Studiens syfte var att ta reda på hur förskollärare upplever att de arbetar med att bemöta och hantera barns olika känslor och hur de ser på barns känslor. Detta för att bidra till en djupare förståelse för hur just känslor kan komma till uttryck i förskolan, kan få möjlighet att komma till uttryck, och hur kompetensen kring affekter kan se ut i förskolan. Detta har undersökts utifrån frågeställningarna: hur beskriver förskollärare att de bemöter och arbetar med barns olika känslouttryck? Och hur ser förskollärare på barns känslor?
Varför detta är intressant att undersöka i en förskolekontext, är att många barn idag spenderar mycket av sin tid i förskolan, där känslor och relationer är en stor del av deras vardag. Den teoretiska utgångspunkten i studien är Tomkins nio grundaffekter och Sterns utveckling av självet. Det centrala i dessa teorier är att affekter utvecklas i relation till olika sociala sammanhang, och hur affekter bemöts är grundläggande för utvecklingen av självet. Detta relaterar jag till att förskolläraren har ett ansvar att hjälpa barn i förskolan med deras
känsloutveckling, eftersom denna sker i utbyten och relationer med andra, och är en stor del av självet och identiteten.
När det kommer till frågan om hur förskollärare beskriver att de bemöter och arbetar med barns olika känslouttryck menar respondenterna att det är viktigt att barn får med sig verktyg och redskap för att lära sig hantera sina känslor. De upplever att de oftast bemöter känslor med ord, genom att bekräfta att de ser vad barnet känner, men också att spegla känslan. De framhåller att lyssna in och läsa av barnet är det som genomsyrar hur de bemöter ett barns känslor. Barns känslor behöver, enligt respondenterna, avspeglas mot en vuxen i förskolan, och den vuxne måste vara tydlig i sina känslor för att barnet ska kunna tolka dessa, och här lyfter de in kroppsspråk, röstfall och tonläge. Samtidigt som den vuxne ska vara tydlig, behöver man behålla ett lugn när man bemöter vissa känslor, menar de. När det kommer till starka känslor, upplever de att det ibland är lättare att inte bemöta i stunden utan återkoppla dessa vid ett senare tillfälle.
Respondenterna upplever att de grundaffekter som framträder mest i förskolans miljö är glädje, ilska och ledsnad/sorg, men även förvåning och nyfikenhet. De kommer fram till att ilska nog är den som får störst fokus och oftast bemöts och ges verktyg till att hantera. De upplever att många andra känslor inte får de verktyg de tror att de skulle behöva. En annan känsla som de tar upp och reflekterar mycket över är skam, och de upplever att det är en av de
42
jobbigaste känslor för ett barn att känna. De tror att detta beror på att den erfarenhet du som vuxen har av en känsla påverkar hur du bemöter ett barn som uttrycker denna känslan, och när barnet ger uttryck för positiva förväntar de sig att barnet mår bra, medan när det ger uttryck för negativa affekter mår det dåligt och är i behov utav en vuxen.
Framträdande bland respondenterna är att miljön och relationer är betydelsefulla för barns känsloutveckling, och även vilka känslor som accepteras i vilka miljöer, vilket de beskriver som oerhört komplext. De lyfter trygghet och anknytning som en grund innan barn vågar dela känslor i förskolan. De tror dock att om barnet själv kan sätta ord på sina känslor, blir det också lättare för omgivningen.
Återkommande hos respondenterna är att alla barn är olika och kan därför inte bemötas på samma sätt, vilket förutsätter att man som förskollärare måste läsa av både barnet och situationen, vilket de upplever kan vara svårt. De menar att ett bemötande alltid måste ske utifrån barnets premisser.
När det kommer till känslor i barngruppen, tycker de att det är nödvändigt att arbeta
förebyggande om det ofta förekommer mycket starka känslor. De nämner olika metoder för detta, bland annat bokläsning, handdockor, och att iscensätta känslor och på så sätt ge möjlighet för barnen att prata om känslor. Detta återkommer de ofta till, att det är viktigt att verbalisera känslor. De upplever att om det finns barn som ofta ger uttryck för starka negativa affekter, riskerar de att bli utpekade om fokus läggs på barnet, och därför vill de skapa ett förstående klimat i omgivningen istället.
Just de barn som är väldigt känslosamma, framförallt när det kommer till starka negativa affektuttryck, upplever respondenterna att de har svårt att avgöra hur de ska tänka kring. Oftast så leder dessa affekter till olika beteenden som kan vara skadliga för antingen barnet eller andra, eller på annat sätt är oacceptabla, menar de. De tycker att det är viktigt att lära barn att beteendet inte är acceptabelt, men att själva känslan är det. De kommer fram till att det ofta är något i en situation som väcker en viss känsla hos ett barn, vilket i sin tur leder till själva beteendet. Vad de upplever som svårt med känslosamma barn, som har svårt att reglera sina känslor och sin affekt är att de inte vet vad som ligger bakom detta, om det beror på att barnet är omoget eller om det finns någon form av funktionshinder som kan påverka
affektregleringen. De upplever att de här barnen har ökat i antal, och att de ofta får en känsla av att det kan bero på något annat en omognad. De menar dock att de barnen som avviker,
43
bidrar till att de som förskollärare utvecklas i sin kompetens att bemöta känslor, då deras vanliga metoder inte fungerar.
