Diskussion kring granskning - Granskning av hållbarhetsredovisningar

3.4 Granskning av hållbarhetsredovisningar

3.4.2 Diskussion kring granskning

Att granska denna typ av information är inte helt problemfritt. Svårigheter med att kvalitetssäkra hållbarhetsredovisning kommer från att de traditionella granskningsmetoderna inte är direkt överförbara (O´dwyer 2011). En debatt har även uppstått angående hur strukturella brister finns som ifrågasätter

22 tillförlitligheten i denna typ av kontrollmekanismer (Perego & Kolk 2012).

Största delen av granskningsprocessen bygger på att ge tillförlitlighet åt informationen i hållbarhetsredovisningen. Svårigheter från revisorernas sida är att verifiera att redovisningen innefattar en fullständig och relevant bild av verksamhetens alla materiella aspekter när det kommer till hållbarhetsredovisning. Om företagets interna processer är underutvecklade diskuteras frågan angående hur långt revisorn ska gå utanför den information som rapporterats (Park & Brorson 2004). Företagen kan till exempel endast vilja framhäva vissa delar av verksamheten som är positivt ur ett hållbarhetsperspektiv vilket utmanar granskningsprocessen. Det är viktigt att revisorn förstår vad som är relevant för intressenterna för att kunna säkerställa att företaget har visat en rättvis och fullständig bild av informationen.

Involvering av intressenter till en högre grad anses kunna föra utvecklingen framåt för att få specifika inriktningar på vad intressenterna anser är viktigt.

Vilket skulle underlätta både granskningsprocessen och företagens framtagning av hållbarhetsredovisningar (Park & Brorson 2004). Den internationella standarden ISAE 3000 som den nationella standarden RevR6 är uppbyggd ifrån kritiseras på grund av att det är en generell standard som inte ger vägledning för hur revisorerna ska gå tillväga i specifika situationer vilket lägger högre press på revisorernas övriga kunskap (O´dwyer 2011). Trots de problem som diskuteras kring att granska hållbarhetsinformation beskriver Junior et al. (2014) i sin studie att en oberoende granskning har visat sig öka tillförlitligheten i hållbarhetsredovisningarna jämfört med en icke granskad redovisning.

Det finns en diskussion om att hållbarhetsredovisningar endast kommer bli användbara om det är obligatoriskt och att lagstadgade regelverk och kriterier finns tillgängliga. Huruvida obligatorisk rapportering i sig kommer öka kvaliteten är dock osäkert. Studerade redovisningar i länder som Norge, Australien och Frankrike där hållbarhetsredovisning är obligatorisk visade att redovisningarna uppfyllde de lagstadgade kraven relativt dåligt. Endast 10 procent av de 100 största bolagen i Norge följde strikt de lagstadgade kraven.

Utav de 120 mest handlade bolagen på börsen i Paris (SBF 120) struntade 20 bolag helt och hållet i att upprätta en hållbarhetsredovisning. Om företag inte uppfyller kraven trots att det är lagstadgat går det ställa sig frågande till hur det kommer sig att hållbarhetsredovisningar som följer frivilliga ramverk växer (Engobo & Ondotimi 2014).

4 Empiri

I detta kapitel kommer vi att redogöra för den data som vi har samlat in under våra telefonintervjuer. Kapitlet är uppdelat utifrån våra tre forskningsfrågor incitament till att hållbarhetsredovisa, global reporting initiative och granskning av hållbarhetsredovisningar.

För att få uppriktiga svar från våra intervjuade respondenter har vi valt att ange dem anonymt. Vissa frågor kan upplevas känsliga för våra respondenter och genom att ange dem anonymt kunde vi få mer uppriktiga svar.

Respondenterna kommer benämnas R1-R6 utan inbördes ordning. Vi har även valt att sammanställa empirin i en flytande text, därför blir dispositionen av deras svar inte i en särskild ordningsföljd. Våra respondenter är revisorer som är specialister inom hållbarhetsområdet och arbetar dagligen med granskning av hållbarhetsredovisningar.

