Örebro universitet
Akademin för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap Medie- och kommunikationsvetenskap
C-uppsats 2011-01-11 Examinator: Ulla Moberg Handledare: Göran Eriksson Uppsatsförfattare: Johannes Vestman (PR) Viacheslav Gusev (Allmän)
Abstract
Att skapa attraktiva program är en av TV-producenternas huvuduppgifter. Mycket i detta arbete handlar om att etablera och behålla kontakt med TV-tittare genom tilltal, dvs. olika sätt att involvera TV-tittare i handlingen i programmen, i vilket studiopublikens skratt spelar en viktig roll. Deras skratt påverkar liveness som är TV-tittarnas känsla av spontanitet. I denna studie analyseras tilltal i situationer kring studiopublikens skratt i pratshower med kändisar som är orienterade mot humor och underhållning (”Hellenius hörna” och ”Robins”). Interaktionen i dessa situationer studeras med hjälp av Conversation Analysis, Grices teori om samtalsprinciper samt Goffmans teorier om ramar och ansikte. Syftet med studien är att analysera det tilltal som skapar studiopublikens skratt och på detta sätt engagerar TV-tittarna, samt att upptäcka återkommande mönster i tilltalsstrukturer. Resultaten av studien visar att skratt skapas i samarbete mellan värden, gäster och studiopubliken, att olika slags avvikelser (rambrott) från bl.a. samtalsnormer, som skapar kontrast och skratt samt leder till frekventa orienteringskiften (ramskiften), är normen för denna sorts interaktion och tilltal. Småprat är den kategori som innehåller flest avvikelser, som därmed skapar mest skratt och bidrar mest till liveness. Olika typer av småprat, mönster i dem samt andra mönster identifierades.
Nyckelorden: liveness, pratshower med kändisar, studiopublik, interaktion, tilltal, performance, skratt, ramar, rambrott, ramskiften, ansikte, ansiktshotande handlingar, småprat.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
2. Syfte och frågeställningar ... 2
3. Tidigare forskning ... 3
4. Teoretiska utgångspunkter ... 11
4.1 Medierad kommunikation ... 11
4.2 Conversation Analysis ... 13
4.3 Samtalsprinciper, ansikte och performance ... 14
4.4 Rambrott, småprat och eskalering ... 15
4.5 Ansiktshotande interaktion och skratt ... 17
5. Material och metod ... 19
5.1 Material ... 19
5.2 Metod ... 20
5.3 Operationalisering ... 21
5.4 Analysproblem och metoddiskussion ... 23
6. Resultatredovisning ... 24
6.1 Trekomponentsstrukturer ... 25
6.2 Byte av adresseringsmönster ... 28
6.3 Byte av position ... 29
6.4 Trekomponent med positionsbyte ... 31
6.5 Småpratssituationer ... 32
6.6 Enpartssmåprat med ledande turer ... 33
6.7 Flerpartssmåprat av typen ”enkel bumerang” ... 35
6.8 Flerpartssmåprat av typen ”extra bumerang” ... 37
7. Diskussion ... 44
7.1 Svar på frågor i syftet och inledningen ... 47
8. Sammanfattning ... 48
9. Käll- och litteraturförteckning ... 50
Bilagor:
Webbartikel om pratshowerna ... Bilaga A Transkriptionsnyckel ... Bilaga B
1. Inledning
Pratshower med kändisar är bland de populäraste programmen i TV. Detta gäller särskilt USA där de sedan decennier tillbaka är en väl etablerad genre. Pratshower i Sverige har däremot inte fått lika bra fäste än men det verkar som om denna situation håller på att förändras: både SVT och TV4 använder nu ”Robins” och ”Hellenius hörna” som en viktig resurs i sin kamp om TV-tittare (enligt Aftonbladets webbartikel ”Kanalerna slåss om tittarna med pratshower”, se bilagor). Båda pratshowerna har i stort sett ett likadant format: de är orienterade mot underhållning av TV-tittare genom interaktion mellan värden, gäster (två aktuella svenska kulturprofiler i varje program) och studiopubliken. Det tilltal som i ”Robins” och ”Hellenius hörna” skapar studiopublikens skratt, som på så sätt underhåller TV-tittare och involverar dem i handlingen i programmen, är i fokus för denna studie. Sådant publikt tilltal refereras till i studien som performance.
Engagerande tilltal är viktigt för TV-producenter som strävar efter att skapa en positiv kontakt (och ev. en god, långvarig relation) med TV-tittare för att de själva ska vilja fortsätta titta och inte byta kanal. TV-producenterna vill tilltala TV-tittare på ett sådant sätt att de känner sig involverade i det som händer, känner att pratet är orienterat specifikt mot dem, och att det designas med tanke på dem samt för deras skull (Scannell 1996: 23-24). En viktig del i ett sådant tilltal är liveness. Liveness är ett karaktäristiskt drag av interaktion - dess spontanitet. Det är den känsla av spontanitet som skapas hos TV-publiken. När de känner att tal i TV verkar vara spontant, att det skapas ”här och nu” och är spännande i sin oförutsägbarhet, involveras TV-tittare ännu mer i det de ser och hör (Tolson 2006: 11-13). Studiopublikens skratt kan ha en viktig roll i skapandet av engagerande tilltal (Eriksson 2010: 533).
Av tidigare forskning framgår att studiopublikens närvaro och reaktioner påverkar interaktion och bidrar till liveness i TV-program (Eriksson 2009: 901). Denna studie handlar också om deltagarnas interaktion i samtal som bidrar till liveness men till skillnad från tidigare forskning läggs fokus på bara studiopublikens skratt eftersom denna reaktion, vilken brukar uppfattas som högst spontan, är kulmen av allt tilltal. Den har störst genomslagskraft och effekt på alla interagerande (Smith 2005) och tros därför bidra mest till liveness i pratshower med kändisar. Liveness bygger på tilltal och studiopublikens skratt kan också betraktas som en indikator på tilltal: det indikerar att det är något som händer i programmen, att det existerar en viss dynamik vilket gör att
skrattet blir ett viktigt sätt att engagera TV-tittare genom. Studiopublikens skratt skapar en interaktionslänk mellan studiopubliken och TV-tittare (Smith 2005: 28) och i egenskap av en mallrespons skapar det förutsättningar för TV-tittarnas egen reaktion (Thompson 1995: 105 i Montgomery 2000: 122).
Interaktionen i pratshowerna studeras på en mer detaljerad nivå, nämligen interaktionsstrukturer i situationer kring studiopublikens skratt och det är mer fokus på skrattets roll i denna interaktion / i publikt tilltal. Av studien framgår att till och med prat kan utgöra en form av studiopublikens reaktion och studieobjektet - politikers prat (Eriksson 2010) - har bytts ut mot prat av andra typer av kändisar vilket kan ha betydelse för graden av tillgång till olika handlingsalternativ och därmed för liveness.
Av tidigare forskning framgår att TV-producenter i princip förstår hur man hanterar (förutsäger och skapar) det ”spontana” skrattet (Smith 2005). Detta innebär att det borde finnas regler och återkommande mönster i publikt tilltal som möjliggör det. Vår forskningsuppgift är då att försöka kartlägga dem med hjälp av en analys av situationer kring studiopublikens skratt. På så sätt kan vi bidra till studier i liveness.
Denna kvalitativa studie kan förhoppningsvis ha en praktisk nytta när det gäller att bättre förstå kommunikationsregler och mönster, sätt att skapa liveness och att sedan tillämpa denna kunskap i praktiken, t.ex. med en större precision kartlägga lämpliga ställen för pålagt skratt i medieproduktionen (med det avses inte bara TV, utan alla situationer där någon form av interaktion äger rum och där skratt är en viktig del i tilltal).
2. Syfte och frågeställningar
Eftersom studiopubliken är en resurs som gör skämten möjliga vill vi också fokusera på tilltal till TV-tittare, samt på samarbete mellan värden och gästen i syfte att skapa studiopublikens skratt. Det verkar som om det finns ett behov att försöka säga mer om hur denna interaktion fungerar. Syftet med studien är att studera interaktion i pratshower med kändisar ”Robins” och ”Hellenius hörna” som leder till skratt genom att beskriva vad och hur deltagare gör för att genom att interagera bidra till underhållning, till studiopublikens skratt, och därmed till liveness i dessa program.
Frågor i anknytning till syftet:
Hur organiseras pratet, framför allt som roande sekvenser med skratt, för att engagera TV-tittarna?
Vilka strukturer i samtalets organisering gör dessa samtal till underhållande samtal?
Hur skapas dynamik och spänning i samtal?
Hur skapas oväntade situationer?
Vi vill med hjälp av Conversation Analysis (fortsättningsvis refereras till det som CA), Grices teori om samtalsprinciper samt Goffmans teorier om ramar och ansikte, upptäcka återkommande mönster som kännetecknar interaktionen i dessa program.