Vidare upplever respondenterna att starka känslor till viss del dämpas, och de menar att starka känslor kan vara jobbiga för både barnet men även omgivningen att hantera. De tror att detta kan bero på en rädsla för att bli utpekad som just avvikande. De kommer fram till att känslor nog, omedvetet och oreflekterat, värderas olika. Att de positiva affektuttrycken är de som ses som eftersträvansvärda att visa utåt. De tror dock att detta i förlängningen kan få
konsekvenser för ett barns välmående. Detta bekräftar de själva genom att lyfta att om barn ofta ger uttryck för en viss affekt, tenderar omgivningen att ge barnet en stämpel efter den känslan, vilket de tror kan leda till att barn börjar identifierar sig själva med den känslan. Till exempel att barn som ofta bråkar tillslut börjar identifiera sig som en bråkig person.
Detsamma gäller det omvända menar de, att barn som oftast är glada börjar identifiera sig som en person som alltid behöver vara glad för att det är vad andra förväntar av en. I frågan om hur förskollärare ser på barns känslor, visar resultaten i denna studien att
respondenterna ser på barn känslor som ett oerhört viktigt men komplext och svårt område att arbeta med. De upplever att arbeta med känslor i förskolan lägger grunden för mycket annat, däribland att hjälpa barnen i utvecklingen av deras empatiförmåga, men även för att tillägna sig kunskaper. De menar att barn som ger uttryck för glädje, nyfikenhet och intresse har lättare att lära in det som de vill lära ut. I relation till detta lyfter de att det i förskolan måste tas hänsyn till läroplanens olika strävansmål som involverar tillägnande av olika kunskaper. Respondenterna tror även att känslor är något som man kan behöva få utlopp för, både som barn och som vuxen, och att människor behöver få avreagera sig när det kommer till starka känslor. De lyfter dock en konsekvens till detta, då barn idag spenderar mycket tid i förskolan och andra miljöer som ställer krav på acceptabelt beteende. De menar att detta leder till att barn inte alltid får denna möjlighet, om inte förskolepersonalen skapar en miljö som ger denna möjlighet. En annan konsekvens till detta, som de lyfter, är att de tror att vuxna kan vara snabba med att lägga in värderingar i barns känslor. Detta på grund av den vuxnes egen erfarenhet av själva känslan, och dessa minnen tror de bidrar till att man vill åtgärda jobbiga känslor hos barn.
De lyfter yttre faktorer som påverkar hur de upplever att de bemöter och arbetar med barns känslor. Respondenterna tror att stress är det som påverkar mest. De upplever att denna stressen går att finna både i arbetet, livet och samhället och trots att de tycks ha en klar
44
uppfattning om hur de önskar arbeta med barns känslor, både spontant och strukturerat, upplever de att resurserna för detta inte finns. Vilket de resonerar leder till att arbetet ofta kommer i efterhand i form av att korrigera beteendet, istället för att hinna förebygga när det kommer till spontana situationer som utlöser starka känslor, som kan leda till olika former av oacceptabla beteenden, vilket gör att de känner sig otillräckliga.
Respondenterna förklarar att de saknar känslohantering i sin förskollärarutbildning. Samtidigt som de hade önskat mer grundläggande utbildning om barns känsloutveckling och hantering, poängterar de att det inte finns något färdigt koncept hur känslor bör bemötas, då det är ett komplext område som är beroende av kontexten, och att detta inte går att läsa sig till. De förklarar att det oftast är vid utåtagerande beteenden som de kan få kompetensutveckling, men menar att det inte bara är de utåtagerande barnen som kan behöva hjälp och stöd i sin
affektreglering och känsloutveckling. Detta leder dem vidare till en önskan att ämnet känslor hade lyfts oftare i verksamheten, och diskuterats tillsammans med kolleger, istället för att bara vara en del av vardagen. De upplever att känslor lätt tappas bort i förskolan.
Resultatet i denna studien visar att hur känslor bemöts är väldigt individuellt och
situationsbundet. Respondenterna menar att omgivningen, relationer och miljö spelar stor roll när det kommer till känslor i förskolan. Att de upplever att barn kan identifiera sig med olika känslor som blir en del av deras självbild, blir intressant att sätta i relation till Nordin-
Hultman (2004) som kommit fram till liknande resultat, men i ett annat sammanhang, och påvisar att barns själv skapas i ett flöde av relationer, aktiviteter och material. Nordin- Hultman (2004) menar att situationer och händelser i miljön kan resultera i att barn kan identifiera sig som både positiva och negativa själv.
