Syftet med studien var att undersöka vilka strategier och verktyg som lärare har för att kunna ge kunskap, stabilitet och trygg arbetsmiljö för fysiskt utåtagerande barn i skolan. Men även att undersöka och berätta om fyra verksamma lärares syn på och kunskaper om barnen i skolan med utåtagerande beteende. Mina frågeställningar som sedan format en intervju har varit; Vilka strategier har lärarna för att bemöta och kunna ge kunskap, stabilitet och trygg arbetsmiljö för de fysiskt utåtagerande barnen? Vad har lärarna för verktyg då de arbetar med de utåtagerande barnen? Med hjälp av en semistrukturerad, kvalitativ intervju har jag tagit del av respondenternas erfarenheter för att kunna upprätthålla lärande, arbetsro och goda relationer i och utanför klassrummet. I analysen har socialisationsteorin och annan tidigare forskning lagt grunden för förståelsen av respondenternas svar.
Alla respondenter berör orden rutin och struktur då de talar om strategier som underlättar för barnen med utåtagerande beteende. Asmervik, Ogden och Rygvold (1993) skriver att strukturerade dagsprogram med tydliga klassrumsrutiner, en inlärningsmiljö med så få distraherande faktorer som möjligt, en ordnad klassrumsmiljö med strukturerad undervisning och uppgifter med långsamt stigande grad av svårighet och komplexitet är något att sträva efter för att underlätta för de utåtagerande barnen i vardagliga klassrumssituationer. I enlighet med detta talar respondenterna om att rutin i klassrummet kan handla att få ett dagligt schema som läraren och eleven kommer överens om att de ska jobba med men även om vilka fysiska hjälpmedel såsom I-pad, mp3, dator osv, barnet kan få som hjälper till stänga ute omgivningen och kunna fokusera på uppgiften. En annan viktig detalj för att stänga ute omgivningen, är var i klassrummet eller i vilket grupprum eleven sitter i. Det blir ett sätt för eleven att få möjlighet till struktur och lugn. En av lärarna berättar även att han tänker på vilken typ av uppgift barnet får eftersom han upplever att korta uppgifter med givna svar är det skapar minst frustration och ilska. Normell (2008) skriver att lärarrollen är mer komplex idag eftersom att undervisningen skall vara mycket mer individualiserad vilket ställer höga krav då många av de utagerande barnen inte klara av att ta ansvar för egna lärande. En av lärarna berättar att ett bra sätt för eleven att bygga upp en lust till att vilja lära sig är att alltid förstärka och berömma det som har fungerat under dagen även om det ibland bara kan ha varit en mycket liten del av en annars misslyckad dag.
De fyra intervjuade lärarna beskriver också vikten av elevhälsoteam, med olika kompetenser, som de i olika grad kan använda sig av då inte längre strategierna i klassrummet fungerar för
35
att förändra det antisociala beteendet hos ett barn. Nordahl et al (2007) skriver om inkluderande och anpassade insatser i närmiljön. De menar att målet inte är att överta föräldrarnas och lärarnas uppgifter utan att bistå och handleda dem i barnets utveckling. Med sina särskilda och breda kompetenser kan de förändra förutsättningarna i hemmet och skolan så att barn, som riskeras att slås ut på grund av beteendeproblem, kan uppleva att de klarar av skolarbetet och känner tillhörighet. Respondenterna är i denna delen av intervjun splittrade angående tillgängligheten till elevhälsoteamet. En av lärarna upplevs uppgiven då hon berättar att det är svårt att få hjälpen då det både är en ekonomisk och tidskrävande ansträngning. Asmervik, Ogden och Rygvold (1993) menar att det, trots att skolan är obligatorisk för alla, är svårt att få resurser för de problemskapande barnen om inte en diagnos har fastställts och därmed riskerar många av dem att få för lite eller för få insatser för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Dock är en annan respondent betydligt mer positiv och verkar ha fått en bättre uppfattning av teamets tillgänglighet samt om den förändring det kan åstadkomma.
Alla respondenterna beskriver på olika sätt hur de utagerande barnen ofta har en sämre social förmåga och att detta påverkar dem negativt eftersom mycket av tryggheten i tillvaron hänger samman med känslan av tillhörighet. Normell (2008) skriver att människan är en social varelse som behöver andras närhet för att känna sig trygg och utan känslomässiga band blir vi ofta sårbara både fysiskt och psykiskt. I skolan kan det yttra sig i oro, koncentrationssvårigheter, extrovert och introvert våld och försämrad motivation till skolarbete. Respondenterna beskriver ett utanförskap där de andra barnen i klassen till slut undviker barnet med ett utåtagerande beteende. En av lärarna nämner leken som ett bra sätt att träna på den sociala kompetensen och att hen hjälper barnet genom att som lekledare visa hur det sociala samspelet kan fungera.
