I detta avsnitt diskuteras studiens resultat och analys av de två delstudierna, med utgångspunkt från tidigare forskning och studiens teoretiska bakgrund. Syftet med vår studie är att undersöka förskolepersonals uppfattningar av kränkande behandling i förskolan, med inriktning på kränkningar pedagog gentemot barn. Vi kommer i diskussionen jämföra delstudierna utifrån de analyser som gjorts i respektive delstudie, detta i relation till studiens syfte samt frågeställningar. Vi avslutar med en konklusion där de huvudsakliga resultaten presenteras, vidare presenterar även fortsatt forskning inom området.
8.1 Diskussion
Med utgångspunkt i vår teori visar analyserna i de två delstudierna, enligt vår uppfattning, att förskollärarna och barnskötarna till stor del har en enad syn vad det gäller definitionen av begreppet kränkning. Enligt vår uppfattning, innebär det enligt förskollärarna, att en kränkning kan vara en sak för en person, medan det kan innebära något helt annat för en annan person. Denna syn på vad en kränkning i förskolan, pedagog gentemot barn, går i linje med vad Harwood och Copfers säger i deras studie om pedagoger och barns olika uppfattningar om vad en retning i förskolan kan vara, då de i studien kom fram till att en retning kan betyda olika saker för olika människor (2015, s. 28). I barnskötarnas reflektioner om deras uppfattning om hur kränkande behandling kan tas i uttryck ger de liknande svar som förskollärarna, de anser också att kränkande behandling är svårdefinierat då känslorna av vad en kränkning är ser olika ut från person till person. von Wright nämner även att människan är personlig, därav vikten av att se varje människa som en enskild individ (referat genom Aspelin 2017, s. 161). Något som vi dock uppmärksammade var att barnskötarnas svar skiljde sig åt i jämförelse med förskollärarnas svar, barnskötarna gav mer konkreta exempel på vad kränkningar kan vara. I Zerillo och Ostermans studie beskriver de både känslobetonad mobbning men också den fysiska mobbningen, de beskriver den fysiska mobbningen som betydligt mer allvarlig än en kränkning som är känslobetonad (2011, s. 239–240). Vi finner det intressant att barnskötarna också nämner den fysiska mobbningen och inte endast den psykiska, även om de inte lägger någon vikt vid allvarlighetsgraden av den, medan förskollärarna ger ett mer övergripande svar där de inte konkretiserar en viss typ av kränkning, men nämner däremot mer konkreta situationer där de anser risken för att kränkning sker är stor. Trots att kränkningar uppfattas på olika sätt, är det viktigt som Aspelin och Johansson nämner att, inte endast analysera människan som individuell, utan även se och analysera det som sker runt omkring hen (2017, s. 159).
32
Något som vi i vår undersökning ställer oss kritiska till, är att det i resultatet av intervjuerna med förskollärarna, framkom att majoriteten av förskollärarna ser kränkningar mellan pedagog och barn är något ovanligt och något som sällan, om nästintill aldrig sker. Enligt vår uppfattning, menar förskollärarna att det är betydligt vanligare att kränkningar sker mellan barn. Medan vi uppfattar, i barnskötarnas svar, att det sker kränkningar mellan pedagog och barn, då de till exempel lyfter vikten av att vidta åtgärder genom att säga ifrån till en kollega, när hen anser att kollegan har agerat på ett negativt sätt mot ett barn, som enligt hen själv kan uppfattas som en kränkning mot barnet. I tidigare forskning beskriver vi att Zerillo och Osterman tar upp detta, de nämner att förskollärarna i deras studie var väl medvetna om att mobbning sker mellan pedagog och barn, de ansåg dock att mobbning barn mot barn var betydligt värre (2011, s. 239–240).