Respondenterna i föreliggande studie menar att barn som ofta visar starka negativa affekter kan påverka hela gruppen. Detta kan vara intressant att sätta i relation till Jonsdottirs (2007) resultat som visar att glada barn är de barn som oftast har förtur till vänskapsrelationer och tillhörighet och menar att barn som ofta brister i sociala egenskaper riskerar att exkluderas i förskolan. Vidare kommer Jonsdottir (2007) fram till att ju fler kamrater som väljer ett barn, leder till att det barnets sociala färdigheter och personliga egenskaper bekräftas, vilket leder till en förstärkt personlig identitet. Respondenterna i föreliggande studie lyfter även de att de upplever att glädje är den känsla som är eftersträvansvärd att visa i kontexter där andra personer är involverade, men att de i största möjliga mån försöker arbeta för att skapa ett inkluderande klimat där alla affekter tillåts att uttryckas. I relation till detta lyfter de
45
måste ta hänsyn till läroplanen, och de strävansmål som finns när det gäller inlärning utav olika kunskaper.
Resultatet visar även att respondenterna upplever att olika affektuttryck får olika mycket utrymme i förskolan. Negativa affekter, i synnerhet ilska tenderar att få störst fokus, menar de. Detta tycks bero på att ilska leder till avvikande beteenden, som går ut över barnet självt, andra i gruppen, och omgivningen. Detta kan sättas i relation till Kinge (2016) som förklarar att emotionella tillstånd brukar ligga bakom avvikande beteende som utmanar vuxna och kommer fram till att barn som inte beter sig som förväntat ofta känner sig misslyckade. Just de barnen tenderar att sakna kontakt med och vetskap om sina egna känslor vilket påverkar hur de hanterar kontakten med andra. Vilket även respondenterna i denna studien lyfter, att barn som har bra kontakt med sina egna känslor har lättare att sätta sig in i hur andra känner, enligt dem.
När det kommer till känslostarka barn, upplever respondenterna svårigheter i hur de ska tänka kring det, och de framhåller att det kan bero på antingen omognad eller ett bakomliggande funktionshinder. De menar att om det är ett bakomliggande funktionshinder fungerar inte de metoder som de vanligtvis använder sig av, men att det redan i förskolan är svårt att avgöra om så är fallet. De upplever dock att antalet barn som inte kan reglera sin affekt har ökat. Detta kan bekräftas av Gillberg (2013) som förklarar att ungefär ett utav åtta barn
diagnosticeras med någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder i senare skolålder. Detta leder till att man skulle kunna anta att det skulle kunna finnas åtminstone ett barn i varje förskolegrupp som senare kommer att få en diagnos, men som inte går att urskilja i så tidig ålder, för som både Gillberg (2013) och respondenterna i denna studien förklarar är de svåra att upptäcka i så tidig ålder. Som Hejlskov Elvén, Veie och Beier (2012) förklarar så är det just sociala egenskaper, såsom empatiförmågan, som ofta saknas vid utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar. De menar att de barn som har någon form av utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning kan ha svårigheter med sin affektreglering, och hur omgivningen
bemöter och svarar barnet i svåra situationer är av stor betydelse för barnets empatiutveckling. Kunskap på en mer generell basis för att arbeta med känslor i förskolan saknas, upplever respondenterna. Den typen av kunskap kommer Björck-Åkesson (2014) fram till är nödvändig för att förskolepersonal på ett professionellt sätt ska kunna möta barn just där de är, oavsett om det finns ett identifierat funktionshinder eller inte. För som Nilholm (2012) tar upp så kan diagnosticering ha en stigmatiserande effekt då problematiken riskerar att placeras hos
46
individen, vilket även respondenterna i föreliggande studie lyfter, att barn som avviker riskerar att bli utpekade.
Respondenterna förklarar att de saknar känslohantering i sin grundutbildning och den kompetens de besitter är från faktisk yrkeserfarenhet och kompetensutveckling när det kommer till barn som påvisar känslomässiga och beteendemässiga svårigheter. Detta blir intressant att jämföra med Lepicnik och Stembergar (2016), som via kvantitativa metoder och frågeformulär med självvärderingsfrågor kommer fram till liknande resultat, fast i Slovenien. Deras resultat visar att förskollärare upplever att de saknar kompetens från sin utbildning att arbeta med barn som visar den här typen av svårigheter och att denna kompetens förvärvats i det faktiska arbetet med de barnen.
En annan intressant aspekt när det kommer till resultaten i denna studien är att jämföra den med Kilic (2015) som via liknande metod kommit fram till likartade resultat, fast i Turkiet. Där undersöks också förskollärares perspektiv och det pratas om emotionell kompetens och emotionell socialisering, och miljön och lärarens roll lyfts för att skapa en bekväm miljö att dela känslor i, där stöttning och verbalisering av barnens känslor spelade en stor roll. I den studien lyfts att förskollärarna upplever sin yrkeskompetens som tillräcklig, men att de kontinuerligt behöver utvecklas tillsammans med andra yrkesverksamma och via
utbildningsstöd. Detta framkommer även i föreliggande studies resultat, där respondenterna pratar om en önskan att oftare få prata och ventilera kring barns känslor och arbetet och bemötande av dessa, i arbetslaget.
47