Syftet med denna litteraturstudie var att sammanställa och jämföra effekterna mellan olika metoder av VBT och dess förhållande till PBT. I sökningen inkluderades 12 artiklar för att kunna svara på frågeställningarna, sju artiklar för att jämföra olika typer av VBT och fem artiklar för att undersöka träningseffekten mellan VBT och PBT. De huvudsakliga fynden visade att VBT medförde större ökningar på hopphöjd jämfört med PBT men att båda
metoderna inducerade liknande styrkeökningar trots den lägre träningsvolymen för VBT. Det visade sig också att olika typer av %VL ger olika träningseffekter.
4.1 Träningseffekten mellan olika typer av VBT
Sju artiklar jämförde olika typer av VBT genom att implementera olika typer av %VL som varierade mellan 0–50%. Sex av dessa hade maximal styrka som utfallsmått varpå fem artiklar rapporterade signifikanta ökningar oavsett vilken %VL eller faktisk belastning som implementerades (Tabell 2). Dessa fynd visade att maximal styrka kan utvecklas vid %VL som varierar från 0% upp till 50%. I en artikel (29) observerades signifikanta ökningar för VL0 (13,7%), VL10 (18,1%), VL20 (14,9%) och VL40 (12,3%) i knäböj och en annan artikel (33) observerade signifikanta ökningar i bänkpress för VL0 (10,4%), VL15 (12,8%), VL25 (15,3%) och VL50 (13,4%). Resultaten från dessa två artiklar visade att det även med en låg
%VL går att få ökningar i maximal styrka för både knäböj och bänkpress och att högre %VL inte per automatik medför större ökningar. En reflektion från dessa artiklar var att högre
%VL associerades med ett högre repetitionsantal, och därmed en högre total träningsvolym (Tabell 2). Lägre %VL innebär en lägre volym eftersom varje set avslutas tidigare och medför ett lägre repetitionsantal. En artikel (29) observerade signifikanta ökningar i 1RM i knäböj för %VL 0–40% trots den stora skillnaden i volym där repetitionsantalet varierade från 48 för VL0 och 305,6 för VL40. De övriga artiklarna observerade liknande resultat att det genom både en låg och hög %VL går att öka signifikant i maximal styrka. Dessa fynd indikerar på att VBT verkar vara gynnsamt när fokus ligger på att utveckla eller bibehålla maximal styrka. Däremot kan det finnas en fördel med låga %VL när tid är en avgörande faktor då det med en låg %VL utförs ett lägre antal repetitioner som således går fortare att utföra. Därmed tyder resultatet på att valet av %VL kan ha betydelse vid tillämpning av VBT, i synnerhet för att öka träningseffektiviteten då liknande styrkeökningar skulle kunna uppnås trots en förhållandevis lägre träningsvolym. Antagandet stämmer överens med tidigare
15 forskning som jämfört träningsinterventioner med olika träningsvolym, men som haft
liknande utfall på maximal styrka (6, 38).
Vidare visade resultatet att högre %VL hade en lägre MV i jämförelse med lägre %VL.
Högre %VL medförde större ökningar i muskelhypertrofi kontra lägre %VL, vilket sannolikt kan härledas till en längre TUT i kombination med en större träningsvolym. Detta har tidigare visats gynnsamt för muskelhypertrofi (16). Däremot kan det ha motsatt effekt på power (39).
En artikel (29) observerade ökningar i CSA för vastus lateralis med högre %VL (VL20 och VL40) men inga signifikanta ökningar för lägre %VL (VL0 och VL10) och de två andra artiklarna som undersökte hypertrofi visade ökningar för samtliga %VL (Tabell 2). Däremot visade två artiklar (31, 33) att högre %VL inducerade större ökningar i hypertrofi. Detta kan härledas till tidigare forskning (38) där det verkar föreligga ett dos-respons samband mellan träningsvolym och muskelhypertrofi. Däremot visade artikeln av Pareja-Blanco et al. (33) att ökningar i hypertrofi inte var större för VL50 jämfört med VL25 vilket gör att det kan ske större ökningar för högre %VL men att ökningarna endast sker till en viss grad.
