Sara Fernqvist & Hugo Bringsved
Externt granskade
hållbarhetsredovisningar
Revisorernas roll för att öka tillförlitligheten
Företagsekonomi C-uppsats
Termin: VT -15
Handledare: Olle Sonesson
Förord
Under vårterminen 2015 har det varit ett intensivt men intressant arbete med denna uppsats. Vi vill passa på att tacka alla dem som ställt upp och gjort det möjligt att genomföra detta arbete. Speciellt vill vi tacka våra respondenter som har bidragit med värdefull information samt vår handledare Olle Sonesson som har kommit med kloka råd och bra vägledning.
Uppsatsen är skriven till lika stor del av oss båda. Således ansvarar vi gemensamt för uppsatsen innehåll.
Karlstad 2015-05-28
Sara Fernqvist & Hugo Bringsved
Sammanfattning
I takt med medias ökande rapportering om klimatfrågor har samhällets förståelse och intresse för hållbarhetsfrågor vuxit. Det har även företagen noterat och antalet företag som väljer att upprätta hållbarhetsredovisningar för att kommunicera ut vilket ansvar de tar utifrån de tre aspekterna ekonomi, miljö och socialt ökar årligen. I och med den ökade efterfrågan på hållbarhetsredovisningar ställs också högre krav på kvaliteten och tillförlitligheten på redovisningarna. För att uppnå ökad tillförlitlighet används externa granskare i form av revisorer. Att upprätta en hållbarhetsredovisning är frivilligt för de flesta företag vilket har lett till att företagen ser en chans att förbättra sitt rykte och att ge en förskönad bild av sin verksamhet. Detta har mynnat ut i en rad olika hållbarhetsskandaler som har uppmärksammats i media. Med bakgrund av detta avser vi att undersöka vilka utmaningar revisorer upplever för att granskningsarbetet ska ge en tillförlitlig bild av frivilligt upprättade hållbarhetsredovisningar. Vi har valt att göra en kvalitativ undersökning där vi har genomfört semistrukturerade telefonintervjuer med sex revisorer. Detta gjordes för att få en djupare förståelse för granskningsprocessens utmaningar samt hur revisorerna upplever den information de tillhandahåller från företagen. Resultatet visar att informationen som inkluderas i hållbarhetsredovisningar påverkas av företagens incitament. Global reporting initiatives riktlinjer är frivilliga att följa och i viss mån tolkningsbara, något som gör att informationen kan vara subjektiv och selektiv. Detta är något som gör revisorernas granskningsarbete utmanande då de måste kunna säkerställa att hållbarhetsredovisningen ger en rättvisande bild av verksamheten.
Nyckelord: Granskning, hållbarhetsredovisning, RevR6, GRI, tillförlitlighet.
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
1.1 Problembakgrund ... 1
1.2 Problemdiskussion ... 2
1.3 Syfte ... 4
1.4 Forskningsfrågor ... 4
2 Metod ... 5
2.1 Urval ... 5
2.2 Datainsamling ... 5
2.3 Den öppna individuella intervjun ... 6
2.4 Semistrukturering ... 7
2.5 Vetenskaplig ansats ... 8
2.6 Databearbetning ... 8
2.7 Självkritik ... 9
3 Teori ... 11
3.1 Hållbarhetsredovisning ... 11
3.2 Incitament till att hållbarhetsredovisa ... 12
3.2.1 Intressentteorin ... 12
3.2.2 Legitimitetsteorin ... 14
3.3 Global reporting initiative ... 16
3.3.1 GRI:s uppbyggnad ... 16
3.3.2 Diskussion kring GRI ... 18
3.4 Granskning av hållbarhetsredovisningar ... 20
3.4.1 Granskningsprocessen ... 21
3.4.2 Diskussion kring granskning ... 21
4 Empiri ... 23
4.1 Incitament till att hållbarhetsredovisa ... 23
4.2 Global reporting initiative ... 25
4.3 Granskning av hållbarhetsredovisningar ... 28
5 Analys ... 32
5.1 Incitament till att hållbarhetsredovisa ... 32
5.2 Global reporting initiative ... 34
5.3 Granskning av hållbarhetsredovisning ... 36
6 Slutsats ... 40
7 Förslag till vidare forskning ... 43
8 Referenser ... 44 9 Bilaga ... 48 9.1 Intervjumall ... 48
1
1 Inledning
I detta kapitel kommer vi att ge en bakgrund till vårt valda ämne samt en problemdiskussion som kommer att avslutas i vårt syfte och våra forskningsfrågor.
1.1 Problembakgrund
Det har knappast undgått någon att världen förändras. Globalisering, ökad befolkningstillväxt, mer konsumtion och utarmning av jordens resurser är några exempel på vad som har skett under de senaste tjugo åren (KPMG 2012). Idag vet vi att vi måste verka inom naturens ramar för att vårt samhälle ska kunna utvecklas på ett positivt sätt och på sikt överleva överhuvudtaget (Ljungberg & Barkland 2010). Med en ökad kunskap och medvetenhet om hur verksamheter påverkar miljö och intressenter går utvecklingen mot en omvänd bevisbörda. Det vill säga, kraven på företag att ta ansvar för sin hållbarhet och även kunna verifiera detta. Ett hjälpmedel till att informera intressenterna om företagets hållbarhet är att upprätta en hållbarhetsredovisning, vilket många företag väljer att göra idag. De främst bidragande faktorerna för företag att upprätta hållbarhetsredovisningar är de ekonomiska fördelarna samt att tillgodose intressenternas ökade krav på information. Skillnaden mellan att redovisa hållbarhets information och finansiell information är att den finansiella regleras med hjälp av regelverk där brott mot redovisningsprinciper straffas. Dessa regler ger en högre tillförlitlighet och underlättar jämförbarheten (Deegan & Unerman 2011). I takt med att intresset för hållbarhetsredovisningar ökat har efterfrågan på riktlinjer vuxit. De flesta företag väljer att tillämpa Global reporting initiatives (GRI) riktlinjer som idag är ledande inom hållbarhetsredovisning. GRI:s riktlinjer lägger vikt vid miljö, sociala och ekonomiska aspekter i redovisningen. De arbetar för att utveckla riktlinjer som ska vara användbara världen över och riktlinjerna som de ger ut kallas Sustainability reporting guidelines. GRI:s riktlinjer har blivit väl accepterade och har blivit en viktig utgångspunkt för organisationernas framtagning av hållbarhetsredovisningar (Deegan & Unerman 2011). 78 procent av de 41.000 undersökta bolag i KPMG:s studie arbetar utifrån GRI:s riktlinjer (KPMG 2013). Företag kan även välja att få sin hållbarhetsredovisning externt granskad i syfte att både förbättra sitt
2 hållbarhetsarbete samt öka tillförlitligheten till informationen. Här kommer revisorerna in. Standarder för att möta denna efterfråga på extern granskning har tagits fram för att stödja revisorerna i granskningsprocessen. Vid granskning av hållbarhetsredovisningar måste revisorerna skilja på bestyrkande säkerhet och begränsad säkerhet, dock ger ingen utav alternativen absolut säkerhet. I Sverige görs endast uttalanden med begränsad säkerhet som betyder att säkerheten i hållbarhetsredovisningarna är begränsad. Dock har föreningen auktoriserade revisorer sammanslaget med Svenska revisorsamfundets (FAR SRS) inlett ett arbete för att utveckla standarderna mot att kunna granska hållbarhetsredovisningar med bestyrkande säkerhet (Larsson & Ljungdahl 2008).
1.2 Problemdiskussion
De ursprungliga faktorerna som ledde till implementeringen av hållbarhetsredovisningar är i stor utsträckning oförändrade.
