Asmervik, Ogden och Rygvold (1993) menar att kontakten mellan läraren och eleven skall främja en sund identifikation och att en förutsägbar och trygg relation utgör grunden för en positiv beteendeförändring och fler fungerande lärandesituationer.
Frelin (2012) skriver att barnen ofta kan känna av autenciteten i en lärare till elev-relation och känslan av att läraren inte lyssnar eller bryr sig kan i känsliga fall bli förödande.
Det är svårt att säga något absolut säkert om vad en lärares handlingar leder till i längden, vilket är kännetecknande för den osäkerhet som finns i relationer mellan människor och som också är lärarens ständiga följeslagare (Frelin 2012, s.35).
Respondenter beskriver alla olika sätt att jobba med de utåtagerande barnen för att underlätta deras vardag och lärandesituation. Nordahl et al (2007) menar att proaktiva strategier, där man i förebyggande syfte arbetar för att hindra konflikter, är lika viktiga som de reaktiva, då man reagerar och löser problem i den stund de uppstår. Jenny berättar att hon provar olika strategier såsom mp3spelare, I-pad, hörselkåpor, användandet av datorn, olika klassrumsplaceringar osv. för att få arbetsro i klassrummet och för att lugnet skall infinna sig i de utagerande barnet.
Jag arbetar också med mycket tydlig struktur och rutiner för att hjälpa barnet att vara förberedd på vad som sker under dagen (Jenny 2014-09-09).
Alexander berättar att det han tycker fungerar bäst för dessa barn är då han ger dem korta uppgifter med givna svar som inte ger möjlighet till diskussion och eget tyckande. Asmervik, Ogden och Rygvold (1993) förstärker Alexanders tankar genom sin beskrivning av att eleven först måste uppleva att hen hanterar sin omgivning och att sedan inlämningsuppgifterna mycket tydligare måste vara anpassade till förmågorna för dessa elever. Likt alla respondenternas resoneranden skriver Asmervik, Ogden och Rygvold (1993) att strukturerade dagsprogram med tydliga klassrumsrutiner, en inlärningsmiljö med så få distraherande faktorer som möjligt, en ordnad klassrumsmiljö med strukturerad undervisningen och uppgifter med långsamt stigande grad av svårighet och komplexitet är något att sträva efter för att underlätta för de utåtagerande barnen. Något som gör lärarrollen mer komplex idag är enligt Normell (2008) att undervisningen måste vara mycket mer individualiserad vilket ställer höga krav då många av de utåtagerande barnen inte klarar av att ta ansvar för sitt egna lärande.
31
Emily beskriver att hon tar rollen som lekledare för att hjälpa de utåtagerande barnen att se hur det sociala samspelet skall fungera mellan barnen vilket är ett utmärkt exempel på vad en sekondärsocialisatör kan göra för att stärka barnet i dess vardagliga svårigheter. Med kunskaper om den sociala kontexten skapar vi mening i det sociala samspelet. Vi lär oss det sociala samspelet genom att få en delad förståelse för kontexten utan att fullt ut behöva beskriva eller visa exakt vad vi menar (Giddens 1998). Alla respondenterna beskriver på olika sätt hur de utagerande barnen ofta har en sämre social förmåga och att detta påverkar dem negativt. Normel (2008) skriver att konsekvenserna för dem som inte lyckas skapa eller bibehålla tillräckligt nära och långvariga relationer ofta får en sämre livskvalitet.
Övriga barn i klassen lär sig efter hand att det inte är roligt att leka med honom eftersom det ofta leder till högljutt tjafs och våld vilket till slut såklart gör att dessa barn blir ensamma (Alexander 2014-09-23).
Respondenterna berättar att de utåtagerande barnen presterar på samma nivå som resten av klassen då rätt förutsättningar ges. Tre utav fyra lärare beskriver att dessa förutsättningar är svåra eller mycket svåra att få till stånd. Detta förstärks av Hjörne och Säljö (2008) som skriver att rätt förutsättning, vilket kan vara elevassistent, speciallärare eller elevhälsoteamet, är betydligt svårare att ge om inte eleven har en diagnos med sig. ”Det finns ett intresse av att få till stånd en neuropsykiatrisk diagnostisering av ett barn för att få fram extra resurser” (Hjörne & Säljö 2008, s.144).
Att skapa ett lugn i klassrummet är inte något mål i sig utan en förutsättning för att eleverna ska kunna tillgodose sig lärandet. Målet är att eleverna skall lära sig ta ansvar för sin egen inlärning och att värna om den lugna klassrumsmiljön. Framgångsrika lärare är villiga att engagera sig och för att hitta lösningar på både små och stora problem i barnens vardag. Duktiga klassledare förhindrar problembeteenden på ett tidigt stadium och gör det på ett sätt
som stör klassrumsmiljön så lite som möjligt (Asmervik, Ogden & Rygvold 1993)
Asmervik, Ogden & Rygvold (1993) skriver att läraren bör lägga betoning på att förmedla empati och se sambanden mellan elevens känslor och beteenden. Normel (2008) menar att idag kan man som lärare inte gömma sig bakom en auktoritär yrkesroll utan man ska kunna föra samtal och hålla ordning samt få lov att bli arg utan att hämnas. Detta skapar den trygghet i elevgruppen som läraren är ute efter för att möjliggöra gott lärandeklimat.
De fyra intervjuade lärarna beskriver också vikten av elevhälsoteam, med olika kompetenser, som de i olika grad kan använda sig av då inte längre strategierna i klassrummet fungerar.
32
Nordahl et al (2007) skriver om inkluderande och anpassade insatser i närmiljön. Teamets uppgifter omfattar både systematiska insatser, där man erbjuder hjälp till familj, klass och skola under en längre tid men även tillfälliga insatser som sker under en begränsad tid. De menar att målet är inte att överta föräldrarnas och lärarnas uppgifter utan att bistå och handleda dem i barnets utveckling. Med sina särskilda och breda kompetenser ska de förändra förutsättningarna i hemmet och skolan så att barn, som riskeras att slås ut pga. allvarliga beteendeproblem, kan uppleva att de klarar av skolarbetet och känner tillhörighet.