Kvale (1997) menar att det inte bara är metoden som ska ifrågasättas utan också
forskarens roll som ifrågasättare. Kvale (1997) betonar hur dessa aspekter är något som ska beaktas genom studiens alla delar. Att den syn på barn som pedagogerna har kan sättas i samband med tillgång till specialpedagog kan inte säkerställas men kan heller inte uteslutas. Men utifrån mitt sätt att tolka intervjuerna och med den teori och tidigare forskning som detta arbete omfattar gör jag denna tolkning. Att denna forskning innebär en förenkling av verkligenheten är viktigt att beakta och förhålla sig till. I
hermeneutiska metoden är tolkningarna är centrala. Att tala om den riktiga tolkningen eller sanningen är varken relevant eller fruktbart menar Kvale (2009). Pedagogers beskrivningar kan tolkas olika med tanke på det perspektiv tolkaren har. Kvale (1997) menar att verkligheten kan tolkas utifrån flera olika aspekter. Tolkningen är subjektiv och anges alltid utifrån en viss förståelse och aspekt (Ödman, 2005). Att jag själv arbetar som förskollärare påverkar sannolikt tolkningarna. Det är därmed upp till läsaren att avgöra hur logiska och relevanta tolkningarna är. Urval kan inte ses som representativa för alla verksamheter men kan däremot ge en uppfattning och
uppmärksamma ett fenomen (Kvale, 1997). Studiens urval kan ifrågasättas utifrån att kontakten med pedagogerna i vissa fall är genom specialpedagogen. Pedagogerna befinner sig i ett visst beroende mot specialpedagogen. Likaså kan inte urvalet heller betecknas som slumpvis av samma anledning. Att antalet intervjuer är lågt gör att det inte går att göra några generaliseringar eller undersöka hypoteser om skillnader mellan grupper. I Stukát (2005) beskrivs hur urval samt undersökningens omfattning kan påverka generaliserbarheten. Men detta är inte heller studiens intention.
Under transkriptionen såg jag hur de skrivna orden föll sig annorlunda från de talade som blev gestaltade med ansiktsuttryck och tonfall. Ett annat exempel är när
problematiskt vid tolkningen då det kunde vara svårt att tyda vad informanten försökte säga. Det tydde förmodligen på att informanten funderade över sina formuleringar och sen ändrade sig.
För att svara mot studiens syfte var det pedagoger som hade tillgång till specialpedagog inom verksamheten samt pedagoger som använder sig utav kommunens centrala
resursteam. Det som sedan visade sig var att de två verksamheter som inte har tillgång till specialpedagog främst inte använde sig av resursteamet utan istället det
barnhälsovårdsteamet. Den andra verksamheten hade använt sig av lite olika lösningar vid vart tillfälle, psykolog i första hand men även barnhälsovårdsteam. Det innebär att jag egentligen inte har fått någon insyn i pedagogers arbete i förhållande till
resursteamet. Men att pedagogerna i denna studie inte använder teamet är det jag utgår ifrån i arbetet.
Jag försökte skapa en förtroendefull miljö. Något som Kvale (1997) beskriver som att ”ge ram åt intervjuerna” och innebär att respondenten upplever att det går för sig att tala fritt. Jag berättade lite kort om vem jag är och syftet med undersökningen. I vissa fall bl ev jag erbjuden att få se på förskolan vilket förutom var intressant gav mig möjlighet att växla några ord och skapa en viss kontakt och förtroende som jag upplevde det. Begreppet barn i behov av särskilt stöd ledde några pedagoger in på stora och speciella behov. Hade jag använt begreppet barn i svårigheter hade utfallet och formuleringarna kanske sett annorlunda ut. Jag är också något kritisk till min insats som intervjuare. Jag skulle med den erfarenhet jag nu har valt att utmana pedagogerna mer för att få fram mer djup och nyanser.
Resultatdiskussion
Mycket överraskande var att man i så liten utsträckning använde sig av det centrala resursteamet. Att man inte använder teamet kan bara sträcka sig till spekulationer. En anledning kan möjligtvis vara att man anser att barnets behov ska, som någon pedagog uttryckte sig, vara i stora behov. Som t.ex. barn med diagnos.
En annan anledning kan vara praktiska skäl då man behöver ringa och boka tid. Eller beror det på att man har sitt egna barnhälsovårdsteam och psykolog mer tillgängligt.
