärka välfärdens kvalitet och tillgänglighet” (Protokoll 2013/14:13: 15). Som ett exempel på Alliansens politik för full sysselsättning nämns Yrkes-introduktionsanställningar, vilka beskrivs som ”branschspecifika avtal som nu växer fram om anställningar för unga som inte har tidigare erfarenhet i det specifika yrket. Allt sker inom ramen för den svenska modellen. Det är avtalsenliga löner och villkor”. Den svenska modellen används i detta sammanhang som en yttre gräns för vad som är legitimt för politiken att fatta beslut om. Genom att anställningarna som Alliansen tagit fram ligger inom ramen för modellen, kontrasteras de implicit mot anställningar som ligger utanför modellen, och som därmed inte är att klassa som ”avtalsenliga löner och villkor”. Den svenska modellen likställs alltså här med å ena sidan en tydlig gränsdragning för vad som är politiskt legitimt att genomföra, och å andra sidan med en arbetsmarknad reglerad av avtal.
En ekvivalenskedja kan alltså bildas mellan den svenska modellen och arbete, välfärd, en avtalsreglerad arbetsmarknad, och legitim politik. Detta sker genom att politiken i form av riksdagsbeslut, genom att hålla sig inom givna gränser, stöttar arbetsmarknaden och på så sätt även säkrar välfärden.
flygbolag i hela världen och på det sättet grundlägga att det inte finns någon skillnad i villkor?”. (Protokoll 2013/14:54: 12). Reinfeldt talar här om att den svenska lagstiftningen inte har någon möjlighet att direkt påverka arbetsförhållanden i andra länder. Den svenska lagstiftningen är alltså någonting som är kopplat uteslutande till Sverige, och som inte nödvändigtvis är applicerbar på förhållanden i andra länder. Reinfeldt knyter sedan an till stabilitet och ordning i sitt svar:
[Vänsterpartister] bryr sig inte om den privata sektorn och det som är näringsliv och konkurrens. Det ska bara avskaffas för att ersättas oklart av vad, förmodligen makt på partikongresser eller något liknande. Detta är en realitet. Jag bryr mig visst om alla dessa människor. Jag tycker absolut att vi ska ta en samhällsdebatt om att inte få en typ av arbetsmarknad där man får bete sig hur som helt (sic!). Jag har stått upp för den svenska modellen. Det är viktigt att vi har ordning i svensk arbetsrätt. Jag har inte bidragit till att tala om att riva ned den.
(Protokoll 2013/14:54: 12)
möjlighet att stå på egna ben. Det skapar en känsla av tillhörighet och gemenskap att ha ett jobb att gå till.” Arbete kopplas här till trygghet, både i bemärkelsen ekonomisk trygghet och social trygghet, vilket i sin tur kopplas till gemenskap.
Vid flera tillfällen under debatten betonar Reinfeldt flexibilitet som nära kopplat till den svenska modellen, exempelvis då han säger att: ”Jag respekterar om man i avtal väljer att gå fram med arbetstidsförkortning. Man kan välja det - jag tror på den svenska modellen. Man kan välja att ta en del av löneutrymmet för att förkorta arbetstiden.” (Protokoll 2013/14:128: 7). Genom att arbetsgivare och arbetstagare själva gör upp om villkor utan politisk inblandning tillåts en större valmöjlighet. Flexibiliteten knyts även till jobbskapande: ”Vi behöver jobba med människor för att de ska kunna komma vidare i arbetslivet. Ett sätt att göra det är att skapa flexibilitet i kombination med den trygghet som den svenska modellen erbjuder” (Protokoll 2013/14:128: 13). Flexibilitet innebär här alltså att skapa jobb som fler personer kan arbeta med. Reinfeldt artikulerar även vad modellen uttryckligen inte är:
Jag tror på den svenska modellen. Jag tror att arbetsmarknadens parter ska lösa detta, och de har också konfliktinstrument som de nu använder för att göra det. Om vi gör det som Jonas Sjöstedt sade har vi en annan modell. Då står vi här i riksdagen och berättar vem som har rätt och vem som har fel.
