Nedan ställs teori och teori, teori och resultat mot varandra för att hitta skillnader och likheter som kan leda fram till att besvara frågeställningen.
6.1
Vanligaste sexualbrotten på sociala medier
Den tidigare forskning som finns visar att det främst är kvinnor som blir utsatta för sexualbrott via sociala medier. I studien presenteras även begreppen dickpics och hämndporr som
diskuteras bland annat i TV3s program trolljägarna med syfte att sprida kunskap om vad som sker på de sociala medierna (TV3, 2019). Statistik om de vanligaste sexualbrotten som sker via internet har inte tagits fram. Sexuellt ofredande är det vanligaste som Wecksell ser.
Respondenterna i enkäten har främst blivit utsatta för dickpics och hämndporr. De rättsfall som presenteras i studien visar på en utveckling av sexualbrotten på sociala medier. Den tidigare forskningen visar kartläggning på att det sker brott på sociala medier, men varför finns det inte statistik på detta? Nedan diskuteras de problem som har identifierats.
6.2
Problemen
Att kvinnor är de som främst blir utsatta för sexualbrott är något som har bekräftats av
vetenskapliga studier som presenteras i studien. Wecksell (2019) berättar även att det inte finns statistik på de sexualbrott som sker på sociala medier. Men vad är anledningen till varför det sker och vem bär ansvaret för det? Wecksell (2019) berättade att det var svårt att hänga med i utvecklingen av de sociala medier som uppkommer samt att lagstiftningen gör det svårt att utreda brotten. Suzor et al. (2019) menar att tekniken har skapat en plattform för att sexualbrott kan ske även online. Ökningen av sexualbrott på sociala medier i kombination med den
bristande forskning om hur detta ska hanteras och företagens bristande arbete med att vara transparanta med statistik om anmälningar gör att detta är ett stort problem. Wecksell (2019) beskriver även att det inte är alla som anmäler brotten till polisen. 14 av de 23 respondenterna i webbenkäten anmälde inte de sexualbrott som de hade blivit utsatta för på sociala medier. De som inte anmälde brotten angav att de inte visste att det var ett brott samt att de inte visste hur man anmäler. Brås kartläggning som presenteras i tidigare forskning visar att 44 procent av ärendena läggs ner på grund av utredningssvårigheter. Svårigheterna är att få tag i uppgifter om gärningspersonen på grund av konflikter med internetleverantörerna. Zaleki et al. (2019) menar att företagen behöver utveckla bättre fungerande rapporteringssystem där ansvaret inte ligger på den utsatta.
Sociala medier öppnar upp för diskussioner om de sexualbrott som sker mot kvinnor, och då sker det oftast under begreppet Rape Culture som exempelvis innebär att skulden ofta läggs på kvinnan (Fraser, 2015; Zaleki et al., 2019) detta kan vara en anledning till varför färre personer väljer att anmäla sexualbrott som de har blivit utsatta för. Respondenterna i webbenkäten menar att det främst är brist på kunskap om vad som gäller på internet samt att de inte har tid då det sannolikt kommer att läggas ner.
6.2.1
Bristande kunskap
En annan anledning till varför det är svårt att utreda sexualbrott via sociala medier är på grund av den bristande kunskapen hos polisen när det kommer till IT. Wecksell (2019) utrycker sin oro över att utvecklingen av sexualbrott på sociala medier är bekymmersam och att brotten som sker blir värre med tiden. Ett exempel på utvecklingen är Göta hovrätt dom 2018-06-27 i mål B- 3577-17 där en våldtäkt livestreamades på Facebook. Livestreamen sändes i en sluten grupp och flera människor anmälde händelsen, men det var även personer som inte anmälde. Livestreamen stängdes inte ner förrän polisen kom till lägenheten där våldtäkten ägde rum. Det var även svårt för polisen i efterhand att få tag i filmen. Detta visar på den bristande kunskapen hos polisen inom IT men främst visar den på det bristande ansvarstagandet hos Facebook. Suzor et al. (2019) beskriver att företagen har etiska och sociala ansvar gentemot sina användare.
Argumentet som främst används hos företagen och användarna är rätten till yttrandefrihet och att detta är en anledning till varför utvecklingen av att motverka sexualbrott på plattformarna går långsamt. Detta kan tyda på att det är okunskap om att lagar och regler även gäller online som Suzor et al. (2019) och Wecksell (2019) beskriver. Wecksell (2019) menar att det behövs mer utbildning för att öka kunskapen och att detta kan exempelvis göras i skolan. Detta
överensstämmer med resultatet från webbenkäten då bristande kunskap och tillförlit till polisen och företagen. Samtyckeslagen som trädde i kraft den 1 juli 2018 innebär en förändring och innebär att ansvaret förflyttas till personen som vill genomföra en sexuell handling. Det definieras även att sexualbrott även kan ske online. (Brottsoffermyndigheten, u.å.) Detta är ett steg i att sprida kunskapen kring att lagar även gäller online. Även program som Trolljägarna sprider kunskap om trakasserier via sociala medier.
