Elitidrottare lägger ner mycket tid, energi, pengar och fokus på sin idrott. Många andra vardagliga sysslor “offras” då tiden istället ägnas åt idrotten. Vi upplevde efter intervjuerna att när en individ väljer att “bli” elitidrottare blir det plötsligt ett helt annat allvar med vad som till en början bara var en hobby.
Som vi nämnde ovan talade respondenterna om att deras prestationer påverkar deras privatliv. En av respondenterna upplevde det dock inte längre då hen kontinuerligt arbetar med mental träning, såväl privat som elitidrottare. Detta anser vi är ett av de tydligaste och viktigaste tecknen på varför elitidrottare bör använda mental träning. Kan mental träning påverka hälsan i en idrottares liv är det en av de viktigaste anledningarna till att använda sig av det, enligt oss. Sammanfattningsvis tror vi alltså att hur en idrottare mår i privatlivet påverkar prestationen, oavsett om idrottaren vill det eller inte. Dock är det kanske viktigare att det inte är tvärtom, att prestationen påverkar privatlivet. Den tidigare forskningen tar visserligen inte upp så mycket om den mentala hälsan men vi anser ändå att det går att dra paralleller. Att mental träning påverkar prestationen är nämligen något som både syns och bekräftas flera gånger i den tidigare forskningen.
I resultatet framgår det att en av respondenterna poängterar att sättet hen valt att leva sitt liv är självvalt. Vi tolkar det som att elitidrottarna är medvetna om den stress och press de kommer att utsättas för. Kanske menar hen att det är självvalt att sätta sig i obekväma situationer. Kanske idrottarna till och med vill sättas under stor press och stress? Tydligt för oss, var det i alla fall att alla respondenterna “brann” för idrotten och därmed var villiga att sätta sig själv i obekväma situationer. Vi anser därför att den mentala träningen ska ha som mål att lära elitidrottarna att hantera den stress och press som de sätts under i obekväma situationer istället för lära dem att undvika dessa obekväma situationer. Den omvända U-hypotesen menar att ökad prestation sker genom en balans mellan krav och nervositet (Bunke & Granér, 2016) och tar inte hänsyn till andra faktorer som känslor, tankar och fysiska begränsningar. Teorin motsätter sig därför något till våra respondenters svar och till tidigare forskning, enligt Mostafa (2015).
Vi anser att det är ett problem att det inte finns en tydlig titel på de mentala tränarna. Situationen som en av våra respondenter berättade om, hur resultaten, självkänslan och humöret föll istället för steg, är för oss ett tydligt exempel på hur stor problematiken faktiskt är. Vi anser att det är märkligt att inte utvecklingen har kommit längre. Om en idrottare exempelvis befinner sig i början av sin karriär och inte är så självsäker, finns risken att hen är ganska enkel att forma, på gott och på ont. Ser man till den socialkognitiva teorin säger den att vårt självförtroende påverkas av olika faktorer som till exempel verbal förstärkning, fysiologiska och känslomässiga reaktioner (Bandura, 1977). Om man tidigt i sin karriär får höra att man inte duger eller utsätts för fysiska övergrepp leder det nog till att självsäkerheten och självkänslan påverkas negativt.
