När pedagogerna upplevde att de kört fast vände de sig för hjälp och stöd i detta arbete. I grupp 1 lyftes frågor vidare till psykolog eller barnhälsovårdsteam. Sällan
förekommande till den centrala elevhälsan vilket är något överraskande. I grupp 2 lyftes frågan till specialpedagogen.
Handledning
Pedagogerna i grupp 1 och 2 uttalade och menade att handledning och konsultation var något som berikade pedagogens möjligheter att bemöta barnet . Bekräftelse, bollplank benämndes återkommande både i grupp 1 och 2, samt tillfälle för gemensam reflektion. Något som bägge grupper uttryckte efter att ha varit i kontakt med psykolog,
barnhälsovårdsteam eller med specialpedagogen var hur man efter att ha ”bollat” kom fram till att man var på rätt väg.
I grupp 1 formulerades den betydelse det innebar att få ta del av andra kompetenser som psykolog eller barnhälsovårdsteamet i mötet med barnet. Psykologen träffade
pedagogerna utifrån ett specifikt barn. Barnhälsovårdsteamet har så kallade öppna tider där pedagogerna infinner sig efter behov. Pedagogerna vände sig till det egna
barnhälsovårdsteamet i ärendet av specifika barn. Att teamet består av personer med olika kompetenser sågs som betydelsefullt. Med olika perspektiv kunde pedagogerna diskutera och utifrån detta gemensamt komma fram till hur man kunde hjälpa och stötta barnet. De olika professionerna som finns i teamet ska var och en bidra med sina kunskaper (Hjörne & Säljö 2007). Här kunde man prata om barnet, menade
pedagogerna, tillsammans med sköterska, pedagog och ledning. I de fall föräldrar inte hade gett sitt godkännande gällde sekretess. Pedagogerna uttryckte också att det ibland var svårt att få tider som passade och att det inte alltid var lätt att gå ifrån verksamheten.
om jag har ett barn som är utåtagerande till exempel så kan jag få tips och exempel på hur jag kan göra med det här barnet för att kunna hjälpa det, och hur jag kan
hjälpa föräldrarna..ibland så händer det att bvc också känner till barnet och då kan vi göra koppling där. (A1)
Här möts olika professioner. Intressant är att pedagogen tar upp hjälpa föräldern. Liksom hur samtalet går från att handla om barnet till att hjälpa föräldrarna. Pedagogen nämner också koppling, vilket kan tänkas handla om att göra en social insats. Det pedagogen gav som exempel på att man samtalade om var barnets beteende och där man hittade sätt för att hjälpa på något sätt. Något som påvisas i Hjörne och Säljö (2008) forskning är att barnets perspektiv förs fram i låg utsträckning och det är framförallt barnet man talar om. Det man kan fundera över är, hur och med vem pedagogen diskuterar pedagogiska tillvägagångssätt.
ja oftast så är det barns beteende eller problem med barnet..för att hitta sätt att hjälpa.(A1)
I grupp 1 hade en pedagog fått konsultation av psykolog. Psykologen sågs som ett viktigt bidrag utifrån sitt kunskapsområde. Men möjligheten att sitta ner vid dessa tillfällen och diskutera hela arbetslaget tillskrevs av pedagogen vara av minst lika stor vikt. Att få reflektera tillsammans, var och en efter sitt perspektiv tillsammans med någon som kommer ”utifrån” sågs betydelsefullt. Resonemanget att psykologen sågs som mer kompetent inom sitt område uttrycktes. Som det kunde tolkas var psykologen inte bara mer kompetent inom sitt område utan tillskrevs överhuvudtaget en
verksamheten, kan med denna uppfattning hamna i skymundan. Hjörne och Säljös (2008) forskning visar att pedagogen är osynligjord i elevvårdssamtalen. Detta var något som också sågs i undersökningen. Undersökningen visade att psykologen sågs som expert. Dennes kunskaper värderades högt med vilket kan ses i relation till den uppfattning som pedagogen har om sitt uppdrag. Detta fenomen uppmärksammar jag med utgångspunkt i Lutz´ (2011) forskning om att det finns en risk för barnet, om inte den pedagogiska personalens röst möjliggörs.