Av fem artiklar som undersökte hoppförmåga rapporterade tre artiklar ökningar i CMJ
oberoende av %VL (29, 30, 32), varav övriga två endast rapporterade ökningar vid låga %VL (28, 31). Av resultatet att döma verkar både höga och låga %VL ge ökningar i CMJ. En intressant aspekt i detta är de signifikanta ökningarna för de lägre %VL i alla fem artiklar (Tabell 2). En lägre %VL har potential att bibehålla en högre MV per repetition och set över en träningsperiod. Det har tidigare rapporterats att maximering av antalet repetitioner med hög hastighet sannolikt kommer leda till större ökningar i power över tid (16). En lägre %VL kan anses vara mer effektivt när syftet är att förbättra individers power eftersom användandet av lägre %VL innebär ett lägre antal men fler snabba repetitioner (Tabell 2).
Endast en av de fem artiklar som undersökte sprint fann signifikanta ökningar (32). Artikeln fann ökningar för både VL5 och VL20 med en ES på 0,94 respektive 0,70. Resultatet skilde sig jämfört från övriga artiklar vilket kan ha sin förklaring i artikelns upplägg. Artikeln i fråga testade sprintförmågan en gång per vecka vilket resulterade i ett högre antal utförda
sprintrepetitioner jämfört med övriga artiklar. Inför veckans första pass utfördes fem progressiva sprintförsök och två efterföljande maximala försök. Detta resulterade i att deltagarna över sju veckor utförde 49 sprintrepetitioner vilket var betydligt fler än övriga artiklar som endast testade sprint vid två tillfällen. Resultatet bör därför värderas med
försiktighet då det inte går att utröna ifall förbättringarna i sprint var ett resultat av VBT eller
16 om de blev bättre av det höga antalet sprintrepetitioner. Detta då principen om specificitet tyder på utveckling på grund av den specifika träningen (40).
En reflektion på inkluderade VBT-studier är att den relativa belastningen varierar mellan 40–
85% av 1RM och volymen mellan 48–480 repetitioner. Detta leder till vissa svårigheter i jämförelsen av träningseffekt mellan olika artiklar då dessa bägge är nyckelfaktorer för adaptation vid styrketräning (41). Slutsatsen man kan dra av detta är ändå att VBT, beroende av %VL, torde vara en användbar metod för utveckling av såväl maximal styrka, som power och hypertrofi. Därtill kan VBT vara användbart för lag som under säsong har många
matcher samtidigt som ett konkurrerande träningsschema. Detta då tidigare forskning indikerar att idrottare har svårare att återhämta sig inom 48 timmar när träning utförs med repetitioner till eller nära fail (42, 43). Användandet av VBT ger en möjlighet att med olika
%VL kunna styra träningsbelastningen utifrån det syfte som efterfrågas.
4.2 Träningseffekten av VBT i jämförelse med PBT
Samtliga artiklar som jämförde effekterna av VBT och PBT observerade liknande ökningar i maximal styrka för båda grupperna (Tabell 3). Detta indikerar att både VBT och PBT kan användas för att ordinera träningsbelastning som ska medföra ökningar i maximal styrka. Det observerades dock skillnader mellan artiklarna med avseende vilken VBT-intervention som implementerades. I en artikel (26) ordinerades träningsbelastningen efter procent av Optimum Power Load (OPL) för VBT i stället för %1RM som i resterande studier. Detta innebär att träning utförs på en individuell belastning där den högsta powern uppnås (44). Skillnaderna i metod medför vissa begränsningar när det kommer till att jämföra resultaten i artiklarna med varandra. Tidigare forskning har däremot visat att en VBT-intervention baserat på OPL medför liknande styrkeökningar som en progressiv VBT-intervention vilket innebär en successivt ökad belastning under den pågående träningsinterventionen (44). Detta är en indikation på att olika varianter av VBT kan antas vara lika effektiva för att utveckla maximal styrka. Resultatet i artiklarna bör därför kunna värderas likvärdigt trots vissa metodologiska skillnader.
