10.1 Nätförlustincitamentet - Gemensam norm
En gemensam norm för nätförluster stärker incitamentet för nätföretagen i och med att det blir mer långsiktigt då normperioden inte nollställs efter 6 år. I Copenhagen Economics rapport uttryckte företagen att det vore rättvisare om förbättringen hade påverkan under hela investeringens livslängd. Ett nätföretag som investerar i nya dyra komponenter för reduktion av sina nätförluster får inte något extra för detta med dagens metod att beräkna kapitalkostnader. Den ekonomiska livslängden för en sådan investering är ofta 40 år och de får enbart ett tillägg för denna investering i fyra år med nuvarande metod. Med en gemensam norm får nätföretag med nätförluster som avviker markant från normen ett stort avdrag eller tillägg. Detta är i linje med syftet för incitamentet, om ett nät har väldigt höga nätförluster så är det rimligt att de får ett större avdrag på intäktsramen.
Det blir mer kostsamt att inte jobba med att reducera förlusterna för nätföretagen. Ett nät som har samma objektiva förutsättningar som andra nät bör ha likartade nätförluster. Med nuvarande incitament har nätföretag med höga nätförluster enklare att få en bonus, eftersom att förbättrings utrymmet är större från en högre andel nätförluster.
Normkurvan får samma karaktär oavsett om data från särskilda rapporten eller avbrottsdata används. Det är mindre resurskrävande att beräkna normen från särskilda rapporten, det skulle därför vara mer fördelaktigt att använda data från särskilda rapporten. Om utfallet baseras på 2015 års data eller 2016 års data ger större skillnader för nuvarande metod än en gemensam metod. Det är alltså mer stabilt att använda en gemensam norm.
Med en gemensam norm får vissa nätföretag en större bonus eller avdrag än om nuvarande norm används. Detta beror på att nätföretagen har större skillnader gentemot andra nätföretag inom samma intervall än mot sin egen historik. Att ett nätföretag får ett stort avdrag med en gemensam norm gör att de har ett större incitament att förbättra andelen nätförluster. Med båda normmetoderna får majoriteten av nätföretagen ett tillägg eller avdrag inom ±0,5 % det blir alltså för majoriteten av nätföretagen inte ett stort avdrag eller tillägg med den data som använts. Eftersom att detta är ett relativt nytt incitament är det rimligt att det inte blir alltför stor bonus på intäktsramen eftersom att de inte haft ett incitament att sänka nätförlusterna tidigare. En tredjedel av nätföretagen får med en gemensam norm ett omvänt incitament, alltså hade de med nuvarande metod ett tillägg så har de med den gemensamma metoden ett avdrag. Detta beror på att de med den gemensamma normen har större förluster än andra företag med liknande förutsättningar.
10.2 Belastningsincitamentet
Kostanden för ÖN har stora variationer mellan nätföretagen och mellan åren. Att kostanden för ÖN har en stor variation mellan nätföretagen gör att användningen av den som indikator gynnar vissa och missgynnar andra nätföretag. Nätföretag med stora
63
kostnader bör möjligen ha ett starkare incitament att jämna ut belastningen då det bland annat gynnar kunden mer om de jämnar ut belastningen eftersom att det minskar kostnaderna för ÖN, vilket inte är fallet. Att nätföretagen har stora skillnader mellan åren utan incitament gör det troligt att det är en svårpåverkad kostnad och därmed skulle den kunna missgynna eller gynna företag utan att de jämnat ut belastningen på nätet.
Kostnaden för ÖN för lokalnäten beror på regionnätens intäktsrammar som Ei fastställer.
Det innebär att om flera företag sänker maxeffekten så kan regionnäten höja tariffen för att täcka sina skäliga kostnader enligt sin intäktsram. Sambandet mellan kostnaden för ÖN och effekt samt energi är lågt. Incitamentets mål är att nätföretagen ska ha en jämnare belastning på nätet, alltså minska maxeffekten. Det är däremot få företag som minskar maxeffekten samtidigt som de minskar kostnaden för ÖN.
Att använda medellastfaktorn i kombination med nätförlustincitamentet förstärker förvisso nätförlustincitamentet då lastfaktorn för 97 % av näten hade en större medellastfaktor än 0,5 (nuvarande ersättningsfaktor) år 2016. Däremot blir det totala incitamentet svagare i och med att belastningsincitamentet som en egen del i det här alternativet tas bort. Detta minskar vikten av att jämna ut belastningen på nätet då det inte finns med en indikator mellan åren på lastutjämningen. Det blir då ett mycket svagare incitament att minska lasten. Med en jämnare belastning kan kapacitetsförstärkningar skjutas upp eller undvikas, mer kapacitet möjliggör en energiomställning med mer intermittent produktion.
