Jag kommer att diskutera kulturämnet utifrån alla tre perspektiv som Thavenius nämner. Dessa är kultur och skola, kultur och lärande samt kultur i skola. Perspektiven syftar på skolans egen kultur och skolans samhällsuppdrag, hur lärandet ser ut i skolan samt om konst och praktiskt estetiskt arbete tillför lärandet någonting.
Man kan se att både lärare och kulturarbetare har ett antropologiskt synsätt på begreppet kultur, det vill säga att kultur är någonting som människan skapar och upplever. Skillnaden är att lärarna utgår från en mera materiell kultursyn när man försöker beskriva begreppet, det vill säga att man pratar om att skapa med hjälp av de estetiska uttrycken, bland annat dans, drama, musik och bild. Kulturarbetarna utgår mera från andlig kultur, det vill säga att man pratar om de föreställningar och idéer man har om varför man skapar inom de estetiska uttrycken, exempelvis lusten, vidga perspektiv, bryta normer.
Jag tycker att denna skillnad kan skapa spännande möten i samverkan mellan lärare och kulturarbetare. Det kan generera en mer djupgående diskussion inom didaktikens hur, vad och varför där kulturarbetarnas varförperspektiv kan öppna upp för den radikala estetiken i skolan. Det är lätt som lärare att bara nöja sig med att hänvisa till läroplanen och kursplanernas mål när man ska legitimera det man gör med eleverna, det vill säga förklara varför man gör det man gör. Om man däremot väljer att reflektera med kulturarbetaren över dennes
varförperspektiv samt hittar tid för det kanske lärprocessen med eleverna tar nya vägar.
Vad syftar då den radikala estetiken till? Den syftar till att eleverna får ta in sin egen kultur i lärandet, i alla skolans ämnen, och därmed vara delaktiga i att skapa en mening med det man gör. Det handlar om att eleverna ska få frihet att använda sin kreativitet att yttra sig på sitt eget sätt genom estetikens uttrycksformer eller på något annat sätt men också reflektera över sitt eget och andras agerande genom dessa estetiska uttryckssätt.
När jag betonar att lärare och kulturarbetare kan hitta nya möjligheter för lärandet genom att tillsammans reflektera över varförperspektivet kan man fråga sig om man inte tar ifrån eleverna möjligheten att skapa mening? Ja, på ett sätt kan man göra det om man utgår från att det är läraren som hela tiden toppstyr lärandet och förklarar för eleverna varför det man gör är
meningsfullt för dem. Men det är inte det jag menar eller är ute efter. Det jag menar är att det är viktigt som lärare att själv förstå varför man väljer att göra det man gör med eleverna, detta för att bli medveten om sina egna förväntningar och intentioner i lärprocessen med eleverna så att man kan ta ansvar för det man gör.
En annan sak som jag vill påpeka är att man som lärare inte kan bortse från läroplanen eller kursplanerna. De är några av lärarens styrdokument som utgör det uppdrag man som lärare har ansvar att följa. Dessutom är en av målsättningarna med Skapande skola att detta ska bidra till ökad måluppfyllelse. Det jag menar när jag tar upp detta i min diskussion är att ett reflekterande över varförperspektivet kan ge perspektiv på skolans träningslogik och pragmatiska kunskapssyn, det vill säga en kunskapssyn som är nyttobetonad och resultatinriktad. Med träningslogik syftar jag till det Saar skriver om sorterande och kategoriserande av faktakunskap, fokus på skriftliga redovisningar av faktakunskaper, förutbestämd och regelstyrd moraluppfattning, lärarledda procedurer samt uteslutande av kreativa handlingar.
Som jag nämnde inledningsvis i diskussionen skulle jag diskutera kulturämnet utifrån de tre olika perspektiven kultur och skola, kultur och lärande samt kultur i skola. Utifrån det jag diskuterar ovan tycker jag att dessa perspektiv kompletterar varandra till en helhet. Denna helhetsbild är att skolan har sitt samhällsuppdrag med regelstyrda målsättningar för vilken kunskap som ska läras. Dessa mål påverkar i sin tur lärandet och den kultur som skapas på skolan. Frågan är hur man som lärare vill förhålla sig till sitt uppdrag samt om och hur man vill att konsten och estetiska uttrycksformer ska få påverka lärandet och kunskapen som ska läras.
I Lpo94 och Lpfö98 framgår det att de intellektuella, praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna ska uppmärksammas. I Lpo94 står det även att eleven ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer såsom språk, dans, drama, musik och bild. Men det framgår inte att de estetiska uttrycksformerna och konsten ska få påverka kunskapen och lärprocessen eller med andra ord påverka hur lärandet sker. Jag menar inte att det nödvändigtvis behöver stå det i läroplanen. Jag menar bara att man kanske inte tänker i det perspektivet när man läser läroplanerna.
I och med detta kanske det inte är så konstigt att det blir en modest estetik i skolan där man använder de estetiska uttrycksformerna som avbrott i den verksamhet som uppfyller
kursplanernas mål för att uppfylla kraven i läroplanerna. Det kanske inte heller är så konstigt att det blir en svag estetik i skolan där man använder estetiska uttrycksmedel för att engagera eleverna men kunskapsinnehållet förblir oreflekterat.
