I tidigare studier har det material som studerats varit begränsat till bl.a. intervjuer med politiker där möjligheterna till skrattsituationer har varit begränsade. Smith refererar i sin artikel till Scannell som diskuterar studiopublikens roll i radioprogram. Scanell menar att studiopublikens reaktioner i radioprogram är en del av performance, dvs. publikt tilltal eller olika sätt att inkludera tittarna, och att deras reaktioner (skratt, applåder, burop) bidrar till liveness. Åsa Kroon Lundell skriver i sin artikel att tempot vid prat är viktigt för performance, och att manipulering av tempo gör program mer flytande och spännande. Hon hänvisar till en redaktör på SVT:s program ”Utfrågningen” som menar att kontraster i publikt tilltal är viktigt för att skapa engagemang. Lundell beskriver
också flera tekniker som gör prat i programmet mer spontant. En av dem är continuers eller värdens minimala svar som reaktion på politikers prat. Vi har också kommit till en liknande slutsats. Vi har till och med visat att minimala svar används strategiskt inte bara av värden men också av gästen, och att de förekommer i småpratssituationer.
Erikson skriver om studiopubliken och deras roll i SVT:s program ”Utfrågningen” och TV4:s ”Partiledarutfrågningen” – att de är aktiva, reagerar spontant och påverkar interaktionen i programmen. Han noterar att studiopubliken används av värden och gästen som en strategisk resurs. Eriksson skriver också att deras reaktion är en viktig handling och en viktig del i interaktionen. När han beskriver situationer där skratt förekommer noterar han att det skapas i samarbete mellan värden och gästen, och att deras institutionella roller upplöses när de samarbetar. Smith menar att skratt kan vara en reaktion på rambrott (normbrott). I vårt material finner vi flera exempel på detta. Avvikelser från normer som förknippas med de interagerandes roller är det som bl.a. kännetecknar småpratssituationer.
Eriksson analyserar situationer kring skratt, men inte de strukturer som är involverade kring skapandet av skratt. I motsats till Eriksson som skriver om hur skratt hanteras i mer eller mindre formella miljöer valde vi istället att fokusera på skrattets roll i ännu mer infomella miljöer, med en annan uppsättning deltagare och de handlingsalternativ som de har tillgång till.
När Eriksson analyserar politikerintervjuer i pratshowen ”Sen kväll med Luuk” funderar han på vad som orsakar skratt. Då menar han att det kan vara lek med konventioner eller att värden gör en oväntad kommentar, att det kan handla om normer och konventioner. Smith drar liknande slutsatser. Eriksson tillägger att ett sätt att skapa engagerande tilltal är genom småpratsformatet, vilket dramatiserar interaktionen. Tolson skriver att en viktig förutsättning för ett engagerande tilltal är att talet låter spontant och att de mest intressanta samtalsformerna i TV är de som publiken upplever som spontana.
I detta ljus kan prat med politiker ge en begränsad information om liveness. Tolson menar även att humor i programmen är vad som gör dem levande. Vår genomgång av teorin på området har visat för oss att studera liveness i pratshower betyder att studera publikt tilltal eller performance då liveness bygger på detta. Performance kännetecknas av olika sorters avvikande handlingar eller rambrott. Exempel på detta kan vara
avvikelser från punkterna i Grices samarbetsprincip som är relaterade till de interagerandes ansikten. Ansiktshotande situationer är situationer människor normalt brukar undvika, men enligt Tolson är avvikelser normen i performance. Kontraster är viktiga för performance och rambrott är det som skapar detta.
Av vår analys framgår att skratt snarare är en positiv reaktion på de avvikelser som det tilltal som skapar skratt består av. Tolson skriver att småprat är ett sätt att engagera publik genom avvikelser från normer förknippade med institutionella roller. Exemplen på småprat som bygger på sådana avvikelser är dock få i den tidigare forskningen. Genom vår analys finner vi fler typer av småpratssituationer, vilket är ny kunskap som kan bidra till utvecklingen av interaktionsforskningen. Montgomery har samma åsikt som Tolson om vad ett engagerande tilltal innebär, och menar också att de avvikelser som förekommer i pratshower är ett vanligt sätt att engagera publiken. I sin artikel där han studerar ”The Mrs Merton Show” jämför han de normer som gäller för äldre pratshower med de normer som gäller för denna pratshow. Montgomery menar att de äldre pratshowerna präglades av artighet och respekt för kändisar, medan avvikelser från normerna i de äldre pratshowerna istället är normen i denna pratshow.
Montgomery studerar ansiktshotande handlingar som en form av avvikelser. I denna show uppmuntrar publiken med sitt skratt de interagerande att fortsätta förolämpa varandra och deltar därmed aktivt i eskalering och upprepning av sådana handlingar. Av deras reaktion framgår att ansiktshotande handlingar är något som är fullständigt acceptabelt – något som förväntas och uppskattas. Det finns enligt Montgomery fyra olika sätt för gästen att försvara sig. Ett av dessa är att konfrontera ansiktshotet med ett nytt ansiktshot. I vårt material (först och främst i ”Robins”) finner vi tecken som visar på att detta närhetspar eftertraktas av studiopubliken, och det är de situationer där detta händer som studiopubliken skrattar som mest. Vår analys bekräftar återigen att småprat är ett viktigt sätt att skapa engagerande tilltal. Montgomery funderar på orsaker till skratt, och även om hans slutsatser inte är särskilt djupa, tyder hans resonemang på att det är olika former av rambrott som orsakar skratt. Vårt material visar även på att man kan skapa småprat på andra sätt än de exempel som Tolson och Eriksson ger.