Wecksell (2019) beskriver hur polisen arbetar med andra organisationer för att sprida kunskap och hitta trender i tidigare brott, detta är ett sätt att skapa en djupare förändring genom att förstå varför vissa saker sker. Suzor et al. (2019) beskriver detta genom att trakasserier på internet kan accepteras genom att anses vara ”roliga” eller ”skämtsamma”. Detta kan tyda på den okunskap som Wecksell beskriver.
6.2.2
Beteende
Suzor et al., (2019), Henry & Powell (2016), Zaleki et al., (2016), Vitis & Gilmour (2016), Fraser (2015) och Ward (2016) diskuterar de kulturella normer mellan könen som en av de främsta anledningarna till att sexualbrott mot kvinnor sker. 83 procent av de svenska internetanvändarna använder sociala medier (svenskarnaochinternet, 2019) och sexism mot kvinnor förekommer ofta i media (Ward, 2016). Detta kan då vara en anledning till varför sexualbrotten fortsätter. Då forskning visar på att personer som ser objektifiering av kvinnor i media kan ha högre tolerans för sexuellt våld mot kvinnor samt ha ett sexistiskt beteende. (Ward, 2016) Sexismen som återfinns i median är främst grundat på könsnormerna kring mannen och kvinnan och att de ska förhålla sig på ett visst sätt (Fraser, 2015). Respondenterna i webbenkäten anger att det är normerna kring könen som är en av anledning till varför
sexualbrott sker.
Ett exempel på ett fall av sexuella trakasserier är Göta hovrätts dom 2018-09-13 i mål B-1719- 18 där en man dömdes till sju fall av sexuellt ofredande då han hade skickat bilder på sitt kön till flera unga kvinnor. Fraser (2015) diskuterar om ambivalent sexism grundar sig i att män är män och kvinnor är kvinnor och att detta innebär att könen ska förhålla sig till dessa fack. Då stereotyper kring könen existerar i samhället och på sociala medier kan det vara en anledning till varför män väljer att skicka så kallade dickpics. Det kan också höra ihop med den bristande kunskap som Wecksell (2019) och Suzor et al. (2019) beskriver. Detta är gemensamt med Frasers (2015) då hon menar att grunden till att sexualbrott sker är antagande om sexualitet och kön. Henry & Powell (2016) beskriver detta som det är hierarkin mellan män och kvinnor som gör att sexualbrott sker. I kombination med att dessa normer mellan könen speglas i media gör att personer möts av exempelvis sexuell objektifiering av kvinnor i reklamer och TV-serier. Ward (2016) menar att personer som ser objektifiering av kvinnor i media har högre tolerans för våld mot kvinnor och att de kan utrycka sig sexistiskt i sina åsikter gentemot kvinnor.
6.3
Ansvar
Gemensamt mellan Suzor et al., (2019), Henry & Powell (2016), Zaleki et al., (2016), Vitis & Gilmour (2016), Fraser (2015), Ward (2016) och intervjuerna är det inte enbart polisen som bär ansvaret för att motverka sexualbrott på de sociala medierna. Då det som presenteras i teorin menar att problemet ligger i stereotyper och normer som finns mellan könen behövs problemet hanteras på djupet. Ansvaret ligger även hos företagen och internetleverantörerna då de har ett ansvar att skydda sina användare mot brott. Respondenterna i webbenkäten menar också att ansvaret främst ligger hos plattformarna, polisen och förövarna. Respondenterna berättar att det
är samhällets ansvar att utbilda kring de normer som existerar samt att plattformarna bör begränsa antalet fejk-konton och stänga av användare som bryter mot regler.
Suzor et al. (2019) menar att företagen bör ta ett större ansvar och ger förslag på tre metoder som företagen bör göra för att förbättra sitt arbete. Wecksell (2019) och Henry & Powell (2016) beskriver att internet- och teleoperatörerna måste ta ett större ansvar gentemot sina användare. Ansvaret kan därför fördelas till alla parter som är involverade i de sociala medierna. Van Laer (2014) argumenterar också för företagen och internetleverantörernas ansvar för att motverka brott på sociala medier. Suzor et al. (2019) menar att sexualbrott mot kvinnor på sociala medier bör ses som ett problem i de mänskliga rättigheterna. EU-domstolen som fastställdes 21 december 2016 innebar att polisens arbete försvårades då de inte kan kräva att tele- och
internetleverantörerna ska utföra generell datalagring om sina kunder. Detta medför svårigheter för polisen och kan ses som ett steg bakåt för att motverka de brott som sker på sociala medier.