Energiförbrukning, växthusgaser, mänskliga rättigheter och giftiga utsläpp är fortfarande anledningar till oro (KPMG 2012). Något som däremot har förändrats är företagens motiv för att svara på dessa problem. I en artikel av Bowers (2010) jämförs utvecklingen av företagens definitioner av hållbarhetsarbetet hos 10 ledande amerikanska företag där det framgår att definitionen har fått en tydligare ekonomisk inriktning. Skiftet är även tydligt i de affärsinitiativ som är framtagna med hänsyn till miljö och socialt ansvar som kan ge intäkter och marknadsandelar. En förklaring till att bolagen vill påvisa vilka potentiella finansiella fördelar hållbarhetsarbetet kan medföra kan vara att tillgodose intresset från investerare. Information som ges utöver den som går att utläsa ur de finansiella rapporterna är nödvändig för att upprätthålla en trovärdig relation med aktieägarna (Alonso-Almeida et al.
2014). Att upprätta en hållbarhetsredovisning är fortfarande frivillig för de flesta organisationer vilket gör att organisationerna själva väljer vilken information de vill inkludera i redovisningen. Risken blir då att organisationerna selektivt väljer information som inkluderas vilket kan leda till att tillförlitligheten ifrågasätts. Företagens hållbarhetsredovisningar tenderar att vara förskönade och används främst som PR-verktyg (Reimsbach & Hahn 2015). Tidigare gjorda studier har visat att negativ information ofta utelämnas.
I Ernst&Young’s studie framkom det att företag främst rapporterar fördelaktig information snarare än balanserad information där både positiva och negativa aspekter ska belysas. 76 procent av de 152 redovisningarna som undersöktes innehöll övervägande positiv information och närmast obefintlig
3 negativ information (Ernst&Young 2007). Trots att GRI:s riktlinjer uppmanar företagen att konstruera redovisningar som är transparenta, kompletta och balanserade negligeras ofta den negativa informationen. Bolagen ser risker med att ge ut denna information. Ifall företagets verksamheter strider mot omgivningens normer och värderingar riskerar de att inte få omgivningens legitimitet (Hahn & Lülfs 2014). Att förstå bolagets syfte med att publicera hållbarhetsinformation är viktigt för att informationen skall komma intressenterna till nytta (Engobo & Ondotimi 2014). De företag som däremot inte upprättar hållbarhetsredovisning riskerar att framstå som mindre transparenta än deras konkurrenter vilket kan få negativa effekter på deras trovärdighet (English & Schooley 2014). För att motverka oron angående redovisningens tillförlitlighet ger GRI starka rekommendationer om oberoende granskning för att kvalitetssäkra redovisningen (Larsson &
Ljungdahl 2008). Allt eftersom intresset för hållbarhetsredovisning fortsätter att växa uppkommer en naturlig efterfråga på någon form av oberoende granskning. Intressenter efterfrågar en försäkran som motsvarar den som tillhandahålls för de finansiella rapporterna (Murphy 2014). Det framgår också ur KPMG:s rapport att fler företag använder sig av externa granskare. Av världens 250 största företag använder 59 procent externa granskare. Det är en ökning med 13 procentenheter från år 2011. De världsledande företagen tenderar att vara föregångare i hållbarhetsarbetet och kommer troligen visa vägen för andra företag även gällande den externa granskningen. Genom att frivilligt använda sig av revisionsbyråer som externa granskare påvisar företagen att de är lika seriösa med sin hållbarhetsredovisning som sin finansiella redovisning (KPMG 2012). En viktig faktor att ha i beaktande är att granskningsarbetet endast sker på den information företaget själv valt att inkludera och att revisionsbyråerna inte kan ge en full säkerhet för informationen. Flexibiliteten på vad som ska inkluderas i redovisningen har visat sig ha en negativ inverkan på redovisningens tillförlitlighet. Företagens egenintresse och hopp om att uppnå legitimitet i kombination med bristande regelverk och standarder för redovisningen försvårar granskningsarbetet. Ett uppmärksammat problem är att avgöra fullständigheten och relevansen i informationen samt bedöma om företaget har visat en rättvis bild av denna information. Företagen kan till exempel endast vilja visa delar av verksamheten som är positivt ur ett hållbarhetsperspektiv vilket utmanar granskningsarbetet (Park & Brorson 2005). Med bakgrund av detta är det av intresse att undersöka vilka utmaningar revisorer upplever för att granskningsarbetet ska ge en tillförlitlig bild av frivilligt upprättade hållbarhetsredovisningar.
4 1.3 Syfte
Vårt syfte är att undersöka vilka utmaningar revisorer upplever för att granskningsarbetet ska ge en tillförlitlig bild av frivilligt upprättade hållbarhetsredovisningar.
1.4 Forskningsfrågor
För att uppnå vårt syfte har vi valt att bryta ner syftet i tre forskningsfrågor. Genom att svara på dessa tre kommer vi även svara på vårt syfte.
Hur påverkar företagens incitament informationen i hållbarhetsredovisningar?
Hur påverkar GRI:s riktlinjer informationen i hållbarhetsredovisningarna?
Vilka utmaningar finns det i att granska informationen i hållbarhetsredovisningarna?
5
2 Metod
I detta kapitel kommer vi att förklara val av metod. Vi kommer att diskutera vårt urval, hur insamling och bearbetning av data har skett samt vår intervjustrategi. Kapitlet kommer att avslutas med självkritik.
2.1 Urval
I intervjustudier brukar antalet respondenter vara ca 15 +/- 10 personer (Kvale & Brinkmann 2009). Vi har i denna studie valt att göra intervjuer med fyra olika revisionsbyråer och sex revisorer. Detta på grund av revisorernas erfarenheter och kunskaper inom hållbarhetsområdet. Jacobsen (2002) framhäver att urvalet av respondenter helt enkelt kan ske genom att välja ut personer som kan ge riklig och god information. Detta kan vara personer som exempelvis besitter stor kunskap. Poängen är att tala med olika personer som genererar olika upplysningar. För att kunna svara på vårt syfte valde vi att intervjua personer som är experter inom det undersökta området och därför vände vi oss till dessa revisorer.
2.2 Datainsamling
Vid insamling av data går det använda sig av två olika metoder, antingen kvantitativ eller kvalitativ. Vilken metod som skall tillämpas beror på om det är ord eller tal som samlas in (Jacobsen 2002). En kvalitativ metod sätter få begränsningar på de svar som respondenten kan ge. Metoden lägger vikt vid detaljer, nyanser och varje respondents unika åsikt, något som vanligen kräver fokus på ett fåtal enheter (Jacobsen 2002). Eftersom vi ville få en djupare förståelse av ämnet valde vi en kvalitativ metod. Denna metod ger en bredare bild och undersökaren kan få möjlighet att förstå det totala sambandet i en bestämd situation (Seymour 1992). Den traditionella undersökaren utgår från sina antaganden och förkunskaper om verkligheten (hypoteser). Sedan används verklighetsdata (empiri) för att verifiera eller falsifiera den. Vi valde dock att samla in vår verklighetsdata genom intervjuer först och därefter dra slutsatser. Vår primärdata är således den information som vi får in genom intervjuerna.
6 2.3 Den öppna individuella intervjun
Undersökningens syfte är att undersöka vilka utmaningar revisorer upplever för att granskningsarbetet ska ge en tillförlitlig bild av frivilligt upprättade hållbarhetsredovisningar, vilket har gjort att vi valt att använda oss av en kvalitativ metod. Kvalitativa intervjuer syftar till att upptäcka och identifiera egenskaper och beskaffenheten hos något, till exempel respondentens uppfattning om ett specifikt fenomen. Denna metod kännetecknas av att undersökaren och respondenten samtalar i en vanlig dialog där båda parter är medskapare i samtalet (Patel & Davidson 2003). Vanligtvis genomförs intervjun i ett personligt möte men den kan också göras via telefon (Jacobsen 2002). Då våra respondenter befann sig på annan ort samt föredrog telefonintervjuer föreföll sig valet telefonintervju som givet. Denna typ av intervju lämpar sig väl då det är relativt få enheter som undersöks och när den enskilda individens åsikter och tolkningar av ett fenomen undersöks. Med tanke på revisorernas expertis inom denna uppsats ämnesområde var det av stort intresse att få en djupare förståelse samt kunna jämföra och diskutera kring de svar vi fick. En negativ aspekt med att genomföra intervjuerna över telefon är att det kan försvåra möjligheten till att en förtrolig stämning uppstår.
