Barns delaktighet och inflytande i stadsplaneringen
En studie om barnkonsekvensanalys (BKA) som instrument i
planeringsprocesser för att göra barns röster hörda
Children’s participation in and influence on city
planning
A study about child impact assessment (CIA) as a planning tool to raise
children's voices within spatial planning processes
Sofia Bjarnevik & Clara Andersson
Stadsbyggnad, stadsutveckling och planering. Huvudområde: Byggd miljö Kandidatuppsats
20 HP VT 2020
SAMMANFATTNING
Syftet med uppsatsen har varit att öka och sprida kunskap kring hur nya perspektiv
implementeras inom fysisk planering, mer specifikt hur planerare omsätter barns perspektiv. För att undersöka detta har expertintervjuer och en analys av en barnkonsekvensanalys (BKA) genomförts. Studien har även baserats på dokument och rapporter från statliga myndigheter, kommuner, forskare och nätverk som arbetar med stadsplanering.
Enligt barnkonventionen (SFS 2018:1197) ska barnet få möjligheten att höras och uttrycka sin mening i frågor som barnet berörs av. Genom att barnen får vara delaktiga i stadsplaneringen skapas en allsidig kunskap om områdets användning och beslutsunderlaget blir bättre. För att samhället ska utvecklas socialt hållbart krävs det att barnen inkluderas och är delaktiga i stadsplaneringen.
För att barnets rättigheter ska tillgodoses i stadsplaneringen krävs att planerare och arkitekter får mer kunskap om hur arbetet med barnets perspektiv ska integreras i planeringen och att det är viktigt att se dem som politiska aktörer i samhället. Inom planeringen framställs barn som apolitiska objekt i behov av skydd. Barns perspektiv omsätts inte och deras deltagande kan ses som symboliskt. Det gör det svårt för dem att vara medskapare inom fysisk planering.
ABSTRACT
The purpose of the thesis has been to increase and spread knowledge about how new
perspectives are implemented in spatial planning, more specifically how planners implement children's perspective within spatial planning processes. In order to investigate this, multiple expert interviews and an analysis of a child impact assessment (CIA) have been conducted. The study has also been based on documents and reports from state authorities,
municipalities, scientists and networks that work with urban planning.
According to the Convention of the Rights of the Child (SFS 2018:1197), children have the right to be heard in matters that affect them. By involving children within spatial planning processes, a wider knowledge base for making better decisions is attained. Children need to participate within spatial planning processes in order for society to achieve a socially sustainable development.
In order for the child's rights to be fulfilled within urban planning, planners and architects need to gain more knowledge about how work with the child's perspectives should be integrated into planning and that it is important to see them as political actors in society. In planning, children are presented as apolitical objects in need of protection. Children's perspectives are not translated and their participation can be seen as symbolic. This makes it difficult for them to be co-creators in spatial planning.
Key words: children's rights, child perspective, children's perspective, child impact assessment, CIA.
FÖRORD
Tack till Tyréns som ställt upp på intervjuer och bistått med material till vår uppsats. Tack även till Göteborgs Stad, Sveriges kommuner och regioner och Boverket som ställt upp på intervjuer. Ni har alla bidragit med värdefulla erfarenheter till vår uppsats.
Slutligen vill vi tacka vår handledare Christina Lindkvist vars hjälp har varit guld värd genom vår skrivandeprocess. Tack för ditt engagemang och stöd!
Sofia Bjarnevik & Clara Andersson Malmö, maj, 2020
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INTRODUKTION 7 1.1 Syfte och mål 9 1.2 Forskningsfrågor 9 1.3 Disposition 10 2. LITTERATURÖVERSIKT 122.1 Hur konstrueras barn? 12
2.1.1 Barn som kunskapssubjekt 12
2.2 Hur får planerare in nya perspektiv i sin praktik? 13
2.3 Metoder som planerare kan använda sig av för att få in barns perspektiv 14
2.4 Barns deltagande i planeringen 15
2.5 Sammanfattning 17
3. TEORETISKT RAMVERK 19
3.1 Barn utifrån ett socialt rättviseperspektiv 19
3.1.1 Barnens deltagande och inflytande i stadsplaneringen 20 3.2 Att skapa organisatoriskt minne för nya former av planering 20
4. METOD 24 4.1 Textanalys 25 4.1.1 Analysprocess för textanalys 26 4.2 Intervjuer 26 4.2.1 Analysprocess för intervjuer 27 4.2.2 Etiska aspekter 28
4.4 Avgränsning och urval 29
4.4.1 Urval av empiriska objekt 29
4.4.2 Urval av intervjupersoner 30
4.4.3 Intervjuernas förutsättningar 31
4.5 Metoddiskussion och källkritik 32
5. VERKTYGET BARNKONSEKVENSANALYS (BKA) 34
5.2 Barnombudsmannens modell för BKA 34
5.3 Trafikverkets vägledningsmaterial för BKA 34
5.4 Göteborgs Stads modell för BKA 36
6. BKA AV TYRÉNS UTFÖRD PÅ JÄRNVÄGSPLANEN FÖR
VARBERGSTUNNELN, VÄSTKUSTBANAN, VARBERG-HAMRA 40
6.1 Beskrivning av BKA:n 40
6.2 Barnens delaktighet i BKA:n 42
6.3 Barnets eget perspektiv eller de vuxnas definition av barnperspektivet? 46
7. RESULTAT OCH ANALYS AV INTERVJUER 52
7.1 Vad bidrar lagstadgandet av barnkonventionen till? 52
7.2 Hur diskuterar intervjupersonerna kunskap i arbetet och hur lär sig intervjupersonerna nya saker? Vad betyder erfarenheter av tidigare konsekvensanalyser? 52
7.3 Hur arbetar planerare med barnkonsekvensanalyser? 56
7.4 Hur pratar intervjupersonerna om barn, deltagandeprocesser och svårigheter som
behöver hanteras? Typ av svårigheter? 58
7.5 Barnets eget perspektiv eller de vuxnas definition av barnperspektivet? 61
7.6 Sammanfattande analys 62
8. DISKUSSION OCH SLUTSATS 66
8.1 Diskussion 66 8.2 Slutsats 68 8.3 Vidare forskning 69 9. KÄLLFÖRTECKNING 70 9.1 Tryckt litteratur 70 9.2 Vetenskapliga artiklar 71 9.3 Artiklar 73
9.4 Barnkonsekvensanalyser - riktlinjer och dokument 73
9.5 Lagar 73 9.6 Hemsidor 74 9.7 Rapporter 74 9.8 Figurförteckning 75 10. BILAGOR 76 10.1 Arbetsfördelning 76
“En barnvänlig stadsmiljö är bra för barn och för alla människor, oavsett ålder”
De Laval, 2015, s.771. INTRODUKTION
Barns åsikter förbises ofta i dagens samhälle, vilket beror på den maktposition vuxna har gentemot barn. De vuxna avgör om, när och hur barn ska få inflytande (Nordenfors, 2010). Det är problematiskt inte minst sett utifrån barnkonventionen, som beskriver att barns åsikter ska tas i beaktande vid alla beslut som rör dem (SFS 2018:1197). Utifrån nationalekonomisk teori finns det en direkt koppling mellan ett lands utveckling och att satsa på barn, särskilt i utsatta sociala och ekonomiska situationer. På lång sikt “tjänar” ett samhälle på att prioritera barns livsvillkor (Heckman, 2006). Det borde öka motivationen till politiska beslut som gynnar barnets bästa (Segerström, 2019). Det finns flera incitament för att satsa på barn. Inom planeringen är barns åsikter nödvändiga ur ett socialt hållbart och demokratiskt perspektiv (de Laval, 2015).
Traditionell planering fungerar inte utifrån barnperspektivet och barnens perspektiv, två olika sätt att ta hänsyn till barns livsvillkor i planeringen. Den traditionella medborgardialogen tar inte hänsyn till barns möjlighet att påverka planeringsprocessen. Tillvägagångssättet som används är inte anpassat för barn och därför förbises barnens perspektiv. Det finns också det som kallas barnperspektivet, vilket syftar på att vuxna tar beslut utifrån vad de anser är bäst för barn (Nordenfors, 2010). Det kan de göra med eller utan stöd från barnens perspektiv. I planeringen finns det även en brist på barnperspektivet, vilket är en del av den “trend” som idag präglar stadsplaneringen (Mattson, 2015), det vill säga att samhällen planeras utan tillräcklig hänsyn till barn. Resultatet blir att barnens ytor i stadsrummet hamnar långt ner i prioriteringsordningen då kortsiktiga ekonomiska projekt som främjar täthet och en god tillgänglighet med bil går före barnens behov (Jansson, 2016). En följd av dagens förtätning och den ökade trafiken är att barnens ytor för en god utomhusmiljö riskerar att gå förlorade (Mattson, 2015; Olsson, 2020). Kritiken om saknaden av barnperspektivet och barnens perspektiv i planeringen väcker frågan om vilket samhälle som det planeras för idag, och varför perspektiven faller bort, trots att problemet lyfts av yrkesverksamma med kunskap om barn (de Laval, 2015)?