3. Tidigare forskning
Efter en genomgång av tidigare forskning om liveness kan framför allt de följande fyra studierna lyftas fram: Jakob Smiths artikel ”The Frenzy of the Audible: Pleasure, Authenticity, and Recorded Laughter”, Åsa Kroon Lundells artikel ”The design and scripting of ’unscripted’ talk: liveness versus control in a TV broadcast interview”, samt Göran Erikssons artiklar ”The management of applause and laughter in live political interviews” och ”Politicians in celebrity talk show interviews: the narrativization of personal experiences”.
Artiklarna innehåller en sammanfattning av tidigare forskning kring liveness och interaktion i pratshower där författarna studerar hur känslan av liveness skapas hos TV-tittare via interaktion och tilltal i TV-program. De skriver om skrattets roll i interaktion och visar att skratt är viktigt för liveness. Skrattets roll för liveness studeras mer ingående av Eriksson och Smith och av deras studier framgår att båda studerar skratt med hjälp av Goffmans teori om ramar (Eriksson använder även CA). Medan Lundells och Smiths artiklar ger en mer teoretisk kunskap om liveness fokuserar Eriksson på det mer praktiska sättet att studera det. Lundells och Smiths artiklar visar på vikten av spontan interaktion för liveness och Erikssons analys bygger på material där potentialen
för spontanitet är begränsad. Därför är hans studier av liveness också begränsade. Samtliga studier visar dock på vikten av prat för liveness som till en viss del är manusbundet men som ändå framstår som ”spontant”. Av deras forskning framgår att man kan säga mer om liveness om man studerar situationer där pratet är ännu mer spontant, med olika personer, yrken och därmed handlingsmöjligheter inblandade, samt om man mer ingående studerar interaktionen och skrattets roll i den.
Studieobjektet i Jakob Smiths artikel ”The Frenzy of the Audible: Pleasure, Authenticity, and Recorded Laughter” är inspelat skratt i förra seklets radio och TV. Genom hänvisning till Erving Goffmans ramar och Henri Bergsons teori om skratt som en naturlig reaktion på onaturliga situationer, och granskning av skrattets funktion (skratt i medier förenar medierna med deras publiker) samt olika attityder till skratt, drar Smith slutsatsen att skratt anses vara ett starkt index på en äkta mänsklig närvaro både i produktion och reception av massmedier (Smith 2005: 44). Smith poängterar att uppfattningen om skrattets spontanitet är problematisk eftersom man inte kan särskilja inspelat skratt från ”live” skratt när man hör det i medier (Smith 2005: 45).
Smith menar att skratt används för att adressera publik (Smith 2005: 34):
A crucial early development in radio broadcasting was thus the establishment in some genres of the hearable audience as ”part of a performance produced for absent listeners” (Scannell 1996: 29). The sound of the audience provided a sense of authenticity, spontaneity, and “liveness” as well as formally contextualized the radio performance.
Med liveness menar Smith känslan av en äkta mänsklig närvaro (Smith 2005: 35):
As television production moved increasingly to film, the laugh track, like the laughter of Uncle Josh, helped to maintain a sense of presence: the “liveness” of the studio audience.
Smith hänvisar till Goffman som menar att skratt kan vara ett viktigt exempel på vad han kallade cracking up (ett exempel på rambrott) i den betydelsen att skrattet upplöser gränserna mellan producenten och mottagaren och förenar dem med varandra (Smith 2005: 28). Det vill säga, skratt används för att skapa kontakt mellan medier och mediepubliker. Samma åsikt hade kanske Sylvester (Pat) Weaver, presidenten för NBC, som sa (“Strictly for Laughs” 1955: 46 i Smith 2005: 37):
No one likes to laugh alone, and when you sit in your own living room an honestly made laugh track can project you right into the audience, with the best sit in the house, to enjoy the fun.
Smiths artikel handlar till stor del om kontakt mellan medier och publiker, vilket är själva syftet med tilltal. I introduktionen kopplar han Weavers utsaga till producenternas ”liveness”– ideologi och när han citerar Scannell så tar han faktiskt upp flera aspekter av liveness. Av denna anledning kan vi dra slutsatsen att liveness inte enbart handlar om känslan av närvaro, som Smith verkar tro, utan överhuvudtaget är en produkt av kontakt med publiken, och skrattet som skapar känslan av närvaro bara är en, om än viktig, aspekt av liveness.
Av Robert Provines studie om skratt som Smith citerar från, framgår att skratt har en enorm genomslagskraft i och med att det är den mest direkta och spontana reaktionen som finns, och är svår att kontrollera. Skratt smittar av sig till andra deltagare i interaktionen, gör att de reagerar direkt. Skratt leder till nytt skratt, till eskalering (Provine 2000: 129 i Smith 2005: 37):
When we hear laughter we tend to laugh in turn, producing a behavioral chain reaction that sweeps through a group, creating a crescendo of jocularity or ridicule. The contagious laughter response is immediate and involuntary, involving the most direct communication possible between people ”brain to brain” with our intellect just going along for the ride.
Vi kan dra slutsatsen att skratt påverkar interaktion och gör den mer levande, samt är den reaktion som bidrar mest till liveness.
Smiths artikel är relevant för vår studie eftersom: 1) Smith visar att det mediala skrattet är en viktig form av publikt tilltal och medieproducenternas sätt för att skapa liveness; 2) Smith redovisar olika argument vad gäller inspelat skratt, och ett av motargumenten kan vara ett problem som vi skulle kunna utgå ifrån i vår studie (Shayton 1959: 44 i Smith 2005: 37):
Critiques of the laugh track also emphasized the spontaneous nature of laughter, one of the main tropes in the attack on filmed television in general: ”The very essence of true laughter is spontaneity. It is unmanageable, unpredictable, impervious to control”.
I en situation där det oftast inte längre är möjligt att särskilja inspelat skratt från äkta skratt i medier, som Smiths studie visar, är Shaytons reaktion särskilt intressant då den visar på vikten av spontanitet i interaktionen. Det betyder också att TV-producenter i princip förstår hur man hanterar (förutsäger och skapar) det ”spontana” skrattet, och det är det som gör Smith så orolig. Detta innebär också att det borde finnas regler och mönster som möjliggör det. Vår forskningsuppgift är då att försöka kartlägga dem med hjälp av en analys av situationer kring studiopublikens skratt. På så sätt kan vi bidra till förståelsen av hur liveness skapas.
Åsa Kroon Lundells artikel ”The design and scripting of ’unscripted’ talk: liveness versus control in a TV broadcast interview” bygger på en etnografisk studie där hon undersöker producenternas orientering mot liveness och TV-tittare och kommer till slutsatsen att denna orientering genomsyrar hela produktionen av politikerintervjuer i programmet ”Utfrågningen” som direktsändes strax före valet 2006. Lundell refererar till teorin från CA, den del av den som handlar om liveness och intervjuer i TV.
Liveness för Lundell är det som kännetecknar prat – en vanlig, informell och spontan dialog där vad som helst kan hända (det som Goffman kallade ”fresh talk” och Scannell ”live talk”). Hon skriver att tilltal som skapas med tanke på liveness är det som kopplar ihop en medieprodukt med dess publik. Liveness som ideologi påverkar design av prat i den mening att pratet är designat utifrån producenters föreställning om publikens preferenser (Lundell 2009: 279). Lundell visar med hela sin analys hur liveness skapas. Hon delar upp redovisningen av producenternas orientering i två delar. I första delen redovisar forskaren producenternas val vad gäller formatets design (val av programmets värdar, studiodesign, intervjudesign, kameraarbete samt val och hantering av studiopubliken). I andra delen redovisar Lundell hur manus skapas och utvecklas samt hur värdar när det är dags att ställa frågor anpassar dem så att de låter mer som ”live talk”.
Intervjudesign från första delen är särskilt intressant. Författaren skriver att programmets producenter bryter upp intervjun med hjälp av två ramar där den ena heter ”fokus” och den andra ”snabba svar”. Det är två olika sätt att ställa frågor där skillnaden är mängden och typ av frågor samt tempo. Tekniken används för att göra en timmes långt program mer flytande och spännande, eller som programmets redaktör sager (Lundell 2009: 282):
I mean, on the one hand there has to be a sense of a main thread and, at the same time, it has to be surprising. It has to feel as if something is happening, something contrasting.
Lundell tar upp en teknik för att göra ett program mer “levande”, och i likhet med Smith refererar hon till olika ramar. Lundell kopplar dock dessa ramar till Ellis teori om TV och dess brutna sändningsmönster (Lundell 2009: 283). I andra delen redovisar Lundell fem liveness-tekniker som används i själva intervjun (Fairclough 1992 i Lundell 2009: 290):
I would like to argue that the interviewers of the Inquiry use five sets of liveness techniques to narrow the gap between scripted and unscripted talk and blur the boundaries between the ‘strictly business’ interview and the ‘conversationalized’ interview.
