I metod beskrev jag mitt tillvägagångssätt som sökande av explicit kontra implicit teologi. Jag förklarade att sakramentaliteten i SGT är implicit medan dispensationalismen är mer explicit. Det är något jag menar att min undersökning bekräftar. Jag har kunnat visa på att båda tankestrukturer finns tydligt representerade i pingströrelsens gudstjänstfirande genom sången. Sakramentaliteten är implicit då pingströrelsen själva inte använder sig av ord som sakrament eller liturgi utan tvärt om vänder sig mot bruket av sådana ord. Trots det går rörelsen att beskriva som tydligt sakramental. Dispensationalismen är explicit på det sätt att pingströrelsen själva historiskt har bekänt sig till läran. Den går som en röd tråd genom materialet och är inte svår att påvisa. Samtidigt finns det här två faktorer som gör att vi även här skulle kunna tala om en implicit teologi i SGT. Det gäller temat jordens undergång och fenomenet Kanaans tungomål. Jordens undergång som beskrivs under rubriken Jordens grus är ett av de viktigaste temana för den här undersökningen men är inte tydligt explicit i SGT. Bristen på dessa explicita sånger i SGT visar att pingströrelsen inte ser det som något ämne värt att besjunga. Man besjunger däremot gärna människans framtid i himlen och vandringen dit. Jordens undergång är ett ämne som visserligen finns explicit i sångerna. Men inte fler än en handfull gånger och då mer i förbifarten än som huvudtema. Temat måste istället primärt utläsas från begrepp som själens vingar, jordens grus och de jordiska banden. Därmed kan man säga att just jordens undergång i SGT är mer implicit än explicit även om pingstvänner sällan själva ifrågasatt denna uppfattning.
Selander menar att frikyrkosången är präglad av ett Kanaans tungomål. Sångerna sjungs utifrån en gemensam förförståelse där mycket av teologin är underförstådd. För någon utomstående kan det vara svårt att nå den egentliga innebörden. Men för en invigd är det självklart.199 I den här
undersökningen kan nämnas begrepp som arlaregn och särlaregn som för en utomstående är svårt
att förstå men som för den insatte är tydligt kopplade med dispenastionalismen. På grund av att SGT behöver ”avkodas” för att den utomstående ska kunna förstå dess innebörd kan man i någon bemärkelse tala om dispensationalismen som implicit även i detta hänseende.
Jag vill vidare understryka vad jag tidigare hävdat i undersökningen. Många av de eskatologiska sånger som i första anblick tycks vara neutrala till dispensationalismen har ändå sjungits från en dispensationalistisk utgångspunkt. Jag menar att denna tankestruktur har varit så pass påtaglig att den färgat förståelsen av allt annat material inom samma kategori. Därmed har SGT använts mer dispensationalistiskt än den i själva verket behöver tolkas fristående från sin kontext.
Jag har funnit att de två tankestrukturernaa är representerade både i vitt skilda och i mer liknande kategorier. Som tidigare påvisats hade Pethrus ett skapelseteologiskt drag vilket Norlander menar är ovanligt för pentekostaler i allmänhet. Skapelseteologin är tydlig i SGT. Jorden beskrivs som skapad och upprätthållen av Gud. Skapelsen beskrivs som speglande av Guds härlighet och människans uppdrag som vårdande. Det här är ett unikt sakramentalt tema, något som inte dispensationalismen berör nämnvärt.
Ett unikt dispenationalistiskt tema är uppryckandet, som behandlas under rubriken själens vingar. Tanken på att människan vid Jesu osynliga ankomst kommer att ryckas bort från skapelsen för att hennes själ ska vara med Gud i evighet är nära nog sakramentalitetens motsats. Här ser vi två kategorier som är närmast renodlade utifrån de båda tankestrukturerna. Dessa två kategorier skapar en kännbar spänning i SGT. Varför ska jorden lämnas om den speglar Guds härlighet? Varför ska jorden vårdas om den ändå ska gå under?
Enligt båda tankestrukturer är jorden skapad av Gud. Skillnaden ligger inte i skapandet utan i teleologin: vad som är skapelsens mål. Sakramental eskatologi menar att den nuvarande skapelsen har en framtid, en himmel på jorden. Jag har i uppsatsen argumenterat för att pingströrelsens dispensationalistiska eskatologi varit närmast en antites till den sakramentala eskatologin då man betonat jordens undergång.
