Genomförandet av ett förbud mot utsläpp av toalettavfall från fritidsbåtar enligt
HELCOM: s rekommendationer (Östersjöstrategin) har diskuterats i Sverige sedan mitten av 1990-talet. Enligt rekommendationen skulle ett totalförbud mot utsläpp ha införts under 2005. Genomförandet av ett sådant förbud har dock bedömts vara mycket
kostnadskrävande både för båtar och i hamnar. Att införa ett förbud kräver även tillsyn av att det efterlevs, vilket kan vara mycket svårt att genomföra praktiskt samt är förenat med höga administrativa kostnader för att övervaka att förbudet efterföljs.79
Hittills har bedömts att Sverige tillsvidare bör vänta med att genomföra ett förbud för utsläpp av toalettavfall från fritidsbåtar enligt HELCOM: s rekommendationer och att miljöarbetet fortsättningsvis istället bör bedrivas enligt de intentioner som myndigheter och organisationer enats om. Sjöfartsverket har tillsammans med andra berörda80 under
2006 diskuterat alternativ till ett totalförbud mot att släppa ut toalettavfall genom att förbjuda utsläpp i vissa specifika områden. Det föreslogs då gemensamt att man istället ska arbeta med att skapa positiva incitament och motivera fritidsbåtsägare till att använda mottagningsanläggningar samt påverka attityder och beteende genom bättre service och information om miljöproblem orsakade av toalettavfall. Båtmiljörådets påbörjade arbete kommer förhoppningsvis mynna ut i motiverade förslag i samband med detta för att minska båtlivets miljöpåverkan framöver.
Hamnavgifter
En tänkbar väg att gå för att minska utsläppen skulle kunna vara att hamnarna får täcka sina kostnader genom att ta ut en avgift till exempel i form av båtplatsavgift eller gästhamnsavgift. Den avgift som tas ut från de båtar som utnyttjar fritidsbåtshamnen får dock i sådant fall varken bero på mängden eller på typen av det avfall som lämnas. Det finns dock inget som tvingar hamnen att ta ut avgift idag från gästande båtar.81 I
servicehamnar där båtar bara gör tillfälliga besök är avgiftsfrågan även mycket mera komplicerad. Allmänt gäller att den som orsakar avfallet också ska betala och enligt den principen kunde servicehamnar också ta betalt ifall de erbjuder mottagning av
avloppsvatten från fritidsbåtar. Risken är dock att fritidsbåtsägarna istället väljer att släppa ut avfallet direkt i havet och vi får samma problematik som med illegala oljeutsläpp.
I naturhamnar är det heller troligen inget alternativ att försöka ta ut avgifter av tillfälligt besökande fritidsbåtar (exempelvis att det skulle kosta fem kronor att använda toaletten
79 Skrivelse till Näringsdepartementet 2006-04-06
80 Företrädare för fritidsbåtsbranschen, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska
Båtunionen, Skärgårdsstiftelsen m fl.
på land) och det skulle kanske tom. vara motverkande på målet. Detta eftersom båtarna kan välja att släppa ut avfallet direkt i havet istället för att betala. Det är mycket komplicerat att lyckas utforma ett system för att utföra tillsyn och övervaka att båtarna inte släpper ut sitt avfall direkt i vattnet i sådana hamnar. Detta är därmed genererat med höga administrativa kostnader. Om hamnavgifter tas ut så ansvarar den som tar ut avgiften för mottagning att kraven uppfylls för avfall från fritidsbåtar. En fritidsbåtshamn som tar ut båtplatsavgift blir således skyldig att ha de mottagningsanordningar som behövs.82
En annan möjlighet skulle kunna vara att kommunen deltar i finansieringen av vissa tömningsstationer som skulle vara viktiga för att hindra onödiga utsläpp i
skärgårdsvattnen83. En tredje möjlighet är att organisationer såsom exempelvis
Skärgårdsstiftelsen ansvarar för ett större område proportionellt till kommuner och Länsstyrelsers ansvarsområde. Verksamheten kan då stödjas av medlemsavgifter från serviceanvändarna dvs. båtförarna. En viss del av medlemsavgifterna till stiftelsen kan då öronmärkas för att gå till sophämtning. Detta är dock beroende på om det finns tillräckligt med medlemmar i stiftelsen för att finansiera behoven.
Tillsynen för hur avfallshanteringen bedrivs är idag inte så väl utvecklad hos kommuner och länsstyrelser vilket främst beror på att det inte finns tillräckliga resurser för detta samt för att kunna möta ett eventuellt ökande behov framöver. En uppskattning av vilka resurser som krävs för ytterligare arbete för att kunna uppnå målet till 2015 kan därför vara önskvärt. Samtidigt är det värt att notera att tekniska lösningar kan hjälpa till att minska resursbehovet framöver, vilket då bör tas i beaktande.
Information
För att nå en hållbar avfallshantering måste mängden avfall som släpps ut till havet minska, och då särskilt sådant avfall som måste deponeras. För att den föreslagna åtgärden ska få önskade effekter på uppsatt mål krävs därför framförallt ökade
informationsinsatser som är särskilt riktade mot båtlivet. Information behövs dels för att främja nyttjandet av befintliga mottagningsanläggningar för toalettavfall och dels om efterfrågan av avfallsanläggningar på sikt behöver öka. Informationsinsatser riktade till båtlivet som bedöms krävas är bla. information om toaletter i land och att
avfallsstationers belägenhet finns utmärkta på sjökort. Ansvar för en stor del av detta ligger på Sjöfartsverket. Båtorganisationer samt kommuner och länsstyrelser har dock även ett ansvar för att genomföra informationssatsningar. Informationsinsatser behövs till såväl svenska som utländska båtägare för att främja nyttjandet av befintliga
mottagningsanläggningar så att efterfrågan av tömningsanläggningar på sikt ökar. Informationskampanjer bör organiseras och Information uppdateras regelbundet.
82 www.sjofartsverket.se
83 Liknande system finns i Finland. Se även Lönnroth (2006) Mottagninsstationer för
Fördelningseffekter
Generellt gällande styrmedel kan sägas att styrmedel som genererar intäkter från fritidsbåtsägare som kan avsättas specifikt för avfallshantering kommer att minska
kommuner och länsstyrelsers kostnader för tillsyn och skötsel av stationerna. Det vill säga de administrativa kostnaderna för främst kommuner och Länsstyrelser skulle då minska över tid. Om ansvaret för att bygga ytterligare avfallstationer med toaletter samt utöka mottagninsservicen ligger på en kommuner blir många av ovan exemplifierade utgifter offentliga utgifter. Ligger ansvaret på en länsstyrelse blir flertalet av utgifterna en statsfinansiell kostnad. I redovisat exempel finansieras utgifterna av en privat aktör. Denna ansvarsindelning betyder dock inte att samma aktörer som genomför åtgärden är de aktörer som kommer att bära kostnaderna för att få åtgärderna genomförda. Vem som få bära dessa kostnader beror istället på val av styrmedel och utformningen av dessa. Vilka möjligheter som finns till stöd till finansiering för kommuner och länsstyrelser kan vara motiverat under förutsättning att ökade krav kommer att ställas på dem att erbjuda en ökad mottagning av hushålls- och toalettavfall från fritidsbåtar.