Den 1 januari 2020 blev FN:s barnkonvention svensk lag vilket innebär att barns rättigheter ska tas i beaktning vid beslut och åtgärder som berör dem (SFS 2018:1197). Konventionen
erkänner barnet som en kompetent aktör i samhället, som har förmåga att vara med och skapa sin omgivning. Barnkonventionens lagstadgande ställer hårdare krav på planerare i hur de tillgodoser barns rättigheter till god livsmiljö. Lagen aktualiserar frågan om hur man inom professionen arbetar för att implementera nya perspektiv. Att planera för och med barn är egentligen inget nytt, då det även tidigare funnits riktlinjer för detta (Segerström, 2019). Som lag ska konventionens artiklar få större genomslagskraft och tas på större allvar. Därför måste man inom planeringsprofessionen lära sig att efterleva och omsätta konventionens artiklar.
Figur 1. Barnkonventionens huvudartiklar som består av artikel 2, 3, 6 och 12 som beskrivs ovan (Ramboll, u.å).
I uppsatsen undersöker vi hur planeringen konkret bedrivs, för att uppfylla lagen om barns perspektiv i planeringen. Detta väcker frågor om hur organisationer lär och implementerar nya perspektiv. Vi undersöker hur kunskap om nya perspektiv, i vårt fall barnens perspektiv, implementeras i det praktiska arbetet. Ett sätt att implementera de olika barnperspektiven i praktiken är genom barnkonsekvensanalys. Barnkonsekvensanalys är ett instrument som används i planeringen för att se till att barnets rättigheter beaktas i alla frågor som berör barnet (Boverket, 2015).
1.1 Syfte och mål
Syftet med undersökningen är att bidra med kunskap om hur planerare implementerar barnens perspektiv i sin praktik genom att undersöka hur barnkonventionen förstås och omsätts med hjälp av instrumentet barnkonsekvensanalys.
Målet med uppsatsen är att undersöka barnens roll i stadsplaneringen och hur barnets
rättigheter tillgodoses inom planeringsprocesser. Genom analysen skapar vi vi förutsättningar för att stadsplaneringen ska kunna utvecklas, så att barnen ska kunna involveras i planeringen på ett bättre sätt.
1.2 Forskningsfrågor
Uppsatsen har avsikten att besvara följande forskningsfrågor:
- Hur implementerar stadsplanerare barnkonventionen konkret i planeringen?
- På vilket sätt bidrar barns deltagande till en kvalitativt bättre barnkonsekvensanalys? - På vilket sätt konstrueras barn som legitima kunskapssubjekt i planeringen?
1.3 Disposition
Uppsatsen består av åtta delar där det inledande kapitlet ger en uppfattning om innehållet samt att det tydliggör uppsatsens utgångspunkt. Kapitlet innehåller bakgrundsfakta, syfte, mål och frågeställning.
● Kapitel 2 är en litteraturöversikt som behandlar hur barn konstrueras, hur man får in nya perspektiv i det praktiska arbetet, barnkonsekvensanalys och barns delaktighet i planeringen.
● Kapitel 3 behandlar den teori som anses vara relevant för uppsatsen och ligger till grund för studien. Det teoretiska ramverket behandlar barn utifrån ett socialt rättviseperspektiv och lärandeprocesser.
● Kapitel 4 presenterar de metoder som har använts under undersökning av ämnet, kapitlet innehåller även etiska dilemman som förekommer under
intervjuundersökningen. Kapitlet avslutas med en metoddiskussion.
● Kapitel 5 beskriver barnombudsmannens, Trafikverkets och Göteborgs Stads modell för utförandet av barnkonsekvensanalys.
● Kapitel 6 redogör för en barnkonsekvensanalys gjord av Tyréns som undersöks med hjälp av en intervju vid ett avtalat möte med den som ansvarat för BKA:n.
● Kapitel 7 redovisar resultatet av intervjuerna. Det görs även en analys av intervjuerna, analysen delas upp utifrån frågeställningar som forskningsfrågorna brutits ner till. ● Kapitel 8 knyter samman textanalysen och intervjuerna i en avslutande diskussion. I
“... children are competent social actors who are aware of and can influence
their own lives ...”
2. LITTERATURÖVERSIKT
I litteraturstudien behandlas hur barn konstrueras, hur planerare får in nya perspektiv i sin praktik, de metoder som planerare använder sig av för att inkludera barn och barns deltagande i planeringen. Litteraturöversikten skapar en grundläggande förståelse av ämnet.
2.1 Hur konstrueras barn?
Barnkonventionen definierar barn som varje människa under 18 års ålder (artikel 1) (Barnombudsmannen, u,å). Konventionsdefinitionen skiljer inte på kön och utesluter dessutom dimensionerna av ungdomar. Lagens definition av vad ett barn är innebär en juridisk konstruktion av barnet, men barn konstrueras även på andra sätt. I uppsatsen undersöker vi hur barn konstrueras som legitima kunskapssubjekt. Ett legitimt
kunskapssubjekt innebär en individ som erkänns vara bärare av kunskap. För att barn ska ses som kompetenta medskapare i den fysiska miljön krävs att planerarprofessionen erkänner dem som bärare av kunskap.
2.1.1 Barn som kunskapssubjekt
Synen på barn som kunskapssubjekt har en kunskapsteoretisk och socialkonstruktivistisk utgångspunkt, vilket även är den utgångspunkten vi har i uppsatsen. Barn är sociala aktörer i samhället och de är intressanta i sin egen rätt, inte eftersom de kommer bli vuxna (Halldén, 2003). De har kunskap och är medvetna om och kan påverka sina egna liv. Att involvera barn i stadsplanering är ett sätt att förändra den rådande kunskapsproduktionen som görs utifrån enskilda perspektiv (Joelsson, 2019). En förutsättning för barnens delaktighet och
medskapande i den fysiska miljön är att de har rumslig kompetens. För att rumslig kompetens ska kunna uppstå krävs erfarenhet och möjlighet att vara delaktig i det urbana rummet. Ökad rumslig kompetens är relaterad till ökad erfarenhet av att hantera risker, men kompetensen ses snarare som relaterad till ålder (Cele & van der Burgt, 2014).
Barnets bästa är ett begrepp som lyfts fram i barnkonventionens tredje artikel, enligt artikeln ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla frågor som berör barn. Detta grundar sig i att barnkonventionen har en syn på barn som anser att barn är medborgare med ett
människovärde, precis som de vuxna. Detta synsätt gör barnet till ett aktivt subjekt med egna rättigheter, detta ska gälla vid alla belsut och frågor som på något sätt rör barnet.
Barnkonventionen erkänner barn som kunskapssubjekt eftersom den säger att barnet livsvillkor ska tas hänsyn till genom att låta barnets röst göras hörd (SFS 2018:1197).
Det är viktigt att diskutera barn som politiska subjekt. Barn exkluderas från beslutstagande vilket i sig framställer dem som mindre kunniga och kompetenta. En snäv bild av vad politik och politiskt deltagande är tenderar att exkludera barn och framställer dem som apolitiska och utan röst. Vardagliga aktiviteter kan ses som politiska och det är i det vardagliga livet barn kan utföra och kommunicera sina politiska ståndpunkter (Joelsson, 2019; Cele & van der Burgt, 2015; Björklid & Nordström, 2012).
2.2 Hur får planerare in nya perspektiv i sin praktik?
Förändrade behov är centrala för planeringsprofessionen och en huvudsaklig utmaning är att utveckla sätt att få att få in nya perspektiv, som i sin tur förändrar professionen snarare än läggs till inom den. Albrechts (2010) lyfter planerares roll i att förändra:
“As our society is not a prisoner of its past and because it has a responsibility for the future, it is doomed to find alternatives. It means that planners - within an intrinsically changing, fluxing, and transforming social and physical reality (see Chia, 1999, page 210) - are also called upon to study the forces of change and to look for means and instruments to make alternatives happen” (Albrechts, 2010, s.1116).