Även om detta enligt forskningen verkar vara ganska vanligt i många skolor så vill jag inte ge någon dyster bild av skolan och lärare som yrkeskategori. Jag är säker på att det finns skolor och förskolor där man jobbar med estetiska uttrycksmedel och konst som påverkar lärandet till att bli ett aktivt kunskapssökande och meningsskapande, där eleven får uppleva kontraster och spänning, att kunskapen kan ha en mångtydighet och föränderlighet. Dessutom måste man ta i beaktande att kulturarbetare inte har något ansvar för att eleverna ska uppnå de mål som skolan har.
Estetik
Även om alla intervjuade upplevde att det var svårt att prata om kultur var det ännu svårare att prata om estetik. Det var flera av de intervjuade som undrade vad de skulle hitta för betydelse i ordet om de slog upp det i en ordbok. Trots det vågade de flesta utforska sin uppfattning av begreppet och när jag sedan samanställde svaren var det spännande att se hur likartad syn de flesta lärare och kulturarbetare hade. Exempelvis handlade det om smaken, någonting tilltalande, fint, vackert. Jag tolkar det som att 1800-talets influenser om det sköna i konsten fortfarande lever kvar i 2000-talet, även om ingen av de intervjuade nämnde detta historiska perspektiv.
Även om lärarnas och kulturarbetarnas synsätt utifrån detta perspektiv kan se liknande ut så är det ändå skillnad. Hos lärarna utgår man bland annat från en slags marknadsestetik som handlar om att förstå marknadens användning av estetiken som design och formgivning för att locka konsumenter att köpa deras varor. Ett annat perspektiv hos lärarna är att lära sig
utveckla sinnet för det vackra som kan härledas till den diskurs som handlar om estetiskt lärande som fostran till den goda kulturen.
Kulturarbetarna utgår från estetikens roll i skapandet av kulturen där man pratar om att estetiken inför en ordning, begreppsvärld, värdering, sortering och struktur till kulturen. Min
tolkning är att detta perspektiv uppkommer då man själv arbetar konstnärligt med estetiska uttryck. Vad innebär det då att jobba konstnärligt? Jag hänvisar till det Aulin-Gråhamn och Thavenius pekar på att ställa frågor och utmana. Det verkar som att kulturarbetaren har en förståelse av att det inte bara handlar om ett fritt skapande för att uttrycka inre upplevelser utan att man också behöver ordningen, begreppsvärlden, värderingen, sorteringen och strukturen för att utveckla sin uppmärksamhet och skicklighet i det estetiska uttrycksmedel man har valt att använda. Jag tolkar denna förståelse som att det inte går att separera inre upplevelser av lust, som gestaltas i form av känslor, med intellektet. Båda delarna behövs för att arbeta med de estetiska uttrycksmedlen.
Frågan är vad dessa olika synsätt kan få för konsekvenser i ett eventuellt samarbete? Ur en didaktisk synvinkel pratar lärarna om vad som kan läras av estetik jämfört med
kulturarbetarna som pratar om hur estetik kan användas i lärandet. Det blir två helt olika utgångspunkter när man ska prata om lärandet. Ett exempel kan vara att läraren vill att eleverna ska få en förståelse för marknadsestetiken och hur den bland annat kan påverka ens självbild för att locka till konsumtion. Vad har då detta med kulturarbetaren att göra? Är det inte bättre som lärare att ta in någon som jobbar inom reklambranschen som formgivare som får berätta och visa hur man tänker när man lockar kunder med reklamen? Ja, kanske men kan eleven få en bättre förståelse för vad formgivaren pratar om, om eleven har fått förkovra sig i de estetiska uttrycksmedlen med hjälp av olika kulturarbetare som har utvecklat sin förmåga att värdera, sortera och strukturera i sin speciella genre av estetiska uttrycksmedel?
Jag vet inte och jag har inte läst om någon forskning inom detta men om jag ska spekulera kanske eleven förstår formgivaren bättre, när denne pratar om hur man exempelvis
komponerar reklambilder i syfte att locka kunder, om eleven själv tillsammans med
kulturarbetarens kompetens har fått utforska komponering av bilder och färger. Däremot tror jag det krävs mer än att bara utforska själva hantverket. Jag tror det krävs att eleverna också får jobba i estetiska läroprocesser som förutsätter att eleven måste bearbeta och utveckla sina tankar, föreställningar och handlingar som eleven själv har fått och som elevgruppen har fått genom sina förvärvda kunskaper, upplevelser och erfarenheter.
Varför tror jag då att den estetiska läroprocessen behövs? Ja, Eisner har en poäng i det han skriver när han nämner att lärandet är en process att skapa sig själv, att expandera
sitt liv bland annat genom konstnärliga uttrycksmedel så kanske eleven också förstår
marknadsestetikens manipulerande mycket bättre. Men som sagt har jag ingen forskning som stöder mitt resonemang.
