Diskussion

Nedan följer en diskussion om hur det teoretiska ramverket står sig till vissa utmärkande resultat samt eventuella tankar som uppstått vid analys av resultaten.

4.3.1 Museitrötthet

Museitrötthet uppvisades under studiens gång och liksom framförallt Davey (2005) och Bitgood (2009ab, 2015) beskriver visas det genom ökad selektering och minskad

koncentration allteftersom ett museibesök fortskrider. Däremot visades att selektering kan ske även tidigt i en utställning såsom i Speaking memories då majoriteten av informanterna inte interagerade med varken väggtext och/eller montrar utan valde att endast läsa porträtten. Bitgood (2015) menar att konkurrens mellan text/föremål och selektiva val är tecken på museitrötthet vilket inte är troligt i sammanhanget. Troligare är att intresse styrde informanterna och/eller de var för absorberade av upplevelsen vid porträtten för att vilja lämna. Selektering uppstod även tydligt i Guldrummet vilket var tydligt förknippat med mättnad, liksom Bitgood beskriver (2009, 2015), och brist på kontext. Däremot vid användandet av audioguiden, uppstod ökad selektering samtidigt som

koncentrationsförmågan ökade markant när det, enligt Bitgood (2015) bör varit det omvända eftersom det var i slutet av en utställning. Informanterna undvek montrar utan ljudspår och audioguiden engagerade och skapade en upplevelse informanterna inte ville vara utan. Det är svårt att veta om selekteringen berodde på museitrötthet eller för att montrarna utan ljudspår blev för ointressanta. Det är positivt att en audioguide bevisligen kan förhöja

museiupplevelser men om det bidrar till selektering innebär det att delar av det svenska kulturarvet i Guldrummet inte tas del av. Det är svårt att veta vad en konkurrenskraftig utställning är, utan jämförelser, men när museitrötthet uppstår tidigt i en utställning kan det omöjligt vara positivt. Speaking memories är, trots att museitrötthet uppstod, tillräckligt intressant och aktuell för att besökare skall få en bra museiupplevelse. Trots mycket text och ett starkt känsloväckande tema skulle utställningen som minst vara konkurrenskraftig

gentemot Guldrummet. Jelincic och Senkic (2017) anser känslor viktiga för meningsfulla upplevelser vilket blir en stor skillnad mellan de två utställningarna. Den enda känslomässiga kopplingen i Guldrummet uppstod vid användning av audioguiden när historier berättades. I övrigt fanns varken känslor eller förkunskaper som kunnat bidra till troligen djupare

upplevelse såsom i Speaking memories. Vikten av kontext var framhävande då Guldrummet hade brist på den vilket väckte frustration och i Speaking memories innebar informanternas förkunskaper att de inte behövde läsa allt för att förstå sammanhanget. Davey (2005) hävdar att besökares personliga egenskaper inte är av vikt då museitrötthet uppstår hos alla typer av människor. Om så är fallet bör då museiutställningar bevisligen bli bättre på att designa utställningar för att passa alla. ”Alla” är svårt att designa för men uppenbart är att

informanternas olika kognitiva begränsningar gav dem olika sorters upplevelser och inte i positiv bemärkelse. De olika begränsningarna syntes tydligast när vissa informanter ansåg för mycket känslor bidra negativt till skillnad från dem som ansåg det bidra till en fördjupad upplevelse.

Genom att främst använda Davey (2005) och Bitgood (2009ab, 2015) som teoretisk grund till museitrötthet kan bidrag från övrig forskning missats. Exempelvis påpekar Davey (2005) att forskning med inriktning kognitiv psykologi skulle vara starkt bidragande till ämnet

museitrötthet. Forskning inom det området hade då kunnat läsas för att komplettera och fördjupa analysen i den här uppsatsen. Viss forskning valdes även bort vid utveckling av det

teoretiska ramverket som möjligtvis kunde bidragit till fler, eller ett bredare, perspektiv på museitrötthet.