kan det nog vara svårt att veta vilken teknik som är “rätt”. Tekniker som exempelvis andningsövningar, som en av våra respondenter berättade att hen kände sig väldigt obekväm med, kan på sikt istället sänka självsäkerheten. Det kan nog vara svårt, särskilt för yngre idrottare, att veta om den mentala tränaren har “rätt”. Vår gissning är att det är ganska lätt att få förtroende för en mental tränare. Varför skulle de ljuga och inte vilja idrottarens bästa? En ung idrottare tänker förmodligen inte ens tanken, att det bara är pengarna som den “mentala tränaren” är ute efter. Som vi skrev ovan är det är enkelt att titulera sig själv, och vi tror att titeln “mental tränare/coach” i sig inger ett förtroende. Vi är medvetna om att vi drar den här diskussionen till sin spets. Samtidigt känner vi dock att det finns något viktigt här som måste framhävas och synliggöras. Detta dels då vi ganska tydligt kan se, från intervjuerna, att nyckelorden är just självförtroende och självkänsla. Dels det faktum att en av våra respondenter har råkat ut för just detta. Vi ställer oss frågan om det är en slump att en av våra tre respondenter råkat ut för just det här, eller om mörkertalet är betydligt större än vad vi vet. I de tidigare studier, som framgår i kapitel 4.2, finns där ingenting som tyder på att problematiken med mentala tränare som “förstör” mer än de hjälper är utbrett. Vi tror detta kan bero på att det är ett svårt och känsligt ämne att studera och vi har heller inte i efterhand hittat några studier som har undersökt ämnet. De forskningar som vi utgick ifrån var inte heller några djupintervjuer. Forskarna var inte ute efter att se respondenterna som “personer” utan som idrottare i prestation. Det går att vara personlig utan att vara privat. Att respondenterna ler lite och/eller tar extra lång tid på sig att svara på frågorna som berör dem som privatpersoner tolkar vi som en försvarsmekanism för att inte visa sin sårbarhet. Vi har tidigare nämnt att vi upplevde respondenterna som genuina och avslappnade, vilket vi står fast vid. De var personliga. Men hur privata de var, vad de tänkte på när de gjorde den extra pausen i svaren, eller när de log vid kanske inte det mest naturliga tillfällena, det vet vi inte. Alla bär vi på ett förflutet och kanske var det så att vi berörde känsliga punkter i deras privata som de inte kände sig bekväma med att utveckla och dela med sig till oss.
8.4 Slutsats
Vår studie har fungerat bra av flera anledningar. Först och främst tack vare våra välvilliga respondenter och deras vilja att svara nyanserat och tydligt på våra frågor. Våra frågor har fungerat väl även om vi i efterhand känner att vi skulle vilja gå ännu djupare in i ämnet. Som elitidrottare måste man vara medveten om, känna av och framförallt ha förmågan att kontrollera sina känslor vid presentationstillfällen. Den mentala träningen kan vara till stor hjälp för att göra just det. Samtidigt har vi fått ta del av erfarenheter då mental träning inte är bra och hur individuella arbeten med det mentala fungerar. Det är också viktigt enligt våra respondenter att ha en mental tränare som man litar på och känner förtroende för, för att själv kunna utvecklas och jobba med övningarna. Även om vi kunde uppleva skillnader mellan våra respondenter när det kom till att sätta ord på deras reflektioner om vad den mentala träningen betyder och innebär för dem, fick vi ändå intressanta vinklar från alla. Vi tror också att människan hela tiden utvecklas i olika grader och beroende på erfarenheter och upplevelser kommer reflektionerna och tankarna kring mental träning vara en ständig process.
I den tidigare forskningen och i resultatet tas exemplet från OS 2008 upp. Där beskrivs det tydligt att gränsen mellan vinst och förlust blir tunnare. Vi tror att med detta taget i beaktning är det inte så konstigt att den mentala träningen växer sig allt större (Birrer & Morgan, 2010). Tidigare forskning samt denna studie påvisar att mental träning kan optimera förutsättningarna för en topprestation. Både idrottare och tränare är medvetna om att mental träning måste tränas och repeteras regelbundet, precis som fysisk träning (Weinberg & Gould, 2015).
De frågeställningar som användes i den här studien var avsedda att rikta studiens fokus mot elitidrottares erfarenheter samt tankar kring mental träning. Den första frågan var: Hur arbetar elitidrottare med mental träning? Resultatet visade flera olika tekniker som användes mycket men framhävde målsättning, det positiva inre samtalet och visualisering. Det blev också tydligt att elitidrottare arbetar med mental träning både i vardagen och i samband med prestationer. Den andra frågan löd: Vad har elitidrottare för erfarenheter och tankar kring mental träning? Här var svaren något olika men alla respondenter hade flera års erfarenheter av mental träning. Även tankarna kring mental träning var relativt lika, alla tre lyfte på något sätt fram begreppet och känslan självsäkerhet. Den sista frågan tog upp respondenternas prestationer: Hur anser elitidrottare att mental träning påverkar deras prestationer? Resultatet
visade här att mental träning, oftast och i de flesta situationer, påverkar en idrottares prestation positivt.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att mental träning är väsentligt för att idrottare ska både prestera samt må bra. Mental träning kan hjälpa idrottare att få kontroll över känslor och tankar och på så vis sin mentala hälsa. Likaså kan det påvisas att den mentala styrkan är essentiell för idrottare som tävlar på hög nivå, detta då de måste kunna klara av stora mängder stress och press. Fastställas kan även att idrottare finner en stor skillnad i prestationen vid användning av mental träning.