4.1 Incitament till att hållbarhetsredovisa

Respondenternas generella uppfattning om tillförlitligheten på externt granskade hållbarhetsredovisningar är att den är relativt hög. Dock anser R6 att det finns många luckor när det kommer till hållbarhetsredovisningens tillförlitlighet. R5 anser att det sällan är några medvetna felaktigheter som tas med i hållbarhetsredovisningarna. R5 syftar på att eventuella felaktigheter snarare beror på okunskap, slarvfel eller att företagen inte riktigt har koll på sina underlag. R1 menar dock att det finns en anledning till att granskningen och de uttalanden revisorer gör är med en begränsad säkerhet och inte bestyrande säkerhet. Beträffande hållbarhetsredovisningar som saknar externt bestyrkande sjunker tillförlitligheten avsevärt enligt revisorerna. Det första R3 tittar på är om hållbarhetsredovisningen är bestyrkt eller inte och i så fall av vem, för kvaliteten skiljer sig mycket åt. Detta beror på att hållbarhetsredovisningar ofta används som marknadsföring och att det inte alltid är helt självklart vad en hållbarhetsredovisning ska innehålla. En fördel med en bestyrkt redovisning är att det finns en definierad produkt som är upprättad utifrån ett ramverk och uppfyller vissa krav. R2 är också inne på samma linje och menar att många av rapporterna som inte är bestyrkta inte tar upp negativ information i samma utsträckning. R4:s uppfattning är att tillförlitligheten blir bättre och bättre. Mycket av bristerna beror på de omogna

24 strukturerna gällande rapporteringen. Många bolag har inte samma vana och samma systemstöd vid upprättandet av hållbarhetsredovisningar som de har för den finansiella redovisningen. R3 upplever också att företagen är osäkra och använder revisorerna för att kvalitetssäkra informationen de tar med och försäkra sig om att bolaget inte gjort något fel. R4 framhåller vidare att mycket av informationen som presenteras är framtidsinriktad information vilket är svårt att styrka, något som leder till ökad osäkerhet beträffande hållbarhetsinformation.

R4 förklarar att i takt med att hållbarhetsredovisningar används mer och mer så ifrågasätts och nagelfars de även mer, något som bland annat visat sig i medias ökade rapportering. Därför har bolagen också blivit mer angelägna om att faktiskt arbeta med dessa frågor och inte bara använda det i ett PR-syfte.

Tillförlitligheten har därför ökat och bolagen vågar inte komma med påståenden som inte uppfylls då det kommer leda till negativ publicitet. Vissa bolag använder hållbarhetsredovisningar som ett marknadsföringsknep även om det är på nedgång. I fråga om detta är det centralt att se på vem som är ägare av frågorna rörande hållbarhetsarbetet. Tidigare har det varit mycket under kommunikation och HR medan det nu börjar komma upp på en högre nivå. Numer hanteras dessa frågor högre upp i organisation och det är på denna nivå de måste ligga för att kunna väva in hållbarhetsarbetet i verksamheten och integrera det i sin strategi. R3 gör en reflektion över att det ofta är kommunikationsbolagen som driver de politiska kampanjerna och som ligger bakom hållbarhetsredovisningar hos de stora bolagen. R3 menar att det således går fundera över kopplingarna och hur de vill positionera ett budskap.

R1 instämmer och menar att incitamenten till redovisningen är varierande beroende på vem som ansvarar för den. R1 nämner vidare att företagen strävar efter både en kvalitetssäkring och förbättring av hållbarhetsarbetet men skillnaden ligger i vilken utav dessa två de sätter högst på agendan. R3 fortsätter och säger att det nästan går att se vad syftet med redovisningen är genom att titta på informationen som inkluderas. R5 upplever en skillnad mellan de företag som har krav på att upprätta en hållbarhetsredovisning och de som upprättar på frivillig basis. Företag med krav på sig har en tendens att se hållbarhetsredovisningen som en sak de måste göra istället för att använda granskningen som en förbättringshjälp. R5 upplever även att vissa företag går in med inställningen att endast få en kvalitetssäkring men som senare uppskattar den interna hjälpen som medföljer vid en granskning. R3 menar också att ägarens mål med det hela bör belysas när det kommer till frivillighet.

Mycket handlar om ökad transparens, många företag gör saker som är bra men

25 som aldrig kommuniceras. Företag kan ha oförtjänt dåligt rykte och kan då genom redovisningen höja sitt varumärke. R6 åsikter skiljer sig något från de andra revisorernas R6:s uppfattning är att det uteslutande är en kvalitetssäkring företagen är ute efter vid en oberoende granskning. När R6 gör en bedömning av företaget utgår denne efter en ansvarsmatris där företagen kan delas in i fyra kategorier:

Figur 3: Ansvarsmatrisen - beskriven av R6

R6 anser att i 9 av 10 fall hamnar företag i kategorin “dåligt internt hållbarhetsarbete men bra kommunikation med intressenterna”. I denna kategori hamnar de företag som använder sig av ”greenwashing” och detta är den främsta orsaken till de skandaler inom hållbarhetsredovisningar som uppdagats i media den senaste tiden.