Kontakten med barnhälsovårdsteamet är viktig. Att få perspektiv från annan expertis är ett betydelsefullt bidrag. Detta nätverks betydelse ska inte på något sätt underskattas. Snabba insatser till familjer som befinner sig i utsatta situationer och kännedom om barnets förhållande är viktig information. Den bakgrund som barnet har eller situation som det befinner sig i kan ge pedagoger en förståelse för barnet. Men frågan är hur man kan tillgodogöra sig detta utan att få diskutera vad detta innebär i den pedagogiska verksamheten. I en artikel i Pedagogiska magasinet (2009) förespråkar Ahlberg att när olika teorier möts kan de berika varandra, men att kritik är befogad när någon teori ensam får utgöra förklaringsbakgrund eller får ett tolkningsföreträde.
Hjörne och Säljö (2008) tar upp hur pedagogerna är osynligjorda i elevvårdssamtal och att psykolog, rektor och skolsköterska var de som dominerade riktningen på dessa samtal. Lutz (2011) tar upp behovet att göra pedagogens röst hörd. Något som också påvisades i denna studie då den pedagogiska diskussionen lämnades till pedagogen och laget själva.
Pramling, Sheridan och Johansson (2009) tar upp olika kriterier där förutsättningar för barns lärande utmärker förskolans kvalitet. Ett av dessa kriterier är pedagogers
kompetens som en viktig faktor och förutsättning för hög kvalitet. Författarna menar att i en verksamhet där pedagoger inte får möjlighet att utveckla sitt kunnande kan
irrationella lösningar och uppgivenhet rikta sig mot förenklade lösningar där barn eller ledning ses som orsaken. Pedagogerna med specialpedagogsikt stöd i verksamheten uttalade tydligt att det var betydelsefullt för deras arbete att få möjlighet att utveckla sin
pedagogiska roll. Den pedagogiska verksamheten gestaltades som ett gummiband där man tänjde för att alla skulle kunna inrymmas. Även om pedagogerna såg svårigheterna som en brist hos barnet vände man problemet till ett pedagogiskt dilemma som skulle lösas. På så vis blev utrymmet för olikheter också större. Med andra ord finns anledning att pedagoger får tid och möjlighet att diskutera pedagogiskt förhållningsätt och invanda strukturer. När pedagogen blir medveten vad det innebär för barnet kan förändringar i den pedagogiska verksamheten och i pedagogers förhållningsätt ske (Bladini, 2005). I Pallas (2011) forskning visar sig att pedagogers uppfattning av ett normalbarn lever kvar. Barn i behov av stöd urskiljs utifrån denna föreställning. Emilsson (2008) tar i sin forskning upp fostran och vilka värden som kommuniceras. I bakgrunden finns
pedagogers uppfattningar om det som Emilsson kallar det önskvärda barnet. Det sågs ett behov att utveckla kunskaperna kring pedagogisk kartläggning.
Sandberg (2009) beskriver att det är sällan som pedagogerna ansåg kartläggning som nödvändig för att tillgodose barnets behov. Sandberg (2009) menar vidare att om pedagogerna ska förstå sina handlingar krävs det att dessa analyseras och granskas. Ett verktyg för att kommunicera barns svårigheter i relation till miljön är den pedagogiska kartläggningen. Den mera utförliga beskrivningen kan fungera som underlag för en pedagogisk utredning av den pedagogiska verksamheten. Här kan specialpedagogen bidra med sin kunskap. Det är hög tid att lämna generaliseringar bakom sig eftersom dessa inte är konstruktiva utan bara benämner barnet utifrån sina brister och avsaknad av förmåga. Något som kan tänkas ha bidragit till bibehållandet av bristperspektiv kan vara det förhållande där förskolan fått tydligare riktlinjer mot
utveckling och lärande och i spåren av detta olika bedömningsdokument där barnets prestationer kommer i fokus (Vallberg Roth, 2009) På så vis kan det skollika tänket ha påverkat förskolan. I vissa kommuner finns riktlinjer kring till exempel individuella utvecklingsplaner som pedagoger ska förhålla sig till.
Skolan har ett dilemma att vara ”en skola för alla” samtidigt som att alla ska nå samma mål vid samma tidpunkt (Persson 2008). Denna problematik ska inte behöva yttra sig i förskolan. I förskolan har inte individuella mål en framträdande plats. Lek, socialisation
och utveckling av gemenskapen betonas (LpFö 987 2010; Nilholm 2012). Utav denna anledning hade jag förväntat mig att det demokratiska uppdraget och deltagandet hade kommunicerats i en större omfattning.