I denna del redovisar vi vår diskussion och slutsats som kopplas till studiens syfte, den teoretiska bakgrunden samt resultat av intervjuerna. Diskussionen kommer att besvara frågeställningarna som lyftes under rubriken “1.1 Syfte och forskningsfrågor”. Forskningsfrågorna är följande:
● Hur upptäcker lärare att elever har matematiksvårigheter alternativt dyskalkyli? ● På vilket sätt anpassar lärare undervisningen för dessa elever?
Resultatet visar hur ett antal lärare upptäcker matematiksvårigheter hos elever i årskurs 4 men ingen av de intervjuade lärarna har någon elev med bekräftad dyskalkyli. Lärarna upptäcker matematiksvårigheter genom att uppmärksamma olika delar som väcker oro kring bristande kunskaper inom matematik. Trots anpassningar för elever som visar tendens av matematiksvårigheter alternativt dyskalkyli sker ingen utveckling och dessutom uppfattar eleven matematik som något tråkigt eftersom hen endast möter hinder i ämnet. Detta menar Aster (2007) kan leda till att eleven skapar en mental oro eftersom dåliga resultat inom bland annat ämnet matematik kan påverka självförtroendet negativt och som i värsta fall kan leda till att eleven inte vill gå till skolan.
Adler (2007) skriver att dyskalkyli handlar om specifika matematiksvårigheter och inte svårigheter med matematik som helhet. Dessa svårigheter beror inte på elevernas intellektuella förmågor utan visar svårigheter med den kognitiva förmågan.
Utifrån lärarintervjuerna vi har genomfört i vår studie beskriver lärarna att eleverna visar tendenser av matematiksvårigheter när olika anpassningar och hjälpmedel inte hjälper eleverna att utvecklas inom matematik och de fortfarande inte når mål och kriterier. Saknas den grundläggande matematiken skapar det problematik för eleverna att kunna gå vidare till mer avancerade nivåer. Enligt L4 börjar misstankar om svårigheter alternativt dyskalkyli uppstå när läraren uppmärksammar att taluppfattningen inte finns och eleven har svårt att förstå bland annat positionssystemet som ental, tiotal eller hundratal. Ytterligare två av lärarna L1 och L3 uppmärksammar att det förvånar dem att det konkreta material och hjälpmedel som finns tillhanda inte tillgodoser behovet som efterfrågas.
En elev med matematiksvårigheter ska i skolan få hjälp av bland annat konkret material som exempelvis multikuber, tallinjer och annat plockmaterial. Vid provtillfällen som är avgörande för betyg och framtida studier, som exempelvis nationella prov, har elever med matematiksvårigheter rätt att få frågor och uppgifter upplästa av läraren. Detta kan samtidigt ifrågasättas om hur effektivt det är för elever med svårigheter att använda konkret material och hjälpmedel, när eleven saknar de grundläggande kunskaperna för att kunna räkna matematik. Lunde (2001) belyser att vissa logiskt grundande arbetssätt inte fungerar för elever med matematiksvårigheter. I dessa fall kan det finnas ett större behov av andra anpassningar, bortsett från det konkreta materialet. Samtidigt uppger samtliga lärare som vi intervjuat att deras anpassningar i huvudsak grundar sig på konkret material som hjälpmedel. Fråga som väcker intresse är om de anpassningar som görs med konkret material är tillräckligt bra för att underlätta och utveckla kunskaperna för elever med matematiksvårigheter? Anpassning som L1 erbjuder sina elever med matematiksvårigheter är att ge dem möjlighet att arbeta tillsammans med läraren i en mindre grupp för att uppnå matematikkunskaperna inom taluppfattningen. L1 erbjuder även nivåanpassat läromedel samt betonar vikten av återkoppling till eleverna.