Undersökningar har visat att det kan få respondenten att ljuga i större utsträckning, dessutom förlorar undersökaren möjlighet att observera respondentens kroppsspråk (Jacobsen 2002). Telefonintervjuer har emellertid en hel del positiva sidor utöver de lägre kostnaderna. Den ger en ökad anonymitet till respondenten, något som i sin tur minskar risken för ett onormalt uppträdande. Respondenten kan påverkas av undersökaren och läsa av miner, kroppsspråk och sinnesstämning. Vid en telefonintervju kan undersökaren avskilja sig från sådana intryck och därför kunna vara mer naturlig (Jacobsen 2002).
Vi har valt att hålla intervjuerna helt anonyma. Anledningen till detta är att respondenterna besitter information som är känslig och berör deras kunder.
Om informationen de ger i intervjuerna går att spåra tillbaka till respondenten finns det en risk för negativa konsekvenser i deras yrkesroll och för företaget i allmänhet. Rimligen bör anonymiteten innebära högre grad av tillförlitlighet i intervjun då respondenten inte behöver oroa sig för att bli exponerade.
Innan intervjuerna genomfördes tog vi fram en semistrukturerad intervjuguide. Vi valde att inleda guiden med information om oss som personer samt vad uppsatsens syfte är. Respondenterna blev även informerade om att de var helt anonyma och att det fanns möjlighet att dra sig ur fram tills
7 uppsatsen har publicerats. Syftet och informationen gavs muntligt innan intervjufrågorna tog vid. Vi valde att inleda intervjun med frågor som berörde respondenten för att få denne att prata fritt och känna sig bekväm. En sådan inledning kan fungera som uppvärmning för båda parter innan själva intervjun börjar (Jacobsen 2002). De inledande frågorna följs av öppna frågor som på ett övergripande sätt berör vårt ämnesområde. Dessa frågor valde vi att dela in i våra tre forskningsfrågor om incitament, GRI och granskningsprocessen.
Detta gjorde vi för att, som Patel och Davidson (2003) förklarar, täcka alla aspekter av syftet. Till varje fråga hade vi även förberett en möjlig följdfråga i syfte att eventuellt förstå eller förtydliga respondentens svar. Intervjuguiden avslutas med öppna frågor om framtiden för hållbarhetsredovisningar och om respondenterna eventuellt har några funderingar eller något ytterligare att tillägga. För att kontrollera att intervjuguiden speglade undersökningens syfte granskade vår handledare frågorna innan intervjuerna genomfördes.
2.4 Semistrukturering
Huruvida en intervju ska vara öppen eller strukturerad kan variera. Ibland sker intervjun som ett helt vanligt samtal utan några som helst begränsningar eller styrning från undersökarens sida. Mest förekommande är dock att den öppna intervjun är strukturerad till viss del (Jacobsen 2002). Vi tillämpade viss strukturering i form av en frågeguide där vi listade de frågor vi hade på förhand, detta kallar Jacobsen (2002) för förstrukturering. Dock höll vi inte fast vid någon direkt ordning utan vi ville att respondenten skulle få styra samtalet i största möjliga utsträckning. Genom att inte hålla fast vid någon specifik ordning och hålla intervjun mer ostrukturerad lämnas det maximalt utrymme för respondenten att besvara frågorna (Patel & Davidsson 2003). Vi använde oss endast av frågeguiden om inte intervjuobjektet kom in på området självmant. På så vis gavs möjlighet att hoppa mellan frågorna i intervjuguiden då respondenten automatiskt kom in på andra områden. Det har riktats en del kritik mot förstrukturering då det avviker från den kvalitativa metodens ideal. Jacobsen (2002) framhäver dock två motargument. För det första påpekar han att en ansats utan någon form av strukturering leder till data som blir väldigt svåranalyserad och resurskrävande. För det andra går det hävda att det alltid föreligger förstrukturering till viss grad, om än omedvetet.
Förstrukturering innebär inte att datainsamlingen blir sluten, snarare ett ökat fokus på specifika aspekter. Bell (2000) menar att den semistrukturerade intervjun täcker de relevanta ämnesområdena i större utsträckning än vad den helt ostrukturerade metoden gör.
8 2.5 Vetenskaplig ansats
För att få ett grepp om verkligheten tillämpas vanligen två olika ansatser. Den ena är deduktiv, eller ”från teori till empiri”. Deduktiva förespråkare menar att det bästa tillvägagångssättet är att först skaffa sig vissa förväntningar för att sedan samla in empiri och se om förväntningarna är överensstämmande. Den andra ansatsen kallas induktiv och där är arbetsgången motsatt, nämligen ”från empiri till teori”. Idealt är att forskaren helt utan förväntningar samlar in relevant data från verkligheten för att sedan sammanställa datan och utforma teorier från vad som observerats. Genom att inte ha några förutfattade meningar och förväntningar kommer undersökaren få in data som korrekt återger verkligheten i ett givet sammanhang (Jacobsen 2002). Vi anser att den vetenskapliga ansatsen i vårt fall är den induktiva även om det finns inslag som är att anse som deduktiva. Vi har läst och införskaffat oss kunskap inom området innan vi samlade in vår empiri. Detta är dock nödvändigt för att få kunskaper inom ämnet så vi kunde ställa relevanta frågor och veta vart denna sorts data kunde införskaffas. Patel och Davidsson (2003) menar att det är en fördel om den som ska genomföra en intervju har förkunskaper och är förberedd inom det aktuella området. Vissa menar även att det är omöjligt och naivt att tro att det går vara helt öppensinnad utan förutfattade meningar.
Undersökaren kommer alltid påverkas av sina tidigare erfarenheter (Jacobsen 2002). Till skillnad från den deduktiva ansatsen utgick vi inte från några teorier eller kända antaganden. Vi samlade in och utgick från empirin för att därefter, som Patel och Davidson (2003) uttrycker det, formulera och förankra det i teorier.
2.6 Databearbetning
Det material vi fick in från intervjuerna har vi var för sig sammanställt i text för att sedan gå igenom materialet tillsammans och jämföra hur vi uppfattat och tolkat intervjuerna. Materialet har sedan sammanfogats och delats upp utifrån våra tre forskningsfrågor. Vi har sedan använt oss av samma underkategorier för vår teoridel, empiridel och analysdel. Genom att tillämpa detta tillvägagångssätt har vi försökt att hålla en ”röd tråd” genom hela arbetet.
Under bearbetningen av vår insamlade data gjorde vi kortare analyser av tankar och idéer som spontant kom upp. Patel och Davidson (2003) förklarar att en fördel med att göra löpande analyser är att det kan ge idéer om hur arbetet ska fortgå framöver samt att materialet finns färskt i minnet vilket kan underlätta analysarbetet. Vi har även läst igenom det färdiga textmaterialet
9 flera gånger och gjort anteckningar i marginalen där vi upptäckt likheter och skillnader.
2.7 Självkritik
Vi måste ställa oss frågan om rätt fenomen har undersökts på rätt sätt. Det går att diskutera utifrån begreppen validitet och tillförlitlighet (Ekengren &
Hinnfors 2012). Patel och Davidson (2003) förklarar tillförlitlighet som mått på hur väl undersökningen motstår slumpinflytande av olika slag. Bell (2000) menar att det är ett mått på i vilken utsträckning ett tillvägagångssätt ger samma resultat vid olika tillfällen under i övrigt lika omständigheter. När det inte går att få fram ett mått på tillförlitlighet får försäkran sökas på annat sätt (Patel & Davidson 2003). Då intervjuerna genomfördes på högtalartelefon kunde vi vara två personer som noterade svaren. Patel och Davidson (2003) menar att om dessa registreringar överensstämmer utgör de ett mått på tillförlitlighet som de benämner som internbedömarreliabilitet. I ytterligare försök att öka tillförlitligheten valde vi att spela in intervjuerna. I och med att verkligheten “lagras” går det spola tillbaka så många gånger det behövs för att försäkra oss om att informationen uppfattats på ett korrekt sätt (Patel &
Davidson 2003). Sara ansvarade vid intervjutillfällena för att ställa frågorna medan Hugo antecknade och flikade in med frågor sporadiskt. Vi valde denna uppdelning för att omständigheterna skulle vara så likvärdig som möjligt vid varje intervjutillfälle. Om det finns flera undersökare kan resultaten innehålla allvarliga skevheter. Om en undersökare sköter alla samtalen kan en sådan snedvridning förbli omedveten (Bell 2000). Vi vill även poängtera de facto att vi gjorde intervjuerna över telefon kan haft inverkan på resultatet. Vid en besöksintervju påverkas respondenten av undersökaren, hur denne ser ut, är klädd, talar och använder kroppsspråk, detta benämns som intervjuareffekten (Patel & Davidsson 2003). Med tanke på att respondenterna inte såg oss minskade denna påverkan. Vi upplevde att det ibland kunde vara svårt att bedöma respondentens reaktion vilket möjligtvis kan orsakat att vi missade vissa aspekter. Rimligen bör även respondenten upplevt vissa svårigheter som kan ha inverkat på resultatet. Besöksintervjuer innebär generellt färre och mindre allvarliga hot mot tillförlitligheten än öppna intervjuer över telefon (Jacobsen 2002).
