I varje enskilt elevärende vid misstanke om omsorgssvikt görs en bedömning om det råder anmälningsplikt eller inte. Socialtjänstlagen, som är en ramlag med allmänt hållna regler, innebär att vad som är anmälningsbart kan skilja sig åt från skola till skola. Ibland men inte alls finns fungerande elevhälsoteam som kan komma överens om var gränsen går för en anmälan. Slutligen varierar sociala omständigheter kring eleven själv. Professionella aktörer inom skolans värld måste ta sitt ansvar och fatta de beslut som bör tas även i starkt känsloladdade situationer. Hanteringen kan få avgörande konsekvenser för både barn och vårdnadshavare.
Bristande samsyn kan bero på bristande struktur vilket i sin tur kan bero på bristande styrning, som påverkar samverkan mellan de olika professionerna i elevhälsoteamet. Bristande struktur genererar dålig samverkan och då skapas ingen samsyn utan var och en skapar sin egen kravnivå för vad som bör anmälas. Om värderingarna skiljer sig åt mellan professionerna kan det bli svårt att skapa en struktur vilket i sin tur kan generera brister i styrningen. Ett grundläggande problem kan vara att det saknas rutiner där varje profession själv får utveckla vad som är anmälningsbart. Det bästa sättet att uppnå samverkan i elevhälsoteamet är att man förvärvar tilltro till de olika professionernas kompetenser. Genom att känna till vad de andra i teamet gör i olika situationer stärks kommunikation
37
vilket främjar samverkan. Bristande samverkan och turbulent personalomsättning kan få svåra konsekvenser. Det kan upplevas som svårt att nå fram till varandra och inte sällan uppstår missförstånd. Det är m.a.o. viktigt att ”jobba ihop sig” även om åsikterna och tankarna i teamet skiljer sig åt. Det kan bli positivt när man vrider och vänder på de olika stenarna och tittar på dem utifrån olika perspektiv. Att de olika professionerna vet var man har varandra gynnar barnen. God samverkan hänger samman med kontinuitet. Att teammedlemmarna ges möjlighet att jobba ihop sig till ett team. Att det gäller att ha högt i tak och att man har tillit till varandras professioner. För att samverkan ska fungera behöver man ta hjälp av varandra kring kunskaperna om ett barn.
Små organisationer är särskilt sårbara för personberoende rutiner. Svårigheten med en liten organisation är att alla i det relativt lilla elevhälsoteamet bör vara tillgängliga såväl för verksamheten som för de olika professionerna, i det här fallet skolan. Vidare krävs en samsyn kring formerna för samverkan. När en medlem av elevhälsoteamet gör sig otillgänglig vid misstänkt omsorgssvikt och en eventuell anmälan förvårar det arbetet för hela elevhälsoteamet men även för övrig personal kring eleven. Om en av teammedlemmarna inte gör sitt arbete riskerar samverkan i elevhälsoteamet fallera. Inom socialtjänsten där jag tidigare arbetat fanns inte den här typen av problem då där fanns kollegor och chefer med samma yrkesbakgrund att samverka med i ambitionen att lösa problematiken.
Relationer inom skolans värld är viktiga då man hela tiden arbetar med barn och samtidigt har kontakt med vårdnadshavare. De beslut och råd som ges får konsekvens för den elev som det handlar om. Målet är att se till barnets bästa och det är inte alltid så att skola och vårdnadshavare har samma tankar kring detta. Anmälningsplikten kan få stora konsekvenser och medföra förändringar i elevens liv. Om en anmälan görs som inte leder till några insatser kan detta leda till att samverkan mellan skola och vårdnadshavare försvåras vilket oftast inte är till gagn för eleven. Osäkerheten kan även gälla hur man ska prata med barnet eller vårdnadshavare kring en anmälan.