för sist vi träffade psykologen blev det så att vi fick lyfta våra tankar, alla fick säga sitt om barnet och hur vi bemöter barnet och så fick vi prata ihop oss, vi fick en bekräftelse att vi var, ja hon tyckte vi gjorde rätt… jag kan i vissa fall känna att det är positivt om någon kompetent person kommer in och observerar.(A1)
den största utmaningen är nog att jag känner att jag inte har kompetens nog att se vad det är att barnet har en svårighet.(A1)
Grupp 2 vände man sig ofta, men inte alltid, till specialpedagogen utifrån ett specifikt barn. Något som pedagogerna i grupp 2 beskrev var betydelsen av att ha
specialpedagogen tillgänglig. En annan sak som benämndes var betydelsen av att specialpedagogen hade kännedom om verksamheten och kände barnen. Att det var naturligt för alla att specialpedagogen befann sig i verksamheten med jämna mellanrum. Tillsammans med specialpedagogen diskuterades barnet, den pedagogiska
verksamheten och pedagogens förhållningsätt. Pedagogerna beskrev hur deras egna kunskaper genererades i mötet med specialpedagogen. Bladini (2004) menar att handledning, när den förstås som ett reflektionsrum, riktas mot att stimulera och förändra pedagogernas tänkande och i förlängningen leder till en förändring av barnets situation. Pedagogernas uttalande om möjlighet till handledning visar i likhet med det resultat som framkommer i Bladinis (2004) forskning där specialpedagogerna uttryckte samtalets syfte med att ge stöd och förändra. Att ge stöd handlar om att lyssna och bekräfta. Medan förändring handlar om det tillstånd då pedagogen får reflektera över sin yrkesroll för att vidga sitt perspektiv och skapa möjligheter till andra perspektiv
de är bollplank, hur gör jag.. hur ska jag gå vidare och om jag är tveksam så ge mig tips och handledning och göra handlingsplaner..och hur ska jag gå vidare för att hjälpa barnet.(B2) liksom då kan man gå till specialpedagogen, hur tycker du? Hur ska jag gå vidare och så kommer hon med lite ledande frågor och det är ju inte så att hon aldrig kommer med svar utan hon hjälper en att få fram de själv.(B1)
rutinerna har vi gjort själva men sen har hon (specialpedagogen) gått in och granskat och sagt varför gör ni så..hon (specialpedagogen) utmanar oss i tanken.(B3)
Handledningen kunde också vara med en direkt hänvisning till pedagogens egen utveckling. För de som fick handledning av specialpedagog angavs förutom, bollplank och bekräftelse på pedagogiska tillvägagångssätt, möjligheten till utmaning och utveckling av sin yrkesroll. Detta beskrevs som oerhört värdefullt.
och sen kan det ju vara att man har problem i sin egna roll och vill ha hjälp med… när jag känner hur gör jag då? Och så har hon gett mig verktyg för att hantera det och sen har hon hjälpt mig att förklara att se barnen, hur och varför händer det och hur barnen funkar och ge mig tankesätt….och sen kanske man kan själv genom att prata med henne fått den hjälpen och liksom växt i situationen och bara få berätta själv (B1).
jag tycker det är jättebra att man kan få handledning både för sin egen skull i yrkesrollen och för barnens skull och det påverkar ju verksamheten, på något vis konkret hoppas jag ju att man kan se skillnaden.(B3)
Utöver handledning hade man ett forum, som jag i detta arbete kallar kunskapande samtal, där man diskuterade utifrån förutbestämda tema, till exempel vad är en bra verksamhet? Eller så jobbade man med ett avsnitt ur läroplanen. Samtalen
sammanfattades och lämnades över till rektor som efter att ha tagit del utav det och följde upp på grupputvecklingssamtal.
men kunskapande samtal i sig tycker jag är bra för det ger en utveckling kring och man kan reflektera.(B3)
Även i grupp 2 framkom uttryck som visade liknade tankar som grupp 1 avseende att ge någon annan expertrollen. På liknande sätt kunde specialpedagogen definieras på detta vis.
alltså specialpedagogen har en speciell utbildning lite mer kött på benen.. många gånger tror jag att vi har lösningen men behöver ändå ha lite jo ni tänker rätt.(B3)
Samarbete med föräldrar, ledning och andra instanser
I frågorna om föräldrars synvinklar tolkades detta till stor utsträckning som den dagliga kontakten och engagemanget kring föräldrarna att få insyn och intressera sig dem i det pedagogiska arbetet. Föräldramöte, drop-in och utvecklingssamtal nämndes som verktyg för detta.
Vi har en hallkommunikation, vi pratar med dem i hallen och vi är tydliga med
är det någonting så är det bara att komma..vi tycker det funkar. (B1)
Vi har föräldrarmöte och drop-in där vi diskuterar olika pedagogiska saker, barnen visar vad de gjort och så…vi visar och får med dem in och sen ger de tillbaka..de säger på föräldramöte kan vi, får vi?(B2).
En pedagog tog upp föräldern som fram som ett viktigt verktyg för att möta barnet.
