DISKUSSION OCH SLUTSATS

8.1 Diskussion

Planerare saknar insikt i hur befintliga planeringsstrukturer behöver förändras för att bättre tillgodose barn. Inom stadsplaneringen tas planer och riktlinjer för barns delaktighet fram utan att reflektera över vad det innebär för planeringen att inkludera barn i praktiken, eller hur det ska gå till. I grunden ändras inte planeringen för att fungera för barnen då

barnkonsekvensanalysen används som en separat process för barns medverkan. Det innebär att barnets perspektiv adderas på policynivå (Hilding-Rydevik et al., 2010). Att barns

perspektiv adderas, snarare än integreras i planeringen handlar om att barnens kompetens inte ses som viktig, detta begränsar barnens möjlighet till medskapande i planeringen. Detta visar på att det krävs en strukturell förändring av planeringen för att en integrering av barns perspektiv ska ske och för att barn ska bli en självklar del i planeringen (Albrechts, 2010; Hilding-Rydevik et al., 2010). Det är en utmaning att integrera barns perspektiv i planeringen eftersom det saknas en tydlig bild över vad en integreringen av barns perspektiv innebär.

Ett organisatoriskt minne inom verksamheter är centralt för att se över hur man gjort när nya perspektiv implementerats i planeringen, och utifrån dessa erfarenheter dra lärdomar för att implementera barnkonventionen i praktiken (Lundberg, 2011). Genom regelbundna

utbildningar relaterad till barnkonventionen kan organisationer skapa en gemensam grund för ett organisatoriskt minne (Svennberg, personlig kommunikation, 15 april, 2020; Lundin Karphammar, personlig kommunikation, 22 maj, 2020). Göteborgs Stad har byggt upp en organisation som har en vana av att ta upp frågor relaterade till

barnkonsekvensanalyser/sociala konsekvensanalyser och har ett organiserat stöd i frågorna. På så sätt finns strukturer för att spara ner individuella erfarenheter till ett gemensamt organisatorisk minne där. Med hjälp av tidigare erfarenheter hanteras nya perspektiv i planeringsprocesserna, vilket innebär att det organisatoriska minnet i Göteborg Stad har ett värde för deras kunskapsutveckling. Däremot saknar de, liksom andra verksamheter, tillräcklig dokumentation av planerares arbete med barnkonsekvensanalyser (Svennberg, personlig kommunikation, 15 april, 2020; Wahlgren, personlig kommunikation, 4 maj, 2020), vilket medför svårigheter för organisatoriskt lärande, synnerligen vid utvärdering av arbetet. I intervjuerna saknas en jämförelse av hur policys utformats för andra lagar som

implementerats tidigare, som miljöbalken (SFS 1998:808) och diskrimineringslagen (SFS 2008:567), vilket tyder på att barnkonventionen inte likställs med andra lagars status. I några av intervjuerna lyfts exempelvis sociala konsekvensanalyser som exempel på ett perspektiv som tillkommit i planeringen, men det görs ingen jämförelse mellan hur verksamheterna gått tillväga för att tillgodose de olika behoven. Därför finns det en brist av att tillvarata och använda tidigare erfarenheter i planeringen (Lundberg, 2011) vilket försvårar

implementeringen av barnkonventionen och visar att konventionen behöver tas på större allvar.

Vid involveringen av barn i planeringen, speciellt vid genomförandet av

barnkonsekvensanalyser, har skolan haft en stor betydelse för barnens roll i planeringen (Svennberg, personlig kommunikation, 15 april, 2020; Klint, personlig kommunikation, 29 april, 2020). Genom skolan har det skapats en “koppling” mellan planerare och barn vilket bidrar till en demokratisk process eftersom att alla barnen finns i skolan (Svennberg, personlig kommunikation, 15 april, 2020). Därför bör planerare och barn etablera kontakt i skolan för att underlätta framtida involvering av barn i planeringen. När barn involveras i planeringen ska det ske så tidigt i processen som möjligt (Klint, personlig kommunikation, 29 april, 2020; Hilding-Rydevik et al., 2010), men i praktiken bortprioriteras barn och

involvering sker sent. När barnen involveras sent i planeringen medför det att barnens möjlighet att påverka processen begränsas och är fördefinierad.

Intervjupersonerna pratar om att det är viktigt att barnen får vara en del i hela

planeringsprocessen och att återkoppling är viktigt. Genom återkoppling kan barnen stärkas i att deras åsikter blivit tillgodosedda och att planerarna har lyssnat på vad de har att säga. Återkopplingen är dock inte prioriterad varken av planerare eller beställare (Svennberg, personlig kommunikation, 15 april, 2020; Wahlgren, personlig kommunikation, 4 maj, 2020). Eftersom barnens medverkan inte är en naturlig del genom hela planeringsprocessen, trots att planerare är medvetna om att det är viktigt, framgår det att planeringspraktiken saknar

strukturer som integrerar barns deltagande i planeringens olika steg. Planeringspraktiken behöver genomgå en strukturell förändring, vilket innebär att nya perspektiv förändrar professionen snarare än läggs till inom den (Albrechts, 2010), för att för att möjliggöra att barns perspektiv omsätts i planeringen.

