1
Hav och Strand
Stenteknologi och marin anpassning på
Gotland under Senboreal/Tidigatlantisk tid
Högskolan på Gotland
12/VT
Kandidatuppsats
Författare: Amanda Karn
Abstract
The essay circulates around the technological analysis of flint material from four localities around the Baltic Sea basin. The analysis was created to investigate the question of where the first Gotlandic settlers originated from and to give clues about the colonization process. The investigated material was collected during the fall of 2011 and a correspondence analysis is used to analyze the collected material. The purpose of using a correspondence analysis is to test the method as a tool for investigating Mesolithic flint technologies. The essay also discusses marine hunter-gatherers, their economy and how their archeological remains differ from terrestrial hunter-gatherers.
Keywords: Mesolithic, marine hunter-gatherers, technology, Gotland
Innehållsförteckning
Abstract ... 2
Innehållsförteckning ... 3
1. Inledning ... 5
1.1 Introduktion ... 5
1.2 Syfte och Frågeställningar ... 6
1.3 Material och Avgränsning ... 7
1.3.1 Källkritik ... 7
1.4 Metod ... 8
1.5 Definitioner ... 8
2. Forskningsläge ... 9
2.1 Teori och metod ... 9
2.1.1 Kulturell Evolution ... 9
2.1.2 Relationella analyser ... 14
2.1.3 Teori och metod inom stenteknologin ... 15
2.2 Jägare-samlare ... 17
2.2.1 Migration ... 17
2.2.2 Mobilitet ... 18
2.4 Havet som resurs ... 20
2.4.1 Östersjöns utvecklingsstadier, klimat och marin fauna ... 20
2.4.2 Den äldsta stenåldern på Gotland ... 21
2.4.3 Tecken på en teknologisk anpassning: En fallstudie från Sydvästra Estland22 3. Material presentation ... 25 3.1 De undersökta lokalerna ... 25 3.1.1 Rudemark ... 25 3.1.2 Umbusi ... 26 3.1.3 KöpuVIII ... 26 3.1.4 Gisslause ... 26
3.2 Det insamlade materialet ... 29
4. Analys ... 29
5. Diskussion ... 32
6. Slutsats ... 36
1. Insamlad Data ... 43 1.1 Gisslause ... 43 1.2 KöpuVIII ... 44 1.3 Rudemark ... 45 1.4 Umbusi ... 53 2. Index värden ... 59 2.1 Gisslause ... 59 2.2 KöpuVIII ... 61 2.3 Rudemark ... 61 2.4 Umbusi ... 67
1. Inledning
1.1 Introduktion
De första människorna bosatte sig på Gotland ca 7200 cal BC (Lindqvist & Possnert, 1999). Den första bosättningsfasen på ön domineras av boplatser belägna vid kusten med regelrätta begravningar från inlandet (Apel & Vala, 2012). Uppsatsen cirkulerar runt frågan om vart de första bosättarna kom ifrån och hur strategin för kolonisering såg ut. Gotland kan blivit direkt koloniserad eller så har en landskapslärande fas föregått den permanenta bosättningens fasen (Apel & Storå, manuskript). För att undersöka frågan genomförs en teknologisk analys av stenmaterialet från lokalen Gisslause (Gotland) som dateras till ca 7100 cal BC och därmed hör till den tidigaste bosättningsfasen på ön. Materialet från Gisslause jämförs med samtida lokaler från Estland och Danmark. Syftet är att genomföra en studie där Gotlands tidigaste gruppers teknologi jämförs med andra mesolitiska grupper runt Östersjön. I tidigare forskning har det antagits att grupperna på Gotland härstammar från Sydskandinaven (Lindqvist & Possnert, 1999) men möjligheten att ön koloniserats från öst borde inte uteslutas.
Den stenteknologiska analysen används även för att diskutera skillnaden mellan marint anpassade jägare-samlare och jägare-samlare som nyttjat terrestrisk föda. Debatten om huruvida dessa två ekonomiska strategier skapar olika arkeologiska lämningar har visat att marina jägare-samlare inte kan förstås inom ramen av de modellerna för mobilitet som etablerades av Binford under 1980 talet (Binford,1980. Binford 1983). Detta skapar problem av hur marina jägare-samlare och hur de utnyttjade landskapet ska tolkas. En förändrad ekonomisk strategi leder nämligen även till förändringar inom social struktur, bosättningsmönster och landskapsutnyttjande. Förändringar av ekonomiska strategier, som ett resultat av anpassningen till en ny miljö, kan även leda till teknologiska
förändringar. Gotland är unikt i Östersjön eftersom ön är tillräckligt stor för att hålla en permanent befolkning men saknar större landlevande däggdjur och ligger ca 50 km från närmaste landyta. En undersökning av teknologin från bosättningsfasen kan följaktligen ge ledtrådar angående koloniseringsprocess, ursprung och anpassningen till en ny
1.2 Syfte och Frågeställningar
Uppsatsens primära syfte är att undersöka frågan om vart de första gotlänningarna emigrerade ifrån, som ett resultat av detta kommer även koloniseringsprocessen av ön undersökas. Tidigare forskning indikerar att Sydsverige är det troligaste ursprunget för den första koloniseringen eftersom Öland (Sverige) och i förlängning, det svenska fastlandet ligger närmast Gotland (Lindqvist & Possnert, 1999). Uppsatsen utgår från ett större perspektiv med syfte att undersöka om koloniseringen skett antingen från öst eller från väst. Koloniseringen kan varit direkt eller föregåtts av en landskapslärande fas då pionjärerna gradvis lärde känna landskapet innan de permanent flyttade till ön (Apel & Storå, manuskript) Det sekundära syftet är att testa en ny metod för att analysera det tidiga gotländska materialet och jämföra det med andra lokaler runt Östersjön. Detta görs med syfte att utröna ett möjligt ursprung för de första bosättarna samt för att undersöka materialet med en ny metodik.
Jägare-samlare har i den arkeologiska forskningen ofta tolkats utifrån ett holistiskt perspektiv (Bamforth, 2009) där man utgått från modeller som var anpassade till mobila jägare-samlare som livnärde sig på terrestrisk föda (Binford, 1980). Detta leda till felaktiga slutsatser vid studerandet av jägare-samlare som livnär sig på marina resurser eftersom de holistiska modellerna utgått från terrestriska jägare-samlare (Ames, 2002). Syftet med den tredje frågeställningen är alltså att belysa hur akvatiska jägare-samlare och deras arkeologiska lämningar skiljer sig från terrestriska jägare-samlare. Jag vill också visa att stenteknologisk forskning kan undersöka frågor om sociala strukturer och strategier, något som var svårare när den dominerande syftet med studier av stenredskap var att skapa kronologier över förhistorien.
Frågeställningarna som undersöks är:
Hur skedde den första koloniseringen av Gotland och vart härstammar de första pionjärerna från?
Hur effektiv är en stenteknologisk analys vid undersökningen av pionjärbosättningar och vilka resultat kan en sådan analys generera?
Stenteknologiska analyser har ofta som mål att utreda ett speciellt föremåls Chaîne
tidskrävande, som till exempel sammanfognings studier av olika teknologier. Metoden som tillämpas i denna uppsats (se kap. 1.4) är mindre komplex och kan förhoppningsvis bidra till att stenteknologiska analyser mer tillämpade inom arkeologin.
1.3 Material och Avgränsning
Uppsatsen baseras till viss del på litteratur studier, men huvuddelen av uppsatsarbetet ligger i bearbetningen av ett empiriskt material. Den insamlade datan består av
flintmaterial från lokalerna Rudemark i Danmark, Umbusi, och Köpu VIII i Estland samt Gisslause från Gotland (Sverige). Lokalerna valdes utifrån deras geografiska läge och datering. Köpu VIII är något yngre än de andra lokalerna men ingick i analysen som representerande ö där man livnär sig på marina resurser.
Flintartefakterna som dokumenterades utgjordes av hela avslag med intakt distal och proximal ände. Från lokalerna med stor mängd flintmaterial (Umbusi och Rudemark) undersöktes 200 avslag för att få en representativ bild av det totala materialet. För de lokaler som inte innehöll 200 hela flintavslag togs samtliga flintavslag in i analysen. Närmare beskrivning av det insamlade materialet presenteras i kapitel 3.2 Det insamlade
materialet. De 200 avslagen har valts ut slumpmässigt och antas vara representative för
lokalen som en helhet. 1.3.1 Källkritik
Att endast 200 artefakter analyserades av material som egentligen bestod av en betydligt större mängd artefakter beror på att arbetsinsatsen inte tillät, rent tidsmässigt, att en större mängd material analyserades. De 200 avslagen samlades dock in på ett sådant sätt att materialen ska vara representativa för det totala inventariet av flinta. Till källkritik kan också räknas författarens ringa erfarenhet av att värdera och känna igen teknologiska stigmata i flintmaterial. Detta kan påverka såväl analyserna som jämförelsen mellan materialen. Lokalen Umbusi är inte lika utförligt presenterad som de övriga lokalerna eftersom litteratur eller grävrapporter inte har varit tillgängliga. Metoden som används i arbetet har inte använts på mesolitiskt materiel tidigare. Det är därför osäkert om den är lämplig för det undersökta materialet och hur resultatet kan besvara de ovannämnda frågeställningarna.