(Protokoll 2013/14:128: 11)
Den svenska modellen utgör en gränsdragning för vad som är möjligt att fatta politiska beslut om, och att riksdagen inte ska tala om vad som är rätt eller fel. En ekvivalenskedja kan här konstrueras mellan modellen och trygghet, oberoende, tillhörighet, gemenskap, flexibilitet, valfrihet, jobbskapande samt till en gränsdragning mellan politik och arbetsmarknad. Differentieringen utgörs av arbetslöshet, utanförskap och löner som inte är avtalsenliga, då dessa inte är förenliga med den svenska modellen.
Det blir märkligt att du säger att du står upp för den svenska modellen när du gång på gång undergräver den. Du har förbjudit fackföreningar att försvara svenska kollektivavtal på svensk arbetsmarknad för utstationerad arbetskraft. Nu säger du att du är beredd att ta strid mot EU för att försvara arbetsgivarnas rätt att stapla visstidsanställningar på varandra.
(Protokoll 2013/14:108: 5)
Även Damberg betonar här att den svenska modellen fungerar som en gränsdragning för vad som är en legitim politisk inblandning. Att undergräva modellen innebär här att fatta politiska beslut om processer som istället bör regleras på arbetsmarknaden. En konfliktlinje dras även mellan arbetsgivare och arbetstagare, där arbetsgivare ”staplar visstidsanställningar” på bekostnad av arbetstagare. Liksom ovan är arbete det övergripande temat för diskussionen som berör modellen, och den svenska modellen talas om i direkt koppling till regleringar av arbetsmarknaden. Ett begrepp som Damberg kopplar till den svenska modellen är ’lika rättigheter’, vilket synliggörs i följande citat:
Jag kan inte förstå varför en polsk byggnadsarbetare ska ha lägre lön och sämre villkor än en byggnadsarbetare från Sverige. Den svenska modellen har hela tiden byggt på att människor ska ha lika rättigheter på svensk arbetsmarknad. Regeringen driver en politik för att olika rättigheter ska gälla på svensk arbetsmarknad. Det är feltänkt. Det är en farlig politik. Det är inte en politik som vi bör ha i Sverige och i Europa.
(Protokoll 2013/14:108: 14)
Lika rättigheter kopplas här till å ena sidan lön, och å andra sidan arbetsvillkor. Damberg lyfter nationalitet som en grund för likabehandling, och menar att det är en politisk uppgift att motverka sådan diskriminering. Den svenska modellen, vilket kan förstås som gränsdragningen mellan arbetsmarknaden och politiken, är alltså endast att betrakta som fungerande om arbetsmarknaden uppmuntrar till lika rättigheter.
En ekvivalenskedja skapas mellan modellen, kollektivavtal, lika rättigheter, och differentieras mot dåliga arbetsvillkor, olika behandling och farlig politik. Modellens grundläggande funktion är således densamma som i Reinfeldts uttalanden, men där Reinfeldt betonar att den svenska modellen är en garant för flexibilitet betonar istället Damberg att modellen förutsätter en arbetsmarknad fri från diskriminering i lönesättning och arbetsvillkor. Damberg utvecklar detta resonemang något senare i debatten:
Här knyts även solidaritet till den svenska modellen. Damberg målar vidare upp en hotbild mot den svenska modellen, och identifierar precis som Reinfeldt denna som liggandes inom det politiska fältet:
”Herr talman! Jag ser att den svenska modellen är hotad i dag. Den är hotad framför allt av en borgerlig politik i Sverige. Den politiken tvingade ut 500 000 människor ur a-kassan, försvagade fackföreningsrörelsen och försämrade den försäkring som finns på svensk arbetsmarknad.”