Det finns olika skäl till att en anmälan inte görs eller att den görs alltför sent. Pedagoger vet sällan vad socialtjänsten gör och hur tillvägagångsättet är när en anmälan inkommer. Det är därför av stor vikt att all personal i skolan får information och kännedom om lagstiftningen kring detta. Det är även viktigt att veta vem man kan vända sig till på skolan får att få hjälp med bedömningar om misstänkt omsorgssvikt. Ibland kan skolan själv försöka ge stöd. Det gäller bland annat då oron för att eleven inte mår bra och familjen själv önskar hjälp eller då det ännu inte finns någon misstanke om att barnet far illa. I dessa fall kan familjen få hjälp med att göra en ansökan till socialtjänsten. Ibland kan skolan stötta upp med ett åtgärdsprogram med bland annat resurser från elevhälsan. Då elevhälsans resurser är begränsade gäller detta oftast då eleven riskerar att inte nå de pedagogiska målen och då oron gäller skolsituationen. Skolan tror sig klara av det som uppkommit inom skolans ram men har många gånger inte hela bilden klar för sig och skolan behöver därför samla in mer information. En fara i sammanhanget vid misstanke om barn som far illa är att skolans personal inte för fram sina misstankar. Det finns kanske tidigare erfarenhet av att ”ingenting hänt”. Det finns m.a.o. risk för att situationen försämras om någon håller inne med information.
38
Skolans personal representerar en trygghet och stabilitet för eleven i en livssituation som många gånger kan vara svår. En lärare kan vara ett stort stöd och hennes eller hans uppmuntran kan vara avgörande för att eleven kommer till skolan. Samma personal ska även uppmärksamma problem och anmäla till socialtjänsten. Dessa två roller kan krocka och personalen kan se det som svårt att anmäla till socialtjänsten då de samtidigt är måna om att upprätthålla en god relation till vårdnadshavarna.
Det måste finnas tydliga rutiner för hur en anmälan ska gå till. Det ska framgå vem som har ansvaret när det upptäcka att ett barn riskerar fara illa och vem som ska göra vad. På de flesta skolor finns rutiner kring anmälningar till socialtjänsten men ingenstans finns de nedskrivna. Rutinerna är m.a.o. personbundna. Försvinner en personal riskerar samverkan inom teamet i dessa frågor att försämras. Nedskrivna rutiner för handläggning av ärenden kan vara värdefulla eftersom rektor kan hänvisa till dessa när frågor kring omsorgssvikt kommer upp på agendan. Att bli ett ”känt” ansikte underlättar samverkan både inom elevhälsoteamet och på skolan. För att kvalitén på arbetet ska vara hög krävs regelbunden uppföljning och utvärdering. Vidare kan det vara av stor vikt att både pedagoger och övrig personal får löpande utbildning och information i hur anmälningar vid misstanke om att barn far illa bör göras. Det är viktigt att fortsätta arbetet med att utbilda personalen i att uppmärksamma när ett barn far illa. Samtidigt med detta måste skolan garantera att elevens rättigheter blir tillgodosedda både innan och efter det att en orosanmälan till socialtjänsten har gjorts.
Idag finns det inga formella krav på rektorers utbildning, trots deras omfattande ansvarsområde. Detta kan vara en bidragande orsak till att det saknas kunskap kring anmälningsförfarandet då barn misstänks fara illa. Rektorernas utbildning tycks inte ha förändrats i takt med att deras ansvar ökat. Det är dock viktigt att betona att anmälningsplikten gäller alla som arbetar vid skolan och det är därför viktigt att även pedagoger och annan personal inom skolan får utbildning kring anmälningsplikten i sin grundutbildning.
Rektor är den som leder arbetet och hon eller han lyckas förmodligen på de flesta arbetsplatserna göra det på ett bra sätt. Alla yrkeskategorier får chansen att se och kommunicera problemen utifrån sina perspektiv vilket kan leda till samarbetsvinster och respekt för varandras professioner. Vid den skola där rektor ifrågasatte skolsköterskan visades bristen på förtroende snarast upp som en brist hos rektorn själv. Som Lundén (2010) påtalar så finns där en stor okunskap kring anmälningsplikten. Det vore intressant att undersöka om kunskapsbristen kring anmälningsplikten i skolan ”höjer ribban” för anmälningar. Vidare vore det intressant att undersöka om pedagogerna upplever att de får tillräckligt stöd av elevhälsoteamet vid orosanmälningar. Troligtvis är det så att många pedagoger känner att de har en närmare relation till eleven än till sitt elevhälsoteam. Pedagoger ska inte behöva känna att de ger bort värdefull information till främlingar.