Första tekniken handlar om att skapa mer informella frågor (så som används i t.ex. kvällstidningar). Andra tekniken är att försöka förutse politikerns svar och utifrån det förbereda en följdfråga. Tredje tekniken handlar om att värdar kan uppdatera innehållet i intervjufrågor och förankra dem till det som händer idag. Fjärde tekniken går ut på att inte läsa sina frågor direkt från manus utan försöka memorera dem. Femte tekniken handlar om att värdar får omformulera frågor ifall de har glömt formuleringen i manus. Förutom det reagerar värdar på politikers svar, säger t.ex. ”mm” (eng. continuers) eller skrattar, vilket är karaktäristiskt för ”live talk”.
Lundells artikel är relevant för vår studie eftersom den handlar om medieproducenters sätt att skapa engagerande tilltal och deras uppfattning av liveness som utformar det. Lundell skriver inte så mycket om skratt, utan konstaterar bara att det bidrar till liveness medan hon istället fokuserar i detalj på andra tekniker. Hennes resonemang är dock viktiga för vår studie i och med att de visar på vikten av en spontan interaktion när det gäller att uppnå kontakt med TV-tittare.
I artikeln ”The management of applause and laughter in live political interviews” studerar Göran Eriksson interaktion som pågår i formella intervjuer med partiledare, med fokus på studiopublikens reaktion (applåder och skratt). Materialet till artikeln består av 200 situationer med studiopublikens reaktion som Eriksson hämtade från SVT:s ”Utfrågningen” och TV4:s ”Partiledarutfrågningen”, vilka sändes strax före valet 2006. Till skillnad från tidigare forskning på området (inklusive Åsa Kroon Lundell)
som anser att studiopubliken har en passiv roll, hävdar Eriksson att de också är aktiva, reagerar spontant och påverkar journalistens och politikerns agerande. Mer än så, orienterar båda parterna sig mot studiopubliken och använder den som en strategisk resurs i sin interaktion med varandra. Studiopubliken skapar kontakt med TV-tittare, involverar dem i intervjuer och skapar därmed liveness i programmen (Eriksson 2009: 901).
Eriksson kopplar sin studie till andra studier som bygger på CA och betraktar interaktionen i samtal som talk-in-interaction. Dessa studier kan delas upp i tre kategorier: de som granskar relationen mellan politiska tal och folks respons på dessa (applåder); studier i skratt och humor i formella och informella samtal; publikens skratt under teaterföreställningar. Ett gemensamt drag är att samtliga studier ser på publikens reaktion utifrån ett interaktionsorienterat perspektiv, att reaktionen är en viktig handling och en viktig del av interaktionen mellan deltagarna (Eriksson 2009: 906).
Eriksson ställer följande frågor: 1) Hur hanterar värden och politikern studiopublikens reaktion med tanke på det formella samtalets format? 2) Vad kännetecknar denna hantering? 3) Hur använder de publikens reaktion för att framhäva sina institutionella roller? (Eriksson 2009: 903)
Eriksson kommer till följande slutsats: skratt och applåder har två distinkta funktioner. De har också olika konsekvenser och är viktiga för partiledarintervjuer. Hanteringen av applåder framhäver institutionella roller och relationer, samt tilltalar TV-tittare som de röstberättigade. Hanteringen av skratt kännetecknas av samarbete mellan journalisten och politikern som upplöser dessa institutionella roller och relationer samt tilltalar TV-tittare som TV-tittare eller mediekonsumenter (Eriksson 2009: 903).
Eriksson delar upp studiopublikens reaktion i fyra kategorier. Om den fjärde kategorin ”Skratt” skriver han följande (Eriksson 2009: 905):
Category 4, laughter, is generally induced by a subtle cooperation between interviewer and interviewee, whereby either one of them could have taken the initiative to generate the thing to be laughed at.
Utgångspunkten i CA är att samtal har en tydlig struktur och är organiserade. Det leder till idén att om skratt är en del av samtal borde det också vara organiserat, dvs. det finns interaktionsmekanismer som leder till att skratt uppstår. Detta bekräftas av ett av exemplen där Maud Olofsson drar ett skämt om mobiltelefoner och dålig täckning. Eriksson noterar att politikern redan från början verkade förvänta sig ett skratt som reaktion. Det borde finnas mekanismer som folk mer eller mindre framgångsrikt följer när de försöker att få andra att skratta. Eriksson beskriver det observerbara i samtal men analyserar inte i detalj strukturer som är involverade i det.
Eriksson visar i sin artikel hur skratt hanteras i formella miljöer. Men hur hanteras skratt i mer informella miljöer där prat (och därmed tillgång till fler handlingsalternativ) gäller? Det är ett ställe där vi kan ta vid och utveckla den interaktionsorienterade forskningen. Eriksson slår fast att ett samarbete mellan värden och gästen som försöker skapa ett skämt äger rum (Eriksson 2009: 914):
[...], the interviewees manage the situation by cooperating with the interviewer in making the joke, and it is precisely the cooperation between the two that is decisive in creating something funny.
Eftersom studiopubliken är en resurs som gör skämten möjliga, vill vi också fokusera på tilltal till TV-tittare, på samarbete mellan värden och gästen i syfte att skapa studiopublikens positiva reaktion (skratt). Det verkar som om det finns ett behov att försöka säga mer om hur denna interaktion fungerar.
I artikeln ”Politicians in celebrity talk show interviews: the narrativization of personal experiences” studerar Göran Eriksson interaktion som pågår i informella intervjuer, med fokus på berättelsetekniker och de roller som deltagarna har i berättelseproduktionen. Hans analys är influerad av Labovs och Thornborrows studier i vilka forskarna menar att deltagarrollerna påverkar utveckling av berättelser (Eriksson 2010: 534). Materialet till artikeln består av sex intervjuer mellan värden och partiledare i pratshowen ”Sen kväll med Luuk”. Eriksson granskar hur berättelser kring politikernas personliga liv initieras och utvecklas. Han kommer till slutsatsen att dessa berättelser är resultatet av samarbete mellan de två parterna som i sina handlingar är orienterade mot underhållning av TV- och studiopubliken.
Erikssons artikel är relevant för vår studie eftersom den handlar om liveness och publikt tilltal. I likhet med Smith, menar Eriksson att studiopublikens reaktion spelar en viktig roll i en produktion av engagerande och underhållande publikt tilltal i och med att studiopublikens reaktion förser TV-publiken med mallresponser med vilka de kan uttrycka sina känslor (Thompson 1995 i Eriksson 2010: 533). Till skillnad från Lundell men i likhet med sin egen artikel från 2009, menar Eriksson att studiopubliken är aktiv, reagerar spontant och påverkar samtalshandlingar.
”Sen kväll med Luuk”, i likhet med andra pratshower med kändisar, är orienterat mot att få någon form av TV- och studiopublikens positiva reaktion genom att i samarbete utvinna berättelsernas humoristiska potential. Av särskilt intresse för vår studie är några exempel där värdens och politikernas handlingar resulterar i studiopublikens skratt. Skratt i ett exempel med Göran Persson är resultatet av hans lek med vissa konventioner som annars brukar förknippas med andra kontexter (Eriksson 2010: 537). Ett annat exempel visar hur berättelser kan dramatiseras (hur en vardaglig situation kan omvandlas till något roligt): värden gör en oväntad kommentar och får därmed publiken att skratta (Eriksson 2010: 541).
Det finns ett exempel där både värden och studiopubliken skrattar när de ser och hör Göran Persson imitera ett telefonsamtal (Eriksson 2010: 542). Ytterligare ett exempel visar hur berättelser dramatiseras genom småprat, dvs. där det inte längre spelar någon roll vem som frågar och vem som svarar utan det är en improvisation och hantering av samtal som gäller (Eriksson 2010: 543). I de ovan nämnda exemplen förklaras inte varför studiopubliken skrattar men det verkar som om skrattet där också har något med konventioner, förväntningar och rekontextualisering att göra (samma slutsats gäller förmodligen även vissa exempel i Eriksson 2009). Smith granskar också skratt i samband med normer och konventioner som blir särskilt synliga när det förekommer en växling mellan olika kontexter. Vi ser att både Smiths och Erikssons studier handlar om rambrott och tycker därför att Goffmans teori om ramar kan hjälpa oss att analysera och förstå interaktion där skratt är inblandat.