(Protokoll 2013/14:108: 26)
Genom att politiskt förändra olika myndigheter och försäkringar hotas därmed den gränsdragning som upprättats mellan arbetsmarknaden och politiken. Damberg pekar även ut borgerlig politik som ett hot mot modellen: ”Här finns hotet mot den svenska modellen - en borgerlig politik som inte förstår hur denna modell fungerar.” Den borgerliga politiken är sprungen ur okunskap om modellen, vilket innebär att den motverkar de faktorer som gör modellen möjlig. En ekvivalenskedja kan här konstrueras mellan modellen och arbete, solidaritet, lika rättigheter, som differentieras mot orättvisa, borgerlig politik, och oordning.
4.3 Partiledardebatter 2017/2018
Av de partiledardebatter som hållits 2017/2018 vid tidpunkten för genomförandet av denna studie, finns det två debatter där den svenska modellen lyfts. Dessa partiledardebatter inleds till stor del med att tala om mängden flyktingar som vid tidpunkten kom till Sverige, och deras koppling till välfärden. Debatten den 11 oktober 2017 inleds med att Löfven talar om välfärden, och att denna är beroende av att så många som möjligt kommer i arbete:
Alla som kan jobba ska jobba. Det är så segregationen ska brytas - inte genom att slå sönder den svenska modellen, skära ned i välfärden, sänka löner och skapa låglönesektorer. Människor som kommer hit ska anpassa sig till svensk arbetsmarknad, inte tvärtom.
(Protokoll 2017/18:15: 2)
faktiska försämringar i villkor för arbetare. Det hot som presenteras är alltså både ett formellt och ett substantiellt sådant.
Löfven kopplar även modellen till frihet och trygghet: ”Jag står upp för den svenska modellen. Det ska löna sig att arbeta. Alla ska arbeta. Men när du jobbar ska du också kunna leva på din lön. Det är så vi bygger frihet” (Protokoll 2017/18:15: 3) Friheten är i relation till lönearbete tydligt materiellt definierad, i den mening att en högre lön tillåter en högre frihet i konsumtion. Löfven refererar även till en ny tid, vilket kan tolkas som att förändring är nödvändigt då förhållanden inte är som de tidigare var.
En ekvivalenskedja skapas här mellan modellen och arbete, frihet, och anpassning, samtidigt som differentiering skapas mot segregation. Löfven lyfter även arbetslöshet i relation till migration:
I dag har Sverige den högsta sysselsättningsfrekvens som någonsin har mätts upp i ett EU-land. 200 000 fler är i arbete. Vi sänker arbetslösheten - den minskar faktiskt också bland utrikes födda, och det är bra. Men den måste minska mer. Den minskar inte om man tar kål på den svenska modellen och som politiker går in och sänker lönerna. Då sänker man nämligen också för en mycket större del av svensk arbetsmarknad än dem som man säger att man vill träffa.
(Protokoll 2017/18:15: 54)
En skiljelinje dras här mellan inrikes och utrikes födda, där arbetslösheten för den senare gruppen riskerar öka om den svenska modellen inte upprätthålles. Löfven betonar även att det går bra för Sverige, vilket här kopplas till att sysselsättningen är hög. Implicit kommer det alltså att sluta gå bra för Sverige om den svenska modellen på något sätt skadas.
Även under debatten i januari 2018 knyts segregation till modellen: ”En av de största utmaningarna är att minska klyftan i fråga om arbetslöshet mellan inrikes födda och utrikes födda” (Protokoll 2017/18:56: 2). I detta uttalande tydliggörs det dock att det är politikens roll att minska avståndet mellan dessa grupper. Återigen lyfts även sänkta löner som ett av problemen som är nära kopplat till segregationen och den svenska modellen: ”Men vi ska inte göra det som de borgerliga föreslår, att lagstifta om lägre löner. Det kommer nämligen i förlängningen att trycka ned löner för stora grupper på svensk arbetsmarknad. Och det är inte den svenska modellen”.
välfärden som någonting som ska utvecklas, genom att resurser ska skjutas till olika områden: ”Resurserna ska gå till fler lärare och fler poliser. De ska gå till service och sjukvård runt om i hela landet. De ska användas för att öka tryggheten i Sverige, för alla och inte bara för några”. Genom att göra detta får politiken ett större område den kan ha en inverkan på:
Där har ni skiljelinjen i höstens val. Det är tron på vad politiken kan åstadkomma men också ansvaret att göra det tillsammans. Den svenska modellen ska inte avvecklas. Den ska utvecklas.