1.4 Metod
I uppsatsen genomförs relationella multivariabla statistiska analyser, främst i form av korrespondens analyser av de olika materialen, för att belysa skillnader och likheter mellan materialen. Syftet är att se om analysen kan användas för att kartlägga/definiera
teknologiska skillnader och likheter mellan material som ligger långt ifrån varandra i rum men nära varandra i tid. Materialet till analyserna har samlats in av författaren och består av dokumenterade variabler, metriska och teknologiska, tagna på flintavslag. Dessa har sedan omvandlats till index som graderats för att kunna användas i en
korrespondensanalys.
1.5 Definitioner
Sten teknologi är en bred vetenskap som inte ännu är konsekvens i användningen av vissa begrepp. Vissa begrepp som används i analysen och diskussionen kommer därför förklaras här för att undvika förvirring (Se Figur 1.). Ett avslag är här menat som en
produkt av knackningsprocessen. Avslagen kan ha som syfte att bli verktyg men kan även existera endast som produktionsavfall vid formandet av en kärna eller tillverkningen av andra verktyg. Avslag kan ha många olika former beroende på vilken teknik som använts vid knackningen eller beroende på hur kärnan ser ut. Den nedre och övre delen på ett avslag kallas för distal eller proximal ände (Se bild.). Den proximal ände är den översta delen på avslaget och distal ände är den understa delen. Den proximala änden känns igen genom närvaron av plattformen, dvs området där avslaget slagits av ifrån.
Ett avslag visar upp en mängd ”ärr” som kan härledas till
tillverkningsprocessen. Dessa ärr kallas generellt för
stigmata inom stenteknologin
och ger ledtrådar till vilken teknik som använts på råmaterialet. Stigmata kan visa sig på många olika sätt.
De stigmata som undersöks i Figur 1. Demonstrativ bild på de teknologiska termerna
denna uppsats är slagbula och läppbildning. Läpp och slagbula ger ledtrådar om vilket material som användes att slå av avslaget. I kapitlet 2.2 Beskrivs jägare-samlare och hur olika ekonomiska strategier kan synas i det arkeologiska materialet. En ekonomisk strategi syftar till hur gruppen livnärde sig. Begreppet terrestriska samlare innebär jägare-samlare som livnär sig till största delen på landlevande däggdjur. Marina eller akvatiska
jägare-samlare är grupper som livnär sig främst på marina däggdjur som ex. säl. I samma
kapitel diskuteras Binfords (1980) forager – collector koncept. Dessa termer har inte översatts av författaren eftersom en passande svensk översättning saknas.
2. Forskningsläge
2.1 Teori och metod
Den gotländska stenåldersforskningen har som all arkeologisk forskning påverkats av den rådande teoretiska riktningen. Detta märks tydligt i de tidigaste avhandlingarna (Lithberg, 1914 & Nihlen, 1927) som präglas av den kulturhistoriska arkeologins normativa syn men är även synlig i senare forskning där processuella arbetssätt använts (Österholm, 1989 Lindqvist & Possnert, 1999). För att ge ett nytt perspektiv på de arkeologiska materialen från den äldsta stenåldern på Gotland, har det känts viktigt att introducera ett delvis nytt teoretiskt perspektiv i denna uppsats och följaktligen kommer ett evolutionär arkeologiskt perspektiv testas. I det följande avsnittet presenteras de viktigaste dragen i den teoretiska inriktningen som används i uppsatsen, samt de teorier och metoder som används inom dagens stenteknologiska forskning.
2.1.1 Kulturell Evolution
Evolutionära arkeologer arbetar utifrån ståndpunkten att kultur kan undersökas, förstås och förklaras utifrån en kulturell variant av Darwinistisk biologisk evolution. Ett sådant perspektiv väcker ofta starka känslor bland både allmänheten och forskare och inriktningen blir ofta missförstådd. För att i möjligaste mån undvika detta ska jag här presentera huvuddelarna av teorin som den är utformad idag. För att förklara hur
evolutionär arkeologi fungerar måste tre viktiga huvuddelar i Darwins evolutionshypotes presenteras. Dessa är, i sin enkelhet, att det finns individuell variation i organismer, dessa skapas främst av mutationer som nedärvs. Vissa av dessa variationer får ett större
en fördel (Leonard, 2001). För att göra den Darwinistiska evolutionshypotesen applicerbar på kultur har Robert D. Leonard (2001) lagt fram fem väsentliga premisser:
1. Människor är livsformer.
2. Det naturliga urvalet verkar på fenotyper, vilket till viss del gör evolution till ett fenotypiskt fenomen.
3. Beteende är en del av den mänskliga fenotypen, och sprids till viss del genom inlärning
4. Teknologi är en produkt av mänskligt beteende och blir som konsekvens en del av den mänskliga fenotypen.
5. Den särartade uthålligheten av ett beteende kommer att bli reflekterat av den
särartade replikeringen av teknologi genom tiden.
(Leonard, 2001:71. Författarens översättning)
Att kultur kan ärvas och föras vidare enligt liknande principer som i biologisk evolution beror på att den mänskliga fenotypen inte bara innefattar de morfologiska dragen utan att även kultur är en del av fenotypen. Detta är som ett resultat av att beteende skapar kultur (Se citatet ovan) (Leonard, 2001). Grunden för den kulturella evolutionen ligger i att det inom en population finns olika kulturella varianter. Varje individ i en kultur är till viss del unik men liknar till stor del andra individer inom samma kultur. Dessa kulturella varianter kan selekteras på grund av
funktion eller, slumpmässigt, föras vidare genom kulturell drift. Varianter uppstår hela tiden, av en mängd orsaker, men vissa visar sig vara uthålliga genom tiden. En särskild uthållig variant har tex varit den typiska formen för en yxa som funnits inom mänskliga kulturer under nästan 10 000 år, detsamma gäller för pilbågen som tidigt nådde sin optimala form.
Figur 2. Kultur behöver inte bara ärvas från föräldrarna, arvet kan även komma från individer i samma generation eller från andra individer i den äldre generationen. Illustration
Kulturella varianter kan uppstå genom riktad forskning, innovation, av slumpen eller genom kopieringsfel och om varianten är framgångsrik sprids den vidare genom social inlärning och kopiering.
Dual Inheritance Theory är en särskild gren inom den evolutionära arkeologin (Boyd &
Richerson, 1985:2). Teorin utgår från att variationen i mänskligt beteende inte bara kan förklaras av biologisk reproduktion, det beror även på att kultur ärvs (Stephen, 2002). Såleda har människan två arvssystem, ett biologiskt och ett kulturellt. Kultur ärvs genom social inlärning och detta inlärande kan vara vertikalt, snett eller horisontellt, vilket innebär att arvet inte behöver komma från de biologiska föräldrarna, som är fallet i det biologiska arvet, men även från individer inom samma generation och även från den äldre
generationen (Se figur 2.) (Leonard, 2001. Shennan, 2002:49f).
Den exakta arvsprocessen för kulturell evolution är inte utarbetad ännu. En populär förklaring har varit konceptet meme. Memer är kulturella replikatorer som producerar exakta kopior av sig själva och är utsatta för evolutionära processer eftersom de
selekteras och ärvs av människor (Shennan, 2002). För att göra begreppet begripligt kan det förklaras som tankar och idéer som sprids från ett medvetande till ett annat. Att memer existerar kan inte bevisas utan kan bara studeras utefter de konsekvenser fenomenet får, på samma sätt som det biologiska arvet studerades innan upptäckten av gener (Apel, 2011). Begreppet har kritiserats eftersom en idé som sprids från en förälder inte behöver se exakt likadant ut i avkommans hjärna, om detta stämmer kan de inte uppfattas som replikatorer. Memers existens är dock inte väsentligt för den arkeologiska forskningen (Apel, 2011) eller för teorin om kulturell evolution men som Shennan (2002:48) säger” the
word meme has been such a succesful meme itself” att det numera används flitigt inom
den evolutionära arkeologin.
