Syftet med studien har varit att undersöka vad som omfattas av begreppet normalt föräldraansvar i domstolsbeslut gällande personlig assistans för barn. Studien ämnade vidare att undersöka vilka faktorer som beaktas vid bedömningen av föräldraansvaret. Resultatet har
analyserats utifrån det socialkonstruktivistiska perspektivet, intersektionalitet och normalitet. I det avslutande kapitlet av studien diskuteras slutsatserna som framkommit i resultatet i samband med tillämpandet av innehållsanalysen. Slutsatserna problematiseras även vilket öppnar upp för vidare forskning och lyfter relevansen för fortsatt ifrågasättande.
7.1 Den enskildes uppfattning om föräldraansvaret
Vid analysen av det empiriska materialet kom den enskildes yrkande att bli tillämpbar i studien. I yrkandet framför den enskilde sin bedömning av föräldraansvaret och hur denne upplever att hjälpbehovet går utöver ett normalt föräldraansvar. Beverly, Montgomery och Staplefords (2009) visar att föräldrar till barn med funktionsnedsättning, i sitt försök att vara dem behjälpliga minimerar skillnaden mellan deras barn och barn utan funktionsnedsättning. Det kan ledas vidare till Svenssons (2007) teori om att människan ständigt strävar mot idealet, vilket är att betrakta som det normala. I mål 534-18 yrkar den enskilde, vars talan ofta förs av föräldrarna, att dennes behov går utöver vad som normalt sett ingår i föräldraansvaret. Yrkandet läggs fram i jämförelse med ett barn i motsvarande ålder som inte har en funktionsnedsättning. I mål 5754-12 görs en liknande jämförelse, där det benämns att “det inte är normalt” för föräldrar att vara behjälplig i specifika moment som följer av barnets funktionsnedsättning. Den enskilde gör återigen skillnad på sina hjälpbehov gentemot de hjälpbehov som ett barn utan funktionsnedsättning har. Likväl beskriver Gagnon et al (2019) att föräldrar till barn med funktionsnedsättning i största möjliga mån gör det som krävs för att likställa sina barn med barn utan funktionshinder. Utifrån ovanstående kan det å ena sidan förstås som att föräldrar till barn med funktionsnedsättning vill minimera skillnaderna mellan sitt barn och barn utan funktionsnedsättning för att barnet inte ska framstå som avvikande. Å andra sidan innefattas yrkandet av jämförelser för att påvisa att barnets hjälpbehov går utöver det de betraktar som ett normalt föräldraansvar i syfte att beviljas insatser. I båda fall utgår yrkande från att det föreligger skillnader där tillståndet jämförs med det som betraktas som normalt.
Betraktelsen av det normala kan härledas till Meeuwisses (2007) teori om den genomsnittliga människan, som en eftersträvande norm för människor. Människor med funktionsnedsättning har under en lång tid ansetts avvika från den genomsnittliga normen. De egenskaper som den genomsnittliga människan utgörs av var till en början både fysiska och moraliska men har efterhand kopplats ihop med värderingar som format en ovilja hos människor att vara avvikande. I mål 4980-06 uttalar sig en profession i form av en arbetsterapeut om vad ett friskt barn i en viss ålder klarar av att göra på egen hand och vad som är normalt för den aktuella åldern. Den enskilde i målet har valt att ta in utlåtande från en professionell för att styrka sitt yrkande om att denne har hjälpbehov som går utöver ett normalt föräldraansvar. Professionella, likt andra vuxna i barnets omgivning, har enligt Tveit Sandvin (2007) ett ansvar för barn då denne inte anses vara förmögen att själv ta ansvar för sin kropp och hälsa. Barnet kan således tänkas bli beroende av vuxna och deras sätt att uttrycka sig om barnet för att få behoven tillgodosedda. Att även professionella tillämpar jämförelser mellan “friskt” och “sjukt” samt redogör för vad ett barn i en viss ålder förväntas ha för förmågor kan tänkas härledas till Meeuwisses (2007) resonemang om att det finns en genomsnittlig människa och att erhållande av egenskaper som inte ingår i den är avvikande. Ett sådant professionellt yttrande förväntas ge tyngd att påvisa hjälpbehovet för den enskilde vilket underbyggs av påvisande hur den avviker från det som betraktas som normalt. Meeuwisses (2007) resonemang om den genomsnittliga människan kan även härledas till Nirjes (2003) definition om hur en person med funktionsnedsättning skulle uppnå ett levnadssätt så nära det normala som möjligt. Definitionen skulle klargöra rättstillämpningen för hur begreppet normal skulle tydas. En
entydig definition av hur begreppet normal ska tolkas genererar ett avvikande och det är att anse som problematiskt om begreppet normal skulle fastställas.