Eriksson visar i sin artikel att prat spelar en viktig underhållningsfunktion i pratshower med kändisar. Därför analyseras prat även i vår studie. Men det faktum att Eriksson begränsar sig till enbart politiker kan påverka pratets potential. Med tanke på att de fortfarande är aktiva som landets ledare kan de inte agera på samma sätt som människor
på andra poster och med en annan sysselsättning kanske kan. Därför kan vi ta ytterligare ett steg mot ett ännu mer informellt och därmed mer ”live” prat där flera gäster, yrken och interaktionsmönster är inblandade.
4. Teoretiska utgångspunkter
Analys av tidigare forskning som vår studie bygger på visar att det är lämpligt att använda Conversation Analysis i kombination med Goffmans teorier om ramar och ansikte för att studera interaktion som leder till skrattsituationer. Denna kombination utgör grunden för Andrew Tolsons analytiska perspektiv i boken ”Media Talk: Spoken Discourse on TV and Radio”. Teorin från denna bok kompletteras med teorin om CA från Ian Hutchbys ”Media Talk” och eventuellt exemplifieras med teorin från Martin Montgomerys artikel om skratt, interaktion och ansiktshotande handlingar i den engelska pratshowen med kändisar ”The Mrs Merton Show”. All denna teori visar på att engagerande tilltal i TV, som skapar skratt, särskilt i pratshower med kändisar, bygger på avvikelser från vissa grundläggande samtalsprinciper, att dessa avvikelser utgör den ”norm” som kännetecknar interaktionen där och leder till studiopublikens skratt. Av teorin framgår att det inte bara är värdar och gäster, utan också studiopubliken som känner igen, uppskattar och aktivt bidrar till eskalering samt upprepning av dessa avvikelser.
4.1 Medierad kommunikation
Interactivity, performativity och liveliness är de konceptbegrepp som utgör Tolsons teoretiska perspektiv för studier av mediesamtal. Alla tre handlar om interaktion, tilltal och dess effekt, eller mer generellt – om det som kännetecknar medierad kommunikation. Med interactivity menar Tolson den typ av interaktion som kan uppstå mellan TV och dess tittare genom användning av tilltalsformer som förväntas framkalla TV-tittarnas reaktion. I en sådan interaktion kan värden varken se TV-tittarna eller höra deras respons. Det betyder att värden inte kan anpassa sitt tal efter deras reaktioner. I en sådan situation måste värden agera utifrån sin föreställning om vad deras reaktion skulle kunna vara och vad de skulle vilja höra och se. Värdens sätt att konstruera pratet så att det engagerar publiken där hemma i en sådan situation är det som Tolson menar med performativity. En viktig förutsättning för ett tilltal som engagerar publiken som befinner sig utanför sändningsplatsen är att pratet, även om det är konstruerat eller manusbaserat,
ändå låter spontant. Känslan av pratets spontanitet är det som Tolson menar med liveliness / liveness (Tolson 2006: 10-13).
Förutom det faktum att känslan av spontanitet i samtal är grundläggande för liveness (som även den tidigare forskningen visar) menar Tolson att det är just sådana tilltalsformer som TV-tittare upplever som spontana som är de mest intressanta samtalsformerna i TV (Tolson 2006: 11). Mot bakgrund av den ursprungliga teknologiska definitionen (direktsändning) och den retoriska definitionen av Ellis (ord som skapar en känsla av direktsändning) beskriver han sin uppfattning av liveness som följande (Tolson 2006: 13):
I want to emphasize that ‘liveness’ is not a technological, or even a just ‘rhetorical’ phenomenon” – in addition, it is a feature of performances which are perceived (in my terms) as ‘lively’ [...] people perform not as actors, but as ‘themselves’. Their performances then engage our attention as if they were conversations with which we could potentially interact.
Med andra ord försöker man tilltala en frånvarande publik som om den vore närvarande, på ett sätt som liknar icke-institutionella, spontana samtal, i en situation som omvandlar en vanlig interaktion till performance eller ett spel där tittarna kan delta – det är ungefär så Tolson sammanfattar essensen av medierad kommunikation (Tolson 2006: 13).
En annan grundläggande förutsättning för liveness i mediesamtal är, enligt Tolson, humor (vilket ännu en gång bekräftar att man kan studera liveness via prat som är orienterad mot underhållning). Han tar upp ett politiskt program ”Question Time” som ett exempel och hävdar att humor snarare är en nyckelkomponent i programmets formella format än bara en teknik för att temporärt bryta det. Tolson menar att det är humor som gör ”Question Time” och liknande program ”levande” och underhållande. Humor för Tolson är en del i engagerande publikt tilltal (Tolson 2006: 93).
Vi kan knyta ihop Tolsons resonemang med syftet med vår studie som följande: ett sätt att komma åt liveness är att studera interaktion som pågår framför TV- och studiopublikens ögon som de upplever som spontan och som engagerar dem – att studera performance som är orienterat mot underhållning och involvering av TV-tittarna genom olika sätt att skapa studiopublikens skratt. Studiopublikens närvaro är ett hjälpmedel i
skapandet av ett sådant tilltal i och med att man kan anpassa tilltalet efter deras reaktion (i detta fall skratt) som är både en del och en effekt av tilltalet.
4.2 Conversation Analysis
Ett verktyg för att studera tilltal kallas för Conversation Analysis (i studien använder vi just detta begrepp och inte ”samtalsanalys” eftersom det som en del svenska forskare kallar för ”samtalsanalys” inte är Conversation Analysis). Verktyget utvecklades på 1960-talet från sociologi och lingvistik och har sedan dess med framgång tillämpats på studier av samtal i medier (Hutchby 2006: 17-19). CA har två mål: dels att studera samtalsstrukturer eftersom de påverkar samtalsinnehåll, dels studera metoder som samtalsdeltagare använder för att interagera med varandra på ett meningsfullt och strukturerat sätt (Hutchby 2006: 23).
Enligt CA betraktas yttranden i samtal inte bara som ord utan också som sociala handlingar som påverkar varandra. Det betyder att varje yttrande är både skapat av det föregående yttrandets kontext och skapar samtidigt kontext för nästa yttrande. Alla yttranden i samtal (som också kallas turer eller sekvenser) är sammanlänkade och interaktion är därför strukturerad. Genom analys av inspelade samtal och deras sekventiella organisering kan man förstå vad samtalsdeltagare gör och hur de förstår varandra. Eftersom människor är orienterade mot samtalens strukturella organisering påverkar denna organisering deras yttranden (Hutchby 2006: 22-24).
Samtal i medier är institutionella samtal som, enligt Greatbatch, antingen är formella eller informella turbytessystem. Samtal i pratshower tillhör den sistnämnda kategorin som kännetecknas av fler diskursiva alternativ som samtalsdeltagare har tillgång till. Sådana samtal påminner därför mycket om vanliga, icke-institutionella samtal (Hutchby 2006: 26-27). Om vi betraktar antalet tillgängliga handlingsalternativ i en interaktion som en av indikatorerna på liveness, kan vi då konstatera att samtal i pratshower är bland de mest ”levande” samtalsformerna i TV.
Samtal i medier är en särskild typ av institutionell diskurs eftersom de är orienterade mot TV-tittare som är distanserade från sändningsplatsen både tids- och rumsmässigt (Hutchby 2006: 18). Orientering mot mottagare eller tilltal är en grundläggande
förutsättning för all kommunikation oavsett medium. Så skriver Scannell om tilltal (Scannell 1996: 24):
The communicative task that broadcasters faced was to find forms of talk that spoke to listeners, modes of address which disclosed that listeners were taken into account in the form of the utterance itself.
Att studera liveness innebär att studera tilltal. Reaktioner från studiopubliken kan i så fall betraktas som en indikator på tilltal (deras reaktion säger någonting om tilltalet för både tilltalsskapare och tilltalsmottagare, det är det som förstärker interaktionen dem emellan).
4.3 Samtalsprinciper, ansikte och performance
CA är en analysmetod som med åren har genererat en rad regler och teorier om samtal. H. Paul Grice formulerade i mitten på 1980-talet samarbetsprincipen bakom vilken ligger idén om den sociala ordning som människor förhåller sig till och medskapar, inte minst i samtal (Tolson 2006: 18). Att vara medveten om denna princip kan vara till hjälp när man vill förstå handlingar i olika typer av samtal. Grice menade att samarbetsprincipen inte är ett måste utan är en minimal förutsättning för ett rationellt meningsutbyte. Principen innefattar fyra punkter: 1) quantity - man ska uppge önskad information, men inte mer än nödvändigt; 2) quality – man ska bara uppge beprövad, sann information; 3) relation – man ska uppge relevant information; 4) manner – man ska uppge en tydlig, otvetydig och välstrukturerad information som dessutom är så kortfattad som möjligt. Det är sådana förväntningar människor brukar ha när de pratar med varandra. Grice menade också att avvikelser från dessa punkter kan vara meningsfulla och avsiktliga, att även avvikande kommunikationsformer kan vara samarbetsorienterade (Grice 1975: 45-46 i Cameron 2001: 75-76).
