Värdering av känslor

På frågan om barns känslor värderas olika, är alla överens om att jo, det gör de nog, fast omedvetet och oreflekterat. Positiva affektuttryck är de som ses som eftersträvansvärda att visa utåt:

Både glädje och nyfikenhet skulle jag väl säga. Så det är ju de man ska visa utåt. Alltså det är ju de rätta och ha när man vistas bland andra folk. (Intervju 3)

De får inte visa alla känslorna. För dagens barn ska ju alltid vara glada. Dagen barn ska ju alltid vara glada…; är du ledsen, vill du ha en glass? Allt det här… (Intervju 1)

Ja så är det ju över lag i samhället, att man ska ju helst vara nyfiken och glad och intresserad och alltså glädjen och så eh, och att det faktiskt är lite, jo men många blir nog tillsagda eller

upplärda, att du får inte vara arg och det var väl inte så farligt, du behöver inte vara ledsen. Istället för att; jag förstår att du är ledsen, och vad kan vi göra åt det för att bli gladare. Jo men vi använder nog ordet ofta, alltså glad väldigt ofta. Eh, och det tycker jag många vuxna, om jag nu går in lite på mig själv, om man, många vuxna strävar efter att man ska vara så glad hela tiden. Och vad är man om man inte är glad, jo då är man ledsen. Ja men det där mittemellan, är inte det okej och vara, att man är varken eller? (Intervju 4)

Att alltid visa den här glädjen utåt ses dock som konsekventfyllt:

Jag tror det är jobbigt för barnen att vara glada hela tiden. För om man tänker hur många timmar om dagen de är här [förskolan] och hur mycket de möter och hur mycket de ska hantera. Oftast är det ju därför de kraschar när föräldrarna kommer, så får de jättedippar och lägger sig och skriker, gormar och, för att de har varit så glada hela tiden, för att man ska vara glad. Det är rätt och vara glad. Och är man inte det, så kan någon mycket väl komma och säga varför är du så sur. Ja men jag är inte sur. Jo men du är inte glad. Och det blir ju väldigt svårt om man hela tiden ska vara glad. Och det blir ju kanske svårare och svårare att uppfylla, vad är det som gör att jag blir glad. Innan behövde jag en glass, nu behöver jag tre glassar för och bli glad. Eller jag ska få det och det och det. Och man säger; men blir du inte glad? Du fick ju precis det här. Det ställer stora krav på en. Tror jag. (Intervju 4)

Respondenterna upplever att om ett barn inte visar glädje, tas det ofta förgivet att det känner tvärtemot, och då tenderar den känsla att vilja åtgärdas.

5.1.9 Identitet

Respondenterna upplever att hur omgivningen bemöter barns känslor kan påverka deras självbild. De framhåller att om ett barn ofta ger uttryck för en viss affekt tenderar

32

omgivningen att ge barnet en stämpel efter den känslan, och att man kan börja identifiera sig med den känslan:

Självbilden kan ju påverkas ganska mycket. För att om du hela tiden får höra att du är jätteglad. Ja då är det en sådan person du behöver vara för att bli accepterad. Och får du hela tiden höra att du är butter, sur eller du är, ja, vad det nu kan vara, så är det det du identifierar dig med sen. Att jag är en sådan person. Och det är du kanske egentligen inte alls innerst inne. Men alla andras uppfattning om dig, och det ställer ju också krav på en då, att då ska man vara antingen jätteglad. Eller är du glad så blir folk jätteförvånade. Så visst påverkar det självbilden och identiteten. Det går ju lite hand i hand. Det allra viktigaste tycker jag är att det faktiskt är okej att känna det man känner. Att man måste få lov att känna. Alla känslor är bra att kunna känna. Det tror jag är det allra viktigaste. Att få barnen att förstå att det är, du får känna det du känner, för det är du. Tar man bort den rättigheten, så är du inte längre dig själv på något vis. (Intervju 4)