Vid en kvalitativ metod är det vanligt att intervjuerna transkriberas vilket betyder att intervjuerna skrivs ut ordagrant (Patel & Davidson 2003). Men precis som Bell (2000) säger menar vi att de är tveksamt om det är värt att ägna så mycket tid åt att skriva ut och analysera varje genomförd intervju. Vi
10 har därför valt att inte transkribera intervjuerna i sin helhet utan använda oss av sammanfattningar. Det kan dock ha medfört viss negativ inverkan på validiteten;
Det är kanske frestande för den som transkriberar tal till text att med punkter och kommatecken bilda meningar och bisatser, att hoppa över pauser etc. för att göra den transkriberade texten tydligare än vad som egentligen var fallet med samtalet. (Patel &
Davidson 2003)
Vi skrev sammanfattade texter där vi inte tog hänsyn till pauser och dylikt.
Dock jämförde vi våra sammanfattningar och kontrollerade om vi hade tolkat och uppfattat samma saker. Vi använde oss också av inspelningarna och har lyssnat på dem flera gånger under sammanställandet och i analysarbetet för att på så sätt minimera risken att missa aspekter av dialogen.
Validiteten är ett mått på om en viss fråga mäter eller beskriver det som den syftar till. I ett kortare projekt som inte handlar om att mäta något på ett strikt sätt är det sällan nödvändigt att fördjupa sig i de tekniska aspekterna av validitet, däremot ska frågorna kritiskt granskas (Bell 2000). Vi upptäckte att vissa av intervjufrågorna inte gav svar som tillförde något för att svara på vårt syfte. Vi valde dock att fortsätta ställa dem för att det inte skulle vara någon skillnad mellan de olika respondenterna. Undersökaren ska uppträda likadant i alla intervjusituationer (Jacobsen 2002). En annan aspekt som enligt Jacobsen (2002) påverkar validiteten är respondenten. Det kan vara stor skillnad på vad en respondent svarar och vad denne egentligen anser. På en del av frågorna kan respondenterna anses vara partiska, dock inte i den grad att de skulle tjäna på att ljuga. Jacobsen (2002) menar att en ledstjärna i utformningen av intervjufrågorna kan vara att fråga sig själv om respondenterna skulle vinna något på att ljuga. Om svaret är ja bör resultatet synas med viss skepsis. Då vi utformat vår intervjuguide utifrån vårt syfte och våra forskningsfrågor anser vi att validiteten ur denna bemärkelse är god. Vi har ovan i metodkapitlet fört ett resonemang om valet av den kvalitativa metoden och syftet med valet av denna metod anser vi vara uppfyllt. Vår insamlade data har sedan analyserats utifrån befintliga teorier där vi tycker att frågeställningen har besvarats.
Jacobsen (2002) förklarar att om det finns stöd för resultatet i teorin indikerar det generellt att validiteten är god. Detta är något som vi anser att vi lyckats med.
11
3 Teori
I detta kapitel kommer vi redogöra för de teorier som ligger till grund för vår studie. De områden som kommer att beröras är hållbarhetsredovisning, incitament till att hållbarhetsredovisa, Global reporting initiative och granskning av hållbarhetsredovisningar.
3.1 Hållbarhetsredovisning
Redovisning är en urgammal teknik för att hålla koll på ekonomiska transaktioner. I form av inventering sträcker redovisningen sig så långt tillbaka som 5000 år, således långt innan dubbel bokföring av monetära transaktioner infördes. Dess syfte, teknik och användningsområden har förändrats i takt med samhället och företagens förutsättningar. Miljöredovisningens historia är i dessa sammanhang relativt kort. Det är i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet som det går att finna tecken som liknar miljö-och socialredovisning (Bergström et al. 2002). För närmare 30 år sedan kom rapporten ”Our common future” som skrevs av Världskommissionen för Miljö och Utveckling på uppdrag av Förenta Nationerna. Rapporten uppmanade till ett paradigmskifte gällande ekonomi och industriell utveckling. I rapporten introduceras begreppet hållbar utveckling globalt, det definieras som:
Sustainable development is development that meets the needs of the present without compromising the ability of future generations to meet their own needs. (World Commission on Environment and Development 1987)
Fritt översatt till: Utveckling som ska möta dagens behov utan att äventyra framtida generationers möjlighet att tillgodose deras behov. Under de 30 efterföljande åren efter rapportens publicering har utvecklingen och diskussionen om hållbar utveckling vuxit. I dagens samhälle väljer fler och fler företag att redovisa sin hållbarhet, i en undersökning av KPMG visar det sig att 93 % av världens 250 största företag hållbarhetsredovisar. Att verka på marknaden idag innebär ett större ansvar och företag måste balansera sin verksamhet mot andra aspekter än bara det finansiella (Larsson & Ljungdahl 2008). Det blir också allt vanligare att hållbarhets information integreras i de finansiella rapporterna (KPMG 2013). Rapporteringen av hållbarhetsinformation ska vara väsentlig för att övertyga intressenter att
12 företagets verksamhet har en framtid som sträcker sig långsiktigt (KPMG 2013). Hållbarhetsredovisning hjälper i sin tur organisationer att sätta upp mål, mäta prestanda och hantera förändringar i syfte att göra deras verksamhet mer hållbar (Global reporting guidelines G4). Hållbarhetsredovisning kan beskrivas som en process där företag samlar och analyserar relevant data för att skapa långsiktigt värde i sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekter. Dessa tre aspekter rymmer i sin tur olika områden. Miljö är den aspekten som uppmärksammades först och innefattar områden så som klimatförändringar, energiförbrukning och biologisk mångfald. Den sociala aspekten omfattar bland annat mänskliga rättigheter och jämlikhet medans ekonomi fokuserar på intäkter och kostnader (Frostenson et al. 2012). Företag har tidigare kritiserats för att lägga för mycket fokus på den ekonomiska aspekten. Ett exempel är när företag snarare tänker på att maximera vinsten i sin produktion vilket resulterar i att produktionens miljöpåverkan blir lidande. Om de tre aspekterna hålls i balans, både internt i organisationen och i redovisningen, är detta en bra grund för att uppnå ett framgångsrikt hållbarhetsarbete (Frostenson et al.
2012).
3.2 Incitament till att hållbarhetsredovisa
Det finns många orsaker till varför företag väljer att upprätta en hållbarhetsredovisning. Deegan och Unerman (2011) diskuterar i huvudsak två teoretiska perspektiv som kan ge en förklaring till varför företag väljer att göra så. Dessa teorier är intressentteorin och legitimitetsteorin.
Det finns en hel del likheter mellan legitimitetsteorin och intressentteorin. I stället för att se dem som två helt skilda teorier bör de ses som två olika perspektiv som överlappar varandra. Båda teorierna framhäver att organisationen är en del av ett större socialt system där organisationen påverkar och påverkas av andra grupper inom systemet. Medan legitimitetsteorin diskuterar förväntningarna från samhället generellt är intressentteorin mer bestämd och refererar till specifika intressegrupper.
(Deegan och Unerman 2011). I följande stycken kommer vi förklara dessa två teorier mer ingående.