..jag försöker ha en en bra kontakt med föräldrarna där man får reda på en del frågor, hur
Är ditt barn hemma? Det gäller att visa intresse för deras barn oftast öppnar dom och ger tillbaka..det kan vara en sån enkel sak som att mitt barn har inte sovit i natt, jamen då vet jag det och kan bemöta barnet och ta hänsyn till det. (A1).
En pedagog talade om vikten att ha föräldern med sig i samband med kartläggning.
att vi sätter ju upp mål för oss pedagoger, inte för barnet.. och sen att man hela tiden har föräldern med sig.(B2)
Det här pekar mot att pedagogen inte ser föräldern som en tillgång. Här skulle
information om vad som fungerar hemma och vad det kan bero på vara betydelsefullt.
Det svåraste för mig är egentligen inte barnet utan svårigheten är egentligen att få med föräldern, vissa föräldrar är ju med på händelseförloppet och ser och förstår och har kanske själva problem med hemma barnet eller så men det är ju inte alla som vill se eller förstår att deras barn har det jobbigt och så, då kan det vara jobbigt eller bli problem.(A2)
Enligt LpFö (98/ 2010) ska föräldrar ha ett inflytande och ha möjlighet att påverka verksamheten. Hjörne och Säljö (2008) tar upp att lärarens makt och ställer den mot föräldrar och barns möjlighet till inflytande. I svaren från pedagogerna visas dock en vilja att möta föräldrar och engagera dem utifrån ett pedagogiskt perspektiv men det syns inte att föräldrarnas syn ses som en tillgång i mötet med barn i behov av särskilt stöd. Nilholm (2010) menar att inflytande inte bara innebär att göra sin röst hörd utan inflytande också borde vara rätten att definiera situationer och påverka beslut.
I grupp 2 kom det under undersökningens gång fram att specialpedagogen hade ett samarbete med barnhälsovårdsteamet i den stadsdel där förskolan ingick. Det pekar på en skillnad på grupp 2 från 1 där pedagogerna själva deltog och närvarade i de möten som man hade med barnhälsovårdsteamet. Med andra ord kan man se specialpedagogen som ett ”filter” där barns svårigheter diskuteras i ett pedagogiskt sammanhang innan problemet lyfts till barnhälsovårdsteamet.
Att specialpedagogen kunde avlasta rektor från att vara den pedagogiska ledaren och bespara kolleger var argument som uttrycktes. Specialpedagogen sågs värdefull i samarbetet med ledning. Sammanhållande länk mot föräldrar, ledning och de instanser som kunde bli aktuella var också en uppgift som specialpedagogen hade. Något som stämmer med examens förordning (SFS2007; 638) för specialpedagogen. Som att vara den som tog kontakt med psykolog, logoped. Detta besparade tid och underlättande praktiskt menade pedagogerna.
De lyfter ju många gånger praktiska problem för chefen som inte alltid kan vara den pedagogiska ledaren.(B3)
I de situationer där man inte kommer vidare där specialpedagogen också kan gå in och koppla vidare, det här nätet runtomkring dom har ett problem här vi måste gå vidare dom behöver hjälp.(B2).
Det har varit så att vi i detta fallet först tagit kontakt med specialpedagogen och sen har hon pratat med psykolog och med rektorn. Föräldern har varit involverad hela tiden.(B1).
Ahlefeld (2009) visar på betydelsen av att ha samtal på olika nivåer. Hon menar att detta är något som ligger inom specialpedagogens kommunikativa roll och bör möjligöras. Argumentet utgår från ett pedagogiskt perspektiv på möjligheten att vara delaktig och att i hög grad få möjlighet till det.
Pedagogisk kartläggning och handlingsplaner
I grupp 1 så var det inte helt lätt att få en klar bild över rutiner och tillvägagångssätt. Jag uppfattade att kunskaperna inom framförallt kartläggning var något fragmentariska. En pedagog hade vid något tillfälle tillsammans med centrala resursteamet använt sig av egna observationer som underlag för en kartläggning. Men enligt pedagogen vände man sig framförallt till barnhälsovårdteamet men om man gjorde kartläggningen där är osäkert.
framförallt är det vårt eget team som man nästan alltid vänder sig till..det är inte alla som är med som sitter där, men ledningen är den del som måste vara med för handlingsplan och de ska vara medvetna vad som händer och så om det behövs extra resurser och så.(A2)
Ja, vid ett tillfälle har vi har vi haft psykolog till hjälp och det är värdefullt för vi söker ju pengar och det är svårt och min tanke är att att man kan ta hjälp att formulera och ge infallsvinklar i en handlingsplan.. annars har vi suttit med förskolechefen.(A1).