De två arvssystemen (biologiskt och kulturellt) fungerar på olika sätt och kan få olika historiska konsekvenser. Utöver evolutionära processer som mutation, naturligt urval och drift kan andra mekanismer påverka evolutionen av kultur. Processer som Directly biased
transmission, Indirect biased transmission och Conformist transmission (Shennan,
2002:56ff) förklarar hur spontana anammande av kulturella drag sker. Directly biased
transmission innebär en förändring som sker enbart eftersom förändringen för med sig en
funktionell fördel för de som tar till sig den. Att ta till sig den nya kulturella varianten är då fördelaktigt för överlevnaden och som konsekvens, repoduktionen, för gruppen. Detta kan
ses som ett logiskt medvetet val. Kulturella attribut kan spridas genom Indirect biased
transmission vilket innebär att individer har en tendens att kopiera framgångsrika
individers kulturella attribut, även fast det kopierade attributet inte har något att göra med individens framgång (Shennan, 2002:59). Denna process kan tydligt ses i det moderna samhället där industrier som mode och teknologi är väldigt fluktuerande och förändras snabbt genom skiftet av trender. Vissa människor kan vara trendsättare, de första som tar till sig ett nytt kulturellt attribut, och sprider sedan attributet vidare till en stor mängd
individer. Detta arv sprids oftast från en till många. Conformist transmission kan spridas från många till en eftersom det innebär att människor har en tendens att agera på samma sätt som andra människor runt omkring dem agerar, man rättar sig efter den stora massan (Shennan, 2002:56ff). Detta kan relateras till grupptryck och viljan att inte utmärka sig som att vara utanför gruppen.
Det är viktigt att skilja på funktion och stil i kulturella drag eftersom de kommer påverkas av olika evolutionära processer. Stil kommer att påverkas genom kulturell drift medan funktion selekteras genom det naturliga urvalet (Shennan, 2002:56). Teknologi har en tendens att utvecklas på ett kumulativt sätt om den omgivande miljön är någorlunda stabil vilket kan resultera i en mer komplex teknologi (Apel, 2011). En faktor som påverkar hur teknologier utvecklas är den miljö gruppen lever i. Grupper anpassar sig till sin miljö
genom kultur och teknologiska lösningar men miljön är inte den enda faktorn som påverkar kulturell evolution (Shennan, 2002). Tanken om betydelsen av ekologisk anpassning går tillbaka till den processuella arkeologin vars samhällsteori grundar sig på en ekologisk funktionalism. Tillsammans med systemteorin ansågs samhällen, dess kultur och
beteenden vara direkt länkade till den omgivande miljön. Enligt ett sådant synsätt är det inte individers kreativitet som skapar förutsättningar för innovationer eller förändrade beteenden utan systemets direkta anpassning till de förändrade förutsättningarna i miljön (Olsen, 2003).
Liknande miljöer kan följaktligen skapa likartade kulturer hos två grupper som i övrigt inte har någon kontakt med varandra, detta kan även kallas ekologisk adaption. När två grupper, oberoende av varandra, når liknande teknologiska lösningar, på grund av
liknande miljöer, kallas det convergent evolution vilket består av två distinkta evolutionära linjer (Shennan, 2002:83). När en evolutionär linje utvecklas åt olika håll på grund av att de isoleras från varandra kallas det istället divergent evolution (Shennan, 2002:83), språk är ett exempel på kultur som över långa tidsrymder utvecklas på ett divergerande sätt
(Apel, 2011). För grupper som hamnar i en ny ekologisk niche kan det alltså vara fördelaktigt att introducera en mindre komplex teknologi eftersom den på ett bättre sätt möter den nya miljöns krav. Detta kan få som resultat att vissa funktionella och
teknologiska innovationer försvinner ur gruppens kulturella kapital. En utveckling behöver inte innebära en mer komplex teknologi, en isolerad grupp med låg befolkningsgrad kan utveckla mindre komplexa teknologier (Henrich, 2004).
Ett exempel på detta är Tasmaniens ursprungsbefolkning som vid tidpunkten för Européernas ankomst endast hade 24 verktyg. De saknade kunskapen om fiske samt benverktyg och hade inte heller några sammansatta redskap eller kläder för kallt klimat (Henrich, 2004). Australiens ursprungsbefolkning hade vid samma tidpunkt alla de Tasmanska verktygen samt hundratals specialiserade verktyg. Tanken var först att de Tasmanska gruppernas kultur hade avstannat i sin utveckling efter att ön hade skiljts från Australiens fastland (Henrich, 2004). Detta motbevisades sedan av det arkeologiska materialet som indikerar att benverktyg existerade på ön redan för 18, 000 år sedan och undergick en nedgång för mellan 8000 till 3000 år sedan. För 3500 år sedan har
benverktygen helt försvunnit från det arkeologiska materialet. Henrich (2004) menar att en förenkling av teknologin skedde tack vare gruppens isolering och låga befolkningsgrad. Hans utarbetade modell skapar en relation mellan demografi, kulturellt inlärande och teknologisk förändring (Henrich, 2004).
Den teoretiska inriktningen har använts av exempelvis Apel & Darmark i texten Den
flathuggna pilspetsens fylogeni – Mellansvenskt stenhantverk ur ett kulturevolutionistiskt perspektiv (2007), där tanken om kulturell överföring och arv används tillsammans med
konceptet om det operativa schemat för att spåra den flathuggna pilspetsen i tid och rum (Apel & Darmark, 2007). Det är stigmata (teknologiska ”ärr” på stenföremålet) som reflekterar tekniken använd för att producera ett verktyg som kan analyseras och sedan vara till hjälp av att tolka större evolutionära processer (Apel, 2011). Leroi – Gourhan kopplade i sina tidigaste arbeten ihop teknik och evolution men till lade att inga värderingar kan läggas i en evolutionär process (Audouze, 2002). Istället för att studera evolutionära steg ville Leroi – Gourhan studera relationer mellan teknik – minne – samhälle och gester – verktyg – språk. Han introducerade även teknik som en biologisk dimension av
mänskligheten (Audouze, 2002).
i Storbritannien. I Skandinavien har den rådande teoretiska debatten istället rört sig runt kontextuell och kritisk arkeologi (Apel & Darmark, 2009). I en debatt angående kulturell evolution startad av Apel & Darmark och publiserad i tidsskriften Current Swedish
Archaeology märks den generella kritiken av evolutionär arkeologi och åsikterna runt att
använda darwinistiskt tänkande på kultur. Hegardt (2009) anmärker att detta tänkande förvisar människan till ett passivt kärl som inte har någon fri vilja. Han anklagar också teorin för att skapa ”coreseeking foundationalists” (Hegardt, 2009:30) och att forskningen som kommer som ett resultat av teorin skapar skillnader mellan människor. Apel &
Darmark använder då Henrichs (2004) modell för kulturell evolution i en isolerad miljö för att visa att detta mer motbevisar fundamentala skillnader mellan människor istället för att understödja dem.
Att teorin saknar säkra överföringsenheter har också kritiserats men som Apel & Darmark (2009) säger så är identifikationen av dessa enheter inte nödvändig för att studera
fenomenet i stort. Det finns ett moraliskt ansvar vid användningen av evolutionära teorier eftersom resultaten av evolutions teorin har missbrukats i historien. Jag ställer mig emot en fundamentalistisk användning av teorin och erkänner det moraliska ansvaret som följer vid producerandet av alla vetenskapliga resultat. Det ska också framgå att kulturell
evolution inte är baserat på ett unilinjärt tänkande som går från komplext till icke komplext utan är multlinjärt, där det inte går att lägga något värde i en evolutionär process eller i resultatet som kommer av en sådan process. Evolutionära processer kan inte användas för att förklara enskilda händelser utan kan istället förklara utvecklingar under längre tidsrymder. På samma sätt kan inte händelser som födelsen av siamesiska tvillingar förklaras utifrån evolution men hur människan som ras utvecklats kan beskrivas. 2.1.2 Relationella analyser
Som grund för arbetet av det empiriska materialet i uppsatsen ligger en
korrespondensanalys vilket är en multivariabel statistisk analys. Korrespondensanalyser användes först av den franska sociologen Pierre Bourdieu. Bourdieu ville se samband mellan det ekonomiska och kulturella kapitalet (Broady, 1988:3f). Bourdieu formade konceptet om symboliskt kapital, kulturellt kapital och habitus vid hans antropologiska studier i Kabylien, Algeriet (Broady, 1988:2) Det symboliska kapitalet utgörs av tillgångar som anseende och inflytande, i det Kabyliska bondesamhället så var även viktigaste symboliskt kapital (Broady, 1988). Hågkomster och vanor är nödvändiga för att vinna
symboliskt kapitel, dessa inneboende kunskaper kallades av Bourdieu för habitus (Broady, 1988:4). För att undersöka sociala fält skapade Bourdieu under hans tid inom sociologin korrespondens analyser där relationerna mellan det symboliska och kulturella kapitalet studerades. Korrespondensanalyser har inom arkeologin använts på stenmaterial av Apel & Darmark (2008) och det är de metriska värdena och indexen från den undersökningen som kommer användas i uppsatsen.