Citatet från Albrechts visar planerares centrala roll för att skapa samhällsförändring, vilket kräver medvetande och kontinuerlig kunskapspåfyllnad. Eftersom planerare har ett ansvar för framtiden måste man inom professionen lära sig att förändra sitt arbete på ett strukturellt sätt, utifrån de behov som finns. Den strukturella förändringen innebär att nya perspektiv förändrar professionen snarare än läggs till inom den (Albrechts, 2010). Integrering av nya perspektiv handlar om att samordna ny kunskap med den redan existerande kunskap som finns i en organisation eller i en verksamhet. När det nya perspektivet har blivit en naturlig del i det dagliga arbetet så har integreringen av ett nytt perspektiv blivit lyckat (Hilding-Rydevik, Håkansson, Asplund & Skantze, 2010).
Hilding-Rydevik et al. (2010) gör en distinktion mellan att addera och att integrera ett nytt perspektiv. En inkludering av ett nytt perspektiv är bättre än om verksamheten endast följer exempelvis “checklistor” för att ta hänsyn till ett nytt perspektiv som ska integreras i
planeringen. Den risk det finns med checklistor är att aktörerna med betydelsefull kompetens upplevs som meningslös, det leder till att chansen till kunskapsutbyte och nytänkande
utelämnas. För att få in exempelvis ett socialt perspektiv i planeringen så krävs det att det sker en integrering av perspektivet i verksamheten.
Olika kriser och policys driver planeringspraktikens utveckling (Albrechts, 2010).
Tillämpningen av miljökonsekvensbeskrivning (MKB) och social konsekvensanalys (SKA) i de tidigaste stadierna i beslutsprocessen är viktiga instrument för planeringen (Esteves,
Franks & Vanclay, 2012; Vanclay, 2003; Slootweg et al., 2001). De redovisar information om konsekvenserna av specifika utvecklingsprocesser på ett sätt som gör det möjligt att utifrån dessa konsekvenser göra bedömningar och fatta beslut.
Sociala konsekvensanalyser har ett uttalat jämlikhetsideal och har en betoning på att synliggöra traditionellt marginaliserade grupper i samhället. Bedömningen av sociala konsekvenser inkluderar processer för att analysera både positiva och negativa effekter av policys och planer. Det främsta syftet med sociala konsekvensanalyser är att åstadkomma en mer hållbar och rättvist utformad fysisk miljö (Vanclay, 2003).
2.3 Metoder som planerare kan använda sig av för att få in barns perspektiv
Barns bristande deltagande i svensk planeringspraxis är problematisk. Trots att lokala myndigheter uttrycker en vilja att ta barns deltagande på allvar finns det stora skillnader mellan kommuner i huruvida olika metoder och förståelser används, samt hur mycket vikt resultaten ges i beslutsfattandet och hur stor effekt de kommer att ha. Få av de initiativ till deltagande som har genomförts är väl integrerade i planeringspraxis och beroende av enskilda tjänstemän (Cele & van der Burgt, 2015).
Forskningen visar att det finns flera svårigheter med att involvera barn i planeringen.
Framförallt medför de svenska planeringsmetoderna en oklarhet kring vilka metoder som ska användas och hur information som hämtas från barn ska användas, eftersom den inte
uppfattas som kompatibel med den information planerare använder. Detta visar på att det finns ett behov av att hitta medel för att harmonisera barns behov med behoven hos andra grupper i samhället, och för att hitta former för att passa barnens deltagande. Författarna menar att det krävs mer tid och pengar (Cele & van der Burgt, 2015).
Då samhällsplanering alltid påverkar barn på något sätt är barnkonsekvensanalyser ett viktigt instrument för planerare (Segerström, 2019). Eftersom barnkonventionen säger att barns röst ska höras i alla frågor som berör barn (SFS 2018:1197) är en viktig del av
barnkonsekvensanalysen att inkludera barn.
2.4 Barns deltagande i planeringen
Barn uppfattas inte som politiska eftersom barnsligt beteende betraktas som motsatsen till politisk beteende (Cele & van der Burgt, 2015).
“Children, in this sense, are political non-subjects. The absence of children and their lack of subject position is not in itself a novel finding and has been discussed and debated from various vantage points within childhood studies, not least in relation to children’s rights and children as political subjects/actors” (Joelsson, 2019, s.234).
Synen på barn som icke-politiska belyser svårigheterna med att se barnet som en kompetent social aktör. Vuxna förstår barns kompetens utifrån deras minne av barndom och andra perspektiv på barndomen. Detta är problematiskt eftersom det bildas en vuxen framställning av barndom vilket gör det svårt att “känna igen” barns potential, kompetens och kunskap. Detta leder till metodologiska svårigheter då skyddsperspektivet ofta överordnas
delaktighetsperspektivet (Cele & van der Burgt, 2015; Cele & van der Burgt, 2014).
Cele och van der Burgt (2015) hävdar att det är nödvändigt att fråga när barn ska involveras i deltagandeprocesser och när befintlig kunskap, baserad på forskningsresultat om barns
relationer till deras vardagliga miljöer, bör användas. Barn är experter på sin närmiljö, men de behöver stöd av vuxna som tar ansvar för deras säkerhet (Björklid & Nordström, 2012). Enligt Cele och van der Burgt (2015) är barns deltagande i planeringen inte en lösning på frågan om hur barns bästa ska åstadkommas. Det är avgörande för när planeraren använder sin kompetens och med sin kompetens tar beslut när tillvägagångssätt för deltagande är
fördelaktiga och när de inte är det. För att underlätta detta krävs det planeringsriktlinjer som är välgrundade i forskningsresultat. Det finns ingen brist på forskning utan det finns en brist på planeringsriktlinjer. Bristen på riktlinjer leder till att det är problematiskt att genomföra barnvänlig politik. Riktlinjerna skulle vara till stor hjälp för planerare för att förstå i vilka faser i planeringsprocessen barn måste delta. På grund av bristen på riktlinjer så “förs” barn in i planeringsprocessen i ett för sent skede och då ombeds de att kommentera eller att kritisera befintliga planer (Cele & van der Burgt, 2015).
Trots att svenska barn har en stark ställning i samhället exkluderas de från
planeringsprocesser på grund av “stelheten” i planeringsprocessen. Bristen på kompetens eller villighet att förstå hur barn kan delta gör att involveringen av barn i planeringen handlar om att det ska kännas bra snarare än att barnen får någon egentlig påverkan (Cele & van der Burgt, 2015; Björklid, 2007). Att planera för barn anses viktigare än att planera med barn. För deltagande är en kärnfråga om barn har en viss kunskap som är avgörande för planerarna eller om det är viktigare att få barn att känna att de är en del av samhället genom att inkludera dem i processerna?
En aspekt som relevant att reflektera över är vad som är syftet med barnens delaktighet i samhället (Nordenfors, 2010), varför ska planerare arbeta med barn och ungas perspektiv i planeringen? Segerström (2019) lyfter att barnets rättigheter, som rätten till delaktighet, är av vikt i första hand för barnet och i andra hand för samhället. Barn är individer i sin egen rätt och barndomen i sig själv har ett värde. Barns delaktighet och inflytande bidrar ett
förändringsarbete och en mänskligare samhällsutveckling. Viktigt att poängtera är dock att det inte är en skyldighet att utöva sina rättigheter, att uttrycka sina åsikter är ett val. Genom att ge barnen chansen att vara delaktiga i stadsplaneringen förbereder de sig för ett aktivt medborgarskap:
“Om barnen inkluderas, utbildas och tas på allvar så kan medborgerligt engagemang och ansvar etableras som något naturligt och självklart” (Saccotelli, Ivansson, Mijanovic, Hallgren & Nordström, 2019).
2.5 Sammanfattning
Det finns en skillnad mellan att addera och att integrera ett nytt perspektiv (Hilding-Rydevik et al., 2010). För att på bästa sätt få in ett nytt perspektiv i en verksamhet krävs en integration av perspektivet vilket innebär att det nya perspektivet integreras i befintliga riktlinjer,
dokument och policys. Inom planeringsprofessionen måste förändring ske på ett strukturellt sätt baserat på de behov som finns (Albrechts, 2010).
Det finns en brist på planeringsriktlinjer när det gäller att inkludera ett barnperspektiv under hela planeringsprocessen (Cele & van der Burgt, 2015). Då det inte finns riktlinjer inom professionen för barns medverkan så uppstår det oklarheter när barn ska delta och när det finns ett mindre behov av deltagandet. Idag involveras barnen i ett sent skede i
planeringsprocessen, då är oftast beslut redan tagna vilket gör att barnen endast får uttrycka sina synpunkter på befintliga planer. Barnets delaktighet är en rättighet som är av betydelse främst för barnet, men även för samhället (Segerström, 2019). För att barnet ska vara delaktig och inkluderas i stadsplaneringen finns instrumentet barnkonsekvensanalys.
