Meningsskapande genom kreativitet

I mina intervjuer om barns egna (lek)saker har det framkommit att de flesta av barnen gör en koppling mellan (lek)saken och en tidigare händelse. Barnen gör alltså en tillbakablick till ett gammalt minne som framkallas av (lek)saken. Ur den ursprungliga berättelsen bygger barnen vidare på flera nya berättelser.

Barnen talar med inlevelse om sina leksaker och de berättar gärna om vem som gav dem leksakerna (pappa och mamma men också morfar och mormor, storasyster eller storebror).

Paul hade med sig några leksaker från facket som han vill berätta om:

Gå. Gå. (Han säger till sin bil och kör den på bordet). Vet du? Jag fick bilen den av morfar och mormor. De bor i skogen långt bort, där är tåget, över tåget och då, och då får jag en sådan här. […]

Min pappas bil, hans bil är grå och då hände då körde till morfar och mormor och den kör jag!.

(Visar och kör bilen på bordet). (Paul, 4 år)

Paul har med sig en liten grå bil som lockar honom till en handling och han kör med den på bordet och säger ”Gå. Gå”. Bilen inte är bara ett ting, utan gör något med Paul och väcker hans intresse, bilen lockar fram leken och blir en partner i lek då bilen och Paul leker tillsammans.

Vad mer lockar fram Pauls lek med bilen? Han säger att han fick bilen av morfar och mormor och sedan gör han en tillbakablick i tiden för att beskriva vägen till morfar och mormor. Det är bilen som Paul berättar om med känsla och som väcker hos Paul ett gammalt minne. Sedan går Paul tillbaka i nuet och jämför bilen med sin pappas bil.

Jag har coola strumpor ”skelett strumpor”. Jag har gått en gång med mormor

och L. på ett slott som var inget spöke, de var döda inne i fällan. Vet du,

skelett kan man inte klappa för att man kan döda dem. […]

(Ludwig, 4 år)

Ludwig skapar mening genom att tala med känsla om sina coola strumpor ”skelettstrumpor” och han kopplar plötsligt strumporna till besöket på slottet (ett gammalt minne). Utifrån tillbakablicken, börjar Ludwig sin berättelse, med hjälp av fantasin, om besöket på slottet, att det inte fanns något spöke utan de var inne i fällan. Han berättar vidare med engagemang och inlevelse, att skelett kan man inte klappa, för att man kan döda dem.

Ur ett sociokulturellt perspektiv skapar Paul mening genom en handling (leken med bilen) som vidare leder till tänkandet (inre) (Vygotskij, 1995). Paul använder sig av sin kreativitet och skapar en ny erfarenhet (berättelsen om leksaken) men samtidigt tar han hjälp av tidigare erfarenheter (där han berättar om vägen till morfar och mormor) som väcks till liv i samband med känslor. Det handlar om kreativitet som sambandet mellan fantasi och verklighet där samband mellan den färdiga fantasiprodukten och en komplex händelse i verkligheten. En sådan form av samband blir möjligt tack vare en sekundär eller ”lånad” erfarenhet (Vygotskij, 1995) som i detta fall är tidigare resan till morfar och mormor.

Ludwigs exempel ser jag också utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Ludwig berättar i början om sina ”skelettstrumpor” som vidare väcker till liv ett gammalt minne som är besöket på slottet. Med hjälp av fantasi skapar Ludwig en ny berättelse om spöke och skelett. Det handlar om, som i Pauls tolkning, om kreativitet som sambandet mellan fantasi och verklighet där samband mellan den färdiga fantasiprodukten och en komplex händelse i verkligheten.

Både Pauls och Ludwigs (lek)saker är inte bara ting utan de bär på en berättelse som barnen uttrycker. Nelson & Svensson (2005) ser också leksaker som berättelser. De menar att om leksaker kan användas för att skapa betydelser kring omvärlden så kan de också” läsas” som berättelser som är relaterade till eller förekommer i andra berättelser. De refererar till Selander som beskriver att leksaker kan vara narrativa artefakter. Det innebär, menar författarna, att de inte bara representerar det som de föreställer utan ingår som element i de mer övergripande föreställningar vi producerar om oss själva och den värld vi lever i.

I Pauls exempel, när han leker med sin bil, blir han påverkad av (lek)saken och detta tolkade jag genom att bilen lockar honom till en handling, till lek. Det innebär att bilen både

påverkar (har en effekt) och har en funktion. Nelson & Nilsson (2002) menar att det vanligaste perspektivet som de identifierat i den tidigare forskningen är att leksakerna kan påverka och ha effekter på barn. Leksakens påverkan kan leda till att barnet lär sig, roas, utvecklas eller rehabiliteras. Leksakerna får effekter på barn genom att barn handhar dessa och att handhavande är synonymt med lek.

Som en slutsats i min tolkning, med ett sociokulturellt perspektiv, är att barns egna (lek)saker inte bara är vanliga ting (har funktioner) utan de är kulturella artefakter (de har en berättelse med sig, har en betydelse) som barnen använder sig av för att få förståelse för sig själva och världen. Strandberg (2006) menar att, enligt Vygotskij, psykologiska processer, som tänkande, uppstår i hjärnan och att de växer fram i barnets aktiva och ömsesidiga interaktion med den givna kulturen med hjälp av artefakter. Strandberg (2006) påpekar att den interaktionen kallas av Vygotskij, kulturellt medierad aktivitet. Mediering betyder att det finns något mellan individen och miljön. Individen uppfattar inte världen rakt av utan nyttjar verktyg och tecken som bär på historisk erfarenhet.

Barns meningsskapande sker också med hjälp av kreativitet där barnen skapar en ny erfarenhet (barnens berättelser om (lek)saken) med hjälp av deras tidigare ”lånade” erfarenheter (gamla minnen) som väcks till liv av känsloladdade (lek)saker. Vygotskij (1995) beskriver kreativitet som en mänsklig aktivitet som skapar någonting nytt. Detta kan gälla ett ting i den yttre världen eller en konstruktion av intellekt som existerar och ger sig till känna i människans inre. Om vi betraktar en människans beteende och handlingar kan vi lätt se att man kan upptäcka två grundläggande typer av handlingar. Den ena kan man kalla reproduktiv och den är intimt förknippad med vårt minne. Detta innebär att människan upprepar tidigare erfarenheter eller framkallar spår av tidigare intryck.

Det visade sig också i empirin att barns ursprungliga berättelse om sina egna (lek)saker inte alltid är linjära utan förändras och leder till nya berättelser. Barnen befinner sig i en ny erfarenhet och de associerar blixtsnabbt och tar hjälp av en tidigare erfarenhet. Barnen skapar alltså samband och förbindelser mellan (lek)saken och sina erfarenheter som i sin tur stimulerar vidare deras fantasi.

Barnens meningsskapande kan ses som ett rhizomatiskt nätverk, det vill säga jämföras med metaforen rhizom (rotsystem) som förändras och breder sig i olika riktningar. Rinaldi (2004) menar att i ett rhizom finns det ingen hierarki mellan rot, stam och grenar. Det är olikt en trappa, där du måste klättra steg efter steg och som liknar ”trädet” som metafor för kunskap.