3.2.1 Intressentteorin
Intressentteorin är en av de mest förekommande sätten att angripa studier rörande hållbarhetsarbetet. Organisationer har intressenter och dessa måste
13 företagen vara uppmärksam på (Harrison & Wicks 2013). Begreppet intressenter definieras som:
Organisationer och personer som kan påverkas väsentligt av organisationens aktivitet, produkter och/eller tjänster och vars handlingar kan påverka organisationens möjligheter att framgångsrikt genomföra sina strategier och uppnå sina mål.
(Frostenson et al. 2012)
Det är dock svårt att hitta en definition som stämmer för alla situationer.
Diskussionen bör därför kretsa kring den faktiska användningen av teorin (Hörisch et al. 2014). I detta arbetes kontext är det viktigt att förstå att det inte är företaget i sig som är fokus för undersökningen utan relationen mellan organisationen och dess intressenter.
Figur 1: Intressentmodellen - exempel på företags intressenter.
Med tiden har flera olika versioner av intressentteorin utvecklats.
Utgångspunkten i denna uppsats är dock originalversionen som framtogs av Freeman med kollegor. Denna version syftar till att integrera deskriptiva och normativa aspekter och benämns ofta som normativ intressentteori (Hörisch et al. 2014). I den normativa intressentteorin framgår det att samtliga intressenter har rätt till att bli behandlade på ett rättvist sätt, intressentens inflytande på organisationen är inte relevant. Således ska organisationens inverkan på intressenten styra organisationens ansvar gentemot sin omgivning snarare än intressentens möjlighet att påverka
14 organisationen. Företagen bör överväga samtliga intressenters intresse. Det normativa perspektivet menar att alla intressenter har en lägsta nivå av rättigheter som inte får kränkas. Det finns även en diskussion om att dessa rättigheter bör utvidgas så intressenter har rätt att bli tillgiven information om hur organisationen påverkar dem, genom exempelvis föroreningar, även om de inte väljer att använda informationen (Deegan & Unerman 2011).
Organisationerna har ett moraliskt ansvar gentemot samtliga som berörs av verksamheten och inte endast aktieägare (Hendry 2001). Harrison och Wicks (2013) menar även att företag som strävar efter att tillgodose intresset från en bredare massa skapar mer långsiktigt värde.
3.2.2 Legitimitetsteorin
Legitimacy is a generalized perception or assumption that the actions of an entity are desirable, proper or appropriate within some socially constructed system of norms, values, beliefs and definitions.
(Shuman 1995)
Legitimitetsteorin innebär att organisationer ständigt försöker försäkra sig om att deras verksamhet är inom ramen för omgivningens krav och normer, att deras aktiviteter uppfattas som legitima. Det finns en skillnad mellan legitimitet, som är ett tillstånd där företagets värderingar stämmer överens med omgivningens värderingar, och legitimation som är den process som leder till att företag uppfattas som legitimt (Lindblom 1993 refererad i Deegan &
Unerman 2011). I Simnett et al. (2009) studie såg de att företag som hade ett större behov av att uppfattas som trovärdiga i större utsträckning valde att få sin redovisning granskad.
Det finns enligt Lindblom (1993 refererad i Deegan & Unerman 2011) fyra olika tillvägagångssätt för att uppnå, behålla eller återfå legitimitet. Företagen kan:
1. Försöka informera om faktiska förändringar i organisationens prestationer och aktiviteter som för dem närmare samhällets värderingar och förväntningar.
2. Försöka ändra den uppfattning som omgivningen har av företaget och dess verksamhet genom att kommunicera ut falska uppgifter om att förändringar i organisationens verksamhet har genomförts.
15 3. Försöka manipulera bilden av företaget genom att flytta fokus från det
verkliga problemet till andra relaterade problem. På så vis kan företagen visa att de har uppfyllt omgivningens krav inom andra områden.
4. Försöka ändra de externa förväntningarna på företaget genom att bevisa att vissa förväntningar är orealistiska.
Genom att använda sig av hållbarhetsredovisningar kan företagen uppnå samtliga ovanstående strategier. Det finns dock olika tekniker för att uppnå legitimitet på detta sätt. Företagen kan tillämpa en symbolisk ledningsteknik eller substantiv ledningsteknik. Symbolisk teknik är när företaget får det att framstå som att de efterlever samhällets krav fast det egentligen inte går att se någon förändring i företagets verksamhet. Exempelvis kan företag upprätta policys för hur hållbarhetsfrågor skall hanteras utan att faktiskt ha någon handlingsplan eller resurser för att utföra denna. Substantiv teknik är när företaget faktiskt ändrar hur de arbetar med dessa frågor (Deegan & Unerman 2011). Inom legitimitetsteorin ses legitimitet som en livsviktig resurs för företaget. Det är något som ges av omgivningen och något som efterfrågas av företagen. Men till skillnad från många andra resurser så går det att manipulera och påverka legitimitet genom olika strategier (Woodward et al. 1996 referera i Unerman & Deegan 2011). Flera studier indikerar att företag i större utsträckning betonar de positiva aspekterna av deras prestation medan de anger att yttre omvärldsfaktorer ofta är anledningar till negativa nyheter.
Forskarna menar att detta är ett retoriskt knep för att att få en positiv eller åtminstone mindre negativ påverkan på intressenterna (Hahn & Lülfs 2014).
Detta är något som ofta benämns som ”greenwashing”. I denna uppsats tillämpas van der Ploeg och Vanclays (2013) definition av ”greenwashing”:
”We define greenwashing as the act of presenting a company’s environmental and/or social performance in a misleading way”. Greco et al. noterar att det finns en diskussion om att hållbarhetsredovisningar främst görs som marknadsföringssyfte snarare än att förbättra verksamheten och informera intressenter. Dock framgick det av deras studie att de undersökta företagens främsta anledning till att upprätta hållbarhetsredovisningar var för att öka transparensen gällande de aktiviteter och resultat som bolaget lyckats uppnå (Greco et al. 2015).
Legitimitetsteorin betonar att företagen bör framstå som om de överväger samhällets krav i allmänhet och inte endast intressenternas. Annars kan sociala påtryckningar leda till exempelvis restriktioner och sanktioner. Vidare
16 framhävs det att organisationer inte har någon inneboende rätt till resurser.
Snarare måste rätten till resurser förtjänas. Legitimitet från samhället och rätten till verksamhet går hand i hand. På senare år har det blivit ett större fokus på miljö och socialt ansvar samt rapporter innehållande legitimitetsstrategier för att motverka risker och dåligt rykte. Att öka och behålla legitimitet uttrycks numer ofta i termer som att bygga och behålla organisationens rykte (Deegan & Unerman 2011). Slack (2012 refererad i van der Ploeg & Vanclay 2013) säger att företagens främsta syfte med hållbarhetsaktiviteter är att bygga upp ett rykte snarare än att genuint engagera sig i hållbarhetsarbetet. Skadat rykte till följd av bristfälligt socialt och miljömässigt ansvar kan dock påverka företagets framtida lönsamhet (Deegan
& Unerman 2011). När negativa incidenter inträffar kan legitimitetsstrategier fungera för att återfå legitimitet, om den negativa informationen kommit ut innan företaget hunnit agera, eller proaktivt bevara legitimiteten genom att publicera informationen själva. I det senare fallet finns det tecken som visar på att tidig och transparent kommunikation av negativa incidenter kan minska skadorna av företagets trovärdighet (Hahn & Lülfs 2014).
3.3 Global reporting initiative
Många organisationer har försökt att hitta vägar att bredda den finansiella redovisningen och många sätt att inkludera miljö och sociala aspekter finns.
Behovet uppmärksammades av omvärlden och 1997 utvecklades idén om att ta fram ett standardiserat sätt att hållbarhetsredovisa av organisationen Global reporting initiative (GRI) (Deegan & Unerman 2011). Grundtanken var att inkludera miljömässiga prestationer men ambitionerna växte snabbt och resulterade i att även inkludera ekonomiska och sociala aspekter. Utvecklingen av riktlinjerna startade i Boston när organisationen The Coalition for Environmentally Responsible Economies (CERES) startade en ny organisation, GRI. (Willis 2003). Den första versionen av GRI:s riktlinjer gavs ut år 2000, andra versionen släpptes år 2002 (G2), den tredje släpptes år 2006 (G3) (Deegan & Unerman 2011) och den fjärde släpptes år 2013 (G4) (KPMG 2013).
