I det sista kapitlet diskuteras och reflekteras över examensarbetets metod på ett kritiskt sätt och i fortsättningen presenteras en resultatdiskussion.
6.1 Metoddiskussion
Valet av den kvalitativa metoden – semistrukturerad intervju – har visat sig vara bra eftersom mitt syfte var att synliggöra barns meningsskapande i förhållande till sina egna (lek)saker utifrån deras berättelser och då hade jag möjlighet att träffa barnen direkt och samtala med dem, ansikte mot ansikte. Att spela in alla intervjuer på mobilen och inte anteckna var också bra. Jag kunde lyssna om materialet så många gånger jag behövde och detta var viktigt för den samlade empirin då jag inte missade något svar. En fundering var om (lek)sakerna som barnen skulle berätta om. Det handlade om risken att barnen skulle fokusera på och leka med sakerna istället för att prata. Jag funderade tillsammans med pedagogerna på detta och bestämde mig att barnen inte behövde ha med sig (lek)sakerna. Bara ett av barnen hade den dagen, när intervjuerna genomfördes, några (lek)saker i tamburen som han ville visa mig och berätta om. Det har visat sig i slutet att inget problem framkom under intervjun då barnet lekte med sina (lek)saker och samtidigt berättade. Att de andra barnen inte hade med sig leksaker påverkade inte heller studien eftersom de också berättade väl utan något problem. Jag upplevde att de flesta av barnen var nyfikna både på mobilen och bekväma med känslan att få stå i centrum. Några av barnen var mer avvaktande möjligtvis beroende på att det var en ny situation tillsammans med mig.
I min bearbetning av underlaget som jag fick fram efter transkribering blev det tydligt att några barn berättade mindre än andra. Även om jag uppmuntrade med följfrågor utvecklade inte barnen sina svar ytterligare. Jag var lyhörd för när barnen inte kände lust för att berätta mer och då bestämde jag mig för att avsluta intervjun .
6.2 Resultatdiskussion
Syftet med det här examensarbetet var att få fram mer kunskap om barns meningsskapande i förhållande till sina egna (lek)saker. I en tidigare syftesformulering fanns inte begreppet meningsskapande med men under arbetets gång har meningsskapande kommit att framstå som
centralt i mitt arbete då valde jag att utöka syftet och lägga till begreppet meningsskapande. Därefter ändrades också frågeställning som blev tydligare.
Den första frågeställning var Vilka teman kan man finna i barns narrativ om sina egna
(lek)saker? Berättarforskaren Anna Johansson (2005) beskriver själva begreppet narrativ som en berättelse som betecknar en grundläggande kunskapsform kan ställas i kontrast med
vetenskaplig kunskap. I min studie avses ”barnens narrativ” som barnens berättelser.
Det visade sig utifrån min empiri (barnens intervjuer) att leksakerna inte är bara ting med olika funktioner utan de bär alltid på en historia, att de är kulturella artefakter. Nelson & Svensson (2005) ser också på leksaker som berättelser. De menar att om leksaker kan användas för att skapa betydelser kring omvärlden så kan de också” läsas” som berättelser som är relaterade till eller förekommer i andra berättelser. De refererar till Selander som beskriver att leksaker kan vara narrativa artefakter. Det innebär, menar författarna, att de inte bara representerar det som de föreställer utan ingår som element i de mer övergripande föreställningar vi producerar om oss själva och den värld vi lever i.
Det var intressant att upptäcka och få förståelse för, inte bara att barnen använder sig av (lek)saker för att skapa mening utan också sättet på hur barnens meningsskapande blir till. Utifrån liknande drag i barns narrativ har två teman identifierats. Det första temat speglar innehållet, det vill säga ”vad” barnen skapar mening om. Det andra temat speglar sättet, det vill säga ”hur” barnen skapar mening. Ur ett vuxenperspektiv finns ibland idéer om vad som är bra eller inte bra för barn. När det handlar om (lek)saker med ett populärkulturellt tema finns det en hel diskurs som ibland reproduceras av pedagoger som går ut på att de inte är så bra för barnen. Men när jag samtalade med barnen hade jag i åtanke att lyssna på barnens berättelser om sina egna (lek)saker, det vill säga, ta barns perspektiv. Barnen fick möjlighet att berätta för mig vilken betydelse deras (lek)saker har. Med barns perspektiv som har en utgångspunkt i livsvärldsfenomenologin menar Johansson (2003) ”det, som visar sig för barnet, barnets erfarenheter, intentioner och uttryck för mening” (Johansson, 2003, s. 42).