En annan viktig kommunikationsprincip är att samtalsdeltagare strävar efter att vara artiga mot varandra. Man försöker att inte tappa ansiktet (dvs. sin självkänsla) när man interagerar med varandra och yttranden som hotar ens ansikte är därför ganska sällsynta (Tolson 2006: 47-49). Det hör ihop med vad Goffman menar, nämligen att skratt kan vara en ansiktshotande handling och att samtalsdeltagare därför försöker behandla varandra som de själva vill vara behandlade (Scannell 1996: 20). Man strävar efter samtycke. Denna princip tränger fram när man tar upp närhetspar som förekommer i
direkt anknytning till skratt. Ulla Moberg beskriver närhetspar som ”två delar som hör ihop med varandra och som utgör en sekvens i samtalet”. Moberg menar att den första delen (handlingen) skapar förväntningar på den andra delen (reaktionen) och att kommunikationsfel uppstår om den förväntade reaktionen uteblir (Moberg i Ekström och Larsson (red.) 2010: 96). Det betyder även att de situationer då det är meningen att man ska skratta men ingen gör det kan vara ansiktshotande. Ett exempel på detta är skämt som ingen känner igen som skämt och därför inte skrattar åt. Trots det är det vanligt med avvikelser från dessa normer i TV för att det är så man gör performance för att tilltala TV-publiken (Tolson 2006: 38-39).
4.4 Rambrott, småprat och eskalering
Det är i samband med avvikelser och Goffmans ramteori som SVT redaktörens utsaga i Åsa Kroon Lundells artikel samt orsaken till skratt i Erikssons exempel blir mer begripliga (Lundell 2009: 282):
I mean, on the one hand there has to be a sense of a main thread and, at the same time, it has to be surprising. It has to feel as if something is happening, something contrasting.
Det kan nämligen handla om rambrott och de ramskift som rambrotten framkallar. Goffman var intresserad av social interaktion, särskilt av avvikelser (rambrott). Sådana situationer uppstår när det visar sig att ens förståelse av det som händer i en viss situation (ens ram eller orientering) visar sig vara felaktig eller annorlunda. Ramskiften förekommer när man anpassar sin förståelse efter situationen (Tolson 2006: 50-51). Vi kan då dra slutsatsen att det är rambrott och ramskiften som skapar engagerande tilltal, dvs. produktion och hantering av olika slags oväntade situationer, vilket skapar dynamik i samtal och bidrar till liveness.
Enligt en av de grundprinciper som nämndes ovan utgör alla samtalshandlingar en kontext för varandra. Dessa kontexter är det som ramar in samtal, påverkar antal möjliga handlingsalternativ och styr samtalen. Moberg definierar ramar som kontexter på samtalsnivå (Moberg i Ekström och Larsson (red.) 2010: 197):
Deltagarna i samtalet kan via talet självt – i interaktionen – och genom olika kontextualiseringssignaler (Gumperz 1982) snabbt skapa nya kontextuella förutsättningar eller frames (Goffman 1981).
Skratt kan vara både en handling och en kontext för nästkommande handlingar. Det kan vara intressant att granska hur andra samtalsdeltagare hanterar en sådan handling. En möjlig reaktion är skratt.
Smith ser på ramar på samma sätt: ”By frame, I refer to Erving Goffman’s term for the definition of a situation that governs social events (1974, 10)” (Smith 2005: 25). Han studerar skratt som reaktion med hjälp av Goffmans teori om ramar. Smith menar att skratt inte bara genererar mer skratt som respons, utan skratt också kan vara en reaktion på handlingar som de interagerande tycker på något sätt är felaktiga eller opassande i en viss kontext, eller som på något annat sätt sticker ut (Smith 2005: 33):
Uncle Josh laughs at his own rigid behavior in the face of modernity, at the same time providing a suture between the listener and the modern apparatus of the phonograph.
Skratt kan vara en reaktion på normbrott eller ett resultat av lek med normer och konventioner (som också Erikssons artiklar visar) eller – mer generellt – som en reaktion på oväntade handlingar och situationer. Det kan vara intressant att granska hur handlingar som leder till skratt och därmed nya, oväntade och spontana situationer skapas.
Ett möjligt scenario är när tilltal och olika sätt att interagera skapar en dynamik och spänning i samtal. Studiopublikens skratt blir då både ett resultat av upptrappning av denna spänning och det som stimulerar dess vidare utveckling. Tolson benämnde denna process som escalation sequences (Tolson 2006: 87):
But laughter is also occasioned by sequences of overlapping talk which sometimes occur as a climax to an exchange on a particular issue. Here, the laughter is not simply responsive, it is also provocative, in that it seems to prompt further developments. It contributes to what I shall call ‘escalation sequences’ of argument which involve some departures from the conventions of formal debate.
Eskalering som består av en serie ansiktshotande situationer (som framkallar ramskiften) kan vara ett exempel på avvikelser från samtalsnormer som bemöts med skratt. Småprat består av avvikelser som leder till ramskiften samtidigt som det kan vara en naturlig del i eskalering. Eskalering är viktigt för engagerande tilltal i pratshower med kändisar, vilket nästa avsnitt visar. Småprat (eng. chat) är Tolsons benämning på situationer där samtalsdeltagare väljer att temporärt gå utanför sina diskursiva roller (dvs. ett visst beteende som man förväntar av intervjupersonen och den intervjuade), t.ex. växlar
mellan olika typer av tal inom ramen för en och samma diskursiva kontext. Ett exempel på småprat kan vara en situation där frågor bemöts med frågor. Tolson menar att det inte enbart behöver vara ett exempel på aggressivitet utan det kan också vara ett sätt att skapa en mer spontan, rolig och underhållande interaktion (Tolson 2006: 50). Småprat kan i så fall betraktas som en viktig tilltalsform som bidrar till liveness. (Andra tilltalsformer som förekommer i analysmaterialet i vår studie beskrivs mer ingående i nästa kapitel).
4.5 Ansiktshotande interaktion och skratt
Martin Montgomerys artikel ”Televised Talk: Face Work, Politeness and Laughter in The Mrs Merton Show” ligger allra närmast syftet med vår studie och dess teoretiska utgångspunkter. Det är en sorts sammanfattning av nästan all information som detta kapitel består av och dess konkreta exemplifiering. Montgomerys kapitel innehåller en teori som är en del av vår studies teoretiska utgångspunkter, som vi utgår ifrån vid analys av materialet.
Montgomery studerar studiopublikens roll i samband med flera former av ansiktsarbete som äger rum i ”The Mrs Merton Show”. Han menar att medieproducenter hela tiden utvecklar nya tilltalsformer för att engagera ännu fler TV-tittare. Ett sätt att göra det är att experimentera med avvikelser från etablerade normer. Pratshowen ”The Mrs Merton Show” är enligt forskaren ett sådant exempel där man avviker från normer som gäller för äldre pratshower med kändisar (att intervjuer i dem präglades av respekt till kändisar och deras ansikten, att parterna förhöll sig till samtalsnormen som handlar om artighet).
Interaktionen i pratshowen består av avvikelser i form av ansiktshotande handlingar som värden i rollen som ”Mrs Merton” utsätter sina gäster för. Montgomery noterar att dessa avvikelser inte bara är något som studiopubliken identifierar, utan också godkänner och välkomnar. Interaktionen blir då en sorts tävling med studiopubliken som domare, där dennes reaktion avspeglar de tävlandes skicklighet. Forskaren drar slutsatsen att en sådan interaktion inte leder till kommunikationskollaps (fullständigt rambrott) utan tvärtom – ansiktshoten stimulerar interaktionen och eskalering i den, gör interaktionen mer spännande och dynamisk i sin oförutsägbarhet. Detta i sin tur kan vara en av orsakerna till pratshowens popularitet. Vi kan då dra slutsatsen att ansiktshotande interaktion bidrar till liveness.
Montgomery förklarar att denna interaktion inte kollapsar eftersom den är ett spel eller performance. Det stämmer överens med Tolsons uppfattning av performance som publikt tilltal för vilket avvikelser från samtalsalsnormer är normen. Tävlingsliknande tilltal som Montgomery beskriver kan kopplas till Tolsons eskalering som stimuleras och förs vidare med hjälp av bl.a. studiopublikens skratt (som också är en avvikelse som förstärker performativity och bidrar till underhållning). Vi kan då dra slutsatsen att det är det som är skrattets roll i interaktionen. Forskaren skriver också att skrattet är interaktionens ändamål, att de interagerandes handlingar bekräftar skrattets viktiga roll, t.ex. att ingen avbryter skrattet. Till skillnad från Smith som beskriver allt icke-mekaniskt skratt endast som en kroppsreflex (en individuell handling) tillägger Montgomery att det också är en gemensam, social handling i och med att det är så en grupp uttrycker sin gemensamma förståelse och acceptans av handlingar, sin gemensamma känsla för humor och sin sammanhållning.