Det finns en syn på barn som icke-politiska vilket medför svårigheter att se barnet som en kompetent social aktör i samhället (Cele & van der Burgt, 2015). När det gäller
stadsplanering anses den rumsliga kompetensen i den fysiska miljön vara relaterad till ålder, men egentligen handlar den rumsliga kompetensen om erfarenheter (Cele & van der Burgt, 2014).
“Trygga och goda uppväxtvillkor innebär att barn växer upp i en stimulerande
miljö, känner trygghet och att de får uttrycka sin åsikt och få sina åsikter
respekterade. Så skapas en socialt hållbar utveckling”
3. TEORETISKT RAMVERK
För att bättre förstå barns roll som medskapare av den fysiska utformningen och hur planerare integrerar nya perspektiv i planeringen har vi valt att undersöka detta med hjälp av ett socialt rättviseperspektiv och hur lärande i organisationer går till. Planeringen behöver anpassas utefter barnens villkor och denna insikt kan förstås med hjälp av teorier som handlar om individers rätt till olikhet och deltagande. Hur planeringen behöver anpassas för att omsätta barns perspektiv kan förstås utifrån teorier som handlar om hur organisationer lär sig av erfarenheter och anpassas till förändring samt en planeringsinställning som bryter mot
traditionell planering. Med dessa perspektiv på social rättvisa och lärande inom organisationer som teoretiska utgångspunkter i uppsatsen bidrar vi till att fylla kunskapsluckan om hur barns perspektiv omsätts i den praktiska planeringen.
3.1 Barn utifrån ett socialt rättviseperspektiv
Social hållbarhet beskrivs som en av tre viktiga aspekter för hållbar utveckling (Caselunghe, Nordström Källström & Gunnarsdotter, 2019). Social hållbarhet innebär att samhället tar hänsyn till de mänskliga rättigheterna utan att påverka möjligheten för framtida generationer att tillgodose sina mänskliga rättigheter (Caselunghe et al., 2019). Detta visar att barns perspektiv är centralt när det gäller den hållbara utvecklingen av staden. Då vi ser begreppet social hållbarhet som ett paraplybegrepp har vi valt att dela upp begreppet i demokrati, rättvisa, delaktighet och inflytande. De olika begreppen är exempel på hur någonting kan bli socialt hållbart inom planeringen. I förhållande till staden handlar social hållbarhet om utformningen av den fysiska planeringen och om upplevelser och inflytande (Tunström, 2015). För att uppnå hållbarhet måste barnen inkluderas i de demokratiska beslutsformerna. Individers rätt till olikhet (Young, 2016) är ett socialt rättviseperspektiv som är centralt för uppsatsen. Utifrån ett socialt rättviseperspektiv kan den sociala hållbarheten förstås som att individer har rätt att vara olika och att samhället måste anpassas för dess olika individer. De beslut om den fysiska miljön som de vuxna fattar beslut om berör barn, för att barnen ska kunna få inflytande i planeringsprocesserna måste beslutsformerna anpassas så att barnen kan delta (Hedman, 2009; Young, 2016).
3.1.1 Barnens deltagande och inflytande i stadsplaneringen
I en fungerande demokrati ska alla få möjligheten att uttrycka sin åsikt (Hedman, 2009) vilket i planeringssammanhang sker genom samråd. Samrådet syftar till att stärka demokratin och resultera i välgrundade beslut (Nyström & Lennart Tonell, 2012; Johansson & Khakee, 2009). De befintliga samrådsformerna innebär en risk för att vissa intressen och grupper tar över medan andra intressen och grupper utesluts (Boverket, 2020; Young, 2016). Det påverkar barn i särskilt hög utsträckning, då vuxna avgör när och hur barn får inflytande (Nordenfors, 2010). För att representera barns intressen i planeringen krävs att planerare tar till sig barns perspektiv och omsätter det till sitt barnperspektiv, tillsammans med sina kunskaper som planerare. Young (2016) problematiserar synen på grupper av befolkningen, eftersom en grupp definieras på grund av individers särskilda likheter, men gruppen är inte homogen. När barn involveras måste planerare därför vara medvetna om att en grupp barn inte kan föra talan för alla barn.
Cele och van der Burgt (2015) hävdar att det råder en stor förvirring och osäkerhet när det handlar om att erkänna barn som kompetenta sociala aktörer, vilket har stor betydelse för framgången av barns deltagande. Det finns modeller för inkluderande processer som utformats sedan 1960-talet (Arnstein, 1969). De olika varianterna som har utformats med Sherry Arnsteins modell som förebild har dock haft vuxna i fokus. Hart har utvecklat en delaktighetsstege för barn som är utformad för att fungera som ett tillvägagångssätt för att börja tänka på barns deltagande i projekt (Hart, 1992). Enligt Segerström (2019) är det utifrån barnets sida orealistiskt och olämpligt att i alla lägen klättra uppåt och eftersträva
självbestämmande.
3.2 Att skapa organisatoriskt minne för nya former av planering
Ett utvecklat “organisatoriskt minne” är viktigt för att organisationer ska lära sig av
erfarenheter och anpassas till förändring. För att diskutera lärande som en grund för handling är anpassningsbar styrning (adaptive management), organisatoriskt lärande och
organisatoriskt minne användbara koncept att lyfta. Den anpassningsbara styrningen anpassar kontinuerligt sin verksamhet utifrån förändringar i verkligheten. Ett sätt att beskriva
organisatoriskt lärande är att det handlar om att upptäcka och justera fel, där ett fel innebär att intentionen skiljer sig från verkligheten. För att generera en komplett lärandeprocess måste
individuella upptäckter, uppfinningar och utvärderingar sparas ned som ett gemensamt organisatoriskt minne. Det organisatoriska minnet definieras som det sätt tidigare kunskap lyfts fram på, för att användas i aktuella situationer och på så sätt resultera i högre eller lägre effektivitet inom organisationen. Utan organisatoriskt minne försummas information i
organisationen. Det organisatoriska lärandet sträcker på så sätt längre än individuellt lärande i organisationer (Lundberg, 2011).
Förändringar i samhället, vilket innebär aktiviteter som eftersträvar en utveckling mot det som “kan vara”, sker hela tiden och kan inte betraktas som undantag. Albrechts (2010) beskriver en planering som bryter mot traditionell planering då den har en annan inställning till förändring. Den traditionella planeringen är omedveten om andra möjligheter än det som existerar för närvarande och kan därför inte hantera utmaningar som olika områden möter. På grund av detta är en proaktiv inställning, en inställning som designar framtiden och får den att ske, gentemot förändring den enda lämpliga och denna kräver transformativa tag. Genom att tänka på nya sätt kan den rådande synen på resursfördelning och maktfördelning utmanas. Men transformativ förändring kräver tid:
“Transformative change rarely occurs in instant revolutions. It is change that actually evolves in many small ways (see Hamdi, 2004) to produce an emergent pattern, which,
retrospectively, comes together and becomes evident in what history may then describe as ‘a transformative moment'” (Albrechts, 2010, s.1118).
Förändring sker utifrån detta synsätt i flera små steg. För transformering krävs en vilja hos planerare att ta ett steg utanför sin komfortzon och för medborgare att överkomma en
irrationell rädsla över förändring. Samhällsaktörer vill inte alltid ge upp sin makt, så det finns ett motstånd till förändring. Eftersom transformation kräver tid och engagemang finns en risk att transformationen förlorar kraft om det inte finns kortvariga mål och framsteg att fira. Fram tills förändringen ordentligt slår rot i samhället eller kulturen är den skör och föremål för bakslag. Kortvariga resultat är viktiga för att bevara engagemang för förändringen, men det är viktigt att det inte sker på bekostnad av framtidens mål. Planerare måste hitta vägar att
planera för att anamma transformativa praktiker (Albrechts, 2010).
transformeringen är möjlig och att potentiella fördelar med förändringen är attraktiva. Endast då gör aktörerna uppoffringar för att förankra nya strategier. Därför måste det vara tydligt för medborgare, politiker och planerare vad förändrade policys, beteenden och attityder bidrar med. Planerare har en viktig roll i att tydliggöra vad den strategiska planeringen bidrar med:
“Planners must make the images relating to spatial quality, sustainability, equity, and fairness highly specific and detailed. If these images are not accessible, if they cannot be understood, then no one will be able to act on them. Planners must link spatial quality, sustainability, equity, and fairness to all phases in the process, to every single step, to all strategies, to all actions. They must make the culture of spatial quality, sustainability, equity, and fairness an integral part of the big picture. These issues must be stressed at the highest levels and
innermost circles of governance. As spatial quality, sustainability, equity, and fairness are not `happy accidents', we have to manage them in an intentional and systematic fashion”
(Albrechts, 2011, s.1124).