3.3.1 GRI:s uppbyggnad
GRI har tagit fram omfattande riktlinjer som kan anpassas till alla sorters företag. Med hjälp av informationskategorier, aspekter, indikatorer och
17 nyckeltal kan företag använda riktlinjerna som en meny för att upprätta sin hållbarhetsredovisning. I version G3 av GRI:s riktlinjer upprättas redovisningen enligt två delar som är lika betydelsefulla. Den första delen beskriver redovisningsprinciper och redovisningsvägledning och den andra delen innehåller standardupplysningar. Del ett ger vägledning angående vad som ska inkluderas i hållbarhetsredovisningen och styrs av de innehållsmässiga principerna; väsentlighet, kommunikation med intressenterna, hållbarhetssammanhang och fullständighet. Del två beskriver standardupplysningar som ska finnas med i hållbarhetsredovisningen och styrs av de kvalitativa principerna; balans, jämförbarhet, precision, tidpunkt, tydlighet och tillförlitlighet. Standardupplysningens struktur är strategi och profil, hållbarhetsstyrning och resultatindikatorer (Global reporting guidelines G3).
Figur 2: GRI:s uppbyggnad (Global reporting guidelines G3)
18 När hållbarhetsredovisningen är upprättad ska företaget ange vilken tillämpningsnivå de har använt sig av. Syftet med denna process är att informera användaren om till vilken grad det upprättande företaget har tillämpat GRI:s riktlinjer och även ge en utvecklingspotential att uppgradera hållbarhetsredovisningen i framtiden. Nivåerna företagen kan gradera sig med är C, B och A, möjligheten att lägga till ett + efter respektive gradering finns om hållbarhetsredovisningen är externt granskad (Global reporting guidelines G3).
Under 2013 släppte GRI uppdaterade riktlinjer i form av G4 som planeras vara fullt implementerade sista december år 2015. Syftet med G4 är att öka riktlinjernas relevans, trovärdighet och användarvänlighet. För att uppnå sitt syfte har G4 en ökad betoning på väsentlighetskriteriet vilket leder till att företaget i större grad än tidigare måste arbeta fram vad deras intressenter anser vara väsentligt. Intressenternas involvering är betydligt större än i de tidigare riktlinjerna. Företag kan övervaka och kontrollera många olika hållbarhetsrelaterade ämnen i sin dagliga verksamhet. Dock menar G4 att hållbarhetsredovisningen sedan ska centreras till det som är mest väsentligt för företaget och dess intressenter. Det ökade fokuset på väsentlighet innebär att hållbarhetsredovisningar kommer att inriktas på frågor som verkligen är avgörande för att uppnå organisationens mål och hantera dess inverkan på samhället (Global reporting guidelines G4).
3.3.2 Diskussion kring GRI
GRI har fått positiv respons för att vara ett bra hjälpmedel för företagens upprättande av hållbarhetsredovisningar (Hedberg & von Malmborg 2003).
Användandet av GRI har utan tvekan varit en bidragande faktor till att förbättra hållbarhetsredovisningars följdriktighet och syfte (Boiral 2013).
Riktlinjerna hjälper företag att få en djupare förståelse för sin verksamhet samt att få underlag för vilka åtgärder som utförts i verksamheten. Graden av ambitionsnivå på det upprättande företaget påverkar hållbarhetsredovisningens kvalitet eftersom inget krav på att följa dessa riktlinjer finns (Hedberg & von Malmborg 2003). Eftersom riktlinjerna är tolkningsbara innebär det att viss osäkerhet skapas angående vilka aktiviteter och påverkningar som ska inkluderas. Företag som är verksamma inom samma industri kan ta fram två helt olika hållbarhetsredovisningar där fokus på aktiviteter och aspekter skiljer sig åt avsevärt (van der Ploeg & Vanclay 2013). Moneva et al. (2006) ställer sig kritiska till GRI:s riktlinjer och menar att följa dem riskerar att kamouflera företagets faktiska ohållbarhet. I och med att
19 företagen som följer GRI:s riktlinjer tenderar att fokusera på specifika problem inom organisationen finns det en risk för att den större bilden av hållbarhet går förlorad. Hållbarhetsredovisningen ska visa en fullständig och balanserad bild av företagets hållbarhetsarbete men på grund av att redovisningen är frivillig har det visat sig att företag försöker skönmåla sin verksamhet. GRI:s riktlinjer försöker motverka dessa effekter genom att utmana företag att ta fram både positiva och negativa aspekter av företaget.
Dock är rapporteringen av negativa aspekter bristfällig eftersom det kan påverka företagets legitimitet mot samhället negativt. Att inte inkludera negativa aspekter kan dock påverka legitimiteten åt andra hållet eftersom användaren kan bli kritisk mot tillförlitligheten i informationen (Hahn & Lülfs 2014). En skönmålning av verksamheten ökar även risken för ett större bakslag från samhället om informationen i ett senare skede inte visar sig att stämma. GRI:s riktlinjer ger ett utförligt stöd för att hållbarhetsredovisa balanserat och en utförligare diskussion skulle förmodligen inte tillföra någon förbättring. Diskussionen går mot att tvingade regler skulle kunna förbättra balanseringen av informationen eftersom informationen i dagsläget är frivillig och ger stort utrymme för tolkning (Hahn & Lülfs 2014).
Generellt har tillförlitligheten på hållbarhetsredovisningar ifrågasatts av flera författare. Kritiken berör inte endast kvaliteten av den inkluderade informationen utan även processen för att få den reviderad och certifierad.
Om denna process syftar till att öka tillförlitligheten och transparensen av rapporten är effekten fortfarande subjektiv till följd av flertalet begränsningar, bland annat bristande oberoende hos revisorerna, intressekonflikter samt avsaknaden av involverade nyckelintressenter (Boiral 2013). GRI rekommenderar att informationen i hållbarhetsredovisningen ska bli externt granskad och detta är främst för att öka tillförlitligheten och kvaliteten i informationen som företagen har arbetat fram (Junior et al. 2014). Den externa granskningen ska enligt GRI genomföras av en eller flera parter som har tillräcklig kompetens inom området och kan genomföra granskningen på ett systematiskt sätt med bevis som underlag. Granskaren ska även uttala sig angående vilken grad av balans informationen har när det kommer till att redovisa positiva och negativa aspekter på företagets hållbarhetsarbete och i vilken grad företaget har använt sig av GRI:s riktlinjer. Den granskande parten ska inte vara begränsad eller på något sätt anses vara partisk i sin relation till företaget och ska även kunna verifiera detta skriftligt (Global reporting guidelines G3).
20 3.4 Granskning av hållbarhetsredovisningar
För att motverka den negativa synen på hållbarhetsredovisningens tillförlitlighet ger GRI starka rekommendationer om oberoende granskning för att på så vis ge en kvalitetssäkring (Global reporting guidelines G3). Enligt en studie av O´dwyer (2011) ska en granskning av hållbarhetsredovisningar tillföra säkerhet gällande tillförlitlighet och fullständighet av informationen. I detta avseende har riktlinjer tagits fram för att stödja främst revisorer och andra specialister i granskningsprocessen. Nationellt sett är Föreningen auktoriserade revisorer sammanslaget med Svenska revisorsamfundets (FAR SRS) standard RevR6 ”Oberoende granskning av frivillig separat hållbarhetsredovisning” ledande som bygger på den internationella standarden ISAE 3000 som organisationen international auditing and assurance standards board (IAASB) har tagit fram. Arbetet att ta fram en svensk granskningsstandard tog fart år 2004 och Sverige blev därmed först i världen att ta fram en nationell standard. År 2006 uppdaterades standarden för att bättre överensstämma med ISAE 3000. En granskning bidrar inte bara med att öka användarnas tilltro till informationen utan tillför även hjälp med att förbättra interna processer och utveckla framtida information (Larsson &
Ljungdahl 2008). Vid granskning av hållbarhetsredovisningar uttalar sig revisorerna om två olika grader av säkerhet. Bestyrkande och begränsad säkerhet vilket leder till ett positivt alternativt ett negativt uttalande. Nationellt sett görs endast granskning med begränsad säkerhet vilket leder till ett negativt uttalande (Larsson & Ljungdahl 2008). Vid ett negativt uttalande ska revisorn uttala sig om uppdragets omfattning och inriktning så att det står klart för användaren av hållbarhetsredovisningen att säkerheten är begränsad (FAR 2014). När granskningen endast utger begränsad säkerhet finns valmöjligheter för vad som ska inkluderas i hållbarhetsredovisningen och det upprättande företaget kan välja att endast inkludera utvalda delar av verksamheten. På grund av detta är det extra viktigt för revisorn att vara tydlig med vilka delar av verksamheten som har granskats (Larsson & Ljungdahl 2008).