(Protokoll 2017/18:56: 3)
Den svenska modellen kan med andra ord utvecklas genom att politiken ges tilltro att åstadkomma fler saker inom välfärden. Trygghet är nära kopplat till välfärd, och kontrasteras från såväl brott som sjukdom. Trygghet bör alltså här förstås i bred bemärkelse, som en form av gott liv. En ekvivalenskedja byggs alltså mellan den svenska modellen och välfärd, trygghet, utveckling, och differentieras från sjukdom, brottslighet, avveckling.
Moderaternas Ulf Kristersson använder sig av begreppet i debatten under oktober 2017 då han riktar sig till Löfven:
Problemen är svåra, men tiderna är goda. Det är nu Sverige har resurser att lösa de problem vi har, men då måste man se problemen, erkänna dem och tala klartext om dem, inte mumla om investeringar och samhällsbyggen och säga "den svenska modellen" varenda gång man vill slippa göra svåra saker. Man måste prioritera och fokusera. Det är därför man regerar.
(Protokoll 2017/18:56: 22)
Kristersson talar här om modellen på ett sätt som skiljer sig från de tidigare uttalandena. Istället för att konstruera vad modellen är, talar han om hur den används som term. Det är alltså inte en konstruktion av själva modellen, utan snarare en konstruktion av Socialdemokraternas retorik som Kristersson gör.
4.4 Diskurser
som inte är kompatibla med varandra. Sahlin, Reinfeldt, Damberg och Löfven använder termen mycket, vilket innebär att de kopplar den till många tecken. Detta gör det möjligt att sammanföra de enskilda ekvivalenskedjorna från deras uttalanden till sammanhållna diskurser. En första diskurs kan skapas utifrån de uttalanden som Sahlin gjorde 2009. Denna kan benämnas som en Solidaritetsdiskurs, i och med att detta är ett priviligierat tecken inom diskursen. Här betonas hur staten tar sitt ansvar för hur arbetarens förhållanden är och kräver aktivitet gentemot arbetsmarknaden, men i samförstånd med företagen. Staten fungerar alltså som en länk till och en hjälp för företagen, där länken utgörs av ett långsiktigt samarbete och förtroende. Den svenska modellen är kopplad till detta samförstånd, vilket i sin tur legitimeras av att det ger individen möjligheter till att få utbildas och slippa arbetslöshet. Solidariteten är inte begränsad till enbart Sverige, utan även internationellt mot andra arbetare. Sverige är samtidigt en förebild för det övriga Europa. Även Dambergs uttalanden kan föras in under denna diskurs, då han betonar solidaritet, men även lika villkor för olika människor. Den svenska modellen legitimeras av att den upprättar ett samförstånd som upprätthåller individuella rättigheter. Solidariteten fyller därmed en direkt funktion i att individers rättigheter inte kränks. Visserligen ställer Sahlin tydligt arbetaren i fokus i sina uttalanden, och Damberg kan snarare sägas ställa individen i fokus genom att betona den enskilda individens rättigheter och genom att tala om exempelvis ”den polska byggarbetaren”, snarare än ”polska byggarbetare”, men kopplar hela tiden individen rättigheter till dennes roll som arbetare genom tecken som exempelvis lön eller rätt att slippa visstidsanställningar. Hotet mot den svenska modellen är inom denna diskurs tydligt partipolitiskt; Sahlin betonar samförståndet mellan europeiska socialdemokrater som en gemensam röst för modellen i Bryssel, och ställer samtidigt dessa i kontrast mot icke-socialdemokratiska partier som fungerar som ett hot mot modellen. Damberg betonar å sin sida Moderaterna som det stora hotet mot modellen samtidigt som han betonar att Socialdemokraterna för ”en politik i Sverige och i Europa”, vilket innebär att det är andra politiska partier som utgör hotet mot modellen. Det dras med andra ord inom denna diskurs ingen tydlig skiljelinje mellan det nationella och det internationella hotet, då det i båda fallen kommer från andra partier.
statlig inblandning, och att detta är någonting som både gjort Sverige starkt och som måste försvaras.