2.1.3 Teori och metod inom stenteknologin
Förr att kunna diskutera teori och metod inom stenteknologi måste vissa begrepp först förklaras. Inom stenteknologi forskningen identifieras metod som handlingsschemat som en flint hantverkare arbetar utifrån för att skapa ett eller flera verktyg. Metoden kan återskapas genom att återskapa en hel arbetsprocess, t.ex. genom att pussla ihop en serie avslag (Pelegrin, 2006). Teknik handlar om på vilket sätt kraft förs över från
hantverkaren till råmaterialet. En teknik kan t.ex. vara direkt eller indirekt, hård eller mjuk. Teknik innefattar också vilket material som används vid kraftöverföringen och på vilket sätt hantverkaren använder materialen och vilket kroppsposition som används (Pelegrin, 2006). Teknologi innefattar både teknik och metod samtidigt som det är påverkat av sociala och ekonomiska faktorer (Inizian et al, 1999:13ff). Teknologi innefattar en mental bild av vad som ska
framställas. Detta kallas ett konceptuellt schema som, när det tas i handling, blir ett operativt schema. Dessa scheman är
påverkade av kunskap och skicklighet. Det
konceptuella och operativa schemat är också kulturellt betingat (Inizian et al, 1999:15f) och kan leda till att föremål som är
typologiskt likadana kan ha olika bakomliggande
scheman. För att tolka en
stenproduktion måste hela den operativa kedjan (chaînes opératoires) förstås.
Figur 3. En illustration över tillverkningsprocessen över föremål. Genom att studera de olika tillverkningsprocesserna kan olika taktiska val identifieras under produktionen. Inizian et al, 1999:15
Konceptet om det operativa kedjan utarbetades inom fältet för sociologi då teknik och teknologi blev identifierade som sociala fenomen (Sørensen, 2006b). Konceptet blev sedan formaliserat av Leroi-Gourhan (Sørensen, 2006b. Inizian et al, 1999. Audouze, 2002) och står som grund för den stenteknologiska forskningen idag. Leroi – Gourhan ansåg att teknik var det enda mänskliga fenomenet som kan spåras tillbaka till
människans uppkomst och som sedan finns med under människans evolution (Audouze, 2002:282f). Han ville, istället för att jämföra produkter och verktyg, jämföra tekniker. Leroi – Gourhan använde sig av elementära gester och krafter för att identifiera tekniker. Teknik utvecklas med begränsningar till miljön och kan även skilja mycket mellan olika grupper tack vare det sociala systemet som tekniken existerar inom (Audouze, 2002). Den
operativa kedjan sträcker sig från insamlandet av råmaterial till att ett föremål blir övergivet (se Figur 2.). I detta perspektiv kan produktionen bli studerad utifrån materiell kultur som råmaterial och verktyg men även genom fysiska handlingar (Inizian et al, 1999) och kulturella betingelser. Genom ett studerande av Chaînes Opératoire kan strategiska och taktiska val vid varje del av en produktion identifieras (Audouze, 2002, Inizian et al, 1999:15f).
Den stenteknologiska forskningen har genomgått stora förändringar sedan den
kulturhistoriska teoretiska inriktningen som var dominerande under 1800 talets senare hälft och fram till 1960 talet. Kulturhistorians normativa syn förändrades i och med
processualismens statistiska kvantifierande syn då de metriska definitionerna av olika litiska artefakter började ta form. Spån fick en metrisk definition där förhållandet mellan längd och bredd ska vara minst 2:1. Målet med den stenteknologiska forskningen var till en början att skapa en kronologi över förhistorien och göra detta med hjälp av att skapa typologier som sedan kunde datera lämningarna. Mikkel Sørensen (2006a, 292: ff) anser att de metriska definitionerna på spån inte längre är aktuellt eftersom arkeologins mål idag inte är att skapa en kronologi över förhistorien utan är mer riktat mot att förklara
människors beteenden och handlingar i det vardagliga livet. Han har omdefinierat spån som nu istället ska definieras utifrån att de ska vara seriellt producerade med avsikt att utgöra grunden för mikroliter eller spånverktyg (Sørensen, 2006a:292ff). Han anser även att genom att istället studera människors beteende och kognitivitet så kan arkeologin jobba emot kultur konceptet och istället ge ledtrådar om det sociala livet i förhistorien (Sørensen, 2006a:292ff).
2.2 Jägare-samlare
2.2.1 MigrationMänniskors förflyttningar över jorden är väl efterforskad inom arkeologin och antropologin har bidragit med information om landskapsutnyttjande och migrering till andra samhällen. Migrationen till obefolkade områden har dock inte kunnat efterforskas genom antropologin eftersom alla beboeliga ekologiska nischer på jorden idag är befolkade. Inom den
antropologiska teoribildningen om migration används ofta en bipolär modell med ett sändare samhälle och ett mottagare samhälle (Brettell, 2000:107). Migrationen ut till ön Gotland kan inte sättas in i en sådan modell eftersom vid koloniseringen av ön fanns ingen fast mänsklig population. Migration har inom antropologin förklarats på två olika nivåer, en makro nivå och en mikro nivå, dessa två nivåer skildrar hur migration påverkar på en populationsnivå (makro) och hur den påverkan den enskilda individen eller familjegruppen (mikro) (Brettell, 2000).
Att grupper migrerar kan bero på en ökning i demografin i det ursprungliga territoriet (Riede, 2001:2). Petersen (2000) som har studerat stilla havets öar skriver också att en ökning i demografi, naturkatastrofer och andra sociala orsaker kan leda till stora
förflyttningar av människor (Petersen, 2000). Koloniseringen till Gotland kan vara ett
resultat av att grupperna runt Östersjön utforskade de omliggande områdena vid marin jakt av säl på vintern. Nunez (1995) föreslår ett liknande scenario för upptäckten av den
åländska arkipelagen. Han menar att under jakt expeditioner vid iskanten så ska människan upptäckt ön och använt den som en jakt station till punkten då ön fick en permanent population (Nunez, 1995:2). Pionjärfaser av ett område yttrar sig annorlunda från bofasthet i det arkeologiska materialet. Under pionjärfasen då en säsongsbetonad jakt dominerar är det oftast en art som är huvudfödan. Bosättningarna är små och det är
vanligast med manliga oplanerade begravningar (Zvelebil, 2008:24f). När en population blir bofast råder en större mångfald av näringsresurser, året – runt bosättningar, och begravningar av båda könen i en symbolisk planerad begravning. Under fasen av
bofasthet anpassas kärnmaterialet till stenverktyg oftast till lokala kärnmaterial istället för att, som under pionjär fasen, blivit forslat från den tidigare gränsen av kolonisationen (Zvelebil, 2008:24f).
2.2.2 Mobilitet
Mobilitet i jägare-samlare grupper blev undersökt av Lewis Binford under 80: talet. Han delade då in jägare-samlare i ett forager – collector continuum där foragers är generalister och collectors är specialister (Binford, 1980). Foragers karaktäriseras som generalister på grund utav att de inte lagrar mat, de har även ett stort spann av olika födointag samt att de sällan skapar specialiserade jakt lokaler. Collectors kännetecknas istället av att de lagrar mat och ofta är inriktade på en dominant födokälla. De är även mer benägna att skapa speciella jaktlokaler som sedan syns väl i det arkeologiska materialet (Binford, 1980). Jägare-samlare grupper existerar inom spannet mellan dessa två extremer.
Rowley-Conwy (2001) kännetecknar grupper som lagrar mat som logistiska och James Woodburn (1982) som delayed-return samhällen. Grupperna som återkoloniserade norra Europa efter förra istiden kan ses som collectors eftersom deras huvudföda bestod av ren, et var också renjakten som drev människan längre norrut när isen började smälta. Under mesolitisk tid kan grupperna i den pre-boreal och boreal skogen ses som foragers på grund av att de har anpassat sig till skogen och har mer mångfald i näringsintaget. Under senare delen av mesolitikum uppstår igen en mer riktad jakt, nu inriktad på marina
däggdjur som säl, runt Östersjöns kuster. Grundläggande för Binfords teorier är att gruppers förflyttningar i miljön kan delas in i olika grupper och lämnar specifika sorters arkeologiskt material efter sig (Binford 1980,1983) Bildandet av specifika typer av grupper av jägare-samlare grundat på deras mobilitet och ekonomiska strategier är då
sammanlänkat med hur de utnyttjar landskapet och även vilket litiskt material de använder sig av (Bamforth, 2009). Binford grundade sina idéer på terrestriska jägare-samlare, vilket kan bli ett problem vid appliceringen av dessa modeller på marina jägare-samlare.
Binford modell kan ses som ett top-down perspektiv, detta innebär att ett av
karaktärsdragen för tex collectors kan iaktas (t.ex. lagring av mat) och sedan kan de andra karaktärsdragen för en collectors grupp antas, utan att det arkeologiska materialet för detta finns. Hertell & Tallavaara (2011) har i en studie av Södra Finlands första
kolonisering använts sig av ett litiskt material för att tolka migrationsprocessen. I undersökningen kopplar de typer av migration tillsammans med stenteknologi och
råmaterial. De använder sig även av Binfords modell av mobilitets strategier som tillskrivs specifika ekonomier (Hertell & Tallavaara, 2011). Genom detta arbetssätt kan de få fram en hypotes om hur koloniseringen av Södra Finland skett och även hur snabbt
perspektiv sker. Att utifrån stenteknologi eller typen av lokal tolka en grupp utifrån ett holistiskt perspektiv på jägare-samlare kan vara frestande eftersom det svarar på frågor vilket det inte finns något arkeologiskt material för. Risken är då att skapa tolkningar som vid uppkomsten av nytt arkeologiskt material kan omtolkas. Hertell & Tallavaaras
undersökning är dock inriktad på terrestriska jägare-samlare, detta gör Binfords modeller över olika sorters förflyttningar mer applicerbar.