Angående handlingsplaner, framgick genom ett av svaren att psykologens kunskaper fyller en funktion för att förbättra möjligheten att få resurser genom att göra bra
formuleringar. Pedagogerna observerade och dokumenterade men det framkom inte att de var ett underlag för handlingsplanerna. Handlingsplanerna framstod mer som ett dokument som användes för att möjligöra resurser. Det här stämmer och visar på samma resultat som Lutz (2009) forskning. Lutz (2009) menar att det finns en
angelägenhet att pedagogerna tar ansvar för den pedagogiska kartläggningen eftersom det är hinder och möjligheter i den pedagogiska verksamheten som ska identifieras vilket är något som pedagogerna själva har störst kännedom om.
I grupp två var det en pedagog som haft specialpedagogen till hjälp vid kartläggningen och utförandet av handlingsplanen. I kartläggningsarbetet ansåg pedagogen att
specialpedagogen kunde bistå pedagogen om denna tänkte ”rätt” och för att klargöra för pedagogen. Här framgår det att specialpedagogens återkoppling och stöd är värdefullt hjälp, vid själva utförandet och för att utbyta tankar inför uppföljningarna. Den
pedagogiska kartläggningen och handlingsplanen förekommer som ett verktyg och underlag i det pedagogiska arbetet för pedagoger.
jo för att klargöra vilka mål som man får ta som nummer ett och var vi ska börja, vad är viktigt för det är ju så mycket. Så här börjar vi och ta inte för mycket och för många mål utan ta ett i taget och så uppdaterar vi om tre veckor och så med hjälp av specialpedagogen bygger vi upp en hållbar plan…och sen kallade jag själv till uppföljning men inför samtalet går jag in med mina tankar, eller mailar och så kan hon (specialpedagogen) checka av, ett jättebra stöd verkligen.(B3)
Skolutveckling
Kring skolutveckling hade man inte pedagogerna en helt klar bild men visste att specialpedagogen hade ett tätt samarbete med rektorn. Man visste också att
specialpedagogen ingick i nätvärk kring ett barnhälsovårdsteam. Att utveckla förskolans arbete ansåg två pedagoger att specialpedagogen var delaktig i. Specialpedagogen var med och utvecklade det pedagogiska arbetet eftersom detta var något man samtalade om vid de så kallade kunskapande samtalen och vid handledningstillfällena, både grupp och enskilt.
Sammanfattning resultat
Barns behov och svårigheter engagerar och utmanar. Något tillspetsat kan man säga svårigheter för vem? Samtliga pedagoger visade i sina beskrivningar ett stort
engagemang och vilja att hjälpa och stötta barnet. Det finns som tidigare påvisats inte någon definition på vad som är ett barn i behov av särskilt stöd. När ett barn
identifieras som ett barn i behov av särskilt stöd är detta utifrån den bedömning som pedagogerna gör. Barns svårigheter knyts övervägande till barnet självt. Något som denna och tidigare forskningen pekar på. Till stor utsträckning bemöter pedagogerna barnets behov. Man använder sina kunskaper och erfarenheter och diskuterar med varandra. När detta inte räcker till eller barnets behov av stöd är mer än vad som kan tillgodoses vänder man sig till den organisation som förskolan har kring
specialpedagogisk kompetens dvs. barnhälsovårdsteam, psykolog eller specialpedagog. Resultatet av detta tillvägagångssätt, ur ett systemteoretiskt perspektiv, är att
organisationen förskolan har kring specialpedagogisk kompetens i praktiken leder till en skillnad i vad som problematiseras. Detta beror på att specialpedagogen och
barnhälsovårdsteamet företräder olika perspektiv då de är olika verksamheter och professioner. Dessa utgör var för sig en del av systemet och påverkar helheten. I den grupp där man hade tillgång till specialpedagog visade sig att barnets svårigheter i större utsträckning sågs som något som kunde åtgärdas genom förändringar i pedagogers bemötande eller förändringar i miljön. Pedagogerna sågs värdera sin roll i det
pedagogiska uppdraget högt. I den grupp där barns svårigheter diskuterades tillsammans med barnhälsovårdteamet sågs orsaken till svårigheterna mer i barnet självt. Ur
socialkonstruktivistisk teori beskrivs detta som hur och vad som konstrueras i mötet mellan pedagogerna och specialpedagogen/barnhälsovårdsteamet ligger till grund för de handlingar som kommer att genomföras. Synen på barnet och barns behov av särskilt stöd uppskattas olika beroende på den syn pedagogen har och utgår ifrån.
Barns lika värde kommunicerades av samtliga pedagoger. Här kom pedagogers
förhållningsätt naturligt i fokus. Normer och värden är en omfattande del av förskolans uppdrag (LpFö, 98/2010) Något som dock nämndes i låg utsträckning var att barns