Diskussion

Resultatet och analysen visar att det har skett en diversifiering av den uppfattade hotbilden mot Sverige som helhet. Under inledningen av 1980-talet var ett militärt angrepp det största hotet och det diskuterades egentligen inte så många andra hotbilder. Invasionen och det väpnade angreppet var det dimensionerande hotet för totalförsvaret under inledningen av 1980-talet. Däremot beskrivs hotbilden annorlunda under inledningen av 2020-talet, hot som hybridkrigföring, cyberkrig, terrorism och klimatförändringar har kompletterat det väpnade angreppet och gjort hotbilden allt mer komplex. Dock är fortfarande det väpnade angreppet dimensionerande för de militära resurserna. De ”moderna” hoten hamnar ofta på de civila rättsvårdande myndigheterna att hantera i fredstid.

Utifrån denna diversifierade och allt mer komplexa hotbild, vilken ska hanteras av ett antal olika myndigheter med olika förutsättningar, är avsaknaden av en holistisk maritim strategi besvärande. Som nämndes i avgränsningar har Sverige en maritim strategi (Näringsdepartementet 2015). Den sätter upp målsättningarna för hur de maritima näringarna socialt, ekonomiskt och miljömässigt ska utvecklas på ett hållbart sätt. Den är uttrycket för hur svensk havspolitik (Miljödepartementet 2009) ska realiseras. Inget av dessa dokument har en säkerhetspolitisk inriktning. Det enda beröringsområdet mellan den svenska havspolitiken och försvarspolitiken är vikten av sjöövervakning, något som får anses vara grundläggande och egentligen det enklaste området att samverka inom, vilket visade sig redan under 1980- talets inledning.

Skapandet av en parallell maritim strategi med säkerhets- och försvarspolitisk inriktning skulle inte vara ett trovärdigt sätt för staten Sverige att hantera den maritima domänen. Samtidigt visar analysen och resultatet i denna uppsats att en sådan strategi skulle behövas för att hantera 2020-talets komplexa hotbild. Den mängd myndigheter, som lyder under olika departement och som förväntas samverka inom ramen för liknande uppgifter i fredstid, försvårar möjligheten att skapa en holistisk maritim strategi. En holistisk maritim strategi skulle behöva omhänderta både det som den befintliga maritima strategin omhändertar, men

även de aspekterna som lyfts i denna studie inom ramen för maritim säkerhet och då gällande allt från militärt försvar till sjöräddning och miljöskydd.

Mängden intressenter i den maritima arenan utan en tydlig hierarki försvårar således skapandet av en holistisk maritim strategi. Strategi i denna bemärkelse är uttrycket för hur politik ska genomföras, följdfrågan blir således; vilken politik ska en maritim strategi genomföra? Försvars- och säkerhetspolitik? Infrastruktur och miljöpolitik? Ur perspektivet som denna studie har borde försvars- och säkerhetspolitiken utgöra grunden, men samtidigt är det ett relativt smalt synsätt som kan få stora konsekvenser på samhället i händelse av krig då mycket annat i samhället åsidosätts. Å andra sidan visar exempelvis konflikten i Ukraina att gråzonsproblematik och förnekelsebara operationer som inte utlöser en väpnad konflikt i den traditionella bemärkelsen är ett verktyg som nyttjats.

Avsaknaden av en holistisk svensk maritim strategi gör att det är relativt lätt att sätta epitetet sjöblindhet på staten Sverige som helhet. Detta beläggs främst genom den enkelspåriga svenska maritima strategin som anlägger ett sektoriellt säkerhetsperspektiv utgående från ekonomiska, sociala och miljömässiga perspektiv. Strategin omhändertar väsentliga aspekter för att hantera den kraftigt ökade handeln via haven som skett under 2000-talet och som förväntas öka än mer under 2020-talet (UNCTAD 2020). Däremot visar den sektoriella säkerhetssynen vad som är önskvärt att investera i för resurser för att hantera den ökade handeln och det är inte militära eller polisiära resurser för främjande av maritim säkerhet. Skillnaden i säkerhetspolitisk inriktning mellan analysenheterna är stor. Att vara en del av Natos EOP (Enhanced Opportunities Partner) utgör en stor förändring jämfört med Sveriges säkerhetspolitiska inriktning i början av 1980-talet som stipulerade att ingen av supermakterna officiellt skulle tillåtas nyttja svenskt territorium för sina syften. Detta kontrasteras ytterligare av det samförståndsavtal om värdlandsstöd som Sverige sedan 2016 har med Nato. Denna förändring kan även åskådliggöras genom att beskriva Sveriges syn i början av 1980-talet som maktrealistisk med inriktningen att vara stark nog att klara sig själv och sedan jämföra med början på 2020-talet där synen närmast kan beskrivas som liberal, med samarbete och solidaritet som kärnan i den förda politiken.