De ekvivalenskedjor som Reinfeldt under 2014 bildar kan sammanställas i ytterligare en gemensam diskurs, som kan benämnas som en Arbetsmarknadsdiskurs. Här dras en stabil gräns mellan politiken och arbetsmarknaden, vilket leder till att fler arbeten kan skapas, vilket i sin tur ligger till grund för dels en individuell frigörelse genom arbete, och dels en stor välfärdssektor genom att statens finanser stärks. Den svenska modellen kan främst kopplas till gränsdragningen mellan politiken och arbetsmarknaden, vilken både garanterar stabilitet och flexibilitet på arbetsmarknaden. Den svenska modellen kan samtidigt inte endast läsas som gränsdragningen i sig, eftersom det snarare är konsekvenserna för arbetsmarknaden som är det önskade målet och de centrala tecknen. Det är också i förhållande till dessa konsekvenser som politiken kan klassas som legitim eller ej; vänsterpartiets förslag, som Reinfeldt beskriver som en toppstyrning, avskrivs därför eftersom detta står i strid med flexibiliteten på arbetsmarknaden, vilket innebär att både den individuella friheten och det statsfinansiella missgynnas. Hotet mot modellen i denna diskurs ligger inom det politiska, eftersom det är de politiska partierna som avgör var gränsdragningen för politikens inverkan på arbetsmarknaden kan dras.
Från Löfvens uttalanden 2018 kan en Välfärdsdiskurs konstrueras. Här är, till skillnad från Socialdemokraternas tidigare betoning av individuella rättigheter, gruppens rättigheter ett tecken, där segregation utgör det stora hotet mot den svenska modellen. Genom att politiken ges större handlingsutrymme då modellen utvecklas kan en större välfärd byggas vilket i sin tur motverkar segregation i samhället, och skapar samhörighet. Flödet fungerar dock även omvänt i och med att flyktingar utgör ett hot mot modellen, då de kan bidra till en ökad segregation vilket i sin tur slår mot välfärden. Därigenom är den svenska modellen inte inom denna diskurs en gränsdragning för vad politiken får åstadkomma, utan snarare en möjlighet för politiken att täcka fler områden. Även arbete är centralt, och konstrueras i denna diskurs dels i relation till individens lön som skapar frihet för denne, och dels i relation till att välfärden förutsätter en stark arbetsmarknad.
De olika diskurserna är inte kompatibla med varandra, och används därför för att stänga ute de övriga diskurserna. Bland annat betonar Damberg att Reinfeldt, som talar inom en Arbetsmarknadsdiskurs, inte förstår den svenska modellen. Reinfeldt å sin sida betonar att de visstidsanställningar som Damberg ser som ett utnyttjande av arbetare snarare är en del av valfriheten på arbetsmarknaden, som är central för modellen. Gemensamt för de olika diskurserna är att modellen hela tiden står under internt eller externt hot: hotet från politiska förändringar till följd av aktiv avveckling eller oförståelse, hotet från flyktingar, eller hotet från andra europeiska stater. I och med att den hela tiden hotas måste den även hela tiden försvaras, utvecklas, och behandlas i politiken. Detta tillåter modellen att ha en central ställning inom de olika diskussionerna. Modellen konstrueras inte i någon av diskurserna som död eller tillhörande historien, utan snarare som någonting högaktuellt. Under de studerade perioderna är det bara under 2013/2014, då båda partiledarna refererar till modellen i hög utsträckning, som diskurserna har en gemensam hotbild: det andra partiets förda politik.
