Här följer en diskussion av metodvalet och därpå följer en diskussion av resultatet.
7.1 Metoddiskussion
Jag valde att göra fyra kvalitativa intervjuer med en tolkande ansats, hermeneutik, för att analysera respondenternas svar. Gilje (2020) menar att när vi förstår något så börjar det alltid med en för-förståelse. Han säger att det är naivt att tro att man kan möta världen förutsättningslöst. Enligt Gadamer (i Gilje, 2020) så är även fördomar en del av vår
förförståelse. För att tolka något hermeneutiskt så måste förståelsen röra sig från helheten till delarna och tillbaka till helheten. Jag är väl medveten om vilken förförståelse jag har, men under processens gång så har jag ändå flera gånger behövt omvärdera vad jag trott och
därmed fått min förståelse vidgad. Jag valde att göra kvalitativa intervjuer då jag är övertygad om att bästa sättet att få veta mer om hur människor upplever något är att fråga, vilket jag fick tillfälle att göra genom mina halvstrukturerade intervjuer. Jag ställde vissa grundfrågor och undvek att fördjupa mig närmare om jag inte kände att den intervjuade själv ville berätta mer. På så vis blev det tydligt vad respondenterna prioriterade att berätta. Detta var en fördel med halvstrukturerade intervjuer som möjliggjorde detta angreppssätt. Den hermeneutiska ansatsen möjliggjorde också att ta med en skriftlig redogörelse i mitt underlag.
Jag är övertygad om att människor ofta själva vet vilken hjälp de skulle behöva och därför ansåg jag att det var viktigt att fråga intervjupersonerna vilka råd de skulle vilja ge till socialarbetare. Råden de gav var, i mina öron, förnuftiga och stämde väl överens med en humanistisk praktik. Det jag saknar i mitt urval är en större variation av respondenter. Alla mina fyra intervjupersoner har en liknande bakgrund då de var uppväxta i samfundet, döpte sig tidigt och uteslöts tidigt och det har gått många år sedan de lämnade samfundet. Jag hade gärna intervjuat någon som själv valt att gå med i samfundet eller någon som varit med en längre tid, för att se om deras upplevelser överensstämmer med de andras. Det fanns inget i
metoden som omöjliggjorde detta, utan det var snarare bristen på respondenter. Nu kan jag inte veta om anledningen till respondenternas upplevelse av uteslutningen var själva uteslutningen eller om deras upplevelse berodde på att uteslutningen skedde i en känslig period av deras liv. Jag kan inte heller veta om avhoppet upplevs värre för någon som lagt en större del av sitt liv på samfundet och som kanske förlorat kontakten med sina barn som stannat kvar i samfundet. Att uttala mig om det vore bara spekulationer och jag får nöja mig med att det är som Frisk (2017) säger, att medlemmarnas upplevelser inte är generaliserbara utan väldigt varierande. Som jag upplevt har metoden varit till hjälp för mig istället för att lägga hinder i vägen. Metoden som sådan har varit ett bra redskap som möjliggjorde denna analys.
7.2 Resultatdiskussion
Syftet med studien har varit att undersöka hur individer som lämnat eller uteslutits från samfundet Jehovas vittnen och sökt stöd av samhället, upplevt situationen och det stöd de erhållit. Jag har även velat ta reda på vilka upplevelser respondenterna hade av livet före, under och efter utträdet.
Resultatet visar att gemensamt för alla respondenterna var att för dem var uteslutningen ur samfundet Jehovas vittnen något livsomvälvande som skapade kaos i tillvaron. Likväl så tyckte allesamman att friheten var värd priset de fick betala. Vi är dömda till frihet och vi måste själva ta ansvar för hur vi skapar våra liv, säger Sartre (1986).