Granholm (2014, s. 183) pekar på en intressant aspekt i relation till maritim styrkegenerering, vad ska nya plattformar klara av och ska de konstrueras för att vara förberedda på en större bredd av uppgifter? Den uppdelning som råder i inledningen av 2020-talet pekar mot att

innebära plattformar lämpade för kustförsvar av östersjökusten. I den polisiära aspekten borde det innebära en fortsatt anskaffning av mindre plattformar enbart lämpade för kustbevakningsuppgifter i kustnära områden. En tydligare styrning genom en maritim strategi och utökad samordning även inom anskaffning skulle kunna innebära att plattformar får en bredare förmåga och ökar möjligheterna till synergieffekter inom den maritima domänen. Sammanfattningsvis innebär avsaknaden av en holistisk maritim strategi i relation till den komplexa hotbilden i 2020-talets inledning att det civila försvaret kan tvingas hantera situationer och motståndare de inte är dimensionerade för. Detta då dessa resurser är låsta i det militära försvaret fram till dess att regeringen beslutar om höjd beredskap eller krig. Hotet identifieras av både regeringen (Försvarsdepartementet 2020, s. 61) och Försvarsmakten (2016, s. 37) som gråzonsproblematik där det inte råder tydliga gränser mellan vad som är att betrakta som fred och krig. Samtidigt som den svenska byråkratin är uppbyggd efter en värld som är svart eller vit, något som kan utnyttjas av en motståndare.

Den militära rollen

Försvarsmaktens uppgifter och det hot de är relaterade till har förändrats marginellt mellan inledningen av 1980-talet och 2020-talet. Det är fortfarande det väpnade angreppet som är dimensionerande hot. Skillnaden består i den sänkta ambitionsnivån avseende skydd av hela Sveriges kust. Under 2020-talet är det ett tydligt och uttalat fokus på Östersjön till skillnad från 1980-talets inledning då alla kustavsnitt skulle kunna skyddas. Det är å andra sidan en fördel med den förändrade säkerhetspolitiken, från alliansfrihet till solidaritet, att det går att koncentrera de militära ansträngningarna till Östersjön eftersom det sannolikt är där en potentiell konflikt mellan Nato och Ryssland inleds.

Östersjön belyses i empirin som strategiskt viktig, men diskursen visar att den strategiska betydelsen har förändrats mellan analysenheterna. I försvarsbeslutet 1982 benämns Öresund och Bälten genomgående som ”Östersjöutloppen”, detta hade sannolikt att göra med att två tredjedelar av den sovjetiska skeppsbyggnadsindustrin var förlagd till Östersjökusten (Försvarsdepartementet 1982, bilaga 1, s. 11). Dessutom var den sovjetiska östersjömarinen förlagd till Kaliningrad och St. Petersburg. Slutsatsen av detta blev att Sovjetunionen i en konflikt skulle sträva efter att komma ut ur Östersjön för att kunna verka i Norska havet och stödja norra marinen i Atlanten. Således hade Nato ett intresse av att tillse att Öresund och Bälten hölls stängda, något som skapade ett dilemma för Sverige vars neutralitet innebar att rätten till oskadlig genomfart behövde upprätthållas.