Den andra frågeställningen var Vad skapar de mening om? Hur skapar de mening? Genom att jag lyssnade på barnens berättelser om sina (lek)saker med ett genuint intresse, fick jag förståelse utifrån empirin om att barn skapar mening om kön och identitet – att bli till som någon. När barnen beskriver sina (lek)saker genom att berätta om färg, detaljer, tema får man en bild av vad deras smak är. Barnens egen smak syns på så sätt och speglar de könsuppdelade skillnader i valet av (lek)saker. Detta i sin tur kan vara ett resultat av föräldrarnas påverkan när de vill förberedda sina barn utifrån de sociala mönstren som finns i samhället. Barnen förhåller sig samtidigt aktivt till dessa normer, det vill säga att de också väljer eller tycker om (lek)saker
som anses typiska för pojkar och flickor. Barnens betydelsefulla egna (lek)saker blir på så sätt ett redskap för skapandet av kön. I antagandet att vi görs till flickor och pojkar menar Eidevald (2011) att kön betraktas som biologiskt givet men genus som social konstruerat. Han menar vidare att genus ses som det sociala könet, det vill säga, kvinnligt och manligt. Det är genus som ger sociala konsekvenser, inte könet i sig hävdar Eidevald (2011).
Barnen skapar också mening om kunskap. Det framkom i analysen att med hjälp av samlarkort med ett populärkulturellt tema eller en poliströja har barnen skapat kulturell mening, det vill säga att de får tillgång till den gemensamma kulturen de lever i, genom att de benämner, stavar och räknar. På det sättet visar de också att de har kunskap ur ett literacy perspektiv. Med Vygotskijs sociokulturella perspektiv på fantasi är barnen kreativa när de skapar en ny erfarenhet med hjälp av en reproduktion av tidigare erfarenheter (exempelvis Paul när han kommer ihåg vad Skylanders är, han reproducerar den färdiga produkten). Barnens samlarkort är inte bara en ingång till literacy utan populärkulturen är på så sätt också en källa till barns kunskap på ett lekfullt sätt och utifrån barns intresse.
Barnen talar med känsla om sina (lek)saker och de har ett speciellt värde för dem. Barnen skapar mening med hjälp av kreativitet (fantasin) genom meningsproduktion och reproduktion. De flesta av barnen gör en koppling mellan leksaken och en tidigare händelse. Deras (lek)saker är inte bara ting utan de är kulturella artefakter, bär på en historia och utifrån ett sociokulturellt perspektiv, använder sig barnen av dessa i sitt meningsskapande.
Jag är medveten är min studie inte kan generaliseras utan det gäller bara för de två avdelningarna på de två förskolorna där studien genomfördes. Tolkningen av studien återspeglar mina erfarenheter och kunskaper så det är möjligt att någon annan skulle tolka materialet på ett annat sätt och komma fram till med ett annat resultat. Men om någon generell slutsats skulle kunna dras, så är det att barnen är skapare av mening och kunskap och att deras handlande med(lek)saker har betydelse för dem, lär dem att förstå sig själva och sin omvärld.
Referenser
Almqvist, Birgitta (1991). Barn och leksaker. Lund: Studentlitteratur
Alvehus, Johan (2013). Skriva uppsats med kvalitativ metod: En handbok. Stockholm: Liber AB
Bryman, Alan (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. (2 rev. Uppl.) Malmö: Liber
Dahlberg, Gunilla, Moss, Peter & Pence, Alan (2002). Från kvalitet till meningsskapande:
postmoderna perspektiv - exemplet förskolan. Stockholm: HLS förl.