7.2 Barnets ålder som indikator på föräldraansvaret
När materialet analyserades identifierades barnets ålder som en återkommande faktor vid bedömningen av normalt föräldraansvar. I domarna jämförs barn med funktionsnedsättning med barn i samma ålder utan funktionsnedsättning. Vad ett barn i motsvarande ålder utan funktionsnedsättning har för hjälpbehov ställs i kontrast till vad ett barn med funktionsnedsättning har för hjälpbehov. Åldersjämförelse återfinns i föreställningar kopplade till Tveit Sandvins (2016) teori om ålder som dimension ur ett intersektionellt perspektiv. Ålder som dimension kan betraktas som neutral men har visat sig utgöra en maktkraft som skapar social särskiljning. I mål 8120-15 har behoven utifrån den enskildes ålder bedömts gå utöver ett normalt föräldraansvar, då några av hjälpbehoven anses överstiga föräldraansvaret för ett jämnårigt barn utan funktionsnedsättning. Åldern blir i ett sådant fall en maktdimension som skapar en avgränsning för vad som betraktas som normalt och avvikande. Det normala kan enligt Price (1979) upplevas genom ett förväntat beteende vilket Östnäs (2007) bygger vidare på utgör sociala värden som internaliseras i människan via socialisation. I mål likt ovan använder domstolen i sin bedömning åldern som ett stöd i resonemanget kring vilka hjälpbehov som är normalt för en förälder att ta ansvar för och vad som går utöver dennes ansvar.
Enligt Svensson (2007) är normalitet något som kan anses som det medelmåttiga som borde sträva mot idealet. Ett sådant resonemang har vi kunnat härleda till bland annat mål 871-06 där HFD i sin framhållning benämner jämförelsen mellan barn med funktionsnedsättning och barn utan funktionsnedsättning i samma ålder med att de sistnämnda barnen är de friska barnen. En sådan benämning kan återigen påvisa den sociala särskiljning som uppstår i bedömningar. Svenssons (2007) teori om att “det friska” utgör det normala återspeglar i målets beskrivning om hur rättsliga praxis utgörs av precis det resonemanget. Ett barn utan funktionsnedsättningar i samma ålder som den enskilde utgör således ett ideal och blir domstolens angreppssätt att bedöma vad den enskilde är, eller inte är berättigad personlig assistans för.
7.3 Föräldranärvaro och ansvar
Tidigare forskning visar på att föräldrar till barn med funktionsnedsättning upplever att det kommer med flera utmaningar som är krävande för dem och utgör en risk för deras fysiska och psykiska hälsa (Hwa, Greenberg & Seltzer, 2012). I mål 6232-07 och mål 1666-09 har vi identifierat indikationer på hur barn med funktionsnedsättning har hjälpbehov som endast föräldrarna, eller andra vuxna som känner barnet mycket väl kan tillgodose. Den enskilde behöver medverkan av någon som är väl bekant med dennes hjälpbehov och för att ha ett fungerande vardagsliv, vilket ofta utgörs av föräldrarna. Ett sådant behov skapar ett beroende där föräldrarna har en avgörande roll i barnens liv vilket även Beverely, Montgomery och Staplefords (2009) tidigare forskning belyser. Att sätta föräldraansvaret i relation till ett sådant behov av föräldranärvaro kan tänkas vara en allt för krävande närvaro, exempelvis för att föräldrarna ska ha ork till andra saker som hör livet till. Det kan även tänkas att barnen i fråga blir lidande av beroendet i exempelvis sin utveckling, då beroendet för barn enligt normaliteten förväntas avta med åldern. I enlighet med Algood, Harris och Hong (2013) kan socialt stöd komma att utgöra en skyddsfaktor där både barnet och föräldrar får sina särskilda behov tillgodosedda.