Montgomery studerar gästernas reaktioner på värdens ansiktshot och identifierar fyra typer av defensivt ansiktsarbete. Forskaren visar att det finns en ansiktshotsrelaterad strategi som förekommer i interaktionen, nämligen tvetydiga formuleringar eller implikationer. Sådana formuleringar har den fördelen att den som formulerar dem undslipper allt ansvar eftersom den kan eventuellt hävda att formuleringen har blivit misstolkad. Strategins andra fördel är att gäster kan i så fall ignorera sådana ansiktshotande handlingar eller inte visa för andra att de uppfattar dessa handlingar som ansiktshotande för dem.
Gäster kan: 1) ignorera ansiktshot; 2) acceptera det; 3) avfärda ansiktshot (vilket sällan händer eftersom man inte är benägen att visa för andra att man uppfattar dessa handlingar som ansiktshotande och därmed sätta sitt ansikte i farozonen); 4) konfrontera det (även denna reaktion väcker studiopublikens godkännande i form av skratt vilket än en gång bekräftar att studiopubliken inte skrattar åt vissa personer utan åt interaktionsstrukturer som både gäster och studiopubliken känner igen och reagerar på). Småprat som beskrevs ovan kan i så fall vara en form av konfrontation.
Montgomery identifierar till och med den övergripande strukturen som kännetecknar denna tävlingsliknande interaktion där ansiktshotande handlingar används som en viktig underhållningsresurs och är helt acceptabla: det är en kombination av set up, dvs. allt som gagnar ens positiva ansikte (ofta i form av en komplimang som de interagerande
uppfattar som början på ett ansiktshot och reagerar på det) och put down, dvs. motsatsen till set up eller själva ansiktshotet, ofta i form av en oönskvärd jämförelse. De strukturer som de interagerande reagerar på och handlingar som föregår dem kan i så fall betraktas som närhetspar.
Montgomery funderar också på orsaker till skratt och vi kan sammanfatta dem som följande: 1) man skrattar åt motsägelsefulla handlingar; 2) man skrattar åt motsägelsefulla reaktioner på handlingar; 3) man förstår den alternativa betydelsen; 4) pendling mellan två kontrasterande men lika passande orienteringar inom ramen för en och samma situation; 4) man förstår implikationen och vänder den till sin fördel (leker med orienteringar inom en viss ram). Trots att Montgomery inte använder sig av Goffmans ramteori tyder vår sammanfattning av hans förklaringar på att det är olika former av ramskift och brott mot samtalsprinciperna som orsakar skratt.
Vi funderar på rollen av avvikelser i moderna medier i samband med tilltal eller performance. Det är kanske inte bara prat det handlar om utan även reklam och trycksaker – i stort sett alla medieprodukter som ska vara attraktiva då de på något sätt ska säljas. I en tid som präglas av en ansiktslös massproduktion där de flesta produkter är lika till formen och innehållet, är avvikelser något som gör att vissa produkter sticker ut och drar mer uppmärksamhet. Såvitt vi vet har kontrast samma funktion – den skapar spänning och dynamik, skapar något ovanligt och oväntat, betraktas som fräsch och attraherar. Det är avvikelser som lockar och bidrar till underhållning. Det är kanske därför intervjudesign har blivit mer aggressiv med åren (som Clayman och Heritage har visat med sin översikt ”Journalistic Deference and Adversarialness in the Press Conference of U.S. Presidents Eisenhower and Reagan”), det mediala pratet har blivit allt mer likt det vanliga pratet och pratshower som Jerry Springer där ”allt kan hända” toppar tittarlistor.
5. Material och metod
5.1 Material
Det är fyra intervjuer i två program som utgör material till vår studie. Programmen är pratshowerna med kändisar ”Hellenius hörna” (avsnitt 5 av 11) som visades på torsdag kväll kl. 21.20 den 4 november 2010 på TV4 och ”Robins” (avsnitt 9 av 12) som visades
på lördag kväll kl. 21.30 den 27 november 2010 på SVT. ”Hellenius hörna” var 30 minuter långt, innehöll tre sketcher och två intervjuer. Programmets värd var David Hellenius. Programmet började med en intervju med höjdhopparen Patrik Sjöberg (som var ca 9 minuter lång) och fortsatte med en intervju med operasångerskan Malena Ernman och hennes make Svante som satt med i studiopubliken (den var ca 12 minuter lång). ”Robins” var ca 29 minuter långt, innehöll fem sketcher och två intervjuer. Programmets värd var Robin Paulsson. Programmet började med en intervju med komikern och programledaren Petra Mede (som var ca 10 minuter lång) och fortsatte med en intervju med popartisten och programledaren Marie Serneholt (den var ca 6 minuter lång).
Anledningen till att dessa två program valdes är att de har ett liknande format: de är orienterade mot underhållning av TV-tittare genom interaktion mellan värden, gästerna (två aktuella svenska kulturprofiler i varje program) och studiopubliken. Interaktionen i de utvalda avsnitten har gemensamma återkommande mönster.
5.2 Metod
De fyra intervjuerna transkriberades och analyserades. Det är Conversation Analysis, Grices samarbetsprincip samt Goffmans teori om ramar och ansikte som vår analys bygger på. Analysen började med försök att kartlägga alla situationer då studiopubliken skrattar, bestämma var de börjar och var de avslutas. Vi gjorde försök att till och med dela upp situationerna i olika block i anslutning till de samtalsämnen som situationerna kan tillhöra, men det visade sig vara svårt och kanske till och med onödigt. Efter denna avgränsning analyserades alla skrattsituationer i kronologisk ordning. Analys av varje situation innehöll flera steg: först beskrevs de interagerandes handlingar i situationen, hur de reagerar på varandras handlingar och vilka situationer deras reaktioner skapar. Sedan gjordes försök att göra en sammanfattning av handlingar inom varje situation (att komma åt dess struktur) och vilka tekniker som samtalsdeltagare använder i sin interaktion. Därefter jämfördes alla sammanfattningar med varandra för att se om det finns några återkommande mönster och tekniker i hela materialet.
Följande begrepp och tolkningar av dem användes i analysen: tur, sekvens, formulering, kommentar (som kan vara enkla eller ledande, ansiktshotande, samarbetsorienterade eller icke-samarbetsorienterade), ledande frågor (som kan anta olika former, t.ex. öppna
generella frågor, konkreta frågor, frågor som en del av en komplex frågedesign), enkla frågor (som man t.ex. inleder ett nytt samtalsämne med), ansiktshotande frågor, diskursiva markörer, ansikte, ansiktshotande handlingar och situationer, set up (allt som gagnar ens positiva ansikte), put down (allt som hotar ens positiva ansikte), ram eller inramning, ramskift, rambrott, närhetspar, performance eller spel, orientering, implikation, småprat och småpratssituation, det vi kallar ”trekomponentsstrukturer”, witnessing devices och footing (som ”vittnesmålstekniker” och ”positioner”), participation frameworks eller patterns of address (som ”adresseringsmönster”), escalation sequences (som ”eskalering” eller ”upptrappning”).
5.3 Operationalisering
Dessa begrepp definieras i studien som följande: tur är den sammanhängande period då en talare har ordet (Moberg i Ekström (red.) (2008): 99). Sekvens är en kombination av fråga och svar, eller en kombination av fråga, svar och reaktion på svaret (som kan vara i form av en utvärderande tredje tur). Närhetspar är en kombination av en handling och en förväntad respons på den (t.ex. skämt – skratt, eller ansiktshot – ansiktshot). Formulering är en reaktion i form av t.ex. en sammanfattning av det som sagts innan (Heritage 1985: 100 i Tolson 2006: 30). Sammanfattningar kan vara samarbetsorienterade och icke-samarbetsorienterade (ansiktshotande) beroende på ens intention. Formuleringar kan också vara ett sätt att få andra att utveckla sin ståndpunkt (t.ex. förstärka den eller göra den mer kontroversiell). Formuleringar kan skapa mer spänning i interaktionen (Tolson 2006: 32). Formuleringar kan vara en del av en komplex frågedesign som t.ex. kan bestå av två formuleringar och en fråga.
Komplexa frågekonstruktioner brukar innehålla extra information som används för att leda samtal i en viss riktning. Kommentar är en form av formulering, en reaktion i form av ett påstående eller en fråga som lyfter upp eller framhäver något i det som sagts innan. Kommentarer används också för att leda samtal i en önskad riktning. Ansiktshotande situationer kan inledas med dem. Trekomponentsstruktur är en teknik, en upprepning av ett visst (ofta kontroversiellt) ord eller en viss talsegment tre gånger i en och samma situation. Det är en struktur som man känner till, som studiopubliken brukar reagera på med skratt. Trekomponent brukar inledas med formuleringar i form av kommentarer.