En ytterligare skillnad mellan artiklarna var vilken population som testades. Populationerna som representerade studierna var styrketränande män, manliga rugbyspelare, kvinnliga cyklister samt män och kvinnor med okänd träningsbakgrund (Tabell 3). Ett problem med att
17 använda olika populationer är att det kan påverka resultaten mellan artiklarna. Troligtvis finns det skillnader mellan grupper vad gäller erfarenheten av styrketräning, vilket sannolikt kommer påverka vilka träningseffekter som uppnås. I en artikel observerades signifikanta styrkeökningar i hip thrust för PBT (26,2%) och än större för VBT (39,4%) bland kvinnliga cyklister (26). Det är rimligt att anta att uthållighetsidrottare är en population med mindre erfarenhet av styrketräning, då den primära målsättningen är att förbättra uthållighet. Detta indikerar att de kvinnliga cyklisterna i artikeln av Montalvo-Pérez et al. (26) kan få stora ökningar i maximal styrka oberoende av styrketräningsmetod, vilket till stor del beror på särskilda anpassningar i nervsystemet (6). Det är allmänt accepterat att de största
neuromuskulära anpassningarna sker i början av en träningscykel, i synnerhet för otränade individer och vältränade individer som ska utföra nya övningar (41). Vidare kan det vara svårt att dra slutsatser kring träningseffekterna av VBT kontra PBT när det inte finns
tillräckligt med information kring testdeltagarnas träningsbakgrund som i artikeln av Pelka et al. (27). Artikeln fann dock signifikanta styrkeökningar i leg extension för både VBT och PBT trots en förhållandevis kort intervention på fyra veckor kontra sex till sju veckor som i resterande artiklar. Detta är en indikation på att båda träningsinterventionerna medför gynnsamma effekter på maximal styrka, men inte vilken population det avser.
Två av tre artiklar fann signifikanta ökningar i hopphöjd för VBT, men ingen signifikant skillnad för PBT (Tabell 3). Gemensamt för artiklarna var att träningsbelastningen för VBT-gruppen justerades under träningspassen för att matcha en bestämd hastighet vilket i sin tur genererade en högre MV och lägre mekanisk belastning kontra PBT. Då VBT använder sig av MV för att kontrollera intensitetsnivå och graden av muskulär- och neuromuskulär trötthet (14) kan det tänkas att VBT-gruppen tränade med en belastning som var mer gynnsam för återhämtning och maximal effektutveckling (16, 42). Detta kan således vara en rimlig orsak bakom de signifikanta ökningarna i hopphöjd för VBT. Den tredje artikeln av Orange et al.
(34) uppvisade däremot motstridiga resultat, där signifikanta ökningar observerades för både VBT och PBT. Vad som kan ha påverkat utfallet i artikeln skulle kunna härledas till den faktiska belastningen motsvarande 60–80% av 1RM för båda grupperna. Det har tidigare antagits att effektutvecklingen är maximal vid belastningar runt 30–60% av 1RM (41). Av den anledningen kan det tänkas att MV blev hög för båda grupperna i artikeln av Orange et al. (34), i synnerhet när träningen utfördes på 60% av 1RM. Detta kan i sin tur ha medfört särskilda anpassningar i nervsystemet, då tidigare forskning pekar mot att träning med höga hastigheter är effektivt för att utveckla power (16, 45, 46). En annan viktig aspekt är att
18 testdeltagarna befann sig i säsong och utförde annan träning vid sidan av studien som
potentiellt kan ha påverkat resultatet. Däremot fanns det inte tillräckligt med information gällande vilken annan träning som utfördes för att kunna dra några rimliga slutsatser.
Med undantag av maximal power output som underkroppen kan producera (47) verkar individuella FVP ha betydelse för ballistisk prestationsförmåga, inklusive hopphöjd (21, 22).
Det har tidigare noterats att det kan förekomma en obalans i proportionerna mellan kraft och hastighet (22) och träning bör således syfta till att minimera obalansen genom att utveckla förmågan att producera kraft och/eller hastighet, vilket i sin tur kommer att generera en ökad power output (21). Utifrån teorin kan det antas att träningseffekterna av VBT och PBT kommer variera beroende på adeptens individuella FVP. Två av tre artiklar som fann signifikanta ökningar i hopphöjd för VBT hade en urvalsgrupp bestående av styrketränande män (25, 36). Ingen av artiklarna gav information om vilken träningsgrad eller typ av
styrketräning som var överrepresenterad i urvalet, däremot noterades en skillnad i ES (0,23 vs 0,79) vilket skulle kunna härledas till de potentiella skillnaderna mellan grupperna med avseende individuella FVP. Förutsatt att urvalsgruppen som fick störst ökningar (36) hade en god förmåga att producera hög kraft men otillräcklig förmåga att producera hög
rörelsehastighet kan det antas att VBT genererade ett gynnsamt träningssvar. Antagandet stämmer överens med tidigare forskning som undersökte effekterna av individuellt anpassade träningsprogram baserade på individens FVP i förhållande till traditionell styrketräning (48).