Detta kontrasteras i försvarsbeslutet 2020 där Öresund och Bälten benämns ”Östersjöinloppen”. Skiftningen kan ha flera förklaringar, en möjlig sådan skulle kunna vara Natos utvidgning i Östersjön där de baltiska staterna och Polen blivit medlemmar i perioden mellan analysenheterna. Det skulle göra att Nato istället för att vilja stänga in Ryssland nu strävar efter att hålla Östersjön öppet för att kunna bistå sina medlemmar i händelse av en konflikt. En annan anledning kan vara den ökade handelstrafiken vilken alla stater runt Östersjön är beroende av. Sett ur den liberala skolans synvinkel skulle samarbete, handel och ekonomiska incitament kunna vara ett sätt att bidra till stabilitet i Östersjön, genom att se Öresund och Bälten som ”inlopp” för handel istället för ”utlopp” för sjöstridskrafter.

Den diplomatiska rollen

Nyttjandet av maritima resurser i diplomatiska syften har förändrats mellan analysenheterna, empirin nämner ingenting explicit om den diplomatiska rollen av maritima resurser, däremot uttrycks inriktningar som sorteras in i den teori som nyttjas i denna studie. Resultatet visar att det som tillkommit mellan analysenheterna är fokus gentemot en samverkande diplomati med deltagande i multinationella operationer bland annat utanför Libanon och i Adenviken samt deltagande i multinationella övningar. Den tvingande diplomatin är dock fortfarande en viktig del i den svenska avskräckningen genom att signalera förmågor som höjer tröskeleffekten i det territoriella försvaret.

Den polisiära rollen

”Gråzonsproblematik måste därför ofta hanteras av samhällets fredstida struktur inom bl.a. de rättsvårdande myndigheterna, andra delar av krisberedskapen samt utrikes- och säkerhetspolitiken.” (Försvarsberedningen 2017, ss. 66-67).

Givet detta resonerande av försvarsberedningen och det förmodade syftet för exempelvis hybridoperationer att undvika eskalation till väpnad konflikt ställs stora krav på Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Kustbevakningen. Detta framförallt om en angripare nyttjar militära resurser för att uppnå sina politiska syften. Försvarsberedningen pekar bland annat på vikten av att bibehålla en god lägesbild för att kunna identifiera när lägesbilden blir ofullständig. I den maritima kontexten hanteras lägesbilden genom sjöövervakning, ett område där det finns bra samarbetskanaler mellan de civila och de militära myndigheterna. Däremot sker utbyte av informationen enbart på central nivå, det vill säga att sjöcentralerna utbyter information med Kustbevakningens ledningscentral.

Ett sätt att begränsa en motståndares möjligheter att nyttja byråkratiska myndighetsstrukturer till sin fördel är ett bra operativt samarbete och delande av en gemensam lägesbild. Det förutsätter en samverkan på enhetsnivå och möjligheten att dela sin egen lägesbild med andra enheter, även ur andra myndigheter. Detta kan vara ett första steg i att förbättra myndighetssamverkan inom den maritima domänen. Ytterligare ett steg kan vara blandade besättningar mellan Försvarsmakten och Kustbevakningen, vilket hade lett till en relativt stor bredd av befogenheter.

Maritim säkerhet i inledningen av 2020-talet är ett brett begrepp som spänner över många uppgifter. Det gör i det svenska fallet att det är många myndigheter inblandade. Tas utgångspunkten i vilka myndigheter inom totalförsvaret som har maritima resurser till sitt förfogande ingår Försvarsmakten, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Sjöfartsverket, Kustbevakningen och Trafikverket. Till detta kommer totalförsvarsindelningen mellan civilt försvar och militärt försvar där försvarsdepartementet har ansvar för den militära delen medan justitiedepartementet har ansvar för samordning av samhällets krisberedskap och det civila försvaret. Försvarsberedningen påpekar i rapporten Motståndskraft att detta ger upphov till gränsdragningsproblematik och otydlighet i ansvarsförhållanden (Försvarsberedningen 2017, s. 91). Det är således inte bara i den maritima domänen som dessa problem finns, men det belyser svårigheten att samverka när bredden av uppgifter är stor, ansvarsförhållanden ibland är otydliga och myndigheterna först och främst ser till sina egna uppgifter.