I den kvantitativa undersökningen som genomförts anser vi att vi har kommit fram till flera intressanta resultat. Kanske mest intressant, med tanke på den oron som fanns inför OS i Sotji, är
114 Dahlén, s. 92.
48
att kanalerna totalt sett är lika varandra sett till nyhetsvärdering och prioritering av sporter, sändningstyper och fördelning mellan könen. Om man ser på det stora hela tycker inte vi att man kan se några tydliga skillnader mellan de båda kanalerna. Att det finns så stora likheter mellan de två beror antagligen på att sportjournalistiken, som Dahlén säger, i grund och botten är
kommersiell. Det verkar som att de kommersiella spelreglerna är så pass dominanta inom sportjournalistiken att de vanliga skillnaderna man ser mellan public service och kommersiell media inte syns inom sportjournalistiken. En annan faktor till att kanalerna inte skiljer sig åt är att tv-sport inte är vanlig journalistik, utan ligger någonstans mellan journalistik, lätt
underhållning och dramatik enligt Whannels. Det gör att vanliga kriterier för nyhetsvärdering inte i samma utsträckning går att applicera på sportjournalistik som på vanlig journalistik.
Mediekonvergensen tycks, om man jämför med resultaten av Lund och Skannes undersökningar, vara större inom sportjournalistiken.
En annan faktor som kan tänkas spela in på likheten mellan kanalerna är att det finns en stor tradition inom svensk vintersport. Detta togs upp i intervjuerna, och man kan tänka sig att den starka traditionen gör att svenska folket har en tydlig förväntan på vad som ska sändas, vilket kan bidra till kanalernas likhet.
När vi applicerade Strömbäck och Jönssons modell för journalistik i demokratins och marknadens tjänst, samt det Johansson skriver om marknadsmässigt och normativt styrfält, visade det sig att båda kanalerna nästan hela tiden gick åt det marknadsmässiga hållet. Det kan förklaras med det Sigurd Allern skriver om sportjournalistiken, som han sorterar in under nyheter som ekonomiskt gynnar mediekoncerner, och precis som Dahlén menar att sportjournalistiken är kommersiell. En sak som skiljer sportjournalistiken från vanlig journalistik är att det kan vara svårt att skilja på vad folk behöver och vad folk vill ha i form av sportbevakning. Det innebär att det faktum att kanalerna verkar gå mot det marknadsmässiga styrfältet inte behöver innebära att det står i motsättning till det normativa styrfältet. Att resultatet ser ut som det gör kan tolkas på två sätt. Antingen finns det en blind fläck för sportjournalistiken inom teorier för
kommersialisering, eller så går sportjournalistiken uteslutande in under det marknadsmässiga styrfältet. Det finns dock ett problem med det andra alternativet: Att SVT helt skulle falla under det marknadsmässiga styrfältet när man sänder sport. Faktum är dock att folk behöver sport på
49
tv, i alla fall enligt Dahlén som menar att det bygger en nationell identitet. Det verkar alltså som att det snarare är det första alternativet som stämmer och att det därmed finns ett bristfälligt forskningsunderlag när det kommer till sportjournalistik.
När man tittar på vilka sporter de olika kanalerna prioriterat, och hur mycket de visat av dessa sporter, är det några resultat som förvånar oss lite. Det som kanske förvånar mest är att SVT visade så pass mycket mer hockey än TV3, då Viasat ändå har en ganska utpräglad profil som hockeykanal. Vi var också överraskade över att SVT egentligen inte hade någon större bredd i huvudkanalens sändningar än TV3, då båda kanalerna var ungefär lika ”bra” på att få fram olika sporter. Trots att Åsa Edlund Jönsson förklarade att huvudkanalens fokus låg på svenskar och medaljchanser, hade vi ändå trott att SVT som public service-kanal tydligt skulle haft en större bredd i vilka sporter man visar än TV3. Man kan alltså inte se någon större skillnad i vilka sporter som fick stor uppmärksamhet i respektive kanal. Den första frågeställningen, hur stor uppmärksamhet fick olika idrotter på OS-programmet i respektive kanal, anses därmed besvarad.
Sett till hur mycket tid respektive kanal lade på olika typer av sändningar är det kanske den frågeställning där man kan se störst skillnad mellan SVT och TV3 i den kvantitativa
innehållsanalysen, trots att representanterna uttryckte sig på liknande sätt i intervjuerna. Båda kanalerna lade visserligen lika stor andel av sin tid på direktsändningar av sport, men den stora skillnaden kan man se i studiosändningarna, som TV3 lade betydligt mer tid på. SVT lade istället tid på eftersändningar och sammandrag av tidigare tävlingar. Per Nunstedt förklarade i intervjun att de använde studion och dess placering till att bygga upp små sporter, vilket kan vara en förklaring till resultatet. En annan anledning, som vi bara kan spekulera i då vi inte har mätt det i den kvantitativa undersökningen, är att studiosändningar är den sändningstypen under ett OS som lämpar sig bäst för reklamavbrott, då kanalerna i större utsträckning kan anpassa reklam och innehåll efter varandra. Totalt sett var vår uppfattning att TV3 inte visade särskilt mycket reklam under sina sändningar, en uppfattning som delades av Edlund Jönsson och som också bekräftades av Nunstedt.
Totalt sett lade alltså båda kanalerna lika stor andel av sin tid på direktsändningar av sport, vilket båda representanterna uttryckte som den viktigaste sändningstypen. Det innebar dock att SVT,
50
sett till antal timmar, lade ner mer tid på direktsändningar. TV3 lade mer tid på studio än SVT, både totalt och procentuellt, medan SVT istället lade mer tid på eftersändningar och
sammandrag. Den andra frågeställningen, hur mycket tid lägger respektive kanal på olika typer av sändningar, anses därmed besvarad.
Sett till hur mycket tid respektive kön fick i kanalernas sändningar var resultaten lika hos SVT och TV3. Båda kanalerna gav knappa 60 procent av sin tid till manliga idrottare, och strax under 40 procent till kvinnliga idrottare, även om TV3 var marginellt bättre på att ge tid till kvinnor. Det är självklart glädjande att skillnaden mellan män och kvinnor inte är större än så, speciellt om man tittar på den tidigare forskning som finns om sportjournalistik i allmänhet. Resultatet stämmer dock väl överens med Helena Tolvheds forskning som visar att kvinnor tenderar att få mer utrymme under stora mästerskap. Det innebär att våra resultat inte nödvändigtvis visar att sportjournalistiken håller på att bli mer jämställd. OS är undantaget, inte regeln. Som sagt visar inte kanalerna heller här upp någon skillnad i prioritering. Frågeställning tre, hur stor
uppmärksamhet fick manliga och kvinnliga idrottare i respektive kanal, anses därmed besvarad.
Avslutningsvis kan man, som tidigare nämnt, på det stora hela se att det egentligen inte är några större skillnader mellan hur SVT och TV3 bevakade varsitt vinter-OS. Det finns betydligt fler likheter än skillnader, och många av de skillnaderna som finns är marginella. Genomgående i resultatanalysen har vi försökt ge förklaringar till eventuella skillnader och de likheter som finns. Sammantaget kan man återigen nämna det Dahlén säger om sportjournalistiken, att den är
kommersiell i sin grund, och att den inte är som vanlig journalistik. Just det tror vi är den främsta anledningen till att SVT och TV3 ligger så nära varandra när det kommer till OS-sändningar. Den fjärde frågeställningen, hur kan olika likheter och skillnader mellan SVT och TV3:s bevakning förklaras, anses därmed besvarad.
51