Syftet med vår studie har varit att förstå mer om hur ett antal förskollärare samtalar om hur de använder digitala verktyg i förskolan, samt att förstå mer om hur ett antal förskollärare talar om digitala verktyg i förskolan. Vi har valt att försöka förstå hur de samtalar om digitala verktyg genom att fokusera på literacy, främst i form av högläsning, då detta är ett moment som sker på alla förskolor; alla som vi har intervjuat ägnar sig åt högläsning med barnen. Vår hypotes var att informanterna skulle ha enklare att lyfta digitalisering utifrån literacy-begreppet men istället lyfter förskollärarna aktiviteter med digital läsning där barn antingen lyssnar på digital uppläsning av bok via en app på lärplattan eller andra digitala tjänster, exempelvis Ugglo. Vissa av de intervjuade förskollärarna uttrycker sig positivt och menar att de digitala verktygen ökar läsningen samt utbudet av böcker i barngruppen. Däremot uttrycker vissa sig mer skeptiskt till digitala verktyg i samband med högläsning och menar att de mellanmänskliga relationerna och integrationen som sker vid traditionell bokläsning går förlorad. Men måste det ena utesluta det andra? Att variera mellan digital- och traditionell högläsning kan kanske vara till fördel för många av barnen samt att digitala verktyg i samband med högläsning inte alltid behöver innebära att boken läses upp av någon annan.
Informanterna i studien är eniga om att användning av digitala verktyg kräver ett syfte och en medvetenhet från förskollärarens sida. Förskollärarna upplever att det finns ett värde i att barnen på förskolan är mer aktiva producenter tillsammans med de digitala verktygen än passiva konsumenter. Vidare visar vårt resultat att informanterna ser det som betydelsefullt att det finns någon på förskolan som introducerar och inspirerar till det digitala arbetet.
För att nå den proximala utvecklingszonen måste pedagogen själv ha kunskap om det digitala för att veta vilken nästa nivå som är lagom utmanande för barnet. Vissa spel och appar gör själva detta.
Som vi nämnt tidigare är digitalisering ett fenomen som ligger i tiden och stort hopp finns i att detta ska vara lösningen på många av våra problem i samhället och i undervisningen. I förskolan har digitalisering gått från att vara ett hjälpmedel för förskollärare för att bland annat dokumentera, till att det idag är ett verktyg som barnen ska lära sig hantera och framförallt använda vid aktivt skapande (Lindgren, 2019).
Digital läsning kan bidra till ökade aktiva kroppsliga läsprocesser tillsammans med de metakognitiva processerna (Hermansson & Olin-Scheller, 2019). Detta är centrala processer när barn skapar mening i det de digiläser. Här är val av miljö avgörande för att erbjuda barnet rätt förutsättningar för både lyssnande, läsande och samtal (ibid). Hermansson och Olin-
Sara Almén & Karin Hellberg
Scheller (2019) menar vidare att det är av stor vikt att förskolläraren ägnar sin uppmärksamhet mot barnets tankar och idéer kring textens innehåll och uppmuntrar till att utrycka dessa – även det som barnet utrycker med sina kroppar. Här kan digitala verktyg tillsammans med planerade literacymiljöer underlätta för barnen att få delta utifrån sina behov. De digitala verktygen kan ge barnen makt att förmedla saker och ta en plats i gruppen som de inte annars hade kunnat ta (Lundgren Öhman, 2014).
Vi upplever att frågor kring digital läsning var de mest laddade och detta är något vi har funderat mycket på: Varför fick vi i vissa intervjuer så lite och inte så positiva svar kring literacy och digitalisering? Vi märkte att några av informanterna tolkade vår fråga som att det bara handlar om uppläsning av en bok i digital form. Här kanske vi kunde ställt fler frågor kring literacy och/eller formulerat frågan på ett annat sätt. Eller är det så att den tryckta boken är högt värderad i förskolan och högläsning är något som är förknippat med stor nytta? Att högläsning ska föregå på det traditionella sättet verkar vara djupt förankrad hos många av våra intervjuade förskollärare. Det kan eventuellt hänga tätt samman med det Edwards (2008) skriver om att högläsning både ska utveckla och utmana lärandet men också vara en viktig hjälp till att stötta och utveckla barns sociala och emotionella utveckling.
Att ha en delad kultur på förskolan där det finns en eller flera som kan introducera och engagera sig i det digitala är en bidragande faktor till att det digitala arbetet fungerar. Samarbete och en öppen kultur där man delar tankar och idéer leder till en spridning och utveckling av det digitala menar Riddersporre och Kjällander (2019). Detta påpekades också flera gånger av förskollärarna i våra intervjuer. Tekniken utvecklas i snabb takt och det är svårt att hålla sig á jour med alla uppdateringar och nya verktyg. Därför poängterar förskollärarna att det är betydelsefullt att bli inspirerad och dela med sig av sina olika kompetenser samt att få kontinuerlig kompetensutveckling inom digitala verktyg.