Jag tror man får en, ja spontant tänkte jag att man får en stämpel lite efter din känsla. Lite om du alltid är den där känslosamma som börjar gråta till allt typ, så får du den, en liten sådan stämpel. Ah, det är hon som alltid blir arg, det är hon som, så att man kan få en stämpel som, både som barn och vuxen. Att man är, och där är man ju inte perfekt som fröken heller tänker jag. Att visst säger vi, att jamen det var bara hon, hon är alltid så pipig. Alltså istället för och faktiskt. Så jag tror att man blir, att, och då behöver man nog alla känslor, för annars så kanske du fastnar i den där som gråter till allt, till när det är hemskt till när det är. Men det är ju inget man kan ta bort. Man kan ju liksom inte stänga av den. Och likadant blir man ju arg, så blir man ju alltså. Men jag tror att man kan få en liten, ja. Och den är ju hård tänker jag, för sen då är det ju svårt och ändra. En känsla, eller en sådan; ja hon är den som alltid blir så och så. (Intervju 5)

Det förefaller lätt att förväxla själva känslan med beteendet och dessa är viktiga att skilja åt, menar respondenterna. Som de framhållit tidigare upplever de att starka negativa affekter ofta leder till beteenden som inte accepterade, och att det ofta är något i omgivningen som väckt känslan. Respondenterna påpekar att trots att det är själva situationen och beteendet man vill åtgärda, riskerar åtgärden att istället riktas mot barnet och känslan:

Det blir ju ett sätt att säga att det här är inte rätt. Så här ska det inte va, du ska inte va så här. Det blir ju till slut en; du får inte vara som du är. Du får inte ha de känslorna som du har. Till slut blir det ju den kopplingen i alla fall. (Intervju 3)

Jag tror det påverkar deras självbild ganska dåligt. Eller mycket. Alltså, de får en sämre självbild för att de, just det här att de får den här identifikationen att, eller identiteten, att jag är stökig. Jag är bråkig. Och på något vis, och det är samma sak där, att är du en glad person så ska du alltid vara glad. Ser andra dig som stökig så är det stökig du ska vara. För annars är du inte dig själv. Ehm, och det tror jag också kan påverka deras inlärning och deras, ja, framtida liv. Det är ju viktigt att man ser alla kvaliteterna hos alla barnen, och berättar för alla barnen att det här är du liksom. Det här tycker jag om dig för. Och att alla faktiskt får höra det någon gång. (Intervju 4)

Respondenterna upplever att om ett barn ofta uppvisar en viss affekt eller känsla så kan omgivningen riskera att placera den affekten som en del av barnets självbild och identitet. Detta kanske inte är överensstämmande med hur barnet faktiskt känner sig innerst inne, menar de. Detta kan jag relatera till Sonnby-Borgström (2012) som tar upp att själva affekten är kortvarig och förbereder kroppen för handling i en speciell yttre situation och bör inte förknippas med en sinnesstämning som är ett mer långvarigt inre motivationellt tillstånd.

33

Respondenterna tar upp att hur andra uppfattar barnet, ställer krav på barnets beteende i sociala interaktioner, och att man kan behöva vara en sådan person som andra upplever att man är för att bli socialt accepterad, menar de. Som Brodin och Hylander (1998) förklarar är det genom bekräftande samspel med andra som man blir sig själv, tydlig för sig själv och tydlig för andra.

Känslan av ett själv är en del av fundamentet för identiteten och för samvaron med andra människor, alltså något av det allra viktigaste för människan, enligt Bruce och Riddersporre (2012), och i denna bemärkelsen tror respondenterna att behöva anpassa sig till hur andra upplever en kan påverka självbilden och identiteten till det sämre, i synnerhet om man

identifierar sig som stökig eller bråkig. Detta bekräftar Sonnby-Borgström (2012) som menar att just glädje är den affekt som stärker den positiva upplevelsen av självet och om affekten glädje ofta förknippas med självet utvecklas självförtroendet och en positiv upplevelse av självet. Intensiv glädje kan även ge en känsla av tillhörighet.