Bamforth (2009) har kritiserat top-down perspektivet och argumenterar för ett bottom-up perspektiv där enskilda variabler tolkas var för sig för att förhindra att jägare-samlare grupper tolkas holistiskt. Han understryker även att denna metod är i sin skapelse fas och inte är helt utarbetad ännu (Bamforth, 2009). Att se på frågan i en mikro och makro syn är, som nämnt ovan, redan tillämpat inom den antropologiska teoribildningen gällande
migration. Bamforth menar att vid användandet av det nya (bottom-up) perspektivet kan inga stora historier om jägare-samlare rörelser och förflyttningar över landskapet skrivas men, på detta sätt kan istället kunskap om förhistorien nås som är mer hållbara över tid (Bamforth, 2009 s.86).
Sättet att arbeta utefter Binfords forager – collector continuum har blivit ifrågasatt av Ames (2002) angående hur applicerbar teorin är på de akvatiska jägare/samlarna.
Akvatiska jägare-samlare är, i form med Binfords modell, collectors, de samlar mat och tar med sig till boplatsen. Med detta sagt, anser Ames (2002) att de inte skapar de
arkeologiska lämningarna som är förväntade av collectors eftersom Binford skapade sin modell efter terrestriska grupper (Ames, 2002). De förutsättningarna som havet som resurs för med sig i ett jägare-samlare samhälle gör att en grupp beter sig annorlunda än de som nyttjar terrestriska resurser eller inlandsfiske. Akvatiska jägare-samlare har, enligt Ames undersökning, en tätare demografi. De skapar generellt inte några specifika
produktionsplatser (Ames, 2002) som inom terrestriska jägare-samlare grupper som lagrar mat är vanligt. Detta skapar ett arkeologiskt mönster som inte passar in på collectors fenomenet. Det är just dessa arkeologiska förväntningar som Bamforth (2009) kritiserar och vill därför ersätta den gamla modellen med en ny. Ames menar dock att det är viktigt att arbeta utifrån en modell eftersom ju mer vi ser att den inte passar in på verkligheten desto mer kunskap vinner arkeologin som ett fält (Ames, 2002 s. 48,49). Jägare/samlar grupper som livnär sig på marina resurser har ofta tolkats ha en annan social uppbyggnad och andra sätt att utnyttja landskapet (Ames, 2002, Rowley-Conwy, 2001).
2.4 Havet som resurs
Västsverige har tecken på kustbosättningar där marina resurser utnyttjades ända sen sen paleolitikum (Nordqvist, 1999). Den generella marina adaptionen bland jägare/samlar samhället runt Östersjön sker i och med Littorina havets bildande under senare delen av mesolitikum (Nunez, 1996:23). Denna övergång från storviltsjakt beror på Littorina havets biomångfald vilket gjorde en övergång till marina resurser mer attraktivt för dåtidens jägare-samlare, detta är diskuterat av Nunez (1996) men även stött av Kriiska (2003:26) Trenden spred sig från väst till öst och nådde Finlands kuster runt 6500 f.kr (Nunez, 1996:23). Det var tack vare detta skifte i ekonomisk strategi som koloniseringen av de större öarna i Östersjön skedde (Kriiska et al, 2010). Gotland, som uppvisar marin adaption redan under Ancylus tid, skiljer sig från trenden att anpassa sig till Littorina havets rikare biomångfald.
En liknande anpassning till ett skärgårdslandskap med inriktning på säljakt och fiske syns i Södertörn, Stockholms skärgård (Pettersson & Wikell, 2006). Här syns en användning av skärgården redan ca 8200 cal BC och som sedan blir stabilare ca. 7600 cal BC och visar upp en permanent användning av de yttersta öarna ca. 6900 cal BC (Pettersson & Wikell, 2006:13). Landskapet runt dessa öar som idag ligger ca 60 m.ö.h har genomgått ett flertal undersökningar och inventeringar. Denna skärgårds användning och marina inriktning är samtida med den första utflyttningen till Gotland och även på dessa små öar har det lokala råmaterialet (kvarts) använts för att skapa verktyg på plats. Detta indikerar ett öarna inte enbart använts som jakt stationer utan uppvisar efter ca 6900 en specialiserad skärgårds grupp som utnyttjat hela den ekologiska nischen samtidigt som jakt expeditioner från fastlandet skett (Pettersson & Wikell, 2006:12). Detta indikerar en marin anpassning redan under Ancylus tid och den ekonomiska strategin behöver inte enbart vara kopplad till Littorina havets bildande. Vid övergången från terrestrisk till marin föda sker även andra förändringar inom strukturen av en jägare-samlare grupp (Diskuterat i kap. 2.2.2), det är inte bara ett byte av ekonomisk strategi.
2.4.1 Östersjöns utvecklingsstadier, klimat och marin fauna
Östersjöns utvecklingsstadier har till stor del påverkat klimatet, faunan och floran.
Yoldiahavet skapades efter att den baltiska issjön brast ca 9 900 BP (Liljegren & Lagerås, 1993:26). Perioden karaktäriseras av ett arktiskt klimat och floran reflekterar detta.
Efterhand sprids björkskogen norrut och efterföljs av tallen (Liljegren & Lagerås 1993:26. Burenhult, 1999a:181). Bevisen för marin fauna består av fynd från storsäl, grönlandssäl, sill, gös, kolja och vitling(Liljegren & Lagerås, 1993:26) Ancylussjön dämmades upp ca 9000 BP (Liljegren & Lagerås, 1993:27). Vattnet blir nu sött men till en början förblir det kallt eftersom det fortfarande präglas av smältvatten från inlandsisen. Vid mitten av Ancylussjöns period går klimatet in I Atlantisk kronozon (Liljegren & Lagerås, 1993). Det Atlantiska klimatet är betydligt varmare än idag med en sommartemperatur på 2 – 3 grader varmare än idag (Burenhult, 1999a:195) I Ancylussjön finns flera fynd för vikaresäl men även för gråsäl, aborre, hornsimpa, sik och lake (Liljegren & Lagerås, 1993:27f).
Mitt i den Atlantiska kronozonen bildas Littorina havet ca 7 000 BP (Liljegren & Lagerås, 1993:34). Littorinahavet var saltare än Östersjön idag tack vare ett större inflöde av saltvatten via Öresund och Bälten. Liljegren & Lagerås menar att Littorina havet inte var mer produktivt och fiskrikt än dagens Östersjö, som många andra forskare menar, eftersom det saknas bevis för detta (Liljegren & Lagerås, 1993:35). Nu existerar mer säl arter som gråsäl, vikare, knubbsäl och grönlandssäl (Liljegren & Lagerås, 1993:35). Burenhult skriver att i och med Littorinahavets bildande får de marina resurserna mer betydelse i näringsfånget för dåtidens människor (Burenhult, 1999a:196).
2.4.2 Den äldsta stenåldern på Gotland
Lindqvist & Possnert (1999) föreslår att de första människorna som anlände till Stora Karlsö och bosatte sig i grottan Stora Förvar, ca.7200 cal BC, hade tagit vägen från Öland. Den tidigaste fasen för bosättning på ön varar sedan i ca 2000 år (Apel & Vala, 2012). Lindqvist & Possnert lämnar ursprunget för de första gotlänningarna öppet för andra tolkningar eftersom Gotlands flint och ben material är, i jämförelse med fastlandet, väldigt
”osofistikerat”. Det går därför inte att dra någon säker slutsats om vart dessa människor
ursprungligen migrerade från (Lindqvist & Possnert, 1999). Gotlands flinta består av små ordoviciska noduler som fördes hit med den senaste istiden. Detta material är inte lämpligt för tillverkningen av stora spånproduktioner som t.ex. Danmark visar under samma tid.
Grottan Stora Förvar är den tidigaste lämningen av mänsklig aktivitet på Gotland. Den grävdes ut år 1888-1893 av Lars Kolmodin och Hjalmar Stolpe. Grottan består av ett 3,3 m tjockt kulturlager som innehåller lämningar från tidig mesolitisk tid ända upp till järnåldern och senare tider. Den användes mest intensivt mellan åren 7200 – 7000 f.kr. I kulturlagren
som representerar den perioden har det hittats väldiga mängder av flintor, sälben och även benverktyg. Det har även hittats mänskliga kvarlevor av vuxna individer samt tonåringar och ett spädbarn (Lindqvist & Possnert, 1999) Lindqvist & Possnert (1999) tolkar Stora Förvar som inte bara en jakt station utan en permanent boplats. I dagens läge är Stora Förvar den enda lokalen från denna tid och koloniseringsprocessen är okänd. Frågan om en landskapslärande period föregått bosättningen ha blivit belyst av Jan Apel i projektet
The Pioneer Settlements of Gotland – Early Holocene maritime relations in the Baltic Sea zone (Apel & Storå), där ställs även frågan om vilket socialt kontaktnät dessa första
bosättare haft.