Implikation är de implicita betydelser som yttranden kan bära på (Tolson 2006: 38). Implikation är per definition en avvikelse från Grices samarbetsprincip (Cameron 2001: 76). Ansiktshotande situationer och performance konstrueras ofta med hjälp av implicita påståenden (Montgomery 2000). Footing och witnessing devices är olika sätt att konstruera sin synpunkt. Man kan tala å sina egna eller å andras vägnar (hänvisa till andra och till vad de tycker) (Tolson 2006: 45-46). Man byter footing eller position man talar från beroende på vilken situation man befinner sig i och vad man vill åstadkomma. Ansikte är känslan av ens värdighet, ens självkänsla som man kan rädda eller förlora. Positivt ansikte är ens behov att vara omtyckt och respekterad. Ansiktshotande handlingar är yttranden som kan utgöra ett potentiellt hot för en annan persons ansikte. De kan vara explicita och implicita, raka och tydliga, eller deras kraft kan minskas med hjälp av olika diskursiva markörer, dvs. extra tillägg som reglerar yttrandens genomslagskraft (Tolson 2006: 47-48). Det bör dock påpekas att ansiktshotande situationer sällan är ansiktshotande på riktigt i pratshower, utan det som gäller är just performance där de interagerande samarbetar. De skapar ansiktshoten och reagerar på dem som om de var riktiga, men i själva verket är det bara ett spel för publikens skull.
Ram är ens uppfattning av de handlingar som man är involverad i. Rambrott är avvikande handlingar som skapar spänning i kommunikationen. De uppstår när någon gör något annat än förväntat i en viss situation. Normbrott kan vara ett exempel på rambrott. Rambrott kan i extrema fall leda till kommunikationskollaps men det som händer i vanliga fall är snarare ramskift – att man byter eller anpassar sin uppfattning (orientering) efter den nya situationen (Tolson 2006: 50-51).
Escalation sequences är talfragment som innehåller olika avvikelser från samtalsnormer, t.ex. överlappande tal, tystnad istället för svar och byte av adresseringsmönster. De används för att skapa studiopublikens reaktion. Dess reaktion bidrar sedan till en fortsatt eskalering (Tolson 2006: 87-93). Adresseringsmönster handlar om vilka som är deltagare i ett samtal och hur de interagerar med varandra (vem som pratar med vem). Byte av adresseringsmönster kan användas för att skapa mer spänning i samtal (Tolson 2006: 89). Småprat är en överträdelse av institutionella roller i samtal, en avvikelse. Gör man något annat än förväntat skapar man en småpratssituation (Tolson 2006: 50). Spel eller performance är det mediala prat som är designat för att skapa kontakt med mediepubliker som ofta innehåller avvikelser från samtalsnormer för att det ska bli underhållande (Tolson 2006: 19).
5.4 Analysproblem och metoddiskussion
Följande potentiella analysproblem identifierades: transkriptionernas tillförlitlighet, problemet med gränserna för skrattsituationer och problemet med att dela in alla situationer i tre kategorier för presentation av analysresultat (situationer där interaktion domineras av värd, gäst, och situationer där båda bidrar lika mycket). Den andra analysen av intervjuerna visade att transkriptionerna inte alltid stämde överens med handlingarna på band (att interaktionen inte alltid var korrekt åtegiven på pappret). Det visade sig att tolkningarna av var situationer började och var de slutade inte alltid var korrekta (ibland var det till och med omöjligt att identifiera deras gränser eftersom delar av det som skulle kunna tillhöra en och samma situation kunde vara utspridda i hela texten). Uppdelningen av analysresultat i de tre kategorierna, enligt den ursprungliga planen, är också problematisk eftersom situationer som har liknande struktur eller som innehåller samma tekniker inom ramen för olika strukturer skulle i så fall kunna hamna i olika kategorier. Denna uppdelning skulle då kunna försvåra identifikation av återkommande mönster i hela materialet vilket är syftet med vår studie.
Dessa problem upptäcktes efter att vi hade gjort transkribering och en preliminär analys. Intervjuerna granskades igen, jämfördes med transkriptionerna, och deras innehåll analyserades igen med en ny teori och erfarenhet som bakgrund. Det var verkligen en pendling mellan teori och praktik hela tiden. En fördel med inspelat material är att det ger mer information än transkriptioner (som t.ex. blickar, leenden och andra ansiktsuttryck). Denna information kan vara viktig för att bättre förstå vad olika handlingar innebär. Visuell information kan användas som dubbelkontroll. Den kan ibland bekräfta eller försvaga riktighet av ens tolkningar.
Extern validitet rör den utsträckning i vilken resultaten kan generaliseras till andra sociala miljöer och situationer. Intern validitet betyder att medlemmarna i ett forskarlag är överens om hur de ska tolka sina data. Extern reabilitet handlar om i vilken utsträckning forskning kan upprepas. Intern reabilitet betyder att det finns en god överensstämmelse mellan forskarens observationer och de teoretiska idéer som denne utvecklar (Bryman 2009: 257).
Det är en kvalitativ studie som bygger på ett mycket begränsat och icke-slumpmässigt material. Studiens externa validitet handlar om att göra teoretiska generaliseringar. Med
teoretisk generalisering menas i detta fall återkommande interaktionsstrukturer och tekniker som de interagerande använder i skrattsituationer.
Reabilitet handlar om studiens tillförlitlighet. En viktig faktor som bidrar till det är att det är det etermediala pratet som analyseras, dvs. ett stabilt material som man alltid kan återkomma till eftersom det är inspelat. Med hjälp av strikta transkriptionsregler i Conversation Analysis kan materialet i så fall bli korrekt återgivet och därmed tillförlitligt. En annan fördel är att materialet analyseras enligt en princip i Conversation Analysis som heter next turn proof procedure eller ”nästa-tur-bevismetoden”. Det betyder att man tolkar handlingar utifrån de interagerandes reaktion på dem (inklusive studiopublikens reaktion). Man har belägg för sina tolkningar i texten. Studien och dess resultat blir mer transparenta. Utomstående forskare får då en större möjlighet att bedöma tillförlitlighet av studiens resultat (Tolson 2006: 21-24).
6. Resultatredovisning
Analys av de fyra intervjuerna i pratshowerna ”Robins” och ”Hellenius hörna” visar att handlingar som resulterar i studiopublikens skratt bygger på kontrast. Kontraster bygger i sin tur på rambrott vilka leder till ramskiften, dvs. pendling mellan olika orienteringar som skapas inom ramen för en och samma situation och mer övergripande – inom ramen för själva genren, dvs. pratshower med kändisar där interaktionen är orienterad mot skratt och underhållning. Analysen visar att båda intervjuerna i ”Robins” utgör en kedja av ansiktshotande situationer. Sådana slags situationer dominerar också i intervjuerna i ”Hellenius hörna”. Eftersom ansiktshotande situationer är mest framträdande i hela materialet beslutade vi om att avgränsa redovisningen av analysresultaten till dessa situationer. Generellt sett skrattar studiopubliken åt kontrasterande handlingar. Det kan vara olika sätt att skapa ansiktshotande situationer, och det kan vara olika sätt att reagera på dem. Vi visste inte hur vi skulle presentera våra resultat tematiskt eftersom det är flera faktorer eller tilltalsstrukturer som i många fall involveras i skapandet av studiopublikens skratt. Dessutom kan både värden och gästen skapa ansiktshotande situationer som bygger på samma mönster. Till slut bestämde vi oss för att försöka presentera våra analysresultat utifrån vad man gör i interaktionen, med fokus på återkommande mönster.