Däremot så tycker jag att lärarens perspektiv på vad som kan läras av estetiken och kulturarbetarnas perspektiv på hur estetiken kan användas i lärandet kan skapa goda förutsättningar för elevens lärande. Kulturarbetarnas perspektiv att bland annat värdera, sortera och strukturera hjälper eleven att förstå hantverket men gör också skapandet till en estetisk läroprocess. Lärarens perspektiv ger en mer långsiktig riktning i den estetiska läroprocessen.
Jag vill också lyfta fram att det inte alls är säkert att det blir en estetisk läroprocess bara för att kulturarbetaren har detta perspektiv. Jag tror att läraren måste vara införstådd med vad en estetisk läroprocess kan vara för att kunna använda kulturarbetarens perspektiv till att skapa en estetisk läroprocess med eleverna.
Kunskap som lärare och kulturarbetare tycker att elever/barn/unga ska få
av kultur och estetik
Enligt min tolkning har både lärarna och kulturarbetarna en personlighetsutvecklande syn på den kunskap de tycker att elever/barn/unga ska få av kultur och estetik. Denna syn grundar sig bland annat på att eleven ska utveckla sitt självförtroende och sin självkänsla. Att koppla detta synsätt till Lpo94 och Lpfö98 är inga problem då läroplanerna är så pass öppna för tolkningar. Däremot kan det bli svårt att koppla kultur och estetik till kursplanerna då det i första hand handlar om kunskap inom ämnet snarare än elevens självförtroende och självkänsla.
I detta personlighetsutvecklande synsätt kanske det inte är så konstigt att det blir svårt för läraren att förstå att man kan och hur man kan använda de estetiska uttrycksmedlen som en möjlighet att utforska, vrida, vända, reflektera och tolka kunskapen som kursplanernas mål siktar mot.
Min tolkning är att det personlighetsutvecklande synsättet skapar diskurser som handlar om människosyn kopplat till de estetiska uttrycksmedlen. Detta är viktigt i sig men jag tror det också är viktigt att samtala om kunskapssyn och lärande kopplat till kultur och estetik för att
utveckla förståelsen för bland annat estetiska läroprocesser och hur man kan använda de estetiska uttrycksmedlen i skolans övriga lärprocesser. Visst kan man prata om kunskap kopplat till personlighetsutveckling men om samtalet fastnar inom denna ram så kommer de estetiska uttrycksmedlen, estetiska läroprocesser, konstens metoder etc. att fortsätta vara ovanliga eller speciella inslag i skolans lärandesituationer som är kopplat till kursplanerna.
Det fanns antydningar hos både lärare och kulturarbetare om kunskap kopplat till estetiska uttrycksmedel där lärarna utgick från att befästa kunskapen i skolans ämnen genom att använda olika sinnen när eleverna tränar in kunskapen. Kulturarbetarna utgick från kunskap i de estetiska uttrycksmedlen, exempelvis musik, dans, måleri etc. Även om synsätten skiljer sig kan jag inte se att dessa synsätt kombinerat kan leda till estetiska läroprocesser med eleverna, detta för att kunskapssynen inte innefattar ett reflekterande som ger nya perspektiv för den kunskap som utforskas.
Enligt min erfarenhet så hjälper det att ha kunskap i de estetiska uttrycksmedlen när man ska utforska annan kunskap genom de estetiska uttrycksmedlen exempelvis om man har fått pröva på grunderna i gestaltande dans blir det lättare att vara kreativ då man kombinerar dansen och den kunskap man vill utforska eller gestalta. Men för att det ska bli en estetisk lärprocess kräver det som sagt att eleven under lärprocessen vidgar sitt perspektiv på kunskapen istället för att bara träna in den som en slags fakta eller färdighetsträning som eleven sedan kan återge utan att veta varför och utan att veta hur kunskapen kan användas i olika sammanhang.
Innan jag sammanfattar min diskussion vill jag påpeka att det inte är någonting fel med att träna in faktakunskap eller färdighetsträna annan kunskap. Jag vill bara lyfta fram variation i det pragmatiska lärandet som jag upplever dominerar skolan idag. Dessutom har de estetiska uttrycksmedlen ett värde i sig självt och behöver inte alltid kopplas till annan kunskap.
Sammanfattning
När lärarna och kulturarbetarna pratar om kultur skiljer sig varförperspektivet ur en didaktisk synvinkel. Kulturarbetarnas varförperspektiv kan ge lärandet en vinkel till den radikala estetiken och den starka estetiken då de pratar om bland annat att vidga perspektiv och bryta normer. Utifrån estetiken kan lärarens långsiktiga nyttoperspektiv på estetikens
man kan nå dit, detta genom att eleven får utveckla sin förmåga att bland annat värdera, sortera och strukturera i och genom de estetiska uttrycksmedlen.
När lärarna och kulturarbetarna pratar om den kunskap som elever/barn/unga ska få av kultur och estetik är det kopplat till hur man ser på människan och dess personlighetsutveckling. Jag anser att detta synsätt behöver breddas till kursplanernas kunskapsmål för att kultur och estetik ska kunna bli en del i skolans övriga lärprocesser. Inte bara för att träna in faktakunskaper utan för att lärandet ska kunna bli estetiska läroprocesser som kräver att eleven reflekterar över kunskapen.