I artikeln observerades större ökningar i hopphöjd till följd av ett riktat styrketräningsprogram kontra ett traditionellt styrketräningsprogram, oberoende av förändringar i power output. En möjlig slutsats är att VBT har störst effekt på individer som behöver utveckla förmågan att producera hastighet för att uppnå en optimal FVP, det vill säga minimera obalansen mellan kraft och hastighet. Med avseende individer som behöver utveckla förmågan att producera kraft för att minimera obalansen kan PBT ha en större effekt. Framtida forskning bör syfta till att undersöka träningseffekterna av VBT kontra PBT med testdeltagarnas individuella FVP i beaktning för att således kunna dra slutsatser om vilka grupper som kan tänkas ha störst nytta av VBT.
Det har tidigare rapporterats en stark korrelation (r = -0.77) mellan ökningar i maximal styrka i underkroppen och förbättrad sprintförmåga (49). Resultatet visade ingen tydlig effekt på sprintförmåga för varken VBT eller PBT (Tabell 3). I en artikel observerades en potentiell försämring av sprintförmåga för VBT (2,1%) och PBT (2,4%) efter träningsinterventionen
19 (34). En tänkbar anledning till detta skulle kunna vara att sprintprestationen styrs av fler faktorer än det neuromuskulära- och muskuloskeletala systemets förmåga att generera hög kraft vid höga kontraktionshastigheter (22). Det är sannolikt att den mekaniska effektiviteten spelar en stor roll, det vill säga på vilket sätt adepten kan nyttja kraften i rätt riktning snarare än den totala kraften som kan produceras (50).
4.3 Metodologisk reflektion
Valet av undersökningsmetod föll på en strukturerad litteraturöversikt då författarna av denna studie såg en lucka i sammanfattningen av litteraturen gällande VBT. En strukturerad
litteraturöversikt utförs på ett sådant sätt att relevanta artiklar lokaliseras via en strukturerad sökning, författarna granskar artiklarna utifrån bestämda inklusionskriterier och extraherar data. Därefter presenteras resultatet tydligt och diskuteras på ett sådant sätt att konklusionen mynnar ut i vad som är och inte är på ett givet ämne (51).
Vid utförandet av en strukturerad litteraturöversikt är det viktigt att författarna har kunskap om ämnet som undersöks (52). En fördel med denna studie var att författarna var inlästa på ämnet innan arbetet påbörjades. De tog även hjälp av en expert på ämnet och en oberoende sökexpert från medicinska biblioteket vid Umeå Universitet. Detta då sökningen till en strukturerad litteraturstudie kräver expertis vilket styrker studiens tillförlitlighet (53).
I studien inkluderades 12 artiklar, varav fyra artiklar med samma huvudförfattare som även var medförfattare i ytterligare en artikel. I två av dessa användes samma studiedeltagare där skillnaden i studieupplägg var fokus på över- och underkropp (29, 33). Med tanke på de begränsade antalet artiklar som vid sökningen fanns tillgängliga för att besvara studiens frågeställningar ansåg författarna det nödvändigt att utföra studien trots detta.
Längden på interventionerna i de artiklar som inkluderades i denna studie varierade från fyra till åtta veckor. Det bör tas i beaktning att det troligtvis ger olika utfall i resultaten när längden på interventionerna skiljer sig så pass mycket. Enligt fysiologin ger de första två veckorna av ett nytt träningsprogram vissa förändringar och anpassningar av nervsystemet och därefter beror förändringarna på muskeltillväxt (6). Därav ger de studier med längre interventioner ett mer rättvist resultat på längre sikt. En ytterligare aspekt är hur pass väl författarna av artiklarna deklarerat hur träningsvana studiedeltagarna varit vid början av
20 interventionen. Det enda som deklarerades var hur pass länge de utfört en viss typ av träning, men inte hur mycket de utfört mer explosiv träning. Sammanfattningsvis går det ej att utröna ifall förbättringar beror på neurala adaptioner av en ny typ av träning eller om det beror på en faktisk förbättring av interventionen för de två studier som endast pågick i fyra veckor (27, 30).