Citatet belyser att planerare måste beskriva planeringsvisioner på ett tydligt och detaljerat vis för att de ska förstås. Tydligheten är viktig för att kunna omvandla visionen konkret i
planeringen. Mål om exempelvis hållbarhet och rättvisa uppnås inte av misstag, de måste eftersträvas på ett systematiskt vis (Albrechts, 2011).
“Qualitative researchers try to develop a complex picture of the problem or issue
under study. This involves reporting multiple perspectives, identify the many
factors involved in a situation, and generally sketching the larger picture that
emerges”
4. METOD
“Vi måste dela upp verkligheten i kategorier och sätta namn på företeelser vi möter för att kunna orientera oss” (Thurén, 2019, s.27). Att förhålla sig till verkligheten genom
kategorisering och benämning av företeelser, innebär att verkligheten konstrueras för att göras begriplig. Socialkonstruktivismen är den vetenskapsteoretiska och metodologiska
utgångspunkt som används i uppsatsen för att göra verkligheten begriplig och är förknippad med namn som Latour, Woolgar och Foucalt. Verkligheten konstrueras genom sociala
handlingar och språkbruket är en betydande del av dessa handlingar. Genom språket skapar vi strukturer för att få kunskap om verkligheten vilket Wenneberg (2010) exemplifierar genom att “vi, då vi “ser” en stol, redan vet vad en stol är - om vi inte visste detta skulle vi inte se någon stol” (s.12). Språket skapar en förförståelse för hur verkligheten, som i detta fall representeras av stolen, kan tolkas och därmed är verkligheten socialt konstruerad. Det socialkonstruktivistiska utgångspunkten används i uppsatsen genom att vi ifrågasätter
stadsplanerarnas existerande uppfattning om barn som kompetenta medskapare av den fysiska miljön, därav avslöjas hur barn konstrueras i stadsplaneringen. Ifrågasättandet innebär ett kritiskt förhållningssätt som inte tar det direkta eller omedelbara för givet (Wenneberg, 2010). Den socialkonstruktivistiska utgångspunkten är viktig för förståelsen kring metoderna vi genomfört, som är intervjuer och en textanalys.
För att genomföra vår studie har vi använt oss av en kvalitativ ansats som har ett fokus på helheten, sammanhang och strukturer (Rienecker & Jørgensen, 2018). Det innebär att vi skapat en förståelse för vad det kvalitativt innebär att arbeta in nya perspektiv i planeringen, som barns perspektiv. Styrkan med en kvalitativ ansats är att det möjliggör en heltäckande bild som ger en ökad förståelse av det studerade fenomenet (Cresswell, 2014). Kvalitativ forskning kritiseras ofta för att resultaten inte är generaliserbara, det inte går att säga något generellt utifrån den begränsade mängden observationer. Däremot går det att förstå det som observeras på djupet (Rienecker & Jørgensen, 2018), det vill säga att den kvalitativa metoden inte strävar efter generalisering till en population utan det är kvaliteten i materialet som är det viktiga.
“När det finns luckor i vår kunskap kommer undersökningen att vara utforskande” (Patel & Davidson, 2014, s.74). Undersökningar som är utforskande kallas för explorativa
undersökningar, vars syfte är att inhämta så mycket kunskap om ämnet som möjligt. Med andra ord har vi strävat efter att allsidigt åskådliggöra och fylla kunskapsluckan om hur barns perspektiv omsätts i den praktiska planeringen.
Våra forskningsfrågor formuleras med en deskriptiv karaktär, genom formuleringar som “hur” och “på vilket sätt”, de lämpar sig därför för att undersökas med kvalitativa metoder (Yin, 2007; Merriam & Grenier, 2019). De kan inte besvaras med ett ja eller nej, det krävs ett tolkande och analytiskt förhållningssätt för att skapa en förståelse för ämnet (Patel &
Davidson, 2014).
Vid användningen av explorativa undersökningar använder oftast forskaren sig av olika tekniker för att samla information. För att få en heltäckande bild (Cresswell, 2014) av hur experter och planerare ser på barn, barns perspektiv och barnkonventionen i en
planeringskontext, används datainsamlingsmetoder i form av textanalys och intervjuer. Detta är en typ av tringuleringsprocess som bidrar till att undersökningens tillförlitlighet stärks (Patel & Davidson, 2014).
Vid både generalisering och analys av materialet är tolkningen viktig, när vi tolkar världen tilldelar vi denna mening. Vid läsning av en text bär vi alla med oss vår förförståelse, utan vår förförståelse får vi inte något grepp om det vi läser (Ledin & Hellspong, 1997). Dock bidrar förförståelsen till att det skapas föreställningar om samhället som kan skilja sig åt mellan individer då de bär med sig olika kunskaper, perspektiv och synsätt. Detta visar på att ett och samma empiriska material kan tolkas på olika sätt beroende på individens förkunskaper om ämnet (Ahrne & Svensson, 2011).
4.1 Textanalys
Vi har analyserat ett exempel av en barnkonsekvensanalys som utgår från en järnvägsplan för Varbergstunneln, Västkustbanan, Varberg-Hamra där en utbyggnad av spåren planeras (Tyréns AB, 2016). Barns deltagande utgör en del av arbetet med barnkonsekvensanalysen och syftet med vår textanalys var att komma fram till hur barnens perspektiv bidrar till
barnkonsekvensanalysen, samt hur barnen framställs. Textanalysen kompletteras med en intervju med Susanne Klint på Tyréns, som ansvarat för barnkonsekvensanalysen. Genom att binda samman intervjun och textanalysen har vi fått en bättre helhetssyn (Cresswell, 2014) av hur Tyréns gör för att tillgodose barns rättigheter i den fysiska planeringen.
4.1.1 Analysprocess för textanalys
Människor konstruerar, medvetet eller omedvetet, samhället vi lever i genom användning av språket: “När människor tar ett visst språkbruk för givet blir det svårt att ifrågasätta och kritisera. Det har blivit en del av oss och vårt sätt att tänka, tolka och agera. De har blivit sanna” (Svensson, 2019, s.39). Genom språket kan föreställningar om saker och ting bli sanna, därför är det viktigt att förhålla sig kritiskt mot framställningen av barn i analysen som gjorts. Mot socialkonstruktivistiska teorier om social rättvisa (Young, 2016) och barn som kunskapssubjekt (Joelsson, 2019; Cele & van der Burgt, 2015; Halldén, 2003), har vi analyserat hur man skriver och pratar om barn i barnkonsekvensanalysen. Genom att analysera hur barnens åsikter kommer till uttryck, utifrån hur de skrivs ut i rapportens olika delar, har vi fått förståelse för hur perspektivet omsätts av planerare. Genom att tolka barnkonsekvensanalysen på detta sätt får vi en fördjupad förståelse för språkets effekter, vilket genererar ett synliggörande av hur barn framställs och hur deras perspektiv bidrar till barnkonsekvensanalysen (Ledin & Hellspong, 1997; Svensson, 2019).
4.2 Intervjuer
Den kvalitativa intervjun har som mål att producerar ett kunskapsutbyte och en dialog om den intervjuades perspektiv och upplevelser av fenomenet. Den kvalitativa intervjumetoden tar fasta på intervjupersonernas erfarenheter, åsikter, tankar och resonemang (Kvale &
Brinkmann, 2014). Genom att fånga upp hur kunskapsutbytet går till kan effekterna av
språkets användning i intervjun analyseras, och avslöja hur den sociala konstruktionen “barn” konstrueras (Svensson, 2019).
För att samla in relevant data för de kvalitativa frågeställningarna genomfördes
semistrukturerade intervjuer med experter, där vi hade ett antal frågor som skulle besvaras, med en ordning på frågor som kunde ändras och nya frågor kunde tillkomma under intervjun (Kvale & Brinkmann, 2014). Expertintervjuer gjordes med individer som har kunskap och
erfarenheter om vad ett barns perspektiv innebär. Intervjupersonernas synsätt har relevans för hur vi ska förstå hur barns perspektiv integreras i planeringen. Vi har genomfört intervjuer med Göteborg Stad, Sveriges kommuner och regioner, Boverket och Tyréns, vi har motiverat val av intervjupersoner under rubrik 4.4.2. Urval av intervjupersoner.
4.2.1 Analysprocess för intervjuer
I analysen har vi närmat oss vårt intervjumaterial på ett tolkande vis för att besvara våra kvalitativa frågeställningar (Patel & Davidson, 2014). Vi har skapat en kvalitativ förståelse för vilken syn intervjupersonerna har på barn som medskapare i den fysiska planeringen, genom att reflektera kring hur de pratar om barn, lärande och erfarenheter i planeringen. För att kunna presentera och analysera intervjuerna i uppsatsen har vi paketerat och bearbetat intervjuerna i omgångar (Rennstam & Wästerfors, 2015). Dessa olika steg beskrivs nedan.