Ytterligare ett centralt tecken för de olika diskurserna är ’svenskhet’, vilket skapar en positionering i förhållande till andra länder. Det betonas antingen att den svenska modellen är byggd på ”typiskt svenska” fenomen som exempelvis samförstånd inom den Nationalpartikulära diskursen, eller att den svenska modellen har möjlighet att förändras i och med att det går bra för Sverige som i Välfärdsdiskursen. Genom att Sverige är ett centralt tecken kan även den nostalgiska koppling göras som Andersson (2009) framhöll som central under tidigt 2000-tal. Därmed kan det framhållas inom Välfärdsdiskursen att modellen varit viktig för Sverige historiskt men nu måste utvecklas för att ha kvar sin relevans. I nära anslutning till detta refereras även samförstånd till, antingen mellan arbetsmarknadens parter, mellan företag och staten, eller mellan människor, som någonting starkt kopplat till Sverige. Skillnader existerar mellan diskurserna huruvida detta samförstånd är unikt för Sverige, vilket anförs i den Nationalpartikulära diskursen, eller om Sverige enligt Solidaritetsdiskursen endast har utvecklats längst jämfört med andra länder, men Sverige som en gemenskap är någonting gemensamt för diskurserna.
unika förhållanden. Under nästa period konstrueras modellen istället antingen inom samma Solidaritetsdiskurs, inom vilken en konfliktlinje dras mellan den individuelle arbetaren och företagare, eller inom en Arbetsmarknadsdiskurs, där modellen istället utgör gränsdragningen mellan arbete och politik som säkrar en god arbetsmarknad. Konfliktlinjen har alltså förskjutits mellan Solidaritetsdiskursen och den diskurs som den utestänger, från att ha stått mellan nationen och det internationella till att stå mellan en konflikt- eller konsensusbaserad syn på relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare, genom att den diskurs Moderaterna verkar inom bytts ut. Slutligen har modellen under den sist studerade perioden konstruerats inom en Välfärdsdiskurs, vilken konstruerat modellen som en modell för sammanhållning mellan grupper i allmänhet och flyktingar i synnerhet genom ett byggande av välfärden.
Premfors (SOU 1999:77) övergripande kategorisering mellan arbete och politik har varit vägledande då jag konstruerat diskursernas nodalpunkter. Arbete utgör en nodalpunkt i Arbetsmarknadsdiskursen och Solidaritetsdiskursen, genom att det är ett tecken som alla andra tecken får sin betydelse genom. ’Välfärd’ får exempelvis sin betydelse genom att det är en konsekvens av en god arbetsmarknadspolitik, bland andra konsekvenser. Välfärden konstrueras här hela tiden som antingen någonting som för individen i arbete, eller som fungerar som ett skyddsnät då individen förlorar sitt arbete. Välfärden konstrueras alltså hela tiden utifrån tecknet arbete som en av flera positiva konsekvenser av en stark arbetsmarknad, samtidigt som arbete inte behöver konstrueras utifrån välfärd. Arbete utgör alltså nodalpunkten inom dessa diskurser. Även i välfärdsdiskursen är arbete ett centralt tecken och kan därmed ses som en nodalpunkt, men välfärden framhävs samtidigt som någonting som måste utvecklas, och alltså inte endast är en konsekvens av arbetsmarknaden utan ett separat värde. Politiken och mer precist Välfärden i sig är viktiga inom denna diskurs, och kan därför ses som en nodalpunkt vid sidan om arbete. Den svenska modellen existerar i ett nära förhållande till nodalpunkten i de olika diskurserna, alltså antingen nära arbetsmarknaden eller nära välfärden. Inom den Nationalpartikulära diskursen utgör varken politik eller arbete en nodalpunkt. Istället är ’Sverige’ det tecken som är mest centralt, då det är svenska förhållanden som både lägger grunden för modellen, och är det som hotas av andra länder.