En diagnos ska vara en bekräftelse på en svårighet en elev har och inte en stämpel på brister för att exkluderas från viss undervisning samt samhörighet i klassen. Frågan om dyskalkyli är en erkänd diagnos och om elever verkligen kan diagnostiseras är bara en del av många frågor som undervisande matematiklärare ställer. Elever med matematiksvårigheter finns på alla skolor och lärare gör ett gediget arbete genom att själva hitta och skapa samt anpassa för elever med svårigheter utan någon bekräftad diagnos. En lärare som undervisar i matematik behöver få en helhetsbild över var varje elev befinner sig kunskapsmässigt för att kunna göra en individanpassad undervisning som gynnar alla elever. Trots individanpassningar finns det alltid någon elev som fortfarande inte förstår delar av stoffet och som redan i tidig ålder visar en tendens till svårigheter med matematiken. Med tanke på att det inte finns något färdigt material för varken elever med matematiksvårigheter eller för elever med diagnosen dyskalkyli, är det upp till varje lärare att hitta olika infallsvinklar med hjälp av individanpassat material. Något som väcker frågor är: om anpassat material inte finns tillgängliga och om diagnosen dyskalkyli inte är utredd och bekräftad bland elever, var ska lärarna få information ifrån för att kunna lyfta sina misstankar om en diagnos? Det kan upplevas som en självklarhet att en lärare ska kunna undervisa alla elever, oavsett utgångspunkt, men detta ger inte lärarna någon vägledning i hur anpassning kan göras efter en viss diagnos som läraren själv inte har fått någon utbildning om. Diagnosen dyskalkyli nämns inte allt för ofta under lärarutbildningen, utifrån egna erfarenheter, vilket ofta är det
tillfälle då man som lärare skapar en grund till kunskaper om elevers olika behov. Om lärarutbildningen inte nämner diagnosen dyskalkyli, elever på skolor inte diagnostiserad med diagnosen dyskalkyli och lärare på skolor heller inte är medvetna om diagnosens existens, hur ska det gå för de elever som i grund och botten har diagnosen och aldrig blir utredda i brist på kunskap och medvetenhet?
Vilka faktorer som orsakar matematiksvårigheter eller diagnosen dyskalkyli är forskarna oeniga om. Frågan om diagnosen dyskalkyli är medfött eller om det är en svårighet som eleven utvecklar under skolålder finns många olika tankar och funderingar kring. Forskaren Adler (2007) menar att diagnosen dyskalkyli är något eleven har medfött men som i skolåldern kan tränas bort med rätt anpassningar. Med tanke på att forskare drar slutsatsen att dyskalkyli är ett tillfälligt tillstånd kan det ha förödande konsekvenser för den drabbade eleven. Elever behöver då rätt stöd och hjälp för att träna bort detta tillstånd och kunskaper hos lärarna angående diagnosen dyskalkyli är avgörande. När kunskaper hos lärarna brister påverkar det elevernas kunskapsutveckling eftersom eleverna inte utmanas och lektionen inte anpassas på den nivån för att träna bort tillståndet. Detta leder i sin tur till att eleven känner ett misslyckande och ett livslångt tillstånd med en diagnos. Forskaren Butterworth & Yeo 2010 delar samma syn om att svårigheter inom matematik är något man är född med men att det är ett livslångt tillstånd som man inte kan öva bort.
En slutsats av denna undersökning är att en majoritet av de intervjuade lärarna uppger att tecken på matematiksvårigheter är att eleven inte behärskar grunderna trots stöttning i form av konkret material. Samtidigt som det konkreta materialet inte uppnår önskar utveckling, uppger lärare att anpassningarna som görs är fortsatt arbete med konkret material. Detta visar tydligt att dyskalkyli är en diagnos som behöver mer forskning kring och som bör uppmärksammas för att hitta hållbara lösningar för de eleverna med stora svårigheter. Att enbart arbeta med konkret material trots brist på utveckling kommer inte att leda till lösning av svårigheten. Saknas den grundläggande matematiken som eleverna lär sig de första skolåren, kommer de tyvärr inte kunna utveckla vidare sina matematikkunskaper.
Vidare visar studien att elever undantagsvis diagnostiseras med diagnosen dyskalkyli men att de flesta lärare anpassar undervisningen till elever med matematiksvårigheter utan någon bekräftad diagnos. Studien är begränsad då endast sex lärare intervjuades men vid en ny studie med fler antal skolor och intervjuade lärare tror vi att resultatet av undersökningen hade varit detsamma då det krävs tid och kunskap om hur man ska gå tillväga för att diagnostisera elever. Första steget
för att kunna uppmärksamma elever med svårigheter eller diagnos är att lyfta upp med specialpedagoger som i sin tur leder till vidare utredningar. På detta sätt kan diagnosen vara mer välkänd bland lärare som i sin tur kan leda till att elever som har diagnosen också får den bekräftad. Ju fler elever med bekräftad diagnos, desto mer resurser och tid ges till att utveckla olika hjälpmedel för elever med dyskalkyli.