Fina hållbarhetsredovisningar men inget som helst ansvarstaganden egentligen. Det är inte rätt implementerat från början. Att driva hållbarhetsarbete där man påstår sig vara bra men egentligen inte är det innebär väldigt stora risker.

R6 anser att det finns en stor skillnad mellan internt hållbarhetsarbete och kvalitetssäkring och detta är en tickande bomb för alla dessa företag som använder sig av ”greenwashing”.

4.2 Global reporting initiative

Samtliga revisorer har en positiv inställning till GRI:s riktlinjer. Dock anser revisorerna att det finns både fördelar och nackdelar med riktlinjerna.

Revisorerna är eniga om att den stora fördelen med GRI är att riktlinjerna är så allmänt spridda och kan användas på alla sorters företag och i alla sorters branscher. Dock säger R1 att: ”Om du ska ha ett generellt ramverk som ska

26 gälla för allt och alla så kommer det skava lite för allt och alla. Det finns ingen GRI passar perfekt för”.

Ur revisorernas perspektiv är GRI en viktig del eftersom informationen som granskas har tagits fram i linje med GRI:s riktlinjer vilket gör att informationen även granskas emot dessa. Svårigheten enligt R2 är att förstå hur företag har använt riktlinjerna eftersom de är så generella. Detta leder till att mycket tid går till att tolka och förstå logiken i informationen som har inkluderats. R3 nämner att övergången till G4 har medfört större fokus på väsentligheten i informationen. I G3 riktlinjerna fanns det risk för att företag strävade efter att redovisa så många indikatorer som möjligt för att uppnå en högre tillämpningsnivå trots att informationen inte var väsentlig. Dock ger detta mer frihet och mer ansvar läggs på företagen för att ta fram och avväga vad som är väsentligt för just deras företag. För att granska hållbarhetsredovisningar som har upprättats enligt G4 ramverket krävs det att revisorerna har en bra kunskap om företagets verksamhet nästan ännu mer än vad som krävdes i G3.

R6 anser att nackdelen med GRI är att styrelsens involvering inte uppmärksammas nog mycket. För att företag ska kunna bedriva ett framgångsrikt hållbarhetsarbete behöver arbetet starta högre upp i organisationen. R6 resonerar vidare att det finns en tydlig koppling mellan graden av skönmålning av verksamheten och vem i organisationen som bedriver hållbarhetsarbetet.

Vad gällande revisorernas möjlighet att påverka informationen som inkluderas i redovisningarna råder det konsensus om att det finns möjligheter. R6 menar att i diskussioner med det upprättande företaget finns det möjlighet till viss påverkan. R3 framhäver att de som revisorer når styrelse och ledning vilket ger påverkningsmöjlighet. Det går att trycka på vissa frågor eller problemområden som revisorerna tycker att företaget behöver framhäva alternativt inkludera.

R1 förklarar att revisorerna fungerar som en kontrollfunktion som ifrågasätter den information som presenteras men även den som utelämnas. R2 beskriver att de som revisorer ska fungera som en kritisk part och ifrågasätta informationen som inkluderas om det behövs. R1 menar vidare att de som revisorer inte har någon möjlighet att styra att specifik information ska inkluderas. Dock uppkommer diskussionen naturligt mellan företaget och revisorerna. Oftast bestämmer kvalitén vad som ska tas med och inte, det förekommer att företag vill inkludera information som de inte har grund för.

Har informationen en undermåttlig kvalité måste den omarbetas eller tas bort.

För att kunna påverka vilken information som ska inkluderas eller inte måste

27 hållbarhetsredovisningen enligt R4 läsas utifrån en viss grad av förkunskaper om företagets verksamhet. Som revisor bör det finnas en förståelse för vilka utmaningar och möjligheter som finns för företaget och hur bolaget påverkar och påverkas av sin omgivning. Det går dock inte bli lika insatt i alla aspekter, det viktiga är att förstå vad som är relevant och veta vilka som är intressenterna och vad dessa tycker är viktigt.

