Diskussion kring studiens resultat

Syftet med denna studie är att undersöka hur föräldrar till barn med en ADHD-diagnos uppfattar sitt behov av stöd, deras möjligheter till stöd samt vilket stöd de har idag. För att få förståelse för föräldrarnas upplevda stödbehov kommer föräldrarna få beskriva sin vardag och hur det vardagliga livet påverkas av att ett eller fler barn i familjen har en ADHD- diagnos.

För att besvara studiens syfte har följande frågeställningar utformats:

- Hur påverkas det vardagliga livet i en familj där ett barn har diagnosen ADHD, vilka utmaningar möter familjen i vardagen?

- Vilket stöd av Socialtjänsten anser sig föräldrarna vara i behov av, vilka möjligheter till stöd finns det och vilket stöd får de av Socialtjänsten idag?

Ett resultat av föreliggande studie är att mammorna som har ett barn som är diagnostiserad med ADHD upplever en tuff och hektisk vardag som kan ses påverka deras livskvalitet i en negativ bemärkelse utifrån Allardts indelning ”Att ha, Att älska och Att vara”. Mammorna vittnar om psykiska besvär i form av trötthet, depression, ångest och stress vilket korrelerar med resultaten från tidigare studier (Kendall, Leo, Perrin and Hatton, 2005) som påvisar att mamman är den förälder som påverkas mest av barnets ökade stödbehov i form av ökad stress. Denna information är ett viktigt exempel på hur samhällsnormer fortfarande styr rollen som mamma i jämförelse med rollen som pappa då det i studien endast är mammorna som tar det övergripande ansvaret över barnet medan fadern arbetar. I praktiken är det viktigt att inneha kunskap och förståelse om hur parterna påverkas av liknande situationer för att kunna ge rätt stöd till rätt individ. Exempelvis kan informationen användas i det praktiska arbetet som vägledning i klientsamtal då en har kunskap kring hur mammor påverkas av den stress som kan uppstå av att ha ett barn med ett ökat stödbehov. Det är av vikt att vara uppmärksam på den psykiska ohälsa som kan drabba modern för att kunna erbjuda stödinsatser även för föräldrarna. Resultaten ses även kunna sträcka sig utöver aktuell studie då liknande resultat påvisats i flertalet studier innan som betonar just påverkan på moderns psykiska hälsa därav kan studiens resultat ses som ytterligare grund för tidigare studiers resultat.

Förutom de svårigheter mammorna delgett kring hur barnets diagnos påverkar deras vardag och livskvalitet så har det i föreliggande studie framkommit att hälften av de intervjuade har separerat från barnens pappa och samtliga respondenter har gått ned i arbetstid på grund av barnets ökade stödbehov. Detta är ett resultat som styrker tidigare forskning gällande relationella påverkningar i familjer där ett barn har en ADHD-diagnos (Kvist, Nielsen & Simonsen, 2013). Trots att föreliggande studie inte ämnat att undersöka denna sakfråga så är

28 det ett intressant resultat som skapar frågetecken kring vilka specifika faktorer det är som gör att sannolikheten för skilsmässa ökar när man har ett barn med ADHD. Detta skulle därav kunna vara ett ämne att forska vidare kring för att få kunskap kring hur man som handläggare eller annan person kan bemöta föräldrar som befinner sig i denna situation för att förhindra negativa konsekvenser i form av separation mellan föräldrar.

Ett annat resultat av studien är att föräldrarnas upplevelse av det stöd som finns att tillgå bland annat beror på bristande information från samhällsviktiga organ såsom skola och barn och ungdomspsykiatrin (BUP). I studien framgår att föräldrarna anser att insatserna från myndigheter brister, antingen för att de själva varit i kontakt med socialtjänsten eller för att de på genvägar via barn- och ungdomspsykiatrin fått till sig att Socialtjänsten inte kan bistå med någon annan insats än BUP. Tidigare forskning från Maycraft Call (2014) riktar kritik mot Sveriges funktionshinderspolitik. Artikelförfattaren anser att lagstiftningen inte tar hänsyn till personer med psykiatriska funktonsnedsättningar. Även i SOU 2018:88 bekräftas svårigheter kring att utreda behov till personer med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning vilket ytterligare skulle kunna förklara det brist på stöd som mammorna i föreliggande studie upplever. Trots påtalade svårigheter kring lagstiftningen har utredningar gällande

lagstiftningen inte resulterat i någon större förändring än omformuleringar av enstaka ord. Genom lagstiftningen så framgår dock att de behov som finns i LSS, även finns att få beviljat via Socialtjänstlagen kapitel 4: rätten till bistånd där handläggarens handlingsutrymme är bredare än vad det är utifrån LSS. För det praktiska arbetet är detta resultat av vikt för att kunna ge ut rätt information gällande vad det finns för stöd för att kunna hjälpa familjerna på bästa sätt. Genom att föräldrarna anser sig ha behov av specifika stödinsatser men själva känner att de blir förmedlade att de inte har tillgång till detta så kan synen på det praktiska arbetet inom exempelvis Socialtjänsten som behandlar biståndsansökningar att försämras. Studiens resultat är även av vikt för samverkan mellan olika myndigheter och organisationer. Hur ser samverkan egentligen ut och hur förmedlas information till familjer som behöver stöd av en annan organisation eller myndighet?

Ytterligare ett resultat som framkommit i studien som inte syftades att undersökas är hur föräldrarna upplever att andra ser på diagnosen ADHD. Föräldrarna berättar bland annat att diagnosen ses som lättvindig och att människor i deras nätverk dels privatpersoner, dels professionella inte förstår hur ADHD som diagnos fungerar. Det som av familjen ses som ett stort stödbehov utifrån att deras barn har en ADHD-diagnos kan i värsta fall bli

bortprioriterad på grund av att en ser diagnosen som lättvindig. En konsekvens av detta synsätt är att ADHD-diagnosen blir mer underskattad och inte tas på allvar i framtiden. Detta talar bland annat Bjärvall (2018) om men det skulle vara intressant med fler studier kring hur människan ser på diagnosen ADHD och varför en ser på den på det sätt som en gör. Beror det på en överdiagnostisering eller beror det på någonting annat? Vad kan en göra för att

motverka att en negativ syn på diagnosen sprids ytterligare?

Konklusionen av studien är således, för att besvara studiens frågeställningar; vardagslivet påverkas på flertalet olika sätt och i flertalet olika grader av att ha ett barn med en ADHD- diagnos. Utmaningarna som bemöts i vardagen kan handla om allt ifrån extra kommunikativt

29 stöd till att aktivt behöva hjälpa sitt barn genom samtliga basala vardagliga rutiner. Mödrarna anser sig främst vara i behov av avlastning för att kunna ge tid till sina andra barn, alternativt få tid för sig själva. Mödrarna har idag inget stöd utav Socialtjänsten men det finns däremot en hel del stöd att tillgå utifrån olika lagstiftningar.