De mönstren som uppträder i analysen beror på teknologiska skillnader i materialet och dessa skillnaderkan bero på olika bakomliggande orsaker. Vid en genomgången av materialet var det tydligt att det fanns skillnader i råmaterialen. Umbusi och Rudemark är av bättre kvalité på flinta än vad materialet från Gisslause och Köpu VIII är. Verktyg som tillverkats av sämre råmaterial kan skilja sig, typologiskt, från verktyg som är gjorda av råmaterial med bra kvalité, även om samma tekniker och metoder har använts. Ett sämre råmaterial kan även tvinga fram användningen av en annan metod vid tillverkningen av verktyg. Skillnaderna i råmaterialet borde dock inte påverka den teknologiska analysen så som det befintliga mönstret visar. Om lokalerna delat samma sorts teknologi förutspås en större likhet mellan lokalerna i analysen.
Olika strategier för insamlingen av råmaterial kan istället spela en roll. Ö lokalerna har nyttjat lokal strandflinta medan Umbusi och Rudemark har haft tillgång till flinta av bättre kvalité. Det framgår av fallstudien från sydvästra Estland (kap. 2.4.3) att importerad sten i form av en röd porfyr finns på alla större öar utanför Estlands västra kust och kan spåras till Estlands västra fastland (Kriiska, 2003). Detta indikerar att en fortsatt kontakt mellan ön
och grupperna från fastlandet. På Gotland finns inga större mängder importerad flinta och strategin för produktionen av flintartefakter och insamlingen av råmaterial är medvetet anpassad till den lokala flintan. Gisslause uppvisar också en anpassning till den lokala flintan och saknar importerad sten. Skillnaderna i strategin för insamlande av råmaterial ger ledtrådar till hur gruppernas kontaktnät sett ut. Om de gotländska grupperna fortsatt ha en kontakt med andra grupper på fastlandet så är detta inte synligt i steninventariet som finns på ön idag.
En förändring av den ekonomiska strategin sker när en grupp väljer att anpassa sig till ett nytt näringsfång, t.ex. marina däggdjur. Som fallstudien från Estland visar (kap. 2.4.3) innebär detta även en förändring i gruppens teknologi, spåntillverkningen försvinner i och med att säl benen stiger i det osteologiska materialet. Förändringen av ekonomisk strategi leder också till förändrad social struktur och bosättningsmönster som skiljer sig från
terrestriska jägare-samlare. Som Ames (2002) skriver skapar akvatiska jägare-samlare generellt inga produktionsspecifika platser vilket terrestriska jägare-samlare har en tendens att göra (Ames, 2002). Rudemark har blivit identifierad som en produktionsplats med ett specifikt ändamål, att producera mikroliter (Boas, 1986) och eftersom Umbusi är en större inlandsboplats kan det vara tänkbart att även den platsen har ett specifikt ändamål. Detta skulle kunna förklara produktionen av spån liknande avslag med
förutbestämda attribut knutna till sig. Att jägare-samlare grupper med marin anpassning inte skapar specifika uppgiftsplatser kan förklara orsaken till de synliga skillnaderna i teknologin.
De strategiska val som görs vid utformandet av en lokal eller insamlandet av råmaterial ger ett mönster i analysen som inte nödvändigtvis stämmer överens med hela gruppens teknologi. Vid användningen av lokal flinta och icke ändamåls specifika lokaler kan en total chaîne operatoiré förväntas. Detta innebär att råmaterialet på dessa platser togs
obearbetat till platsen och undergick bearbetning. Gisslause uppvisar cortex på 42 % av de undersökta avslagen. Rudemark visar endast kortex på 19 % och Umbusi på 23 %. Köpu VIIIuppvisar cortex på 26% av de undersökta avslagen. Närvaron av kortex på ett avslag indikerar att avslaget är ett öppningsavslag, gjort för att få fram en yta som sedan kan användas för att skapa avslag som är menade att bli verktyg. Gisslauses höga procent av kortex närvaro indikerar att kärnorna öppnades på plats och sedan bearbetades till verktyg. Köpu VIIIvisar inte samma höga procent av kortex på avslag som Gisslause även fast de använder sig av lokal flinta. Till detta kan det finnas fler orsaker, dels att materialet från Köpu VIII består av 80 % kvarts. Flintan från Köpu VIII är också av en annan sort än
den från Gisslause. Om Gisslause och Köpu VIII uppvisar totala chaîne operatoires och Umbusi och Rudemark inte gör det visar sig detta i analysens resultat. Ö lokalerna uppvisar en bredare teknologi och inte samma inriktade producering som Rudemark och Umbusi. Den breda teknologin kan vara ett tecken på att hela produktions schemat använts på plats vilket resulterar i mer variation i avslagens storlek och form.