Till pionjärfasen hör även boplatserna Gisslause, Strå, Svalings samt Visborgs
kungsladugård. Dessa boplatser är daterade till 7100-5400 cal BC (Lindqvist, 1996a). Vidare så finns det fyra begravningar från Gotlands äldsta stenåldersfas, tre från Kambs samt Stora Bjärs mannen. Gravarna är daterade till 7000 cal BC (Lindqvist, 1996a) respektive 6900 cal BC (Lindqvist & Possnert, 1999). Den tidigaste fasen av mänsklig aktivitet på ön är starkt influerad av en marin anpassning och födointag. Att detta sker ca 1000 år innan resten av grupperna runt Östersjöns kuster visar samma tecken på marint utnyttjande anser Lindqvist (1996b) är tack vare att Gotland saknar land levande däggdjur.
Detta motsägs av att Stockholms skärgård uppvisar en marin adaption samtidigt som Gotland först blir befolkat (Diskuterat under kap. 2.4). Där är anpassningen till havet inte ett tvång i likhet med Gotland som saknar större land levande däggdjur, fastlandet och dess terrestriska resurser ligger nära. Gotlands första bosättnings fas uppvisar två olika sorters lokaler, boplatser nära kusten med en betoning på säljakt och inlandslokaler som uppvisar regelrätta skelettbegravningar och möjliga boplats ytor (Apel & Vala, 2012). 2.4.3 Tecken på en teknologisk anpassning: En fallstudie från Sydvästra Estland
I följande kapitel ges ett exempel på hur teknologi följer förändringarna av ekonomisk strategi. Beskrivningarna av lokalernas fynd och dess datering grundas på Kriiska &
Lõugas text Stone Age settlement sites on an environmentally sensitive coastal area along
the lower reaches of the River Pärnu (south-western Estonia), as indicators of changing settlement patterns, technologies and economies (2005) eftersom den representerar
undersökningarna runt nedre delen av floden Pärnu.
havsnivån. Detta gör att kustlinjerna har förändrats drastiskt under de tre regressioner och två transgressioner som Östersjön gått igenom under de senaste 11500 åren. Detta har haft stor påverkan på boplatserna, särskilt runt Pärnu floden vars banker varit bebodda sen tidig mesolitisk tid (Kriiska, 2003). Utanför den sydvästra kusten finns Estlands största ö Saaremaa. Saaremaa tillsammans med öarna Hiiumaa och Ruhnu har gett upphov till tidiga mänskliga boplatser med en klar inriktning på säljakt. Att människor mer och mer började använda havet som resurs syns tydligt i det osteologiska materialet och har även en koppling till den förändringen av stenteknologin.
Fastlandsboplatserna som är undersökta från tidig mesolitisk tid är kallade Pulli, Sindi Lodja I samt Sindi Lodja II. Pulli är daterad mellan ca 9300-8200 cal BC. Boplatsen har blivit tolkad som en säsongsbetonad och har varit utnyttjad för fiske och jakt. Efter denna tidiga bosättning är det ett ca 1000 årigt vakuum till uppkomsten av Sindi Lodja II vars datering är satt mellan 7200-6650 cal BC. Boplatsen Sindi Lodja I har en datering från ca 7050-6700 cal BC. Dessa boplatser har med större trolighet varit bebodda året runt men med störst aktivitet under våren då jakt av vikare ägt rum. Flintmaterialet från Pulli är dominerat av exotisk flinta av bra kvalitet. Flintan som använts kan inte specificeras till ett enskilt område utan finns naturligt i Litauen, Vitryssland, Ukraina och Polen. Det är dock mest troligt att flintan från Pulli kommer från Litauen eller Vitryssland. Viss flinta kan även spåras till den övre delen av floden Volga i Ryssland. I de bosättningarna runt Pärnu floden finns även lokal flinta, denna flinta uppträder i smånoduler och har använts sporadiskt. Från Pulli lokalen, som är från tidig mesolitikum, kan spåntillverkningen och dess produktionsavfall stå för 40.1% av av hela flintmaterialet, avslags produktionen för 59.9%. Denna fördelning mellan spån och avslag skiljer sig markant från den sen
mesolitiska bosättningen Sindi Lodja II då endast 14.4% av flintmaterialet kan tillskrivas spåntillverkning. I den neolitiska lokalen Sindi Lodja III är siffran 16.1% (Kriiska & Lõugas, 2005).
Det finns bra bevarat benmaterial från Pulli. Faunan funnet i materialet är karaktäristiskt för den Preboreala skogen. Älg och bäver dominerar materialet medan sälbenen lyser med sin frånvaro. Ben av vildsvin samt rådjur finns även representerat och kan indikera en tidigare förändring mot det varmare Boreala klimatet. På den sen mesolitiska lokalen Sindi Lodja I har ben av älg, bäver och rådjur förminskats drastiskt och bävern lyser helt med sin frånvaro. Medan säl och fisk har blivit den dominerande faunan. Sindi Lodja III är totalt dominerat av sälben. Enligt Kriiska & Lõugas (2005) har jakten under tidig mesolitikum
varit beroende av de stora landlevande djuren, under perioden av sen mesolitikum har den marina adaptionen tagit fart och sälen har blivit huvudfödan. Denna förändring skedde troligtvis pågrund av att Littorina havets höga saltnivå gav havet en rikare biomassa och utnyttjades till högre grad (Kriiska & Lõugas, 2005).
Mellan tiden 6500-5000 cal BC skedde en specialisering av säljakten och det kan enligt Kriiska (2003) vara på dessa säljakter som Estlands stora öar blivit upptäckta. Den tidigaste bosättningen från ön Saaremaa är daterad till 5800 cal BC (Vöhma I) och
innehåller till mesta del sälben. Den tidigaste datering från Hiiumaa ligger runt 5700 cal BC och från Ruhnu är den tidigaste dateringen 5300 cal BC. På öarna dominerar kvarts över flinta. Flintan som använts är lokal Silurflinta som uppträtt i små noduler från avlagringarna av den senaste istiden. En rödaktig kvarts porfyr som kan spåras till Estland västra
fastland finns även representerat och har använts till att göra mindreverktyg, porfyren återfinns på alla tre öar (Kriiska, 2003:23f). För den formande processen har hård direkt teknik använts, men eftersom ingen ingående analys av tekniken över materialet gjorts kan det antas att både direkt teknik samt tryckteknik kan ha använts. Kärnorna är till den större delen bipolära men en liten del är även koniska eller ovala. Större delen av
föremålen är gjorda av kvarts och bara en liten del är gjorda av flinta, då enbart skrapor gjorda av avslag. Tolkningen till varför koloniseringen av dessa öar skedde är att
kustboplatser skapades och en marin adaption i jakten inleddes (Kriiska, 2003:27). Stenteknologin samt procenten av flinta respektive kvarts i materialen har stora likheter med Kunda traditionen på det Estniska fastlandet (Kriiska, 2003).
Det finns en koppling mellan förminskningen av spåntillverkning och anpassningen till marina resurser och jakt på säl. I siffrorna representerade ovan är produktionsavfallet som kan tillskrivas spånproduktion markant mindre i boplatserna Sindi Lodja I och II i
jämförelse till Pulli boplatsen. Detta kan innebära en förändring av stenteknologin när andra nischer i miljön används som resurs och i stenmaterialet syns fortfarande kontakter med fastlandet tack vare den röda porfyren.
3. Material presentation
3.1 De undersökta lokalerna
De undersökta lokalerna består av Rudemark (Danmark), Umbusi (Estland), Gisslause (Gotland) samt KöpuVIII (Estland). Lokalerna valdes utifrån dess placering, väst och öst, runt Östersjön (Se figur 4). Lokalerna Umbusi, KöpuVIII och Rudemark undersöktes under hösten 2011 och Gisslause undersöktes under våren 2011.
3.1.1 Rudemark
Rudemark är en lokal från mellersta Maglemosetid (7500 – 7300 f.kr) och är belägen Danmark. Den blev utgrävd av Niels Axel Boas 1978 (Boas, 1986). Lokalen består av ett stort flintinventarium bestående av 22 579 artefakter. Utav dessa är 723 klassificerade som verktyg och utav verktygen är 500 mikroliter.