Barn är i tidig ålder ute på nätet och det är inte självklart att det är en vuxen som sitter med. Algoritmerna i exempelvis Youtube avgör vilket innehåll som ska visas för oss och handlar inte sällan om kommersiella intressen. För att få ut fördelar av nätet och inte bara nackdelar krävs för de yngre barnen att det finns en kunnig vuxen som stöd och tyvärr är detta inte fallet för alla barn (Dunkels, 2019). Här ser vi vikten av att ha kunniga och utbildade förskollärare så att alla barn ska kunna få ut fördelar av det digitala så att det kan utgöra ett komplement till hemmets digitala miljö. I många hem är skärmanvändande till stor del förknippat med passivt stillasittande. Som tidigare nämnts beskriver Kjällander (2019) till exempel att det finns en allmän oro i diskussionen kring barn och medievanor där mycket fokus ligger på spelberoende
Sara Almén & Karin Hellberg
och stillasittande. Förskolan bör då vara ett komplement till detta och använda appar och digitala verktyg där barnen kan vara mer aktiva (Kjällander, 2019).
Utifrån Nilsens (2018) avhandling kan några av informanternas svar tolkas som att det är förskolläraren som ska styra vad barnen ska göra med de digitala verktygen och när de digitala verktygen ska tas in i undervisningen. Detta ska då ske utifrån barns erfarenheter och intressen (Nilsen, 2018). Enligt Nilsen är pedagogens stöttning mycket betydelsefull då det är denna scaffolding som formar barns aktiviteter (ibid). Detta innebär således, enligt oss, att förskollärarens digitala kompetens bör vara så pass stor att hen kan implementera de digitala verktygen, använda dem samt lära ut på ett utvecklande, lärorikt och lustfyllt sätt. Lärplattan ska inte ersätta något annat i undervisningen utan den ska istället ses som en del av undervisningen (Elyoussoufi, 2018).
För att förskollärare ska kunna stödja och främja barns möjlighet till utveckling inom det digitala krävs det att de får möjlighet att utveckla sina egna kompetenser inom dessa områden, det vill säga att förskollärare får möjlighet att gå utbildningar eller kurser. Katrin Jäverbring (2019) skriver att en del av den digitala kompetensen handlar om att utvecklas från att enbart vara konsumenter till att vara aktiva och delaktiga producenter, med hjälp av digitala verktyg i vårt alltmer digitaliserade samhälle (Jäverbring, 2019).
Studiedeltagarna belyser vikten av att stötta och finnas i närheten av barnet och det digitala verktyget samt stimulera processen genom handlingar och ord. Detta beaktar vi i vår analys som en form av utmaning inom den proximala utvecklingszonen. Detta går i linje med Elyoussoufi (2019). Hon menar att de digitala verktygen inte ska ses som ett substitut utan som ett redskap/verktyg som kan utmana och berika barns kunskaper och lärprocesser med stöd av förskollärare (Elyoussoufi, 2019). Detta är även något som Nilsen (2018) belyser i sin avhandling. Nilsen skriver att internationell forskning har visat att förskollärares kompetenser, attityder samt materiella resurser spelar en stor roll när digitala verktyg introduceras samt används. Hon menar att samsyn mellan deltagarna blir en betydelsefull aspekt för att kunna etablera intersubjektivitet och som därmed kan ge en bild av vilket lärande som är möjligt (Nilsen, 2018). Förskollärarna i vår studie uttrycker det som ytterst viktigt att vara närvarande och stöttande i de digitala aktiviteterna. Möjligen kan man tänka att detta ger barnens egna intressen och utforskande mindre utrymmen. Flera av våra studiedeltagare ser det som ett sätt att lära tillsammans med barnen.
Sara Almén & Karin Hellberg
7.1 Betydelse för framtida yrkesroll
I Läroplanen (2018) står det att ”Förskollärare ska ansvara för att varje barn ska får använda digitala verktyg på ett sätt som stimulerar utveckling och lärande” (Lpfö 2018, s. 15).
Resultatet i vår studie pekar på att förskollärarna i vissa fall känner det utmanande att följa med i den digitala utvecklingen samt önskar en mer kontinuerlig kompetensutveckling då utvecklingen inom det digitala går så snabbt.
Förskollärarutbildningen innehåller idag i princip ingen digital utbildning. Samtidigt står det skrivet i skollagen i kap. 1, 5§ (2010:800) att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Detta innebär att vi som blivande förskollärare behöver kompetens och erfarenheter inom det digitala för att kunna möta de krav som ställs. Redan idag görs det satsningar inom IKT för förskolepersonal. Resultatet av vår studie visar att det behövs mer satsning på kompetensutveckling för förskolepersonal för att de krav som ställs på digitalisering inom förskolan ska uppnås.
Sara Almén & Karin Hellberg