Ovan diskuterades insamlingen av råmaterialet som en del av en ekonomisk och social strategi. Detta kan även visa sig i den använda teknologin. Att gå från en till synes
komplex teknologi till en icke komplex teknologi kan vara evolutionärt mer framgångsrikt i en miljö där komplexa tekniker inte längre är kostnadseffektiva då de inte längre spelar roll för en grupps fortsatta överlevnad. En sådan trend kan vara synlig i exemplet från
sydvästra Estland där det operativa schemat för att tillverka spån försvinner ju mer en grupp inriktar sig på marin föda och jakt på säl (Kriiska & Lõugas, 2005. Kriiska, 2003). En anpassning till en ny ekologisk nisch medför en förändring i teknologin som sedan blir synlig i det arkeologiska materialet. I exemplet från Estland sker detta gradvis. Gotlands tidigaste bosättnings fas visar upp en omedelbar anpassning till det lokala materialet. Pionjär bosättarna kan ursprungligen migrerat från ett område som redan anpassat sin teknologi till den marina nischen och visar därför inte upp någon importerad flinta eller anpassnings fas i teknologin. Att vissa grupper redan under Ancylustid anpassat sig till havet är dokumenterat i Södertörn (Pettersson & Wikell, 2006:12).
En ekologisk anpassning kan vara en orsak till skillnaderna mellan materialens teknologi. Att två olika kulturers teknologi är lika när de lever i samma ekologiska nisch kan förklaras genom processen convergent evolution (Shennan, 2002). En konvergerande evolution innebär att två skilda evolutionära grenar kan utvecklas till samma slutprodukt tack vare en anpassning till den rådande miljön. En konvergerande evolutionsprocess leder alltså till att Umbusi och Rudemarks teknologi visar på större likheter med varandra än med ö
lokalerna vars teknologi utvecklats till samma mål. Att Köpu VIII skiljer sig mycket, rent teknologiskt, från Umbusi kan vara ett resultat av divergent evolution (Shennan, 2002), där en gemensam evolutionär gren istället delar sig och utvecklas åt olika håll. Slutresultatet av detta blir då att grupper med gemensamt ursprung kan utvecklas till att se helt olika ut. Att följa en gren bakåt i tiden kan leda till att ursprunget för en sådan grupp kan redas ut och de yttre, samt inre, påverkningarna som styrde evolutionen kan studeras. En
anpassning till miljön kan leda till att komplexa teknologier gradvis försvinner. Detta blir tydligt i Henrich (2004) exempel från Tasmaniens ursprungsbefolkning som på grund av isolering och öns låga demografi förlorade vissa teknologier, t.ex. teknologier för att skapa
fiskeverktyg (Henrich, 2004).
För att förstå en grupps totala teknologi måste de lokaler som gruppen producerar förstås. För studerande av akvatiska jägare-samlare blir det då effektivare att använda en variabel-
by-variabel metod (Bamforth, 2009). Modellerna för jägare-samlare som är utarbetade
efter terrestriska grupper blir inte lika användbara vid tolkningen av marint inriktade jägare- samlare. Marina jägare-samlare lämnar andra arkeologiska material efter sig eftersom ekonomin kräver en annan social struktur på grund av sin bofasthet. Detta påverkar boplats mönster, teknologi och kultur. Mönstret i analysen uppvisar tydligt skillnaden mellan terrestriskt inriktade jägare-samlare och marint inriktade jägare-samlare. Gotland uppvisar grupper som var marint inriktade ca 1000 år innan Littorina havets biomängd gjorde att trenden blev vanlig runt Östersjöns kuster. Bytet av den ekonomiska strategin var en nödvändig anpassning för att kolonisera Gotland eftersom ön saknade större levande landdjur att jaga (Lindqvist, 1996b). Att drastiskt migrera från en
fastlandsmiljö till en ö som inte uppvisar några av de förut använda födoresurserna utan att först känna till den nya miljön och förbereda en kolonisation, både socialt och
teknologiskt är inte logiskt. Den nya miljön kräver en förberedning av teknologin och en anpassning till det lokala råmaterialet för att vara genomförbart. Ifall mönstret i analysen visar en anpassad teknologi till råmaterialet och till specialiserad jakt inriktad på marina resurser kan detta vara ett bevis för att Gotland varit känd sedan innan av grupperna runt Östersjön eftersom en sådan anpassning kräver viss förberedelse.