4.3.2 Museiupplevelse

Pine och Gilmores (1998) upplevelsemodell underlättade i att förstå informanternas museiupplevelse. Lärande och underhållande upplevelser identifierade tydligt och

upplevelsemodellen var ett bra verktyg. Däremot saknades djupare insikter i de teoretiska material som användes. Tydligare definitioner av de olika upplevelsekategorierna och dimensionerna hade troligtvis bidragit till djupare analyser. Estetiska upplevelser var

svåridentifierbara utefter endast Pine och Gilmores upplevelsemodell. Kategorin eskapism var till synes inte tillgänglig i de två utställningarna då inga inslag uppenbart kunde identifieras ge den sortens upplevelse utefter upplevelsemodellen. Upplevelsemodellen är då eventuellt inte fullt applicerbar på alla sorters museer. Estetiska upplevelser var svåra att identifiera utan att ställa ledande frågor till informanterna. Det påpekades spontant när det fanns exempelvis bristande belysning men inte fungerande belysning vilket då endast kunde identifieras genom eventuella frågor. Det blev därmed svårt att analysera om atmosfär och lokal bidrog till en estetisk upplevelse eller inte.

Aktivt deltagande i upplevelserna visades däremot viktigt för erhållande av lärande och underhållande upplevelser liksom Jelincic och Senkic (2017) menar. När det krävdes av informanterna att vara aktiva ökade även koncentrationsförmågan och intresset, och de erhöll då till synes en underhållande upplevelse sett till Pine & Gilmores (1998) upplevelsemodell. Radder och Han (2015) menar att en museiupplevelse består av en kombination av någon av de fyra kategorierna vilket till synes stämde överens med resultaten då ingen upplevelse identifierades endast var exempelvis underhållande eller lärande. Däremot identifierades inte möjligheten för museibesökarna att erhålla en extraordinär upplevelse vilket enligt Pine och Gilmore (1998) består av delar från hela upplevelsemodellen. Det väcker frågan om det ens är en möjlig upplevelse att erhålla på ett museum likt Historiska museet i Stockholm. Jelincic & Senkic 2017, s.115) nämner även vikten av att aktivera besökares sinnen i upplevelser men det nämns inte om alla fem sinnen måste aktiveras eller om upplevelsen möjligen blir bättre desto fler sinnen som aktiveras. Det sistnämnda verkar stämma sett till användandet av audioguiden i Guldrummet. Då aktiverades hörseln vilket delvis kan varit bidragande till informanternas förhöjda upplevelser. Däremot minskade behovet då av att använda synen i samma utsträckning vilket, endast sett till Jelincic & Senkics (2017) definitioner, blir svårt att analysera.

4.3.3 Kundnöjdhet

Radder och Han (2015) använder total tillfredsställelse, intentioner till återbesök och intentioner att rekommendera andra för att bedöma kundnöjdhet med stöd av Harrison och Shaws (2004) vilket visade sig vara ett tydligt effektivt verktyg även i den här studien. Det underlättade arbetet i att förstå informanternas upplevelse och bra underlag för bedömning av kundnöjdhet. Däremot kan det diskuteras hur relevant intentioner till återbesök är gällande museibesök. Informanterna tillfrågades om intentioner till återbesök och majoritetssvaret var

att de nu redan sett allt och därmed inte behöver komma tillbaka. Det blir då inte ett logiskt sätt att bedöma kundnöjdhet på när en av tre indikatorer på kundnöjdhet inte kan anses relevant. Det kan vara relevant på ett museum där utställningar byts ut och förändras men på Historiska museet, där exempelvis Guldrummet har funnits sedan minst 2004 (baserat på att filmen gjordes 2004), blir det inte en komplett metod att mäta kundnöjdhet på. Däremot skulle eventuellt ”intentioner att besöka fler historiska museer” kunna vara behjälpligt. Om en

museibesökare besöker en utställning och blir nöjd kan eventuellt sannolikheten öka för att hen kommer besöka fler museiutställningar, speciellt inom samma tema.