Ansiktshotande handlingar är också exempel där de interagerande går utanför sina institutionella roller. Ansiktshotande handlingar kan vara olika (ansiktshotande formuleringar som kan vara både implicita och explicita samt ansiktshotande frågor). En
person skapar ansiktshot och den andra reagerar inte med ett nytt ansiktshot som svar (enpartssmåprat). Motsatt är flerpartssmåprat där ansiktshot skapas och besvaras med ett annat ansiktshot av den andra interagerande, varpå upptrappningen upphör. En annan typ av flerpartssmåprat är sådana där upptrappningen fortsätter. Det är en sådan kategorisering av småprat som vi har kommit fram till i vår studie.
Våra resultat visar att flerpartssmåprat av den andra typen är det som uppskattas av studiopubliken mest (enligt deras reaktion). Sådana situationer är också mest spontana i och med att de är svårast att förbereda sig för i förväg. Vi kan säga att strukturen i sådana situationer bygger på en upprepning (en person börjar exempelvis med ett implicit ansiktshotande påstående för att sedan göra ett explicit ansiktshotande påstående för att efter en kort paus göra ett nytt). Vi ser att med varje påstående skrattar studiopubliken mer och mer vilket visar på att de inte bara accepterar dessa handlingar utan känner igen upptrappningen som ett mönster och aktivt bidrar till dess utveckling.
Vi har märkt att flera andra ansiktshotande situationer också bygger på en form av upprepning. Ansiktshotande handlingar överhuvudtaget upprepas, och inte enbart ansiktshotande formuleringar (inkl. självhoten) utan även minimala svar, positionsbyten och byten av adresseringsmönster (som kan vara involverade i ansiktshotande situationer).
7.1 Svar på frågor i syftet och inledningen
Allt prat i de två programmen orienteras mot underhållning, de deltagandes interaktion centreras kring studiopublikens skratt. Pratet bygger på rambrott, kontraster och upprepning samt organiseras i sekvenser på ett sådant sätt som gör att samtliga interagerande hela tiden gör ramskiften (anpassar sina orienteringar). Ett tydligt exempel på det är småpratssituationer där ansiktshoten upprepas kontinuerligt. På detta sätt skapas även dynamiken och spänningen i samtalen. Även här är det tydligaste exemplet på detta småpratssituationer, dvs. när de interagerande går utanför institutionella roller och skapar ansiktshotande situationer för varandra. Spänning i samtal skapas även genom att tempo ändras. Handlingar i ansiktshotande situationer är upplagda på olika sätt vilket skapar olika tempo. Genom kontrasterande handlingar skapas oväntade situationer. Eskalering, positionsbyten, trekomponentsstrukturer, adresseringsmönster, minimala svar, utvärderande tredje turer, kombinationer av implicita och explicita
formuleringar (inkl. självhoten) kan vara exempel på sådana handlingar. Ett annat exempel är en teknik Montgomery beskriver som set up – put down som småpratssituationer kan bygga på. Den går ut på att aktören först säger någonting positivt om sin samtalspartner, och sedan någonting negativt. Analysresultaten har visat att konstrasten i skrattsituationer som skapar liveness ofta är en kontrollerad process. Kontroll för den initierande är centralt för att kunna skapa oväntade situationer. Kontrollerade situationer skapas ofta genom ledande frågor eller formuleringar som successivt begränsar antalet svarsalternativ hos motparten.
Det är svårt att avgöra vilket mönster som dominerar i dessa två program men vi kan presentera åtminstone två mönster som leder till studiopublikens skratt som skulle kunna användas för att med en större precision kartlägga lämpliga ställen för pålagt skratt i medieproduktionen. Första exemplet bygger på footing eller positionsbyten. Med en sådan teknik kan nya samtalsämnen inledas med framgång. Den går ut på att göra ett påstående som förstärks med en hänvisning till en tredje part. Samtalsdeltagare reagerar på detta positionsval och lyfter fram det i sin fråga. Ett förnekande svar i denna situation är det mönster som publiken känner igen och reagerar på med skratt (Exempel 4). Därför kan man lägga på ett kort skratt efter svaret. Andra exemplet är ansiktshot som förstärks av minimala svar. Den går ut på att man besvarar ett ansiktshot med sitt eget ansiktshot i form av ett implicit påstående (t.ex. i form av en för motparten oönskvärd jämförelse) och sedan förstärker sin position med hjälp av minimala svar som tvingar motparten att fortsätta förklara sig vilket skapar en rolig situation. Upprepade minimala svar är det som publiken känner igen och reagerar på med skratt. Därför kan man börja lägga på korta skratt från och med andra minimala svaret (Exempel 12) eller i fall det är en kombination av upprepande mönster och publiken nyss skrattat direkt efter det första minimala svaret (Exempel 3).