2008/2009 2013/2014 2017/2018 Diskurs National-partikulär diskurs Solidaritets-diskurs Arbetsmarknads-diskurs Välfärdsdiskurs Centrala förhållanden Sveriges unika förhållanden Internationell styrka Individens rättigheter Förtroende mellan företag och stat Internationell solidaritet
Gräns mellan politik och arbetsmarknad Stabilitet och frihet skapar flexibel arbetsmarknad Frigörelse genom arbete Arbetares rättigheter Politikens stora handlingsutrymme En stark arbetsmarknad skapar välfärd
Hot mot modellen EU-länders politik Inrikespolitiska beslut Inrikespolitiska beslut Segregation
Nodalpunkt Sverige Arbete Arbete Arbete
Politik
Användare Reinfeldt Sahlin Damberg
Reinfeldt Löfven
Figur 3. Redovisning av diskurser.
4.5 Flytande signifikanter
Utöver nodalpunkter är även andra flytande signifikanter än den svenska modellen intressanta att studera i de olika diskurserna, då dessa tillskrivs olika mening i de olika diskurserna genom sin koppling till modellen. De två tecken som genomgående knyts till diskursen kring den svenska modellen är ’Trygghet’ och ’Frihet’.
’Trygghet’ knyts i Arbetsmarknadsdiskursen till arbete och den svenska modellen genom schysst lön och gemenskap med arbetskamrater och i Solidaritetsdiskursen genom att differentieras mot individens arbetslöshet, men som i Välfärdsdiskursen snarare knyts till service inom välfärden. Trygghet är därmed någonting som antingen knyts till upplevelser på en individuell nivå som rör dagliga upplevelser, eller som knyts till samhällets funktioner i stort. På samma sätt som de olika diskurserna skiljer sig åt i konstruktionen av den svenska modellen, genom att i Arbetsmarknadsdiskursen och Solidaritetsdiskursen konstruera den kring individer och i Välfärdsdiskursen kring grupper, skiljer sig alltså de två diskurserna i sin konstruktion av trygghet.
vill. Inom Arbetsmarknadsdiskursen kopplas frihet till ordning, då ordning är centralt för den svenska modellen genom att utgöra skiljelinjen mellan politiken och arbetsmarknaden. Ordning konstrueras hela tiden i nära relation till frihet, vilket tillsammans skapar förutsättningarna för en flexibilitet på arbetsmarknaden. Inom Välfärdsdiskursen är frihet också kopplat till arbete, men istället för att kopplas till arbetsvillkor eller möjligheten för arbetsmarknadens parter att själva avgöra vilka förhållanden som ska råda kopplas frihet istället till en lön som går att leva på, vilket i sin tur kopplas tillbaka till trygghet.
De flytande signifikanterna trygghet och frihet, som kan återkopplas till de konstruerade diskurserna, hålls alltså som termer konstanta under hela den studerade perioden och kan utifrån den tidigare forskningen konstateras även ha varit viktiga i konstruktionen av modellen under 1900-talet. De har dock samtidigt omformulerats under perioden för att hela tiden konstrueras utifrån de övriga tecken som lyfts fram inom de olika diskurserna.
5. Slutsatser
Syftet med denna studie har varit att undersöka hur Moderaternas och Socialdemokraternas konstruktion av den svenska modellen förändrats under den senaste tioårsperioden. Det finns här skäl till att först återkomma till några av de beskrivningar som gjorts av hur modellen används i det politiska samtalet. Att modellen är en etikett som ”klistras på” allt möjligt (Nandorf, 2018), kan knappast sägas vara fallet i riksdagens partiledardebatter. Lika lite kan modellen sägas vara någonting så abstrakt som ”ett gott samhälle” som refereras till ”i tid och otid”, som Lapidus (2018) vill göra gällande. Men modellen är heller inte någonting så pass fixerat som den var under 1900-talet, då den var hegemoniskt kopplad till den socialdemokratiska ideologin.