Revisorerna är överens om att företag i första hand vill lyfta fram sina positiva sidor i hållbarhetsredovisningen. R6 anser att detta har en inverkan på hållbarhetsredovisningens tillförlitlighet i de fall företaget försöker att skönmåla sin verksamhet. R1 menar att i revisorernas granskningsarbete är verifieringen och analyseringen av balansen mellan negativa och positiva aspekter bland det viktigaste momentet. En helt felfri hållbarhetsredovisning ger inget tillförlitligt intryck. R4 anser att som granskande revisor är det en viktig del att ifrågasätta informationen som inkluderas för att säkerställa att den är balanserad. R6 anser att de företag som arbetat länge med sitt hållbarhetsarbete och är duktiga på det har en tendens att uppfylla kriteriet om balans bättre. Dessa företag är medvetna om de negativa aspekterna och kommunicerar istället ut hur de arbetar för att motverka dem. R3 anser att klart uppsatta mål från företagets sida underlättar att upprätthålla balansen.

Om företaget har uppsatta mål som de inte lyckas nå upp till tvingas företagen till att analysera informationen, varför målen inte blev uppfyllda och de negativa aspekterna måste utvärderas. Även R5 är inne på samma spår och menar att företag som har redovisat hållbarhet under ett visst antal år har svårt att manipulera informationen. Om exempelvis utsläppen har ökat från föregående år så kan inte företaget ignorera det negativa resultatet utan måste kommentera vad som orsakade ökningen. R5 menar vidare att företag har blivit mer medvetna om konsekvenserna med att utelämna negativa aspekter.

Samhällets reaktioner på utelämnad information har gjort att företag är mer noggranna med att erkänna brister och istället förmedla vad de gör för att förbättra dessa delar av verksamheten. R2 påpekar att revisorerna kan se skillnad i balans mellan hållbarhetsredovisningar som inte är externt granskade.

De hållbarhetsredovisningar som inte är externt granskade har en begränsad mängd av negativ information. För att kunna säkerställa balansen anser R1 att det är viktigt att verkligen förstå företagets verksamhet och även komplettera med exempelvis mediasökningar. R1 konstaterar även att de som revisorer inte kan veta allt som försiggår i verksamheten. Det kan även uppstå problem hos företagsledningen när det kommer till att säkerställa information, ett exempel på denna svårighet är enligt R1:

28 Sitter du på koncernnivå så vet du inte allt vad som sker i bolaget,

alltså även i din specifika fråga vad den än må vara, om det är kopplat till t.ex. diskriminering eller nåt sånt där om du är verksam i 27 länder. Alltså koll på ett diskrimineringsfall i ett säljbolag men 12 anställda där alltså jag menar det är inte alltid säkert.

R6 är inne på samma spår och menar att det inte är rimligt för företagen att till 100 % veta allt som sker i verksamheten om de är verksamma över hela världen. Dock menar R6 att företagen kan välja att uttala sig på detta sätt: “Vi kan inte garantera att vi inte har något barnarbete i vår leverantörskedja men om vi har det kommer vi agera på detta sätt”.

4.3 Granskning av hållbarhetsredovisningar

När de kommer till revisorernas standarder och hjälpmedel för granskning av hållbarhetsredovisningar använder samtliga revisorer RevR6 ”Oberoende granskning av frivillig separat hållbarhetsredovisning”. R1 bekräftar: ”Vad ska man säga.. Till 95-99% så använder vi RevR6 som vår utgångspunkt. De är de granskningsriktlinjer vi använder”. R1 menar vidare att den enda gången det kan bli fråga om att använda andra hjälpmedel är när det finns osäkerhet om det är en hållbarhetsredovisning eller inte. RevR6 tillämpas endast på hållbarhetsredovisningar och kan redovisningen inte bedömas vara en hållbarhetsredovisning utan endast icke finansiell information kan ISAB 3000 användas som komplement eftersom det är en bredare granskningsstandard.