Det sista och kanske mest effektiva verktyget att jobba med de utåtagerande barnen är att få med sig föräldrarna i förändringsprocessen. Harju och Tallberg Broman (2013) skriver att syftet med att samarbeta med föräldrarna är att i samförstånd skapa de bästa förutsättningar för barnets utveckling och lärande. Viktigt för att detta ska fungera är att vi skapar en tillitsfull relation mellan personal, föräldrar och barn.
Respondenterna är överens om att nyckeln till en effektiv förändring av ett antisocialt beteende är att man i alla barnets social forum gör en förändring samtidigt och då har föräldrarna en avgörande roll. Nordahl et al (2007) skriver angående detta att syftet med att samarbeta kring barn med beteendeproblem är att skapa bättre förutsättningar för personalen
36
men framförallt för föräldrarna att tackla utmaningen. De måste stärkas i sin tro på att de själv är kapabla att bemästra eller påverka situationen i en positiv riktning. Skolan och hemmet är två olika sociala system som är beroende av varandra och har en gemensam uppgift i att skapa förhållanden för barnens utveckling och lärande.
Alla barn i Sverige har rätt till en likvärdig och bra utbildning (Skolverket 2011). Ett utåtagerande barn i sin klass är definitivt en svårighet som gör att lärare och pedagoger utmanas i sin roll. En av respondenterna beskriver ett barn som går från både sociala och resultatmässiga misslyckanden till en lyckad skolgång vilket har gett glädje och lättnad för både familjen, barnet och läraren i fråga och hon beskriver den inre lycka detta medför.
Lärarna jag intervjuade har delvis olika syn på hur det är att jobba med fysiskt utåtagerande barn eftersom de befann sig olika långt ifrån den process som arbetet medför. En av lärarna var just nu inne i arbetet som det innebär att ha ett utåtagerande barn i sin klass. Hon upplevdes mer trött, utmattad och uppgiven på situationen vilket jag tror har att göra med att hon ännu inte kan se den positiva känslan och glädjen, som jag mer upplevde hos de andra respondenterna, som skall komma då arbetet är slutfört, vilket enligt Nordahl et al (2007) är en normal och oftast övergående fas. Dock är de samsynta i hur arbetet rent funktionellt skall se ut med dessa barn. Mycket av det respondenterna pekade på, som fungerande, finns även att läsa om i den tidigare forskningen, vilket visar på erfarenhet och relevant utbildning samt vidareutbildning hos dem. Asmervik, Odgen och Rygvold (1993) menar att barn med antisocialt beteende är något som är vanligt förekommande i skolan och därmed något som de flesta lärare och pedagoger kommer stöta på. Respondenterna beskriver allt från frustration och kamp till glädjen då kampen vinns och ett gott resultat börjar synas, vilket Emily (2014- 09-06) beskriver såhär: ”Det kändes riktigt jäkla bra att ha kunnat vara delaktig i något som blev så bra”
37
8.3 Förslag till fortsatt forskning
Något jag hade velat gå in djupare i då jag nu forskat kring barn med utåtagerande beteende samt jobbat med dysfunktionella och utåtagerande ungdomar, är det sociala arvet. Varför är det väldigt ofta så att barn som blir dysfunktionella i skolan har föräldrar som även har varit det. Ärvda social färdigheter eller är det miljön de vuxit upp i som gör detta, eller kanske en kombination? Fientligheten hos vissa föräldrar, för skolan, är förödande i många fall eftersom det är just dessa barnen som hade behövt breda överenskommelser för att i tid uppnå förbättring. En annan sak jag även skulle vilja fortsätta studera är varför det verkar som att vissa i både skol-, fritids- och behandlingsvärlden verkar kunna få en fungerande relation eller allians, med barnen och ungdomar, och andra inte. Både Normell (2008) och Nordahl et al (2007) tar i sina böcker upp vikten av den relationella kompetensen. Vad är det som gör skillnaden och är man lämplig för yrket om man har relevant utbildning men ej den social kompetensen som behövs?
38