Intervjuerna spelades in efter godkännande av intervjupersonerna och transkriberades i efterhand. Det innebär att vi omvandlat det muntliga intervjusamtalet till text i form av utskrifter. Transkriberingen påbörjades efter varje intervjutillfälle eftersom bearbetning av intervjun i närheten av intervjutillfället ökar förståelsen för den (Kvale & Brinkmann, 2014). Intervjusvaren skrevs ut ordagrant utifrån intervjupersonerna formuleringar.
Efter att ha transkriberat och läst igenom materialet upprepade gånger, samlade vi ihop var och ett av intervjupersonernas svar på frågorna utifrån teman som även varit teman i vårt genomförande av intervjuerna (Rennstam & Wästerfors, 2015). Dessa teman behandlade
lärande om barnkonventionen, implementering av barnkonventionen, barns delaktighet, samarbeten i nätverk och barnkonsekvensanalyser.
När intervjusvaren delats in i teman började vi med att skriva om intervjusvaren för varje frågeställning, från transkriberad text till en text som vi tolkat och framställt som något vi berättar för läsaren att intervjupersonen sagt. Därmed ändras ord från exempelvis “jag” till personens namn eller “hon”. Tolkningen medför oundvikligen att intervjupersonens
ursprungliga mening förvrängs (Ahrne & Svensson, 2011). I samband med detta steg har vi valt ut citat som ger läsaren ett intryck av intervjuns innehåll, som resonemang eller
(Kvale & Brinkmann, 2014, s.230). Efter denna bearbetning jämfördes de olika svaren, så att likheter och skillnader i materialet kunde upptäckas. Sedan bearbetade vi svaren en omgång till, genom att sammanfatta de likheter, skillnader och tyngdpunkter vi fann i vårt material. Jämförelsen av respondenternas synsätt och hur de uttrycker dessa bidrar till en rikare helhetssyn i det kvalitativa materialet (Kvale & Brinkmann, 2014).
I samband med att vi sammanfattade och jämförde intervjusvaren reducerade vi i texten, vilket innebär att man väljer ut och väljer bort ur det insamlade materialet. När vi hade sorterat och reducerat vårt material skapades det koncentration och skärpa (Rennstam & Wästerfors, 2015), vilket gjorde att vi kunde besvara följande frågor som vi brutit ner våra forskningsfrågor till:
- Vad bidrar lagstadgandet av barnkonventionen till?
- Hur diskuterar intervjupersonerna kunskap i arbetet och hur lär sig intervjupersonerna nya saker? Vad betyder erfarenheter av tidigare konsekvensanalyser?
- Hur arbetar planerare med barnkonsekvensanalyser?
- Hur pratar intervjupersonerna om barn, deltagandeprocesser och svårigheter som
behöver hanteras? Typ av svårigheter?
- Barnets eget perspektiv eller de vuxnas definition av barnperspektivet?
För att skapa en förståelse kring dessa frågor använde vi oss av de analytiska verktyg vi fått med oss från litteraturöversikten och det teoretiska ramverket, i form av teorier och begrepp (Ahrne & Svensson, 2011). Dessa behandlar social rättvisa, lärande i organisationer och hur barn konstrueras socialt. Det sista steget i vår analysprocess bestod av argumentation vilket skapade en självständighet i förhållande till tidigare studier/teorier som vårt teoretiska ramverk utgjordes av (Rennstam & Wästerfors, 2015).
4.2.2 Etiska aspekter
Enligt Kvale och Brinkmann (2014) är etiska problem något som förekommer under hela intervjuundersökningen, exempelvis hur intervjuerna ska analyseras och om
intervjuerna informerades intervjupersonerna om att de skulle få ta del av våra resultat för godkännande innan uppsatsen publicerades.
Vid genomförandet av intervjuerna har vi tagit hänsyn till Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska principer som utgörs av fyra huvudregler; informationskravet,
samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Samtliga intervjupersoner har blivit informerade om uppsatsens syfte och frågeställningar, samt hur resultaten av intervjun används i uppsatsen (informationskravet). Vid intervjuerna har vi informerat respondenterna att de har rätt att bestämma över sin medverkan, det vill säga att intervjun är frivillig
(samtyckeskravet). Då intervjuerna är inspelade och transkriberade har vi bevarat materialet så att det endast är vi som kan ta del av intervjumaterialet, alltså behandlas intervjumaterialet konfidentiellt (konfidentialitetskravet). Citat eller uttalanden som använts i uppsatsen har granskats av intervjupersonerna. Intervjupersonerna har även försäkrats om att informationen som de delat med sig av endast används i uppsatsen (nyttjandekravet).
4.4 Avgränsning och urval
Uppsatsen avgränsar sig främst till svensk planeringskontext och har ett fokus på planeringsprocesser som tar till sig barnkonventionen. Att ha barn i fokus i arbetet är intressant eftersom det är ett aktuellt ämne då barnkonventionen blev lag vid årsskiftet 2019/2020.
4.4.1 Urval av empiriska objekt
Den teoretiska avgränsningen har gjorts mot teorier om social rättvisa, lärande i organisationer och hur barn konstrueras socialt.
Vi har avgränsat oss till att endast undersöka och analysera en barnkonsekvensanalys som konsultföretaget Tyréns har gjort. Tyréns barnkonsekvensanalys är ett exempel på hur en barnkonsekvensanalys kan se ut. Barnkonsekvensanalys är en metod som planerare kan använda sig av för att undersöka barnperspektivet men även för att barn ska få möjligheten att delta. Vi har fokuserat på att analysera barnens deltagande i barnkonsekvensanalysen.
med Susanne Klint på konsultföretaget Tyréns. Att vi har valt Tyréns är för att vi har haft kontakt med dem under arbetets gång och de har hänvisat oss till dokument för att hjälpa oss.
4.4.2 Urval av intervjupersoner
Verksamheterna valdes ut då de nämnts i den litteratur vi läst, eller för att vi hittat material på deras hemsidor som berör vår uppsats, och som gett oss kunskap om det ämne som vår studie behandlar. Materialet som vi har hittat även väckt frågor som vi velat få svar på. Genom att genomföra intervjuer med verksamheterna har vi fått en djupare förståelse för hur de ser på barn som medskapare i planeringsprocesser.
Vi ville intervjua Göteborg Stad eftersom de har mycket erfarenheter av barnperspektiven i planeringen även om barnkonventionen precis blivit lag. Sveriges kommuner och regioner (SKR) har genomfört dialognätverk sedan 2006 vilket har skapat en medvetenhet om vikten av politisk vilja, planering, struktur och återkoppling. Dessa kunskaper har kommit till användning i handböcker, processkartor och checklistor (Lindholm, Oliveira e Costa & Wiberg, 2015). Boverket har exempelvis tagit fram styrdokument som “barn i staden” som kan underlätta planeringen med och för barn. I början av vårt kandidatarbete kontaktade vi Tyréns då vi under en tidigare kurs fått reda på att de gör barnkonsekvensanalyser i sin verksamhet. Därför var vi nyfikna på hur de i sin verksamhet arbetar med barns perspektiv.
Namn Organisation Roll Datum då intervjun ägde rum
Mie Svennberg Göteborgs Stad Översiktsplanerare, social hållbarhet och barnperspektiv
15/4-2020
Marie Lundin Karphammar
Sveriges kommuner och regioner
Handläggare och barnrättsjurist
22/4-2020
Emelie Ahlstrand & Ulrica Lidfors
Boverket Utredare, Projektledare för att kartlägga och analysera den praktiska
tillämpningen av barnkonventionen
Susanne Klint Tyréns Arkitekt 29/4-2020 Johan Wahlgren Tyréns Utredare/Strateg 4/5 -2020
Figur 2. Tabellen visar vilka experter som vi har intervjuat, var de arbetar, deras roller och när intervjun ägde rum.
Vi tog kontakt med intervjupersonerna via mail och de nämnda intervjupersonerna visade sig vara villiga att medverka. Intervjuerna har pågått i cirka 60 minuter, med undantag för intervjun med Johan Wahlgren då intervjun var cirka 20 minuter då vi endast hade specifika frågor samt att intervjun kom in sent i vårt arbete. Vårt urval av intervjupersoner har bidragit till att vi har kunnat skapa en heltäckande bild över studieområdet eftersom de har bidragit med olika kunskaper och perspektiv om barn som medskapare i den fysiska planeringen.