Något annat vi fann intressant är att två av förskollärarna förklarade det som att kränkningar mellan barn och barn är vanligare, än att en pedagog kränker ett barn. Att förskollärarna hävdade att det sällan sker någon slags kränkning mellan en vuxen och barn, eller att det knappt skulle vara någonting som sker i förskolans vardag idag, ställer vi oss frågande till, då resterande förskollärarna men även majoriteten av barnskötarna menar att det visst förekommer kränkningar pedagog gentemot barn, samt att även Zerillo och Osterman i sin studie beskriver att kränkning faktiskt sker mellan vuxen och barn, men att det hos lärarna i studien anses vara allvarliga med kränkningar mellan barn (2011, s. 239 – 240). En möjlig orsak till att förskollärarna och barnskötarna har olika syn på kränkningar som sker i förskolan, tror vi eventuellt skulle kunna ha att göra med att förskollärarna är mer strikta i sin bedömning av vad som kan betraktas som en kränkning medan barnskötarna istället lägger fokus på olika händelser som skulle kunna betraktas som kränkningar. Vi reflekterar över om att en möjlig faktor till att pedagogerna definierar begreppet på olika sätt skulle kunna kopplas till vilken utbildning personerna har, att förskollärarna i sin utbildning och med deras erfarenheter i arbetet som förskollärare fått en annan insikt och uppfattning om vad som utmärker kränkande behandling än vad barnskötarna fått i deras utbildning och eventuella erfarenheter. Att barnskötarna och förskollärarna definierar begreppet på olika sätt skulle enligt oss kunna ses som något positivt då ett arbetslag med olika uppfattningar och sätt att se på kränkande behandling, skulle kunna bidra till att de till exempel får en större förståelse för, och ett bredare perspektiv på kränkande behandling i förskolan.
I resultaten av delstudierna uppmärksammar vi att svaren hos förskollärarna och barnskötarna sällan skiljer sig åt. Vi finner detta intressant, då respondenternas ålder, yrkeserfarenhet och utbildning skiljer sig åt med en avsevärd marginal. Vi tolkar att majoriteten av respondenterna menar att kommunikation är nyckeln till relationer, att våga diskutera frågor som har med kränkande behandling att göra, även om dessa frågor kan vara jobbiga att ta upp. Att förskollärarna och barnskötarna, enligt vår uppfattning, menar att kommunikation är viktigt, uppfattar vi, med utgångspunkt i vår teori, som något positivt, för precis som Jensen nämner, är kommunikation ytterst nödvändigt för att vi på något sätt ska kunna skapa och utveckla relationer till varandra (2015, s. 21–22). Förskollärarna och barnskötarna, fortsätter poängtera vad som enligt dem är viktigt för att förebygga kränkande behandling i förskolan, även här, ser vi inga märkbara skillnader i deras syn på hur arbetet
33
med detta sker. Att prata och kommunicera i arbetslaget men även med barnen, ses som ett förebyggande arbetssätt för att förhindra kränkande behandling i förskolan, både hos barnskötarna och förskollärarna och oberoende av utbildning, tycker vi inte är en orimlig tanke. Detta i och med att kränkning som vi tidigare nämnt, inte är ett specifikt förskolerelaterat fenomen, utan ett fenomen som kan förekomma i princip när och vart som helst i samhället, och att kommunikation även i dessa samhälleliga och andra allmänna förekommande diskussioner, är ett sätt att förebygga att kränkande behandling inte sker. Söderström och Löfdahl Hultman, beskriver i sin studie att tillitsfulla relationer är en viktig del i arbetet för att förebygga kränkande behandling i förskolan. För att skapa dessa tillitsfulla relationer, ansåg de att arbetet med åtgärder, bland annat har sitt fokus på personalen (2017, s. 308). Utifrån samtliga respondenters svar, anser vi att svaren de gav, överensstämmer med det som framkommer i Söderström och Löfdahl Hultmans studie. Vi uppfattar att samtliga respondenter, både barnskötarna och förskollärarna, lade stor på vikt vid att ha goda dialoger samt reflektera i arbetslaget, det vill säga att det skall finnas ett öppet klimat bland förskolepersonalen. Något vi reflekterar över i respondenternas svar, är att majoriteten av barnskötarna verkar tycka att det viktigaste, när det handlar om att förebygga kränkande behandling i förskolan, är att ha ett bra samarbete i arbetslaget, medanförskollärarna lägger större vikt vid kommunikationen mellan förskolepersonal och barnen. De olika perspektiven som barnskötarna och förskollärarna har om kommunikation kopplat till relationer, går att sätta i förbindelse till det som Juul och Jensen nämner, då de skriver att vuxnas kommunikation till varandra, deras relation samt deras samspel sinsemellan, inte bara är viktigt för arbetslaget i sig, utan kan även ligga till grund för hur deras arbetssätt gentemot barnen ser ut (2003, s. 110–111). Att förskollärarna inte bara lägger stor vikt vid god kommunikation i arbetslaget, utan även lägger stor vikt vid kommunikationen mellan förskolepersonalen och barnen, tror vi eventuellt skulle kunna bero på att förskollärarna har en större insikt och ser mer till barnens perspektiv, och ser barnen som delaktiga samt som en del av hela förskolans verksamhet. Utifrån barnskötarnas tankar om att kommunikationen i arbetslaget är av största vikt, och inte nämner kommunikationen med barnen på samma sätt som förskollärarna gör, skulle möjligtvis kunna bero på att de har ett mer kategoriskt perspektiv på vuxna och barn.