Barn med funktionsnedsättning kan ha olika typer av hjälpbehov som kan kräva varierande former av kunskaper för att kunna tillgodoses. Detta belyser Currie och Szabo (2019) i tidigare forskning, att hjälpbehoven anses gå utöver föräldrarnas expertis men ändå förväntas bistå sitt barn med. I mål 5754-12 behandlas bedömning om dubbel personlig assistans är behövlig dygnet runt eller om föräldraansvar bör beaktas och då reducera assistanstiden. Enligt redogörelse i domen föreligger det sådant hjälpbehov för den enskilde att två personer behöver vara närvarande vid akuta situationer som kan uppstå oväntat. Bedömningen är att hjälpbehovet ingår i föräldraansvaret med hänsyn till barnets ålder. Barnet är såpass ungt (spädbarn) att föräldraansvaret bedöms vara så långtgående och därmed täcka en av de två personer som krävs för att tillgodose hjälpbehovet. Å ena sidan kan bedömning tolkas som att den utgår från jämförelsen med ett barn i samma ålder utan funktionsnedsättning, vilket kan förstås som en ofrånkomlig åtgärd för att kunna göra en bedömning. Å andra sidan kan åldersbedömningen anses komplex i fall där den enskilde är så pass ung att det, oavsett funktionsnedsättning eller inte, redan föreligger ett maximalt föräldraansvar. Vi ställer oss frågande till hur en sådan jämförelse kan resultera i en tiduppgörelse.
7.4 Slutsats
Utifrån studiens resultat kan vi se att domstolarna använder sig av särskilt en faktor när de bedömer och beaktar föräldraansvaret. Att ålder har en avgörande betydelse i grundandet till ett domstolsbeslut, står klart. I majoriteten av domarna ges ålder betydelse genom att den tillskrivs förväntade föreställningar om hur ett barn vid en viss ålder ska vara. Det som omfattas av det förväntade föreställningarna är också det som betraktas vara det normala föräldraansvaret. I några domar har åldersjämförelsen inte bedömts vara relevant att tillämpa då den enskildes hjälpbehov varit av särskild karaktär och omfattning. Att bedöma föräldraansvar utifrån ålder har således inte visat sig vara helt entydigt och det kan därmed problematiseras. Vi ställer oss frågande till ålderns tyngdkraft i bedömningarna där det tillämpas en typ av mall av förväntade förmågor som återfinns för barn i respektive ålder utan funktionsnedsättning. Vi upplever det problematiskt att jämförelsen bygger på att alla barn utan funktionsnedsättning har samma förmågor vid en viss ålder. Det förekommer dock fall där åldersjämförelsen inte bedöms kunna tillämpas, vilket i sin tur skapar otydlighet när ålder ska respektive inte ska tillämpas. Praxis kring var gränsdragningen föreligger finns inte och därmed kan det finnas anledning att ifrågasätta rättssäkerheten.
Våra resultat visar även att ålder som fenomen för jämförelse visar sig i den enskildes yrkande. För att motivera att behoven är av sådan karaktär att det går utöver ett normalt föräldraansvar jämför den enskilde sig med ett barn utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder. Utifrån studien kan det därmed ses som att den enskilde internaliserar de avvikelser som samhället tillskriver denne utifrån funktionsnedsättningen. I yrkandet understryker den enskilde sedan avvikelserna för att bevisa att de går utöver det som betraktas som det normala föräldraansvaret. Det blir således en balans mellan att inte vilja betraktas som avvikande men ändå upprätthålla samhällets konstruktion genom att synliggöra avvikelsen och betrakta sig själv som sådan för att kunna få hjälp och stöd. Genom det komplexa samspelet kan människan fortsätta upprätthålla konstruktionen av vad som anses vara det normala respektive avvikande.