4.4.3 Intervjuernas förutsättningar
Intervjuerna genomfördes digitalt via Skype eller Zoom, förutom intervjun med Marie Lundin Karphammar som genomfördes över telefon på grund av att Lundin Karphammar körde bil och inte fick Skype till att fungera. Avsaknaden av visuell interaktion medförde att vi inte kunde läsa av kroppsspråk och att det var svårare för oss att läsa av stämningen (Ahrne & Svensson, 2011).
Intervjuerna utfördes vid fem olika tillfällen, med sex olika informanter och med fem olika intervjuguider som var anpassade utifrån informanternas yrkesroll. Intervjufrågorna skickades till respektive intervjuperson några dagar innan intervjun skulle äga rum så att de hade tid på sig att förbereda sig samt att de visste vilka frågor som intervjun skulle beröra.
Intervjuguiderna till respektive intervju innebar inte att vi var låsta till frågorna utan de ställdes i den ordning som ansågs passande för situationen. Under intervjun las frågor till och vissa frågor togs bort. Intervjuguiderna har vi skapat med hjälp av olika teman som
delaktighet, samarbeten i nätverk och barnkonsekvensanalyser, dessa teman har varit en hjälp
för att besvara studiens frågeställningar (Kvale & Brinkmann, 2014), I slutet av intervjun fick intervjupersonerna möjlighet att ta upp frågor som de ansåg var viktiga och intressanta.
4.5 Metoddiskussion och källkritik
En utmaning med intervjuerna har varit att få kontakt med rätt förvaltning och tjänsteperson som arbetade med barnets perspektiv, barnperspektivet och barnkonventionen. För få
intervjupersoner kan medföra svårigheter att generalisera eller att undersöka skillnader mellan grupper (Kvale & Brinkmann, 2014). Då vi har genomfört expertintervjuer handlar det mer om experternas erfarenheter, kompetenser och kunskaper som kan användas för att förstå det studerade fenomenet och få en helhetsbild av fenomenet.
Vår litteraturstudie har gjort att vi har fått förutsättningarna att behandla det teoretiska perspektivet inom området. Då litteraturen som har bearbetats i studien till stora delar har varit skriven och bearbetad av forskare inom området har innehållets trovärdighet förstärkts. De källor som vi har använt oss av har främst varit primärkällor.
Ett alternativ till metod hade varit att kombinera intervjuerna med enkäter, då hade eventuellt fler informanter kunna involveras i undersökningen och då skulle det skapats en större bredd i svaren. Det vore även intressant att utforma metoden så att vi var i direkt kontakt med barn, eftersom vi lagt tyngd på att barns perspektiv måste komma fram i planeringen. Exempelvis hade det varit intressant att få en uppfattning om hur barnen som deltagit i den analyserade barnkonsekvensanalysen upplevt sina möjligheter till delaktighet och inflytande i BKA:n. Det finns dock flera anledningar till att vi inte utformade studien så. För det första har vi fokuserat på hur yrkesverksamma inom planeringsprofessionen gjort för att involvera barn och omsätta barns perspektiv i planeringen, så vårt främsta fokus har varit på planerarnas arbete. För det andra såg vi utmaningar med att involvera barnen som deltagit i barnkonsekvensanalysen flera år efter deras deltagande. Och slutligen innebar den rådande situationen med Covid-19 utmaningar med att involvera barn i arbetet.
“God tillgänglighet för barn betyder att barnen på egen hand ska kunna ta sig till
sina målpunkter: skola, fritidsaktiviteter, kamrater osv. utan att utsätta sig för
olycks- och hälsorisker och utan att de känner sig rädda eller måste färdas långa
omvägar. Därför bör lokalsamhället planeras och organiseras utifrån en
helhetssyn så att barnens behov av en trygg och säker miljö tillgodoses”
5. VERKTYGET BARNKONSEKVENSANALYS (BKA)
Inför planering och beslut som berör barn ska det göras en prövning av barnets bästa, det vill säga att en barnkonsekvensanalys (BKA) ska genomföras. Barnkonsekvensanalys är en metod för att bedöma konsekvenserna för barns rättigheter av beslut. Då det inte finns några
bestämmelser för vad en barnkonsekvensanalys ska innehålla har verksamheter arbetat fram riktlinjer som har anpassats till deras arbete. Detta gör att finns olika modeller för hur en barnkonsekvensanalys ska utföras.
5.2 Barnombudsmannens modell för BKA
Barnombudsmannen har gjort en generell modell för barnkonsekvensanalys (se figur 3), som syftar till användning inom en bredd av verksamheter, som trafikplanering, socialtjänst och fysisk planering. Barnombudsmannen tog fram en generell modell för barnkonsekvensanalys redan år 2001 och syftet med modellen var att den skulle fungera som ett stöd för kommuner, landsting och myndigheter i deras arbete med att införa barnets bästa i beslut. Den generella modellen måste dock anpassas efter verksamhet och situation. Modellen består av fem steg som är: kartläggning, beskrivning, analys, prövning och utvärdering (Barnombudsmannen, 2015).
Figur 3. Modell för genomförandet av BKA (Barnombudsmannen, 2015).
5.3 Trafikverkets vägledningsmaterial för BKA
En av de första myndigheterna som i sina styrdokument inkluderade barnkonventionen var Trafikverket (dåvarande Vägverket) (Björklid, 2007). Baserat på barnombudsmannens generella modell för BKA började Trafikverket använda sig av en bestämd modell för BKA
som var anpassad till den egna verksamheten. Trafikverket har flera olika dokument som vid utförandet av en BKA ska fungera som vägledning (Gummesson & Larsson, 2005).
År 2003 publicerade Trafikverket Värderingsunderlag för barnkonsekvensanalyser.
Värderingsunderlaget ska ses som en utgångspunkt för utveckling av barnperspektiv snarare än en modell som ska tillämpas vid genomförandet av barnkonsekvensanalys (Larsson, 2003). Två år senare, år 2005, publicerade Trafikverket Vägledning för barnkonsekvensanalyser i
vägplaneringen som har syftet att vägleda och ge stöd vid utförandet av BKA. Publikationen
har även syftet att säkerställa att beslutsfattarna har tagit hänsyn till barnets bästa och att barnkonventionens rättigheter har funnits med under arbetet med vägplaneringen
(Gummesson & Larsson, 2005). De två publikationerna Värderingsunderlag för
barnkonsekvensanalyser och Vägledning för barnkonsekvensanalyser i vägplaneringen utgör
en del av det material som har publicerats för barnkonsekvensanalyser.
Utifrån Barnombudsmannens modell för barnkonsekvensanalys har Trafikverket utformat en egen modell som är anpassad till deras egen verksamhet. Trafikverkets arbetsprocess för barnkonsekvensanalys har samma grund som Barnombudsmannens modell. Trafikverkets modell för genomförandet av en barnkonsekvensanalys består av kartläggning, beskrivning, analys av konsekvenser, prövning av åtgärder och redovisning, utvärdering och uppföljning. För att Trafikverket skulle ha möjligheten att tillämpa Barnombudsmannens modell har det varit aktuellt att definiera ett gemensamt synsätt inom verksamheten, denna består av; vägledning, utgångspunkter och kunskapsbas (Gummesson & Larsson, 2005).
Figur 4. Illustration av Trafikverkets (dåvarande Vägverket) modell. Bearbetad efter Trafikverkets (dåvarande Vägverket) modell för barnkonsekvensanalys (Gummesson & Larsson, 2005:37, s.10).
5.4 Göteborgs Stads modell för BKA
Då tidigare verktyg, modeller och arbetssätt är äldre och mer generella ansåg forumet
Nätverket barn och unga i fysisk planering att det fanns ett behov av ett konkret verktyg
utvecklat en gemensam modell anpassad för fysisk planering inom stadens förvaltningar. Göteborgsmodellen är ett “led” i utvecklingsarbetet av barnkonsekvensanalys.
Modellen för BKA som Göteborgs Stad har utvecklat/tagit fram består av en ifyllningsbar matris, se figur 5. På den ena axeln finns fyra olika skalnivåer; byggnad/plats, närmiljö, stadsdel och hela staden. Skalnivåerna är en hjälp för att enklare analysera hur ett område både påverkar och påverkas av barnperspektivet och barnets perspektiv. På den andra axeln finns begrepp som är viktiga i den fysiska miljön (Göteborgs stad, 2017).
Figur 5. Göteborgs Stads ifyllningsbara matris för BKA (Göteborgs Stad, 2017).
Arbetssättet för barnkonsekvensanalys i Göteborg består av; inventering, målformulering, förslag, konsekvenser, återkoppling och utvärdering (Göteborgs Stad, 2017). I jämförelse med Barnombudsmannens modell och Trafikverkets arbete har Göteborgs Stad en arbetsprocess där återkopplingen är en del i modellen.