Doverborg, Elisabet & Pramling Samuelsson, Ingrid (2000). Att förstå barns tankar: metodik
för barnintervjuer. 3., [omarb.] uppl. Stockholm: Liber
Eidevald, Christian (2011). "Anna bråkar!": att göra jämställdhet i förskolan. 1. uppl. Stockholm: Liber
Eliasson, Annika (2006). Kvantitativ metod från början. Lund: Studentlitteratur
Fast, Carina (2007). Sju barn lär sig läsa och skriva: familjeliv och populärkultur i möte med
förskola och skola. Diss. Uppsala : Uppsala universitet, 2007
Fast, Carina (2011). Att läsa och skriva i förskolan. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur
Hartman, Sven G. (2003). Skrivhandledning för examensarbeten och rapporter.1. utg. Stockholm; Natur och Kultur
Hwang, Philip & Nilsson, Björn (2011). Utvecklingspsykologi. 3., rev. utg. Stockholm: Natur och kultur
Johansson, Anna (2005). Narrativ teori och metod. Lund: Studentlitteratur
Johansson, Eva (2003). Att närma sig barns perspektiv. Pedagogisk Forskning i Sverige, 8 (1-2), s. 42-57
Läroplan för förskolan Lpfö 98. 2., rev. uppl. (2011). Stockholm: Skolverket
Nelson, Anders (2002). ”Könsskillnader i barns leksakspreferenser och leksaksinnehav: hur ser de ut och hur uppkommer de?”, s. 1-73, i Det massiva barnrummet. Lund: Univ
Nelson, Anders & Nilsson, Mattias (2002a). ”Perspektiv, klassificering och analyser av barns leksaksinnehav”, s. 9 – 170, i Det massiva barnrummet. Lund: Univ
Nelson, Anders & Nilsson, Mattias (2002b). ”Avslutande kommentarer”, s. 1 - 9, i Det massiva
Nelson, Anders & Svensson, Krister (2005). Barn och leksaker i lek och lärande. 1. uppl. Stockholm: Liber
Nilsson, Mattias (2002). ”Leksaker i förskolan. En studie kring leksaker, lek och lärande”, s. 1 – 56, i Det massiva barnrummet. Lund: Univ
Patel, Runa & Davidson, Bo (2011). Forskningsmetodikens grunder: Att planera, genomföra
och rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur
Rinaldi, Carlina (2004). In dialogue with Reggio Emilia: listening, researching and learning. London: Routledge Falmer
Saar, Tomas & Löfdahl, Annica (2014). ”Om perspektiv på barn, barndom, förskola”, s.22 – 31, i Förskollärarens metod och vetenskapsteori. Löfdahl, Annica, Hjalmarsson, Maria, Franzén, Karin (red.). Stockholm: Liber
Sparrman, Anna (2006). Barns visuella kulturer: skolplanscher och idolbilder. Lund: Studentlitteratur
Strandberg, Leif (2006). Vygotskij i praktiken: bland plugghästar och fusklappar. Stockholm: Norstedts akademiska förlag
Säljö, Roger (2010). ”Den lärande människan – teoretiska traditioner”, s. 137 – 195, i Lärande,
skola, bildning: [grundbok för lärare]. Ulf P. Lundgren, Roger Säljö, Caroline Liberg (red) 1.
utg. Stockholm: Natur & kultur
Vygotskij, Lev Semenovič (1995). Fantasi och kreativitet i barndomen. Göteborg: Daidalos
Elektroniska referenser
Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet
BILAGA 1
Hej!
Jag läser nu termin 6 på förskollärarutbildning och jag ska skriva mitt examensarbete. Det heter Barns berättelser kring sina egna (lek)saker. Syftet är att undersöka barns meningsskapande i förhållande till sina egna (lek)saker utifrån deras berättelser. Jag behöver därför samla in information till undersökningen genom att utföra inspelade intervjuer med barnen och ställa de öppna frågorna: ”Kan du berätta för mig om en sak som du har hemma och som du tycker mycket om?”, ”Var fick du den ifrån?” med följdfrågan ”Har du annan sak som du tycker mycket om och vill berätta om?”.
Alla uppgifter som jag kommer att samla in - om barn, verksamhet - kommer att behandlas konfidentiellt. Detta innebär att vare sig namnet på förskolan eller barnens namn kommer att framgå i min studie. Allt samlat in material kommer endast att användas för mitt forskningsarbete. Jag kommer också att berätta för barnen om vad jag planerar att göra och de får själva bestämma om de vill delta eller inte på intervjuer.
För att få så mycket information som möjligt för min studie, är jag tacksam om jag får tillåtelse att utföra intervjuer med era barn.
Ni är välkomna att kontakta mig på e-post, om ni undrar över något. Min e-postadress är: dianapm@XXXXXXXX
JAG TILLÅTER ATT MITT BARN DELTAR PÅ UNDERSÖKNINGEN: JAG TILLÅTER INTE ATT MITT BARN DELTAR PÅ UNDERSÖKNINGEN:
Tack på förhand
Med vänliga hälsningar Diana Parker Macarie, Lärarstudent MAH