För att kunna genomföra en granskning måste redovisningen kunna identifieras med fem kriterier annars kan inte granskningen genomföras med hjälp av FAR SRS RevR6 Oberoende granskning av frivillig separat hållbarhetsredovisning (Larsson & Ljungdahl 2008).
1. Det ska finnas tre parter. En granskare, en ansvarig från det rapporterande företaget samt användaren av informationen.
21 2. Ett sakförhållande där materialet som ska granskas presenteras samt hur
informationen tas fram. Till exempel sifferdata och prestationsmått.
3. Kriterier för hur hållbarhetsredovisningen är upprättad i enlighet med eventuella riktlinjer och lagar. Kriterierna ska vara ändamålsenliga och bedöms utifrån hur informationen uppfyller relevans, fullständighet, tillförlitlighet, neutralitet och begriplighet.
4. Informationen ska kunna bestyrkas med tillräckliga och ändamålsenliga bevis.
5. Ett uttalande i form av en bestyrkande rapport.
3.4.1 Granskningsprocessen
Granskningsprocessen är den samma oavsett om det är finansiell information eller hållbarhetsinformation skillnaderna ligger i grad av omfattning i informationen (Larsson & Ljungdahl 2008).
1. Planering: I planeringsstadiet genomförs en riskanalys för att bedöma avgränsningar och inriktningar i uppdraget. Planeringen är en samverkan mellan granskare, det rapporterande företaget och i viss mån intressenterna för att kunna bestämma vad som är relevant för respektive part. För att genomföra en säker process måste granskaren bland annat bedöma vilken information som ska ingå i granskningen och skapa en förståelse för företagets verksamhet (Larsson & Ljungdahl 2008). Planeringen är en viktig del i processen eftersom revisorn måste förstå hur verksamheten återspeglas i redovisningen och vart resurser för bestyrkande åtgärder behöver tillsättas (Carrington 2014).
2. Genomförande: I detta stadium sker den huvudsakliga granskningen och bevisinsamlingen. Granskning av rapporteringssystem, interna processer för hållbarhetsdata samt den faktiska data som inkluderats i
hållbarhetsredovisningen. Vanligtvis genomförs besök och intervjuer i detta stadium för att säkerställa och skapa en förståelse för informationen. Hur ingående besöken och intervjuerna är beror på hur omfattande
granskningsuppdraget är (Larsson & Ljungdahl 2008). Utmaningen för revisorn i detta stadium är att fastställa vilka bevis som är relevanta och övertygande för att revisorn med tillräcklig säkerhet kan uttala sig om redovisningen (Carrington 2014).
3. Rapportering: I rapporteringsstadiet ska revisorn uttala sig om resultatet av granskningsprocessen. När det kommer till hållbarhetsredovisningar delas rapporteringen in i två delar, dels en intern rapportering med
förbättringsmöjligheter samt en rapport som senare kan publiceras av företaget (Larsson & Ljungdahl 2008).
3.4.2 Diskussion kring granskning
Att granska denna typ av information är inte helt problemfritt. Svårigheter med att kvalitetssäkra hållbarhetsredovisning kommer från att de traditionella granskningsmetoderna inte är direkt överförbara (O´dwyer 2011). En debatt har även uppstått angående hur strukturella brister finns som ifrågasätter
22 tillförlitligheten i denna typ av kontrollmekanismer (Perego & Kolk 2012).
Största delen av granskningsprocessen bygger på att ge tillförlitlighet åt informationen i hållbarhetsredovisningen. Svårigheter från revisorernas sida är att verifiera att redovisningen innefattar en fullständig och relevant bild av verksamhetens alla materiella aspekter när det kommer till hållbarhetsredovisning. Om företagets interna processer är underutvecklade diskuteras frågan angående hur långt revisorn ska gå utanför den information som rapporterats (Park & Brorson 2004). Företagen kan till exempel endast vilja framhäva vissa delar av verksamheten som är positivt ur ett hållbarhetsperspektiv vilket utmanar granskningsprocessen. Det är viktigt att revisorn förstår vad som är relevant för intressenterna för att kunna säkerställa att företaget har visat en rättvis och fullständig bild av informationen.
Involvering av intressenter till en högre grad anses kunna föra utvecklingen framåt för att få specifika inriktningar på vad intressenterna anser är viktigt.
Vilket skulle underlätta både granskningsprocessen och företagens framtagning av hållbarhetsredovisningar (Park & Brorson 2004). Den internationella standarden ISAE 3000 som den nationella standarden RevR6 är uppbyggd ifrån kritiseras på grund av att det är en generell standard som inte ger vägledning för hur revisorerna ska gå tillväga i specifika situationer vilket lägger högre press på revisorernas övriga kunskap (O´dwyer 2011). Trots de problem som diskuteras kring att granska hållbarhetsinformation beskriver Junior et al. (2014) i sin studie att en oberoende granskning har visat sig öka tillförlitligheten i hållbarhetsredovisningarna jämfört med en icke granskad redovisning.
Det finns en diskussion om att hållbarhetsredovisningar endast kommer bli användbara om det är obligatoriskt och att lagstadgade regelverk och kriterier finns tillgängliga. Huruvida obligatorisk rapportering i sig kommer öka kvaliteten är dock osäkert. Studerade redovisningar i länder som Norge, Australien och Frankrike där hållbarhetsredovisning är obligatorisk visade att redovisningarna uppfyllde de lagstadgade kraven relativt dåligt. Endast 10 procent av de 100 största bolagen i Norge följde strikt de lagstadgade kraven.
Utav de 120 mest handlade bolagen på börsen i Paris (SBF 120) struntade 20 bolag helt och hållet i att upprätta en hållbarhetsredovisning. Om företag inte uppfyller kraven trots att det är lagstadgat går det ställa sig frågande till hur det kommer sig att hållbarhetsredovisningar som följer frivilliga ramverk växer (Engobo & Ondotimi 2014).
23
4 Empiri
I detta kapitel kommer vi att redogöra för den data som vi har samlat in under våra telefonintervjuer. Kapitlet är uppdelat utifrån våra tre forskningsfrågor incitament till att hållbarhetsredovisa, global reporting initiative och granskning av hållbarhetsredovisningar.
För att få uppriktiga svar från våra intervjuade respondenter har vi valt att ange dem anonymt. Vissa frågor kan upplevas känsliga för våra respondenter och genom att ange dem anonymt kunde vi få mer uppriktiga svar.
Respondenterna kommer benämnas R1-R6 utan inbördes ordning. Vi har även valt att sammanställa empirin i en flytande text, därför blir dispositionen av deras svar inte i en särskild ordningsföljd. Våra respondenter är revisorer som är specialister inom hållbarhetsområdet och arbetar dagligen med granskning av hållbarhetsredovisningar.