Figur 6. Illustration av Göteborgs Stads arbetsprocess för BKA. Bearbetad efter Göteborg Stads modell (Göteborgs Stad, 2017, s.20-21).
“Vi kan med säkerhet säga att vi får fram saker [när vi pratar med barn] som vi
inte kan se själv”
6. BKA AV TYRÉNS UTFÖRD PÅ JÄRNVÄGSPLANEN FÖR
VARBERGSTUNNELN, VÄSTKUSTBANAN, VARBERG-HAMRA
6.1 Beskrivning av BKA:n
År 2016 utförde Tyréns en barnkonsekvensanalys av järnvägsplanen för Varbergstunneln, Västkustbanan, Varberg-Hamra, på beställning av Trafikverket. Projektet innebär att
järnvägen ska byggas ut till dubbelspår, detta sker genom borttagandet av järnväg i kustnära läge (Tyréns AB, 2016, s.28). Järnvägen ska istället läggas i en tunnel under centrala Varberg (se figur 7). Projektet beräknas ta sex år att bygga, med en byggstart 2019. Då stora delar av arbetet med projektet kommer att ske i Varbergs centrala delar medför det olika former av störningar för omgivningen (Tyréns AB, 2016, s.35).
Figur 7. Översiktlig karta som visar projektets olika delar (Tyréns AB, 2016, s.27).
Syftet med barnkonsekvensanalysen var att undersöka hur barn kan komma att påverkas av järnvägens nya dragning, alltså projektets konsekvenser. Men syftet var även att ta fram ett åtgärdsförslag för en bättre utformning av projektet (Tyréns AB, 2016). Klint (personlig kommunikation, 29 april, 2020) beskriver att konsekvensanalysen är ett underlag för
kommande beslutsfattare, som oftast är kommunala och regionala beslutsfattare. Klint anser att barnkonsekvensanalysen ska finnas med hela tiden, i alla steg som görs. Att
barnkonsekvensanalysen är en punkt i alla stadsplaneringssteg är det bästa för att arbetet ska följas upp. Klint beskriver vikten av att föra fram så mycket som möjligt i BKA:n och vikten av att involvera barn för att få fram deras åsikter, tankar och känslor i det framförandet:
“… att det inte bara är någon anlitad konsult eller någon tjänstemän som specifikt tycker någonting eller brinner för just ‘det’ […] Att underbygga [BKA:n] så bra som möjligt för kommande beslut [är viktigt], men det är aldrig barnen själva som bestämmer, det är det inte. Och inte tjänstemän heller. Det är politiken” (Klint, personlig kommunikation, 29 april, 2020).
Samtidigt som citatet handlar om att det är viktigt att föra fram vad barn uttrycker, så handlar det om att de inte får bestämma. Formuleringen att “det är politiken” som bestämmer, innebär att barnen inte framställs som politiska. Det gör det svårt att se barnen som kunskapssubjekt (Joelsson, 2019), istället framställs de som objekt som det tas beslut för.
BKA:n består av en nulägesbeskrivning, en beskrivning av projekt Varbergstunneln,
Västkustbanan, Varberg-Hamra, en konsekvensanalys som delas upp i påverkan, effekt och konsekvens, en samlad bedömning samt förslag till åtgärder (Tyréns AB, 2016, s.14). Enligt
Klint (personlig kommunikation, 29 april, 2020) ska en BKA innehålla dessa delar, det är så de jobbar med barnkonsekvensanalyser på Tyréns. Den samlade bedömningen ska göras för att hjälpa beslutsfattaren i nästa steg att förstå om påverkan är stor eller liten.
I barnkonsekvensanalysen skedde bedömningen av konsekvenserna i driftskede och byggskede utifrån bedömningsgrunderna: Ett fungerande vardagsliv, Trygghet och trivsel
samt Hälsa och säkerhet (Tyréns AB, 2016, s.5). De valda huvudområdena valdes ut eftersom
de sågs som grundpelare för att barnen ska ha möjligheten att fungera själva i en stadsmiljö. Trivsel, trygghet och säkerhet förstås som att trygghet handlar om den upplevda känslan av
att man känner sig trygg, medan säkerhet är den faktiska säkerhetsaspekten, trivsel handlar om en miljö som är inbjudande och “härlig”, detta ligger i den enskildes bedömning, men trivsel handlar om att det finns någonting som får en att vilja vistas på platsen (Klint,
personlig kommunikation, 29 april, 2020). Enligt beskrivningen av hur bedömningsgrunderna för konsekvensanalysen tagits fram, framgår att barnens behov definierats utifrån planerarnas barnperspektiv.
Enligt barnkonsekvensanalysen innebär projektet att det blir bättre för många och sämre för några få barn, då de får längre väg till skolan (Tyréns AB, 2016). Klint (personlig
kommunikation, 29 april, 2020) beskriver vikten av att tydliggöra dessa konsekvenser genom att belysa varje barns rätt, visa på att några drabbas och att göra åtgärder för de individerna. För att få en förståelse över hur det kan bli bättre för de drabbade individerna måste man prata med barnen: “Då gäller det att skapa möjligheter för dem så att det ändå blir bra och det enda sättet att göra det, det är faktiskt att prata med barnen, förstå hur de rör sig” (Klint, personlig kommunikation, 29 april, 2020).
6.2 Barnens delaktighet i BKA:n
Barnkonsekvensanalysen har utöver tidigare gjorda rapporter, utredningar och statistik, grundat sig på samtal och arbete med barn (Tyréns AB, 2016, s.5). Metoderna för samtal och arbete med barn bestod av gåturer , intervjuer och kartarbete. Barnen som deltog var elever på 1 en skola som ligger i anslutning till det planerade spårområdet. Gåturerna genomfördes med elever från årskurs 4-9. Intervjuer och kartarbete genomfördes med elever från årskurs 4-6. Intervjuerna skedde i grupper med cirka 20 barn. Kartarbetet skedde i form av kartläggning av barns målpunkter och rörelser. Det gjordes kartläggningar av barnens väg till skolan, var barnen vistas på sin fritid och var barnen känner sig otrygga. För att en kartläggning skulle vara möjlig fick barnen markera deras målpunkter i vardagen på kartor (Tyréns AB, 2016, s.15). I barnkonsekvensanalysen utgick Tyréns från barnen som var åtta år och uppåt och det gjorde de eftersom det är vid denna åldern som barnen går och cyklar själv från och till olika målpunkter. Utifrån Klints (personlig kommunikation, 29 april, 2020) tidigare erfarenheter kan gymnasieelever vara svårare att engagera medan de yngre barnen vill prata och är
1 En gåtur innebär att en utvald grupp går runt i den aktuella miljön och på olika sätt granskar den, för
intresserade. Att en tidigare erfarenhet använts som grund för att besluta om vilken ålder som borde involveras i konsekvensanalysen tyder det på att ett organisatoriskt minne och lärande finns på Tyréns (Lundberg, 2011). Dock framgår inte om detta är en individuell erfarenhet eller om det är en erfarenhet som sparats ned som ett gemensamt minne inom organisationen och som på så vis är större än individers enskilda erfarenheter. Frågan om ett organisatoriskt minne på Tyréns kan också lyftas utifrån att metoden för barnkonsekvensanalysen baserats på tidigare erfarenheter av att genomföra barnkonsekvensanalyser. När Tyréns började göra barnkonsekvensanalyser arbetade de fram en metod i samband med ett uppdrag från
Trafikverket för Göteborgs centralstation. Vid det uppdraget tittade Tyréns på Göteborg Stads underlag för BKA och diskuterade och samarbetade med exempelvis Sweco, och utifrån det har metoden för Varbergstunneln, Västkustbanan, Varberg-Hamra skapats (Klint, personlig kommunikation, 29 april, 2020). De erfarenheter Tyréns fått vid barnkonsekvensanalysen för Göteborgs centralstation sparades således ner som ett organisatoriskt minne som sedan har vidareutvecklats och förfinats samt anpassats utifrån respektive uppdrags förutsättningar. Med andra ord kom erfarenheterna från en tidigare barnkonsekvensanalys till användning igen.
För att involvera barn i arbetet med BKA:n började Tyréns med att kontakta skolan om att de ville komma och intervjua låg- och mellanstadieklasserna. Efter att de hade kontaktat skolan gjorde de ett utskick till varje klass med material till kartarbetet. Enligt Klint (personlig kommunikation, 29 april, 2020) finns det en risk att barnen kommer in sent i
planeringsprocessen, figur 8 redogör för när barnen deltog i barnkonsekvensanalysen för Varbergstunneln, Västkustbanan, Varberg-Hamra. Det bästa är att göra