Lokalen befinner sig ca 200 m från kustlinjen på en upphöjd yta med god utsikt över kringliggande områden (Boas, 1986). Rudemark har av Boas (1986) blivit tolkad som en
Figur 4. Illustrationen visar en överblick över de fyra undersökta lokalerna. Rudemark i Danmark, Gisslause på Gotland, Köpu VIII och Umbusi i Estland. Källa: Google Earth 12-05-03.
specifik produktionsplats för tillverkningen av mikroliter, tack vare den stora mängden mikroliter funna på platsen (Boas, 1986). Vidare så är hela 21,227 artefakter
klassificerade som antingen spån eller avslag. Råmaterialet är av god kvalité, med en dominant ljusgrå flinta (Boas,1986). (Se figur 5a-d).
3.1.2 Umbusi
Umbusi är en inlandslokal belägen i Estlands inland. Lokalen består av ett stort flintmaterial daterat av Jaanits (1980) genom geologiska undersökningar till boreal tid (Jaanits, 1980) (7200 f.kr , muntligt Aiivar Kriiska).
Lokaler är uppbygd av ett 20-30 cm mäktigt kulturlager och innehåller flintartefakter (Jaanits, 1980) men även föremål av kvarts. Lokalen innehåller även mikroliter, men inte till samma grad som Rudemark, Råmaterialet till flintinventariet består av god kvalitets flinta av mörkgrå färg. (Se figur 7a & 7b).
3.1.3 KöpuVIII
KöpuVIII är lokaliserad på ön Hiiumaa (Estland) och är daterad till 5290 – 5040 cal BC (1 Sigma) (Kriiska, 2003). Stenmaterialet från lokalen består till 80 % av lokal kvarts men innehåller även artefakter av lokal flinta (Kriiska, 1996). Det osteologiska materialet från KöpuVIII är dominerat av sälben (Kriiska, 2003). (Se figur 6).
3.1.4 Gisslause
Gisslause är beläget på nordöstra Gotland (Sverige) och är daterad till ca 7100 cal BC (Apel & Vala, 2012). Lokalen tillhör pionjärfasen av ön. Gisslause grävdes ut först gången 1929 av Henrik Munthe och Hans Hansson (Munthe & Hansson, 1930) Lokalens
flintinventarium består av ordovicisk flinta, råmaterialet har bestått i små strand noduler.
Det osteologiska materialet på platsen innehåller inga människoben men är starkt betonat av säl ben (Munthe & Hansson, 1930). Lokalen var belägen vid en mindre lagun under Ancylustid . I det osteologiska materialet finns minst 2 individer från gråsäl och 3 individer av vikaresäl (Apel & Vala, 2012). Det undersökta materialet består av flintinventariumet från 2010 års utgrävning utförd av Dr Jan Apel. Vid utgrävningen grävdes 5 kvm och ett fyndinventarium av flinta och kvartsartefakter tillsammans med osteologiska och biologiska fynd tillvaratogs (Apel & Vala, 2012). (Se figur 8a-c).
Figur 6 (vänster). Avslag från lokalen Köpu VIII.
(Ej till skala)
Figur 5c. Illustrationerna föreställer avslag från lokalen Rudemark. (Ej till skala)
Figur 5d (höger). Spån liknande avslag från lokalen Rudemark. (Ej till skala)
Figur 5a. Avslag från lokalen Rudemark. (Ej till skala)
Figur 5b. Avslag från lokalen Rudemark. (Ej till skala)
Figur 7a (vänster) och 7b (höger). Avslag och avslagsliknande spån från lokalen Umbusi. (Ej till skala)
Figur 8a (vänster), 8b (överst höger) och 8c (underst, höger). Avslag och spånliknande avslag från lokalen Gisslause. (Ej till skala)
3.2 Det insamlade materialet
Det insamlade materialet består av flintavslag med både distal och proximal ände intakt. Avslagen har även en bevarad plattform för att kunna genomgå en analys. Det insamlade materialet från lokalerna Rudemark och Umbusi är större än materialet från Gisslause och Köpu VIII på grund utav skillnaderna i storlek på flintinventarierna. I de mindre lokalerna har samtliga avslag som uppfyller kraven för att genomgå en analys undersökts medan materialet från de större lokalerna är en representativ bild av det totala flintinventariet från platsen. Flintmaterialet från de olika lokalerna skiljer sig inte bara i mängd utan även i kvalitet. Rudemark och Umbusi består av flinta av bra kvalitet från större råmaterials kärnor. Från ö lokalerna Köpu VIII och Gisslause består råmaterialet av lokal flinta av sämre kvalitet och av mindre storlek. Empiriska observationer av det insamlade materialet tyder på att samtliga lokaler uppvisar direkt hård och mjuk teknik. Data för det insamlade materialet är presenterat i Appendix 1. Insamlad data.
4. Analys
Analysen av det insamlade materialet görs utifrån en
korrespondens analys baserad på insamlad metrisk data. De metriska värdena är tagna på avslagets fulla längd och bredd, plattformens längd och bredd samt slagbula tjockleken. Tekniska värden som närvaro av läpp eller slagbula är även dokumenterade samt om avslagen har spår av cortex. För att identifiera tekniken använd på lokalerna har Madsens (1996) analys av Hamburg, Federmesser och Bromme kulturer i södra Skandinavien använts. Madsen identifierar teknologisk stigmata på de proximala ändarna av ett avslag för att identifiera teknik (Madsen, 1996).
För att skapa en korrespondens analys måste de metriska
omvandlas till index och graderas för att undvika storleks relaterade skillnader i materialet (Se figur 5.). De använda indexen i
korrespondens analysen är tagna från Apel och Darmarks (2008) analys av direkt teknik och tryck teknik. Index värdena för
för att se formen på avslaget, detta index kan vara användbart vid identifiering av spån. PWA är använt för att se relationen mellan plattformens storlek och avslagets totala storlek. Ett högt PWA värde resultera i ett mindre avslag i relation till plattformens storlek. Karaktären på plattformen är representerat av indexet PWPT. PTBT kommer visa om avslaget visar slagbula eller en läpp formation. Dessa index är speciellt utformade för att skilja på direkt teknik och tryck teknik. Detta är inte målet av denna analys. Indexen används istället för att upptäcka skillnader mellan lokalernas relation med varandra.
Resultatet av analysen indikerar en stor likhet mellan materialen från Umbusi och
Rudemark (Se figur 6.). Detsamma gäller för de två ö lokalerna som även liknar varandra men inte i samma utsträckning som Rudemark och Umbusi. Alla fyra lokaler delar vissa drag med varandra men vissa drag är även specifika för antingen fastlandslokalerna eller ö lokalerna. Specifikt för fastlandslokalerna Rudemark och Umbusi är närvaron av
spånliknande avslag i materialet, synligt tack vare indexet LW. Ö lokalerna Gisslause och Köpu VIII har i sin tur ett högt PWA värde vilket antyder ett litet avslag i relation till
Figur 10. Illustrationen visar resultatet av korrespondens analysen. Grön - Gisslause, Svart - Köpu VIII, Blå - Umbusi, Lila - Rudemark. Lokalerna delar upp sig i två grupper där fastland lokalerna är dominerade av avslag med en förbestämd form och storlek. Ö lokalerna
representerar istället ett bredare omfång av avslag. Bilden visar även de karaktärsdrag som är mest relaterade till lokalerna.
plattformens storlek men saknar Umbusis och Rudemarks spånproduktion.
Att avslagets totala yta är litet i relevans till plattformen kan bero på att kärnorna till avslagen varit små och inte tillåtit tillverkningen av Umbusi och Rudemarks
spånproduktion. Detta betyder inte att grupperna från ö lokalerna inte har producerat spån. Det innebär endast att de inte har haft en spånproduktion i den grad som Umbusi och Rudemark visar. Ö materialet uppvisar en större teknologisk bredd än vad
fastlandsmaterialen gör vilket syns i spridningsmönstret av analysen. Fastlandslokalerna uppvisar en mer riktad produktion mot avslag och spån av en förutbestämd storlek och form.
Indexet PTBT är inte representerat i analysen eftersom resultaten av indexet inte stämmer överens med verkligheten. Detta beror på att materialet inte hade någon läpp bildning och det förvridna resultatet av PTBT värdet styrker då den empiriska observationen att
slagbula formation är dominerande inom samtliga material och tekniken som använts då främst består av direkt teknik. På grund av att index värdena är utformade för att
undersöka direkt teknik och tryck teknik så var PTBT värdet en nödvändig komponent för att skilja mellan de två teknikerna eftersom läpp bildning är karaktäristiskt för tryckteknik. Vid undersökningen av detta material framgår det att index värdet inte är lämpligt vid en undersökning där slagbula bildning är dominant inom en population.