Att jakt på säl förekommit på ön innan den permanenta bosättningen ägt rum kan vara en del av landskapslärande fasen som förekommer Gotlands äldsta bosättnings fas.
Landskapslärande fasen har i nuläget inte iakttagits i det arkeologiska materialet vilket lämnar ämnet öppet för tolkning. Det äldsta tecknet på mänsklig aktivitet på ön består i dagens läge av lämningarna i grottan Stora Förvar på Stora Karlsö och är daterat till ca 7200 cal BC (Lindqvist & Possnert, 1999). Lämningarna i grottan talar emot att grottan använts som jakt station eftersom spädbarn och barn skelett återfunnits i det osteologiska materialet vilket talar för en mer bofast population men även här finns det källkritiska
aspekter. Om jakten bedrivits under en sommar eller vintersäsong kan det vara fördelaktigt att hela familjer tillfälligt bosätter sig på ön. Kvinnor (eller män) kan vara behjälpliga vid hanterandet av köttet eller förberedningen av stenverktyg som behövs vid jakten.
Råmaterial användningen talar även för en direkt kolonisering av ön eftersom importerad sten på de tidigaste lokalerna är låg.
möjligt att Gotland varit använt som jakt station innan den permanenta bosättningen. De arkeologiska lämningarna för detta vara omöjligt att upptäcka eftersom jakt på säl med fördel kan bedrivas på vintern eller tidiga våren. Detta kan ha bedrivits på isen och inte lämnat några lämningar efter sig på Gotlands fastland. En ökad demografi eller ett större tryck om resurser på ursprungsplatsen för grupperna som nyttjade ön som jakt station kan tillslut drivit fram beslutet att skapa en permanent förflyttning ut till ön. Detta skapade förutsättningar för grupperna att anpassa sin teknologi och kultur till året runt användning av öns resurser. Om en landskapslärande fas ägt rum flyttar detta Gotlands historia ytterligare bak i tiden men möjligheten att Gotlands första bosättare härstammat från en grupp som redan innan var anpassade till jakt på säl och fisk är möjlig. Det finns tecken på marin anpassning i Stockholms skärgård (Pettersson & Wikell, 2006) samtidigt som
Gotland koloniseras. Om så är fallet att dessa tidigaste grupper härstammar från redan marint anpassade jägare-samlare kan upptäckten och bosättningen av Gotland äga rum utan en landskapslärande fas.
En teknologisk analys av materialen från Gotlands pionjär bosättningar är effektivt eftersom det bidrar med en nyanserad bild av de första gruppernas bosättningsmönster, strategier och sociala struktur. När ett material har blivit undersökt utifrån teknologi istället för typologi kan det sedan bli jämför med andra material utan att de yttre, stilistiska, attributen skapar för stora hinder, som innan varit fallet med det tidigaste materialet från Gotland. Detta är enbart början på arbetet att jämföra teknologier istället för typologier runt Östersjön vars resultat kan skapa ny förståelse för hur koloniseringen av Gotland och Östersjöns stora öar ägde rum. Vid den förändrade ekonomiska strategin syns det i materialet inget tryck för innovationer av en ny teknik. Det är istället metoden och det operativa schemat inom grupperna som förändras för att möta den nya miljöns krav. Teknologin ter sig då annorlunda eftersom både teknik och metod uppgör en teknologi.