Den största gemensamma nämnaren vi fann i resultatet, som till stor del genomsyrade samtliga respondenters svar i intervjufrågorna, var vikten av att bygga goda relationer. Vi ställer oss dock frågan om någon överhuvudtaget skulle säga det motsatta, dvs., att det inte är viktigt att bygga goda relationer, då skapandet av goda relationer är en viktig del under en människas liv. Även Ljungblad lyfter att bland det viktigaste i en lärares arbete, är att skapa relationer till barn (2018, s. 57). Oberoende av vilken intervjufråga som vi ställde, landade respondenterna för det mesta i tankarna om relationer. I och med att relationer är ett av de centrala begrepp, i vår studies teori, var det enligt oss betydelsefullt att respondenterna svarade i den utsträckning de gjorde, då det enligt oss, gav studien en bred syn på viktiga aspekter i förhållande till kränkande behandling i förskolan.
34
Ett annat arbetssätt som samtliga respondenter nämner i arbetet mot att förebygga kränkande behandling i förskolan, är en PDK, dvs., planen om diskriminering och kränkande behandling i förskolan, som enligt Skollagen är en lag och som varje förskoleverksamhet skall ha och arbeta efter. Samtliga respondenter nämner vikten av att ha denna PDK, samt vikten av att samtala om den på till exempel arbetsplatsträffar, planeringstider etc., detta för att dokumentet skall vara ett levande dokument som de ständigt diskuterar och arbetar kring. Även i diskussionen om planen mot diskriminering och kränkande behandling i förskolan, landar respondenterna i vikten av att ha en god kommunikation och ett öppet arbetsklimat där kommunikationen står i fokus. Persson förklarar att en god dialog mellan människor är viktig för att kunna skapa en ömsesidighet personerna sinsemellan, samt för att få en större förståelse för hur andra personer kan uppfatta och se på olika situationer (2019, s. 26–27). Att denna ömsesidighet finns mellan pedagogerna i ett arbetslag, tror vi kan ha stor betydelse för arbetet med planen mot diskriminering och kränkande behandling i förskolan för att kunna forma ett reflekterande och enat arbetssätt.
I och med att förskollärarna och barnskötarna, trots deras olika yrkesroller och erfarenheter, svarade så lika i undersökningen, ställer vi oss frågan om förskollärarutbildningen verkligen har så stor betydelse i frågan om förskolepersonals uppfattningar om vad kränkande behandling i förskolan innebär.
8.2 Konklusion
Vårt syfte med studien var att ta reda på förskolepersonals uppfattningar om kränkande behandling i förskolan, pedagog gentemot barn. De huvudsakliga resultaten vi kunde urskilja, var att vi inte fann några större skillnader i respondenternas svar. Svaren vi fick, indikerar på att barnskötarna och förskollärarna, i de olika frågorna, resonerade på ett väldigt lika sätt. En fråga vi uppfattade att de var väldigt eniga i, var att det inte går att generalisera en kränknings innebörd, då vad som är en kränkning kan ha olika innebörd och betydelse för olika personer. Relationer var ett återkommande begrepp hos intervjupersonerna, varpå det blev ett stort fokus vid just detta begrepp i relation till begreppet kränkning. Det skiljde sig dock lite i uppfattningarna om vem som kränker vem, då majoriteten av förskollärarna ansåg att det var vanligare att barn kränker barn och mindre vanligt att vuxna kränker barn, medan barnskötarna ansåg att det med största sannolikhet skedde situationer där vuxna kränker barn. Utifrån det som lyfts fram i studien anser vi att vi lyckats undersöka och besvara studiens syfte och frågeställningar, vi anser oss även ha lyckats synliggöra likheter och skillnader i relation till utbildning och arbetslivserfarenhet. Då vår studie var en kvalitativ studie, där vi undersöker personalens uppfattningar anser vi, att det skulle vara av intresse att vidare göra en etnografisk studie för att undersöka och se pedagogernas agerande inom detta ämne.
35