Alla informanterna i studien har som jag ser det haft höga ambitioner och ett stort engagemang för eleverna. Det ställs också höga krav på rektor som ledare för elevhälsoteamet. De olika professionerna vill lyfta fram och få stöd i de specifika
39
frågor som är viktiga för just dem. Att dra gränsen mellan att anmäla eller inte anmäla är svårt men en god samverkan underlättar beslut i svåra frågor. Likaså visar studien att ett välfungerande elevhälsoteam fattar beslut av högre kvalitet än ett elevhälsoteam där samverkan inte är välfungerande. Det finns stora möjligheter att utveckla samverkan inom elevhälsoteamen men mycket beror på rektor vilken är den som har det övergripande ansvaret och kan göra förändringar i strukturen samt även påverka samsynen i skolan. Min viktigaste slutsats är därmed att ett väl fungerande elevhälsoteam är av största betydelse för de barn som misstänks fara illa. I teamet uppmärksammas dessa barn för att man så tidigt som möjligt ska kunna vara till hjälp. Ytterligare en viktig insats är förbättrad information om anmälningsplikten samt att den regelbundet behöver uppdateras hos teammedlemmar och så även hos pedagoger och annan personal inom skolan.
Den här studien ger en bild av hur det kan se ut. Mycket arbete återstår att göra vid skolorna vad det gäller rutiner, policydokument och utbildning av personal om vad anmälningsplikten innebär. Det alla var överens om var att när det saknas klara riktlinjer och när det saknas kunskap om anmälningsplikten är det de utsatta barnen som riskerar bli lidande.
40
Referenser
Andersson, K. Andersson, L. & Thorsén, E. (2002). Utredningsmetod avseende
barn och ungdomar: baserad på anknytningsteori och sociallagstiftning. Mjölby:
Artemi.
Alvesson, M. & Sköldberg, K. (2008). Tolkning och reflektion. Vetenskapsfilosofi
och kvalitativ metod. Lund: Studentlitteratur.
Axelsson, R. & Bihari Axelsson, S. Red. (2007). Folkhälsa i samverkan mellan
professioner, organisationer och samhällssektioner. Lund: Studentlitteratur.
Axelsson, R. & Bihari Axelsson, S. Red. (2013) Om samverkan – för utveckling av hälsa och välfärd. Lund: Studentlitteratur.
Bengtsson, J. Red. (2005). Med livsvärlden som grund: bidrag till utvecklandet av
en livsvärldsfenomenologisk ansats i pedagogisk forskning. Lund: Studentlitteratur.
Bryman, A. (1997). Kvantitet och kvalitet i samhällsvetenskaplig forskning. Övers. Nilsson, B. Lund: Studentlitteratur.
Bryman, A. (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Stockholm: Liber.
Dahlberg, K, Dahlberg, H. & Nyström, M. (2008). Reflective Life World
Research. Lund: Studentlitteratur.
Danermark, B. & Kullberg, C. (1999). Samverkan. Välfärdsstatens nya
arbetsform. Lund: Studentlitteratur.
Danermark, B. (2000). Samverkan - himmel eller helvete? Stockholm: Gothia.
Danermark, B. (2004). Samverkan - en fråga om makt. Örebro: Läromedia.
Deisz, R. Doueck, HJ. George N & Levine M. (1996). Reasonable cause: A
qualitative study of mandated reporting. Child abuse and Neglect 20, 275-287.
Eriksson, M. (2010). Social Capital, Health, and Community Action –
Implications for Health Promotion. Epidemiologi and Global Health. Umeå
University.
Ejvegård, R. (2009). Vetenskaplig metod, Lund: Studentlitteratur.
Glaser, D. (2000). Child Abuse and Neglect and the Brain – A Review. The journal of Child Psychology and Psychiatry, 41, 97–116.
Glaser, B. & Strauss, A. (1967). The Discovery of Grounded Theory: Strategies
41
Graneheim, U.H. & Lundman, B. (2004). Qualitative Content Analysis in nursing
research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse
Education Today 24:2, 105-112.
Hayes, N. (2000). Doing psychological research: gathering and analysing data. Buckingham: Open University Press.
Hjerm & Lindgren (2010). Introduktion till samhällsvetenskaplig analys. Malmö: Gleerups Utbildning AB.