I undersökningens intervjuer och dokument uttrycks en vilja att implementera barnets perspektiv i planeringen. Men hur barnens perspektiv ska omsättas i planeringen saknas det kunskap om, vilket framgår då planerare inte resonerar kring vad barnen säger. Detta bidrar till att barnen endast används som symboler för “bra” planering (Cele & van der Burgt, 2015; Björklid, 2007). Det anses således viktigare att planera för barn än med barn vilket gör att barnen framställs som objekt utan förmåga till medskapande (Joelsson, 2019). Vad barnen själva tycker tillåts på så vis att nedprioriteras och anses inte viktigt i planeringen, deras röst blir mindre värd. Synen på barn som objekt flyttar dem längre från beslutstagande, därav framställs de som apolitiska. Att barnen exkluderas från beslutstgande framställer dem i sig som mindre kunniga och kompetenta. Varför det är viktigt att bredda synen på vad politik är (Joelsson, 2019; Cele & van der Burgt, 2015; Björklid & Nordström, 2012) och att barn passar in i den bilden, handlar inte om att barn ska bestämma själva. Det handlar om att barnen har rätten att uttrycka sin åsikt, få den respekterad och det är ett perspektiv som planerare måste hantera i relation till andra intressen. Individer har rätt att vara olika och planeringspraktiken måste anpassas utefter det (Young, 2016), men enligt vår undersökning framkommer att det är barnen som anpassar sig till dagens planeringspraktik.

8.2 Slutsats

Hur implementerar stadsplanerare barnkonventionen konkret i planeringen?

Utifrån vår undersökning finner vi att planerares arbete med barnkonsekvensanalyser får ett symboliskt värde, då det bidrar till att framställa en politiskt legitimering av att barns livsvillkor prioriteras i den fysiska planeringen. Men planerare saknar insikt i hur

professionen behöver förändras utifrån barns behov, sett utifrån individers rätt till olikhet (Young, 2016) och planeringsprofessionens behov av att förändras strukturellt för att anpassas till nya perspektiv (Albrechts, 2010). Inom stadsplaneringen saknas ett organisatoriskt minne från andra planeringsområden, då tidigare erfarenheter inte bidrar till kunskapsutvecklingen. Därför implementeras lagen inte konkret i planeringen.

På vilket sätt bidrar barns deltagande till en kvalitativt bättre barnkonsekvensanalys?

Intervjupersonerna upplever barnkonsekvensanalysen som viktigt för att möjliggöra barnens medverkan i den fysiska planeringen, eftersom barnen har möjlighet att vara med och

framföra sina åsikter samt påverka beslut. _{​Vår undersökning visar att barn inte är prioriterade} inom stadsplaneringen då barns perspektiv kommer in sent i planeringsprocessen,

perspektivet omsätts inte och återkoppling är något som inte görs. Därmed saknar barnen möjlighet att bidra till en kvalitativt bättre barnkonsekvensanalys.

På vilket sätt konstrueras barn som kunskapssubjekt i planeringen?

Trots att barn har potential att vara politiska finns det inom stadsplaneringen ingen idé om barn som politiska subjekt med egna intressen som behöver hanteras i relation till andra intressen. Det medför att barnen inte ses som legitima kunskapssubjekt i planeringen. När vuxna pratar om barn i planeringssammanhang är det ofta i förhållande till säkerhetsaspekter (Lundin Karphammar, personlig kommunikation, 22 maj, 2020; Klint, personlig

kommunikation, 29 april, 2020; Joelsson, 2019), skyddsperpsektivet överordnas

delaktighetsperspektivet vilket bidrar till att planeringen framställer barn som apolitiska (Joelsson, 2019).

8.3 Vidare forskning

För att barns delaktighet och inflytande i planeringsprocessen ska implementeras i det praktiska arbetet har det ännu inte räckt att barnkonventionen (SFS 2018:1197) har blivit lag för att faktiska resultat ska uppnås. Forskning med utgångspunkt i att barn är politiska aktörer med egna intressen krävs för att förändra den rådande framställningen av barn, för att barn ska uppnå den potential de har som politiska aktörer. Vidare behöver forskning om vad strukturell förändring innebär i förhållande till barns perspektiv och barnperspektivet bedrivas för att ge planeringspraktiken konkreta mål att sträva efter.

Modellen för BKA behöver utvecklas vidare och användas vid olika projekt för att på ett bättre och mer strukturerat sätt inkludera barnen i planeringen så att barnens bästa sätts i det främsta rummet. Det behöver med andra ord ske en standardisering av instrumentet