Det finns inga tydliga riktlinjer för hur domstolen ska beakta föräldraansvaret mer än med hjälp av den faktor som identifierats. Detta kan i enlighet med vår uppsats förfarande bidra till egna föreställningar och åsikter om hur ett fenomen är eller ska vara, som sedan präglar bedömningen av hur föräldraansvaret ska bedömas. Å ena sidan är det förståeligt att det inte finns specifika kriterier för hur en bedömning av ett fenomen ska gå till, då den behöver utgöras
av individualitet för att bemöta alla typer av behov. Å andra sidan skapar avsaknaden av riktlinjer möjlighet till en bedömning som färgas av konstruktioner i form av egna föreställningar och erfarenheter. Risken med att hänföra till dessa konstruktioner av hur ett barn är i en viss ålder kan bidra till en formulering och upprätthållande av normal och avvikande. Det blir ett sätt att påvisa hur barnet med funktionsnedsättning avviker från betraktelsen av den normala kurvan ett barn har. Vidare riskerar det även att generalisera barn vid en viss ålder, som kan ha olika förmågor i lika ålder. Bedömningen av det normala föräldraansvaret utgörs således av en komplexitet då domstolen besitter en makt att skapa en skillnad av normalt och avvikande vid avgörande, vilket samhället egentligen strävar mot att komma ifrån. Det går således att ställa sig frågande till om särskiljning är ofrånkomligt för att kunna avgöra ärenden över huvud taget.
7.5 Relevans för socialt arbete
Avsaknaden av någon entydig definition av det normala föräldraansvaret gör att domstolarna balanserar mellan att förhålla sig till sin professions regelverk samt beakta samhällets generella uppfattningar för att ha möjlighet att bedöma respektive unikt mål och dess individ. För oss väcks frågan om hur rättssäker en sådan balansgång är då fall med liknande omständigheter kan bedömas olika. Samtidigt behöver det finnas utrymme att kunna göra individuella bedömningar för att inte riskera att behövande exkluderas. Vi som socialarbetare utgör den första instansen för beslutsfattande och det kan därför tänkas vara av vikt att även vi beaktar den föreliggande balansgången i bedömningen. Domstolarnas makt består genom bland annat de prejudicerande domarna vilket utgör vägledning för nya domstolsbeslut men även för den bedömning som vi som socialarbetare gör. Vi måste således förhålla oss till det domstolen benämner som sanning i både mötet med de enskilda och i bedömningen av dennes behov.
7.6 Framtida forskning
Som beskrivits i tidigare forskning finns det en avsaknad av forskning kring föräldraansvaret för barn med funktionsnedsättning. Denna studie är ämnad att vara en del i ledet mot ett belysande av fenomenet. Under arbetets gång har vi identifierat flera luckor att föra forskning vidare kring inom ämnet. Det finns bland annat ytterligare perspektiv att undersöka inom fenomenet intersektionalitet. I studien fann vi att ålder och funktionalitet kunde
sammankopplas med betraktelsen av det normala föräldraansvaret. Utifrån det som
framkommit i denna studie kan vi se att det kan vara givande att tillämpa andra dimensioner i en intersektionell analys och undersöka hur dessa påverkar bedömningen av föräldraansvaret. Fler tankar om framtida forskning som uppkommit under arbetets gång är en närmre
undersökning av föräldrarna. I vissa sammanhang har vi sett indikationer på att det kan finnas skillnader i hur fenomenet påverkar föräldrarna på olika vis beroende på exempelvis kön. Avslutningsvis kan vi på ett övergripande plan se att det finns ett allmänintresse av mer forskning runt LSS och funktionsnedsättning.