Vi kan sammanfatta redovisningen av analysresultaten som följande: det som resulterar i studiopublikens skratt är rambrotten i form av kontrasterande talstrukturer som studiopubliken känner till, förväntar sig och accepterar. Kontrast är grundläggande för sådana strukturer. Det är detta som skapar spänning och dynamik i interaktionen. Kontrast kan uppnås på flera olika sätt. Av analysresultaten framgår att kontrast kan uppnås med hjälp av sådana faktorer som småprat, ledande frågor och formuleringar, positionsbyte, upprepning, tempo, eskalering, betoning samt olika diskursiva markörer. Det är ofta en kombination av dessa faktorer som leder till studiopublikens skratt. Vissa positionsbyten har ett så pass välkänt mönster att de med framgång kan användas för att inleda nya samtalsämnen. Detsamma gäller även ett annat välkänt mönster som vi kallar ”trekomponentsstrukturer” eller ”trekomponent”, en upprepning av något kontroversiellt tre gånger. Det handlar om upprepning av kontroversiella handlingar, inte bara vissa ord (som är bara ett exempel på handling). Ett upprepat byte av adresseringsmönster, när t.ex. värden flera gånger plötsligt vänder sig till någon i studiopubliken och börjar prata med denna person, bidrar till kontrast. Även minimala svar som annars brukar användas för att visa för andra att man hänger med i samtalet kan bidra till kontrast. Vi har märkt att upprepning är det mönster som är gemensamt för både trekomponentsstrukturer och interaktion i småpratssituationer. De småpratssituationer som uppskattas mest av studiopubliken är ofta någon form av eskalering i några steg. De kan t.ex. börja med en implikation och fortsätta med ett par starka explicita formuleringar med en kort paus däremellan. Studiopublikens skratt bidrar till eskaleringen. Tempot spelar också en roll: det bygger upp kontrast både mellan handlingar och i dem – större mellanrum mellan kontrasterande handlingar innebär svagare kontrast och därmed effekt. Många handlingar som studiopubliken reagerar på med skratt ser dessutom ut som en kontrasterande kombination av längre och kortare yttranden.
6.1 Trekomponentsstrukturer
Vi kan börja redovisningen av analysresultaten med trekomponentsstrukturer. Ansiktshotande situationer och kontrast kan skapas om interaktion bygger på denna struktur. Exempel 1 är en illustration på en enkel trekomponentsstruktur: en ledande formulering som tvingar fram ett visst kontroversiellt ord som ansiktshotet sedan ska bygga på, plus upprepning av det här ordet i ytterligare två formuleringar. Man ställer en ledande fråga så att svaret på frågan skulle frambringa det förväntade ordet. Sedan
upprepar och betonar man ordet samtidigt som man ställer en öppen fråga. Efter ett generellt svar ställer man en kort fråga med vilken man upprepar ordet en andra gång:
Exempel 1 (”Hellenius hörna”)
D = David Hellenius; P = Patrik Sjöberg; S = studiopubliken
1. D: [hehehe (.) patrik du har] eh: hur många böcker 2. har du skrivit hittills?
3. P: [ºheheº] eh: jag har egentligen 4. inte skrivit nån (.) min mamma skrev en bok
5. tillsammans med mig då nittiofyra
6. D: [just det]
7. P: [men:] nu håller jag på och skriver en (.) den
8. (.) definitiva boken
9. D: men du det där att du skrev en bok med din mamma 10. (.) hur kommer man på det?
11. P: eh:: det var- jag fick ett erbjudande 12. D: av mamma
13. P: a: [hehehe] 14. S: [hahaha]----
Värden skapar ett svar som innehåller “mamma” med hjälp av en ledande fråga. Han får det svar som han ville få (6). Han skapar en till situation som gör det möjligt för honom att lyfta fram ordet en andra gång. Han åstadkommer det via en komplex frågekonstruktion som begränsar antalet potentiella svarsreaktioner. Det är en kombination av en formulering där nyckelordet upprepas för första gången och betonas med en paus samt en öppen fråga. Det brukar vara svårt att ge ett kort svar på sådana typer av frågor vilket också gästens reaktion visar (11). Istället för att börja förklara väljer gästen att ge ett generellt svar. Ett sådant svar gör det möjligt för värden att flika in nyckelordet och därmed skapa (eller snarare förstärka) kontrasten – kombinationen av det mer officiella och vuxna ”jag fick ett erbjudande” med det lite barnsliga, osjälvständiga och korta ”mamma”).
Trekomponent är ett återkommande mönster i materialet. De finns i olika varianter. Konstrasten kan skapas med en kombination av upprepning och ett byte av adresseringsmönster (i detta fall leder det till en småpratssituation):
Exempel 2 (”Hellenius hörna”)
D = David Hellenius; M = Malena Ernman; V = Svante; S = studiopubliken
1. D: och vad hände=hur raggade du upp svante då?
2. M: j- j- jag knackade på honom när han=på hans dörr
3. när han var naken (1.5)
4. S: ºhahaº
5. D: hur visste du att han var naken? 6. M: han öppnade naken (.) med nån- 7. D: Svante::
8. S: [hahaha] 9. M: [hahaha]
Istället för att ställa en neutral, öppen fråga väljer värden att orientera publiken med formuleringen som innehåller det kontroversiella för denna situation verbet ”ragga upp” (1). Gästen producerar det relaterade ordet ”naken” (3) som värden lyfter upp i sin andra formulering i form av en kommentar som till formen är en fråga* (5). Ordet upprepas för tredje gången i gästens svar (6) och den nyss skapade kontruktionen förstärks med att värden bryter det vanliga adresseringsmönstret (börjar tala med Svante som sitter i studiopubliken) och gör en kort implicit ansiktshotande formulering (7). Av analysen framgår att denna gäst skrattar varje gång den hamnar i en ansiktshotande situation (9).
* Frågan på rad 5 är, enligt oss, samtidigt en kommentar i just denna situation eftersom den är nödvändig för att skapa trekomponent. Man ska ju analysera situationer som yttranden används i (analysera deras funktion där) om man vill förstå vad det är för sorts handlingar. Vi tycker att handlingar kan vara olika till formen och deras form inte alltid behöver stämma med vad dessa handlingar egentligen är i interaktion. Ett exempel på det kan vara uttrycket ”Can you pass me the salt?” (Hutchby 2006: 21), en handling som i de flesta fall inte är en fråga eftersom den inte brukar uppfattas som fråga.
6.2 Byte av adresseringsmönster
Här är ett exempel som visar hur byte av adresseringsmönster kan bli coup de grâce i en eskalering som består av en serie ansiktshotande situationer. Eskaleringen avslutas med en direkt ansiktshotande formulering i form av en personlig åsikt. Detta förstärker den kontrast som hade byggts upp tidigare och skapar en småpratssituation:
Exempel 3 (”Hellenius hörna”)
D = David Hellenius; M = Malena Ernman; V = Svante; S = studiopubliken
1. D: hur gick det med visumet?
2. M: *jag fick det till slut* .de ringde upp (.)
3. kulturminister var tydligen inkopplad så efter en 4. timme så ffick jag- .tog de in mig igen och gav 5. mig ett glas vatten och så fick jag .mitt visum
6. efter ett tag så att (.)
7. D: [men ursäkta mig] >> 8. M: [ºhahaº---]
9. D: >> jag vill inte ställa till nån schism här (.) 10. men var är du i det läget svante?
11. S: [HAHAHA---] 12. M: [hahaha---]
13. V: [det är det jag säger] jag gick runt och var 14. gullig då va
15. D: [m]
16. S: [hahaha---]
17. V: [som vanligt (ohb---)] 18. D: [det är det du måste lära dig]
19. V: [JA] a
20. D: hela tiden 21. M: hehe
Värden har i en föregående situation med hjälp av sina kommentarer skapat en mer ”maskulin” bild av gästen Malena Ernman som en stark och självständig kvinna som nu
ännu mer kontrasterar med en annan ram som han skapat tidigare, nämligen en mer ”feminin” bild av hennes make Svante. I denna situation förstärks kontrasten som bygger på de ombytta könsrollerna med hjälp av byte av adresseringsmönster och ett implicit ansiktshotande påstående som tillsammans skapar småprat (7-10). Malena uppfattar direkt att addresseringen är ansiktshotande (8). Ansiktshotet signaleras med den diskursiva markören ”jag vill inte... men” – en konstruktion som brukar användas för att minska genomslagskraften hos yttranden (9-10), samt med studiopublikens och Malenas reaktioner som är vanliga för ansiktshotande situationer (11-12).
6.3 Byte av position
Kontrast kan skapas med hjälp av footing och witnessing devices. Det är en tilltalsform som man kan styra samtal med, som de interagerande känner till och använder. Vi kan börja med ett enkelt exempel:
Exempel 4 (”Hellenius hörna”)
D = David Hellenius; P = Patrik Sjöberg; S = studiopubliken
1. P: a det var skittrevligt (.) och då tänkte vi att 2. m: det var några som tyckte att vi drack lite för
3. mycket
4. D: gjorde ni det då?
5. P: nej det tycker jag inte [men eh:] (.) >> 6. D: [nej]
7. S: [hahaha---]
I denna situation används footing eller positioner för att undvika en potentiell ansiktshotande situation. Istället för att prata å sina egna vägnar och därmed framstå i ett negativt ljus avbryter sig gästen och väljer istället att byta position - förflytta allt ansvar för yttrandet på andra (1-3). Så undviker han att sätta sitt ansikte i fara. Värden reagerar på positionsbytet och lyfter upp det som något kontroversiellt med en kommentar i form av en fråga (4). Gästen förnekar allting och kontrasten skapas med hjälp av kontrasterande positioner.