Samtliga revisorer lägger upp sin granskning på samma sätt som om de skulle granska finansiell information. Processen består i stora drag av planeringsfas, genomförandefas och rapporteringsfas. Det råder något delade meningar om vilken fas som anses vara utmanande när det kommer till granskning av hållbarhetsinformation. R1 och R3 hänvisar till att planeringsfasen är en omfattande del och då främst riskanalysen. Att lära känna företaget och förstå vart riskerna ligger samt vad som anses relevant är inte en direkt en svårighet men det är tidskrävande. R1 anser att genomförandefasen blir bredare när det kommer till granskning av hållbarhetsinformation. Hållbarhet innefattar bredare frågeställningar än vad finansiell information gör. R3 anser att det är omogenheten i rapporteringssystemen som skapar svårigheter i form av att bedöma tillförlitligheten i underlagen. R4 anser att utmaningarna i processen varierar mellan olika företag. Datagranskningen i genomförandefasen kan vara svår om till exempel den data företaget har tagit fram visar sig vara felaktig och det inte finns underlag att styrka informationen med. Generellt anser R4 att det är svårt att granska och kontrollera de interna processerna. De som

29 granskande enhet skulle kunna lägga mer fokus på att granska de interna processerna för att på så vis kunna lita på den data företagen inkluderar till en högre grad. R4 anser att företag blir bättre och bättre på att kontrollera sina interna processer. Dock är hållbarhetsområdet fortfarande relativt omoget och att förbättra de interna processerna är svårt och tidskrävande för företagen. R6 hänvisar till rapporteringsfasen som det mest utmanande i granskningsprocessen. Rapporteringsfasen är utmanande eftersom informationen i många fall måste omarbetas i form av omformuleringar av texter och eliminering av väsentliga fel innan revisorn kan skriva under.

För att revisorerna ska kunna kvalitetssäkra en hållbarhetsredovisning krävs bevis på den information företagen lägger fram för granskning. Revisorerna är enade om att bevisningen kan vara något mer utmanande i jämförelse med finansiell information. R1 nämner att i finansiell information används ett och samma mått (kr) för allting medans i hållbarhetsinformation är det en rad olika mått som mäts, till exempel kilowatt eller co2 ekvivalenter. R4 anser att det händer relativt ofta att företagen måste omformulera eller rent av att stryka information på grund av att det inte går att backa upp informationen med faktiska bevis och underlag. Detta är något som väldigt sällan händer i en finansiell redovisning. R3 berättar vidare att i finansiell redovisning använder företagen dubbel bokföring vilket fungerar som en andra kontroll. När det kommer till hållbarhetsredovisningar måste revisorerna hitta något motsvarande. Svårigheten kan i vissa fall bli att bestyrka och identifiera fullständigheten i den data som redovisas. Även R4 kommer in på skillnader mellan finansiell information och hållbarhetsinformation där R4 anser att bedömningen av hållbarhetsinformationen blir mer subjektiv. R5 nämner att det kan vara svårt att bedöma vad som är tillräckligt som bevismaterial. När revisorerna granskar hållbarhetsredovisningar måste de vara lite mer flytande i sin bedömning och göra avvägningar på det underlag som finns. R5 menar vidare att i finansiell redovisning kan de utgå från specifika ”lägsta tal” när de väljer vad som ska granskas vilket inte fungerar när det kommer till att granska hållbarhetsinformation. Utmaningen ligger även i att företagen inte är vana att bli granskade på denna typ av information vilket leder till en förvirring kring vad som anses vara tillräckligt bevismaterial. R6 anser att företag oftast har bevisning för den information de lägger fram för granskning. Utmaningen ligger i att det till stor del handlar om kvalitativ information vilket leder till en subjektiv bedömning. I dessa fall ligger utmaningen i att bedöma faktiska sakpåståenden vilket inte förekommer vid en finansiell granskning.

30 Revisorerna är eniga angående vilken faktor som är viktigast för att informationen i hållbarhetsredovisningar ska visa en tillförlitlig bild. En externt oberoende granskning stärker tillförlitligheten i informationen. R1 säger:

Som revisor blir det lätt att sitta och säga att det är granskning som är det enda alternativet men jag har svårt att se något annat, det behöver ju på något sätt vara någon typ av oberoende kvalitetssäkring. Annars är det är svårt när det inte verifieras på något sätt.

R2 menar att vid en granskning av hållbarhetsredovisningar finns det krav på kriterier som måste vara uppfyllda för att en granskning ska bli godkänd. Detta gör att tillförlitligheten ökar i jämförelse med en hållbarhetsredovisning som inte är granskad. R6 påpekar även att en större involvering av styrelse och ledning påverkar hållbarhetsredovisningens tillförlitlighet positivt. Det viktiga är att hållbarhetsstrategin genomsyrar hela företaget. I vissa fall har inte företag någon ansvarig för hållbarhetsfrågor utan använder sig av konsulter, då

In document Externt granskade hållbarhetsredovisningar (Page 27-42)