Mönstret som uppstår i resultatet av analysen kan bero på olika orsaker. Att materialen visar skillnader i kvalitet kan vara en orsak för mönstret som visas på bilden ovan. Det är även olika mängder insamlade material från lokalerna (betydligt mindre för ö lokalerna). Att mer
material samlades in för Umbusi och Rudemark beror
på att, för att få en generell bild över hela flintinventariet, måste en större insamling av värden ske. Att Köpu VIII och Gisslauses totala inventarie över identifierbara hela avslag undersöks kan resultera i skillnaderna som syns i analysen. Som anledning av
Figur 11. Illustrationen visar resultatet av analysen där endast 50 avslag från lokalerna Umbusi och Rudemark ingår. Resultatet visar att de uppvisade mönstret inte är storleks relaterat.
skillnaderna i kvantitet över materialen utfördes en test analys för att se om mönstret i analysen uppstår tack vare att betydligt fler avslag från Rudemark och Umbusi
undersöktes (Se figur 7.). I denna analys valdes 50 slumpmässiga avslag ut från Umbuusi och Rudemark ut. Analysen resulterade i samma mönster som den ursprungliga analysen. Mönstret är därför inte kvantitet relaterat.
Fastlandslokalerna, vilket har bättre kvalité på flintan, kan ha ett större område att nyttja för insamlingen av råmaterial av bra kvalité. Detta resulterar i att råmaterial kan ha samlats in långt från platsen där flintan sedan blev bearbetad. Om så är fallet så finns inte hela chaîne opératoire representerad. Vid ö lokalerna har råmaterialet varit lokalt och hela chaîne opératoire är representerad på plats. Detta kan skapa den teknologiska bredden som syns i analysen och kan då även vara en orsak till att fastlands och ö lokalerna skiljer sig åt. Ännu en orsak kan vara att det som syns i resultatet av analysen är tecken på en ekologisk anpassning. Rudemark och Umbusi är fastlandsboplatser och har haft tillgång till terrestrisk föda. På ö lokalerna har de marina resurserna främst nyttjats. Dessa två
ekologiska nischer kan resultera i en förändring i teknologin som då kommer yttra sig på samma sätt oberoende av etnisk tillhörighet eller andra kulturella attribut.
5. Diskussion
De mönstren som uppträder i analysen beror på teknologiska skillnader i materialet och dessa skillnaderkan bero på olika bakomliggande orsaker. Vid en genomgången av materialet var det tydligt att det fanns skillnader i råmaterialen. Umbusi och Rudemark är av bättre kvalité på flinta än vad materialet från Gisslause och Köpu VIII är. Verktyg som tillverkats av sämre råmaterial kan skilja sig, typologiskt, från verktyg som är gjorda av råmaterial med bra kvalité, även om samma tekniker och metoder har använts. Ett sämre råmaterial kan även tvinga fram användningen av en annan metod vid tillverkningen av verktyg. Skillnaderna i råmaterialet borde dock inte påverka den teknologiska analysen så som det befintliga mönstret visar. Om lokalerna delat samma sorts teknologi förutspås en större likhet mellan lokalerna i analysen.
Olika strategier för insamlingen av råmaterial kan istället spela en roll. Ö lokalerna har nyttjat lokal strandflinta medan Umbusi och Rudemark har haft tillgång till flinta av bättre kvalité. Det framgår av fallstudien från sydvästra Estland (kap. 2.4.3) att importerad sten i form av en röd porfyr finns på alla större öar utanför Estlands västra kust och kan spåras till Estlands västra fastland (Kriiska, 2003). Detta indikerar att en fortsatt kontakt mellan ön
och grupperna från fastlandet. På Gotland finns inga större mängder importerad flinta och strategin för produktionen av flintartefakter och insamlingen av råmaterial är medvetet anpassad till den lokala flintan. Gisslause uppvisar också en anpassning till den lokala flintan och saknar importerad sten. Skillnaderna i strategin för insamlande av råmaterial ger ledtrådar till hur gruppernas kontaktnät sett ut. Om de gotländska grupperna fortsatt ha en kontakt med andra grupper på fastlandet så är detta inte synligt i steninventariet som finns på ön idag.
En förändring av den ekonomiska strategin sker när en grupp väljer att anpassa sig till ett nytt näringsfång, t.ex. marina däggdjur. Som fallstudien från Estland visar (kap. 2.4.3) innebär detta även en förändring i gruppens teknologi, spåntillverkningen försvinner i och med att säl benen stiger i det osteologiska materialet. Förändringen av ekonomisk strategi leder också till förändrad social struktur och bosättningsmönster som skiljer sig från
terrestriska jägare-samlare. Som Ames (2002) skriver skapar akvatiska jägare-samlare generellt inga produktionsspecifika platser vilket terrestriska jägare-samlare har en tendens att göra (Ames, 2002). Rudemark har blivit identifierad som en produktionsplats med ett specifikt ändamål, att producera mikroliter (Boas, 1986) och eftersom Umbusi är en större inlandsboplats kan det vara tänkbart att även den platsen har ett specifikt ändamål. Detta skulle kunna förklara produktionen av spån liknande avslag med
förutbestämda attribut knutna till sig. Att jägare-samlare grupper med marin anpassning inte skapar specifika uppgiftsplatser kan förklara orsaken till de synliga skillnaderna i teknologin.
De strategiska val som görs vid utformandet av en lokal eller insamlandet av råmaterial ger ett mönster i analysen som inte nödvändigtvis stämmer överens med hela gruppens teknologi. Vid användningen av lokal flinta och icke ändamåls specifika lokaler kan en total chaîne operatoiré förväntas. Detta innebär att råmaterialet på dessa platser togs
obearbetat till platsen och undergick bearbetning. Gisslause uppvisar cortex på 42 % av de undersökta avslagen. Rudemark visar endast kortex på 19 % och Umbusi på 23 %. Köpu VIIIuppvisar cortex på 26% av de undersökta avslagen. Närvaron av kortex på ett avslag indikerar att avslaget är ett öppningsavslag, gjort för att få fram en yta som sedan kan användas för att skapa avslag som är menade att bli verktyg. Gisslauses höga procent av kortex närvaro indikerar att kärnorna öppnades på plats och sedan bearbetades till verktyg. Köpu VIIIvisar inte samma höga procent av kortex på avslag som Gisslause även fast de använder sig av lokal flinta. Till detta kan det finnas fler orsaker, dels att materialet från Köpu VIII består av 80 % kvarts. Flintan från Köpu VIII är också av en annan sort än
den från Gisslause. Om Gisslause och Köpu VIII uppvisar totala chaîne operatoires och Umbusi och Rudemark inte gör det visar sig detta i analysens resultat. Ö lokalerna uppvisar en bredare teknologi och inte samma inriktade producering som Rudemark och Umbusi. Den breda teknologin kan vara ett tecken på att hela produktions schemat använts på plats vilket resulterar i mer variation i avslagens storlek och form.
Ovan diskuterades insamlingen av råmaterialet som en del av en ekonomisk och social strategi. Detta kan även visa sig i den använda teknologin. Att gå från en till synes
komplex teknologi till en icke komplex teknologi kan vara evolutionärt mer framgångsrikt i en miljö där komplexa tekniker inte längre är kostnadseffektiva då de inte längre spelar roll för en grupps fortsatta överlevnad. En sådan trend kan vara synlig i exemplet från
sydvästra Estland där det operativa schemat för att tillverka spån försvinner ju mer en grupp inriktar sig på marin föda och jakt på säl (Kriiska & Lõugas, 2005. Kriiska, 2003). En anpassning till en ny ekologisk nisch medför en förändring i teknologin som sedan blir synlig i det arkeologiska materialet. I exemplet från Estland sker detta gradvis. Gotlands tidigaste bosättnings fas visar upp en omedelbar anpassning till det lokala materialet. Pionjär bosättarna kan ursprungligen migrerat från ett område som redan anpassat sin teknologi till den marina nischen och visar därför inte upp någon importerad flinta eller anpassnings fas i teknologin. Att vissa grupper redan under Ancylustid anpassat sig till havet är dokumenterat i Södertörn (Pettersson & Wikell, 2006:12).
En ekologisk anpassning kan vara en orsak till skillnaderna mellan materialens teknologi. Att två olika kulturers teknologi är lika när de lever i samma ekologiska nisch kan förklaras genom processen convergent evolution (Shennan, 2002). En konvergerande evolution innebär att två skilda evolutionära grenar kan utvecklas till samma slutprodukt tack vare en anpassning till den rådande miljön. En konvergerande evolutionsprocess leder alltså till att Umbusi och Rudemarks teknologi visar på större likheter med varandra än med ö
lokalerna vars teknologi utvecklats till samma mål. Att Köpu VIII skiljer sig mycket, rent teknologiskt, från Umbusi kan vara ett resultat av divergent evolution (Shennan, 2002), där en gemensam evolutionär gren istället delar sig och utvecklas åt olika håll. Slutresultatet av detta blir då att grupper med gemensamt ursprung kan utvecklas till att se helt olika ut. Att följa en gren bakåt i tiden kan leda till att ursprunget för en sådan grupp kan redas ut och de yttre, samt inre, påverkningarna som styrde evolutionen kan studeras. En
anpassning till miljön kan leda till att komplexa teknologier gradvis försvinner. Detta blir tydligt i Henrich (2004) exempel från Tasmaniens ursprungsbefolkning som på grund av isolering och öns låga demografi förlorade vissa teknologier, t.ex. teknologier för att skapa