Hindberg, B. (2001). När Omsorgen Sviktar: om barns utsatthet och samhällets
ansvar. Rädda barnen. Borås: Centraltryckeriet.
Killén, K. (1996). How far have we come in dealing with the emotional challenge
of abuse and neglect? Child abuse & neglect 20:791-795.
Killén, K. (1999). Svikna barn. Oslo: Kommundeforlaget AS.
Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Övers. Torhell, S-E. Lund: Studentlitteratur.
Kvale, S. & Brinkman, S. (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Lagerberg, D. (1998). Barn som far illa – ett dilemma för barnhälsovården? Uppsala: akademiska sjukhuset. Landstinget i Uppsala län.
Lincoln, Y. Guba, E. (1985). Naturalistic Inquiry. London: Sage Publications.
Lipsky, M. (2010). Street-Level Bureaucracy. Dilemmas of the Individual in
Public Services. New York: Russel Sage Foundation.
Lundén, K. (2010). Att identifiera omsorgssvikt hos förskolebarn, Stockholm: Stiftelsen allmänna barnhuset.
Olsson, S. (2011). Sekretess och anmälningsplikt i förskola och skola. Lund: Studentlitteratur.
Padgett, D K. (1998). Qualitative Methods in Social Work Research. Challenges
and Rewards, Thousand Oaks: SAGE Publications Inc.
Ragin, C. (1994). Constructing Social Research: The Unity and Diversity of
Method. London: Pine Forge Press.
Rothman, K. Greenland, A. (1998). Modern Epidemiology. Philadelphia: Lippincott-Raven Publishers.
Sandberg, H. (2006). Det goda teamet: om teamarbete, arbetsklimat och
42
Sundell, K. & Colbiörnsen, M. (1996). Hand i hand. Samhällets stöd och hjälp till
elever med psykossociala behov. Stockholm: Stockholms socialtjänsts Forsknings-
och utvecklingsbyrå. FoU-rapport 1996:14.
Sundell, K. & Egelund, T. (2001). Barnavårdutredningar en kunskapsöversikt. Växjö, CUS och Förlaget Gothia AB.
Trost, J. (1997). Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur.
Rapporter
Danermark, B. Germundsson. P. Englund U & Lööf. U. (2009). Samverkan kring
barn som far illa eller riskerar att fara illa. En formativ utvärdering av samverkan mellan skola, socialtjänst, polis samt barn- och ungdomspsykiatri.
Örebro universitet: Hälsoakademin.
Gustavsson, B. Hermerén, G. & Petersson, B. (2005). Vad är god forskningssed?
Synpunkter, riktlinjer och råd. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Myndigheten för skolutveckling, Rikspolisstyrelsen & Socialstyrelsen (2008).
Strategier för samverkan – kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa. Stockholm: Socialstyrelsen.
Skolverket (2009). Kraften av samverkan – Om samverkan kring barn och unga
som far illa eller riskerar att fara illa. Stockholm: Skolverket.
Socialstyrelsen (2012). Anmälningar till socialtjänsten om barn och unga – en
undersökning om omfattning och regionala skillnader. Stockholm: Socialstyrelsen.
Elektroniska källor
FN:s konventioner om barns rättigheter (1989) www.regeringen.se
Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011. Reviderad
2016. Offentliga tryck och riksdagstryck Stockholm: Utbildningsdepartementet.
www.skolverket.se
Prop. 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m.
www.regeringen.se
Prop. 2012/13:10 Stärkt stöd och skydd för barn och unga. www.regeringen.se
Prop. 2009/10:165 Den nya Skollagen - för kunskap, valfrihet och trygghet.
www.regeringen.se
U.S. Department of Health and Human Services (2010). Fourth National
Incidence Study of Child Abuse and Neglect (NIS-4), Report to Congress. www.acf.hhs.gov
43
Svensk författningssamling
SFS 1924:361 Lag om samhällets barnavård
SFS 1949:381 Föräldrabalken
SFS 1962:700 Brottsbalken
SFS 1980:620 Socialtjänstlagen
SFS 1982:763 Hälso- och sjukvårdslagen
SFS 1990:52 Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
SFS 2001:453 Socialtjänstlagen
SFS 2003:460 Lag om etikprövning av forskning som avser människor
SFS 2009:400 Offentlighets- och sekretesslag
44