Ett av alternativen är att använda medellastfaktorn som indikator och kostnaden för ÖN som kostnadsparameter. Medellastfaktorn som norm skulle stärka incitamentets syfte att jämna ut belastningen på nätet då den mäter hur jämnt fördelad lasten är över alla årets dagar. Att använda medellastfaktorn som norm istället för kostnaden för ÖN ger starkare signaler till företagen att jämna ut lasten. En potentiell nackdel är att medellastfaktorn ger lika stort incitament att jämna ut lasten för alla dagar under året och hänsyn tas därmed inte till att det ger mer samhällsekonomisk nytta att jämna ut lasten vid hög energiförbrukning. Däremot främjar det smarta elnätslösningar för kunder om alla dagar har en påverkan på incitamentet och inte bara den högsta effekten. Nätföretagen anser att det är svårt att påverka medellastfaktorn och det har även framkommit att vissa nätföretag tycker att den är svår att beräkna. I fallstudien undersöktes hur indikatorn förändras utifrån ett antal scenarier. En reduktion av de två timmar med högst maxeffekten under vinterhalvåret samt alla dagar under året med 1 % till 5 % gav som mest ett REL än förbättring av indikatorn på 0,0077 respektive 0,0178. En stor reduktion av alla dagar som är svår att åstadkomma ger alltså en relativt liten förbättring av indikatorn.
Utnyttjningsgraden ger istället ett incitament att sänka maxeffekten under året. Det skulle ge en starkare signal att minska effekttopparna när det är hög kapacitetsutnyttjning, alltså de kallaste dagarna på året. En fördel med utnyttjningsgraden är att den är enklare att beräkna för nätföretagen. Ei skulle även kunna samla in den data som krävs för beräkningen och därmed reducera felrapporteringar av indikatorn. Med nuvarande inrapporterad data är det inte möjligt att beräkna en utnyttjningsgrad som ger ett
64
incitament att öka kapaciteten i nätet. Detta eftersom att energi från elproduktionsanläggningar är inkluderad i inmatade maxeffekten. Det skulle därmed inte vara möjligt för nätföretagen att reducera effektuttagen från ÖN och samtidigt öka lokala elproduktionen och få ett tillägg på intäktsramen. Syftet med incitamentet är inte att hämma utbyggnaden av lokal produktion, det är därför inte fördelaktigt att införa utnyttjningsgraden som indikator beräknad på befintliga data. Utnyttjningsgraden skulle dock kunna införas till nästa reglerperioden efter 2020–2023 och börja hämta in data under den perioden. Utnyttjningsgraden är enligt fallstudien som utfördes lättare att påverka i flera av scenarierna än medellastfaktorn. Det krävs dock antagligen ändå stora åtgärder för att öka utnyttjningsgraden.
Ett mellanting mellan medellastfaktorn och utnyttjningsgraden är en energiviktad medellastfaktor. Desto större vikt desto mer vikt ges utjämning av dagar med hög belastning. Det gynnar företagen mer än medellastfaktorn om de reducerar alla vinterdagars högsta och näst högsta topp men mindre än utnyttjningsgraden enligt fallstudien. Uträkningen av en viktad medellastfaktor är dock mer komplicerad än utnyttjningsgraden och medellastfaktorn. Nätföretagen har idag upplevt svårigheter med beräkningen av medellastfaktorn och under arbetets gång har det framkommit att en del nätföretag rapporterar in fel medellastfaktor på grund ut av brister i uträkningen. Även beräkningen av medellastfaktorn från givna data av fem företag indikerar att det förekommer felrapporteringar. Det är därför riskabelt att använda en indikator som är svårare att beräkna då detta kan leda mer till felaktigt rapporterat värden och innebära felaktiga tillägg och avdrag samt mer jobb för företagen och Ei.
Resultatet från fallstudien är att om en reduktion sker av alla vinterdagars högsta och näst högsta toppar med 1 % så blir skillnaden i utnyttjningsgrad större än för medellastfaktorn.
Det gör att nätföretagen får en större bonus med utnyttjningsgraden om de skapar förutsättningar för kunderna att minska de högsta topparna. Utnyttjningsgraden gynnar också företag som bara minskar den absolut högsta toppen, vilket knappt påverkar medellastfaktorn.
En ökad andel solel med 1 % av totala energin i nätet gynnar företagen om medellastfaktorn används som indikator. Nät med en ökad andel elbilar behöver ge incitament att ladda elbilen när elkonsumtionen är som lägst, alltså på natten, för att jämna ut lasten. Utnyttjningsgraden är den indikator som gör att nätföretagen får en bonus för att stimulera detta beteende.
65