Hegel (1770-1831) argumenterade utifrån sin dialektik att tes och antites leder till syntes.200 I
pingströrelsen har mötet mellan dispensationalism och sakramental skapelsesyn lett till den märkliga syntesen att man tror att skapelsen visserligen speglar Gud, men att den ändå ska gå under. Jag anar att denna syntes är anledningen till att man så ogärna explicit sjungit om jordens undergång. Man tänker å ena sidan att jorden ska gå under som en yttersta konsekvens av Jesu återkomst, vilket i sig är positivt. Å andra sidan sörjer man denna undergång då hela skapelsen visar på Guds härlighet.
Förutom skapelseteologi och uppryckandet har jag skrivit om andedop, helgelse och mission. De tre senare temana uttrycks i båda tankestrukturerna. Gällande andedop och helgelse använder de båda tankestrukturerna olika delar i dessa teman för att stärka sin ställning. När det kommer till
mission ser jag mer av en syntes där det är svårt att skilja den ena tankestrukturen från den andra. Jag finner också enskilda sånger som så starkt står i båda tankestrukturerna att jag att jag inte velat redovisa mission under en specifik tankestruktur.
Utifrån läsningen av SGT finner jag stöd för två tankestrukturer vars teleologi drar åt olika håll. Det här borde leda till en intern teologisk konflikt inom pingströrelsen. Jag uppfattar dock inte att någon sådan konflikt varit påtaglig för den sjungande församlingen. Andedopet vittnar på samma gång om guds kraft i vardagen och det ses som ett tecken på Jesus snara ankomst. Helgelse ses på samma gång en tro i praktiken och som en förberedelse för uppryckandet. Mission är både ett spridande av Guds Rike i världen och ett vinnande av själar för evigheten. Man tänker att samme Gud som skapat och är synlig i sin skapelse vid tidens slut ska förgöra det han skapat.
Resonemanget ovan kan tyckas märkligt. Om varje handling bär på ett inneboende telos, och de båda tankestrukturerna har olika teleologi, borde det då inte vara en påtaglig konflikt i pingströrelsens handlingsmönster? Det här är en fråga som kräver mer utrymme än den här uppsatsen har möjlighet att avvara. Jag kan emellertid ana att bristen på skrivna trossatser och systematiserad teologi inom pingströrelsen lett till att konflikten sällan blivit uppenbar. McClung beskriver pentekostalism som ”teologi i rörelse”. Man har istället för att systematisera tron levt i dubbelheten. Det är inget rörelsen reflekterat nämnvärt över.201 På det viset blir själva konflikten
inom pingströrelsen implicit. Det här är ett ämne värt att studera i senare undersökningar.
Jag har i uppsatsen citerat Selander som menar att dispensationalismen i frikyrklighetens sånger är jämförbar med en ”gnostisk erosreligiositet”. Hon skriver vidare att många sånger ligger nära romantikens nyplatonism. Det här är även en del av Wrights argumentation.202 Det är dock inte
bara dispensationalism, utan i högsta grad också den sakramentala världsbilden som är inspirerad av platonism. Hans Boersma talar om en ”kristen-platonsk syntes”. Han menar att denna syntes är nyckeln till sakramentaliteten och närmast nödvändig för att förklara kristen tro. Han menar vidare att uppluckrandet av den syntesen lett till kyrkans sekularisering.203
Det finns dock en skillnad i hur de båda tankestrukturerna använt sig av platonismen. Platonism menar förenklat att det fysiska speglar de eviga formerna och att filosofen genom kontemplation kan frigöra sig från det fysiska för att nå sitt mål bortom världen.204 Sakramentalitet kopplar ann till
platonsk pedagogik men behåller sin teleologi. Den använder platonism för att förklara kopplingen mellan himmel och jord men hävdar kontra Platon att målet med skapelsen är enheten mellan himmel och jord. Det här är något både Augustinus och Aquino är öppna med.205
Dispensationalismen får i förhållande till sakramentaliteten något av ett bakvänt förhållande till platonismen. Medan sakramentaliteten använder Platons pedagogik men förkastar hans målbild
201 McClung 1988, s. 607, ”theology on the move” 202 Wright 2007, s. 49, 88-90
203 Boersma 2011, l. 127, “Platonic-Christian synthesis” 204 Ambjörnsson 2012, s. 106
använder dispensationalismen målbilden mer än pedagogiken. Som både Aristoteles och Aquino visar på är teleologi alltid styrande.206 Därför blir dispensationalismen styrd av platonismen på ett
helt annat sätt än sakrametaliteten. Av den anledningen är det inte märkligt att Selander skriver att den sång som är tydligt präglad av dispensationalism sång antyder gnosticism.