4.1 Incitament till att hållbarhetsredovisa
Respondenternas generella uppfattning om tillförlitligheten på externt granskade hållbarhetsredovisningar är att den är relativt hög. Dock anser R6 att det finns många luckor när det kommer till hållbarhetsredovisningens tillförlitlighet. R5 anser att det sällan är några medvetna felaktigheter som tas med i hållbarhetsredovisningarna. R5 syftar på att eventuella felaktigheter snarare beror på okunskap, slarvfel eller att företagen inte riktigt har koll på sina underlag. R1 menar dock att det finns en anledning till att granskningen och de uttalanden revisorer gör är med en begränsad säkerhet och inte bestyrande säkerhet. Beträffande hållbarhetsredovisningar som saknar externt bestyrkande sjunker tillförlitligheten avsevärt enligt revisorerna. Det första R3 tittar på är om hållbarhetsredovisningen är bestyrkt eller inte och i så fall av vem, för kvaliteten skiljer sig mycket åt. Detta beror på att hållbarhetsredovisningar ofta används som marknadsföring och att det inte alltid är helt självklart vad en hållbarhetsredovisning ska innehålla. En fördel med en bestyrkt redovisning är att det finns en definierad produkt som är upprättad utifrån ett ramverk och uppfyller vissa krav. R2 är också inne på samma linje och menar att många av rapporterna som inte är bestyrkta inte tar upp negativ information i samma utsträckning. R4:s uppfattning är att tillförlitligheten blir bättre och bättre. Mycket av bristerna beror på de omogna
24 strukturerna gällande rapporteringen. Många bolag har inte samma vana och samma systemstöd vid upprättandet av hållbarhetsredovisningar som de har för den finansiella redovisningen. R3 upplever också att företagen är osäkra och använder revisorerna för att kvalitetssäkra informationen de tar med och försäkra sig om att bolaget inte gjort något fel. R4 framhåller vidare att mycket av informationen som presenteras är framtidsinriktad information vilket är svårt att styrka, något som leder till ökad osäkerhet beträffande hållbarhetsinformation.
R4 förklarar att i takt med att hållbarhetsredovisningar används mer och mer så ifrågasätts och nagelfars de även mer, något som bland annat visat sig i medias ökade rapportering. Därför har bolagen också blivit mer angelägna om att faktiskt arbeta med dessa frågor och inte bara använda det i ett PR-syfte.
Tillförlitligheten har därför ökat och bolagen vågar inte komma med påståenden som inte uppfylls då det kommer leda till negativ publicitet. Vissa bolag använder hållbarhetsredovisningar som ett marknadsföringsknep även om det är på nedgång. I fråga om detta är det centralt att se på vem som är ägare av frågorna rörande hållbarhetsarbetet. Tidigare har det varit mycket under kommunikation och HR medan det nu börjar komma upp på en högre nivå. Numer hanteras dessa frågor högre upp i organisation och det är på denna nivå de måste ligga för att kunna väva in hållbarhetsarbetet i verksamheten och integrera det i sin strategi. R3 gör en reflektion över att det ofta är kommunikationsbolagen som driver de politiska kampanjerna och som ligger bakom hållbarhetsredovisningar hos de stora bolagen. R3 menar att det således går fundera över kopplingarna och hur de vill positionera ett budskap.
R1 instämmer och menar att incitamenten till redovisningen är varierande beroende på vem som ansvarar för den. R1 nämner vidare att företagen strävar efter både en kvalitetssäkring och förbättring av hållbarhetsarbetet men skillnaden ligger i vilken utav dessa två de sätter högst på agendan. R3 fortsätter och säger att det nästan går att se vad syftet med redovisningen är genom att titta på informationen som inkluderas. R5 upplever en skillnad mellan de företag som har krav på att upprätta en hållbarhetsredovisning och de som upprättar på frivillig basis. Företag med krav på sig har en tendens att se hållbarhetsredovisningen som en sak de måste göra istället för att använda granskningen som en förbättringshjälp. R5 upplever även att vissa företag går in med inställningen att endast få en kvalitetssäkring men som senare uppskattar den interna hjälpen som medföljer vid en granskning. R3 menar också att ägarens mål med det hela bör belysas när det kommer till frivillighet.
Mycket handlar om ökad transparens, många företag gör saker som är bra men
25 som aldrig kommuniceras. Företag kan ha oförtjänt dåligt rykte och kan då genom redovisningen höja sitt varumärke. R6 åsikter skiljer sig något från de andra revisorernas R6:s uppfattning är att det uteslutande är en kvalitetssäkring företagen är ute efter vid en oberoende granskning. När R6 gör en bedömning av företaget utgår denne efter en ansvarsmatris där företagen kan delas in i fyra kategorier:
Figur 3: Ansvarsmatrisen - beskriven av R6
R6 anser att i 9 av 10 fall hamnar företag i kategorin “dåligt internt hållbarhetsarbete men bra kommunikation med intressenterna”. I denna kategori hamnar de företag som använder sig av ”greenwashing” och detta är den främsta orsaken till de skandaler inom hållbarhetsredovisningar som uppdagats i media den senaste tiden.
Fina hållbarhetsredovisningar men inget som helst ansvarstaganden egentligen. Det är inte rätt implementerat från början. Att driva hållbarhetsarbete där man påstår sig vara bra men egentligen inte är det innebär väldigt stora risker.
R6 anser att det finns en stor skillnad mellan internt hållbarhetsarbete och kvalitetssäkring och detta är en tickande bomb för alla dessa företag som använder sig av ”greenwashing”.
4.2 Global reporting initiative
Samtliga revisorer har en positiv inställning till GRI:s riktlinjer. Dock anser revisorerna att det finns både fördelar och nackdelar med riktlinjerna.
Revisorerna är eniga om att den stora fördelen med GRI är att riktlinjerna är så allmänt spridda och kan användas på alla sorters företag och i alla sorters branscher. Dock säger R1 att: ”Om du ska ha ett generellt ramverk som ska
26 gälla för allt och alla så kommer det skava lite för allt och alla. Det finns ingen GRI passar perfekt för”.
Ur revisorernas perspektiv är GRI en viktig del eftersom informationen som granskas har tagits fram i linje med GRI:s riktlinjer vilket gör att informationen även granskas emot dessa. Svårigheten enligt R2 är att förstå hur företag har använt riktlinjerna eftersom de är så generella. Detta leder till att mycket tid går till att tolka och förstå logiken i informationen som har inkluderats. R3 nämner att övergången till G4 har medfört större fokus på väsentligheten i informationen. I G3 riktlinjerna fanns det risk för att företag strävade efter att redovisa så många indikatorer som möjligt för att uppnå en högre tillämpningsnivå trots att informationen inte var väsentlig. Dock ger detta mer frihet och mer ansvar läggs på företagen för att ta fram och avväga vad som är väsentligt för just deras företag. För att granska hållbarhetsredovisningar som har upprättats enligt G4 ramverket krävs det att revisorerna har en bra kunskap om företagets verksamhet nästan ännu mer än vad som krävdes i G3.
R6 anser att nackdelen med GRI är att styrelsens involvering inte uppmärksammas nog mycket. För att företag ska kunna bedriva ett framgångsrikt hållbarhetsarbete behöver arbetet starta högre upp i organisationen. R6 resonerar vidare att det finns en tydlig koppling mellan graden av skönmålning av verksamheten och vem i organisationen som bedriver hållbarhetsarbetet.
Vad gällande revisorernas möjlighet att påverka informationen som inkluderas i redovisningarna råder det konsensus om att det finns möjligheter. R6 menar att i diskussioner med det upprättande företaget finns det möjlighet till viss påverkan. R3 framhäver att de som revisorer når styrelse och ledning vilket ger påverkningsmöjlighet. Det går att trycka på vissa frågor eller problemområden som revisorerna tycker att företaget behöver framhäva alternativt inkludera.
R1 förklarar att revisorerna fungerar som en kontrollfunktion som ifrågasätter den information som presenteras men även den som utelämnas. R2 beskriver att de som revisorer ska fungera som en kritisk part och ifrågasätta informationen som inkluderas om det behövs. R1 menar vidare att de som revisorer inte har någon möjlighet att styra att specifik information ska inkluderas. Dock uppkommer diskussionen naturligt mellan företaget och revisorerna. Oftast bestämmer kvalitén vad som ska tas med och inte, det förekommer att företag vill inkludera information som de inte har grund för.
Har informationen en undermåttlig kvalité måste den omarbetas eller tas bort.
För att kunna påverka vilken information som ska inkluderas eller inte måste