4.4 Etiska och samhälleliga reflektioner
Bland de artiklar som inkluderades i denna litteraturöversikt var det enbart Pelka et al. (27) som saknade etiskt godkännande från en etisk kommitté, däremot går det inte att dra slutsatser om de har haft ett etiskt godkännande eller ej. Med tanke på de få artiklar som ansågs kunna svara på den första frågeställningen valde författarna av denna studie att inkludera artikeln. Då resultaten sammanställts av två oberoende författare som endast rapporterat de resultat originalartikeln rapporterat utan att förvränga såg författarna inga etiska konflikter i detta arbete.
I studien inkluderades totalt 370 deltagare, varav 37 kvinnor vilket gör denna grupp underrepresenterad i studien. Det låga antalet kvinnliga deltagare gör det svårt att styrka effekterna av VBT på kvinnliga idrottare. För att kunna dra ytterligare slutsatser bör framtida forskning undersöka ifall VBT också är gynnsamt för kvinnor och i så fall till vilken grad.
Detta då skillnader i adaptationer från styrketräning kan skilja sig mellan könen (54). Det stora åldersspannet (16–30 år) bör även det tas i beaktning. Slutsatserna bör inte appliceras på individer utanför detta åldersspann då ålder visat sig ha olika effekter på utfallet av
styrketräning (54)
Nyttan med studien medför en överblick i det relativt unga begreppet VBT och kan användas av tränare för både lag- och individuella idrotter såväl som idrottarna själva. Genom att använda sig av kunskapen i denna studie ger tränare ett kompletterande verktyg i planeringen och utformningen av träningsprogram åt sina idrottare. Även om det krävs hastighetsmätare vid användandet av VBT kan det, om det ryms i budget, ge en större inblick i idrottares dagliga beredskap vilket kan vara svårare vid användandet av PBT.
21
4.5 Praktisk applicering
Sammanfattningsvis verkar VBT ha en positiv effekt på maximal styrka oberoende av vilken
%VL som implementeras och motsvarar de styrkeökningar som kan förväntas av PBT. En tydlig skillnad mellan PBT och VBT är den totala belastningen alternativt träningsvolymen som uppnås under en träningscykel som generellt är lägre för VBT sett till de artiklar som undersökts. En klar fördel med VBT är att belastningen enklare kan modifieras beroende på träningssyfte, och implementeringen av olika %VL kan betraktas som verktyg för att
adressera specifika delkapaciteter. Resultatet visade att lägre %VL har potential att medföra större adaptationer i explosiv styrka kontra högre %VL vilket sannolikt beror på att
rörelsehastigheten maximeras och den mekaniska belastningen reduceras. I kontrast har högre
%VL potential att medföra större adaptationer i hypertrofi kontra lägre %VL vilket sannolikt beror på en större träningsvolym och en längre TUT. Resultatet tyder på att VBT med låg
%VL generellt är mer tidseffektiv och kan medföra en minskad mekanisk stress i jämförelse med PBT. Detta kan antas vara av särskild betydelse för idrottare som utövar andra former av träning än styrketräning eller har många träningstimmar per år, bland annat lagidrottare i säsong som behöver öka eller bibehålla styrka och samtidigt vara tillräckligt återhämtad inför match.
Även om det finns klara fördelar med VBT kan det vara problematiskt att implementera då det krävs dyr och adekvat utrustning för att kunna mäta MV. Vidare är existerande litteratur inte helt övertygad om vilken population som kan tänkas ha störst nytta av VBT. Det har tidigare nämnts att träningseffekterna av såväl VBT som PBT sannolikt påverkas av
individens träningsgrad, erfarenhet av styrketräning och FVP. Med dessa faktorer i beaktning bör framtida forskning syfta till att undersöka träningseffekterna av VBT för olika typer av idrottare för att kunna dra slutsatser kring dess potentiella användningsområden. Vidare finns det behov av forskning som undersöker träningseffekterna av VBT över tid, då det i nuläget inte finns någon intervention som överstiger åtta veckor.
22