Respondenterna har visat handlingskraft när de har gjort sitt val och vår roll som
socialarbetare är inte att rätta till någonting, för det finns inget som går att rätta till. Payne (2014) säger att socialarbetare strävar efter att få människor att ta till sig de färdigheter som behövs för att kunna utforska den personliga innebörd de kopplar till sin upplevda verklighet, samtidigt som den verkligheten påverkar dem. Respondenterna efterlyser förståelse och påpekar att man som ett före detta Jehovas vittne, lever som i två världar. Det är viktigt att ha detta i åtanke för att kunna vinna klienternas förtroende -tro dem när de berättar om sin verklighet. I annat fall finns det en påtaglig risk att de kliver tillbaka in i sin så väl inövade och invanda roll, att leva i samhället, men aldrig bli en del av det. För att kunna leva autentiskt och uppleva tillvaron som begriplig så krävs att man lyckas överbrygga gapet mellan dessa två världar. När sociologen John Veit-Wilson (i Petersson och Davidsson, 2016)
pratar om svag begreppsanvändning av social exkludering så menar han att det handlar om att
förändra ”de exkluderades” förmenta brister i syfte att förbättra deras chanser att inkluderas i samhället, istället för att förändra exkluderande strukturer vilket man vanligtvis eftersträvar.
Jag vill påstå att så länge vi har religionsfrihet i Sverige så kommer vi inte kunna förändra de strukturer som de samfund har, som väljer att exkludera sig själva ur samhället. Men genom kunskap och medvetenhet så kan vi hjälpa de individer som uteslutits ur sådana samfund att få hjälp att bli en del av samhället. Ett par av respondenterna påpekade att det finns så mycket som människor som lämnat Jehovas vittnen måste lära sig för att känna sig som en del av samhället. De vet oftast ingenting om politik, de har aldrig röstat, de har inte firat högtider, de känner inte till moralkoder, de behöver vänner och kanske hjälp att skapa sig ett nätverk. Om dessa individer inte får stöd i att skapa sig en identitet i ”världen” så finns en påtaglig risk att vi stöter på dem i andra sammanhang. Två av respondenterna började missbruka för att dämpa sin ångest, två andra uppgav att de började med ett självskadebeteende och en av dem berättar om upprepade självmordsförsök.
Existentialismens fokus ligger enligt Payne (2014) på människans förmåga att skaffa sig personlig makt att kontrollera sina liv och förändra de idéer som styr hur de lever sina liv. Människor som har lämnat slutna samfund har redan tagit första steget till förändring.
Humanismen säger att vår förståelse av världen är beroende av hur föremål och skeenden framträder, hur vi tolkar dem och hur vi bearbetar vår varseblivning i tanken, att fenomenet självt påverkar, men att hur vi uppfattar det kan vara viktigare än verkligheten för hur vi agerar. Jag tänker att om man kan få en individ att känna sig tillfreds med beslutet att ha lämnat samfundet och se på sig själv som en stark individ som fattar förnuftiga beslut, istället för en person som uteslutits ur sitt sammanhang och som är förtjänt av döden, så är mycket vunnet.
Humanismen menar att människors uppfattning om sig själva är hållbara och en humanistisk praktik har som syfte att hjälpa människor att hitta sätt att leva så att de kan vara trygga i de sociala situationer de är delaktiga i och med de beslut de fattat. Det är min
övertygelse att vi som socialarbetare har möjlighet att stärka dessa individers emotionella och fysiska trygghet genom att lyssna, se och bekräfta dem och precis som Järvå (2007) säger, förklara för dem att deras reaktion är fullständigt normal utifrån vad de varit med om. Genom att tro på deras upplevelser kan vi hjälpa dem att uppleva tillvaron som begriplig och
hanterbar. Med lite stöd i att bli en del av samhället och hjälp att lära sig hur saker och ting fungerar så kan vi hjälpa till att skapa en meningsfullhet.
Löfgren (2009) påtalar att vi i Sverige värnar om de mänskliga rättigheterna såsom tankefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet vilket innebär att man har rätten att tro på vad man vill. Religionsfrihet inbegriper även rätten till frihet från religion, säger hon. Min åsikt är att om religionen ifråga motarbetar den rättigheten så är det samhällets skyldighet stötta de individer som vill ha den friheten. Vidare forskning skulle behövas för att ta reda på hur barn till uteslutna Jehovas vittnen påverkas när en förälder lämnar samfundet och de plötsligt står med en fot i samfundet och den andra foten i ”världen”.