I detta avsnitt börjar jag med en presentation av respondenterna där deras bakgrund presenteras och även hur det gick till när de uteslöts ur samfundet och var de sökt stöd. Namnen på deltagarna är fingerade. Därpå följer en analys av deras minnen av tiden i samfundet, avhoppet/uteslutningen, upplevelsen av bemötandet då de sökte hjälp, följt av de råd respondenterna vill ge till socialarbetare. Slutligen kommer en sammanfattning av resultatet.
6.1 Deltagarna
Jenny, 31. Utbildad snickare, jobbar fackligt på heltid. Född in i Jehovas vittnen.
Mamman började studera bibeln med Jehovas vittnen när hon var gravid med Jenny och hade blivit lämnad av pappan. Jenny döpte sig när hon var 14 år, av grupptryck. Det var lite coolt och man fick uppmärksamhet, säger hon. Jenny blev utesluten när hon var 16. Hon och hennes kusin hade pratat ihop sig om att lämna ”Sanningen”, de skrev ett brev och lämnade i brevlådan på Rikets sal innan de meddelade föräldrarna sitt beslut. Efter mycket uppståndelse och vädjan från bägges föräldrar om att de inte skulle avsäga sig sin tro (de skulle då komma att ses som avfällingar, vilket vore mer skamfyllt för föräldrarna) så gick de med på det. Kusinens morfar som var äldste hämtade brevet på Rikets sal och eldade upp det. Inom kort skaffade bägge sig en varsin ”värdslig” pojkvän och blev därmed uteslutna istället. Jenny beskriver sin status i församlingen som ”det svarta fåret” som ständigt fick skulden för olika
upptåg, bland annat idén att lämna organisationen. Jenny hade byggt upp ett nätverk av vänner utanför samfundet redan innan hon lämnade.
Jenny har haft kontakt med BUP och med socialtjänsten. Hennes erfarenhet är att de har mycket lite insikt i vad det innebär att lämna en sekt.
Johanna, 51. Jobbar inom socialpsykiatrin och läser psykologi på universitetet.
Johannas farmor var ett Jehovas vittne när Johanna föddes. Hennes pappa döpte sig när hon var liten och mamman döpte sig när Johanna var i tio års åldern. Johanna själv döpte sig när hon var 14. Anledningen till dop uppger hon vara en blandning av tro på Jehova och skräck för Harmageddon, men framförallt för att det är det steg man ska ta vid den tidpunkten. Johanna beskriver sin familjs status i församlingen som att de var föredömen som ofta framträdde på sammankomster, pappan hade tal i olika församlingar och hon själv blev pionjär. Kontaktnätet och umgängeskretsen var stor. Johanna var 18 när hon blev utesluten eller lämnade organisationen. Gränserna är suddiga och hon kan inte riktigt svara på om hon blev utesluten eller själv tog avstånd.
Johanna minns att hon gärna ville gå i gymnasiet, men att det inte var aktuellt, utan hon skulle jobba halvtid på sin pappas firma för att kunna vara pionjär. Hon tyckte det var jobbigt och ångestframkallande att gå runt och predika så hon började låtsas att hon var och förkunnade när hon inte var det. Då hon inte hade några vänner utanför församlingen så gick hon istället och satte sig på caféer. Hon träffade en pojkvän och hade sex för första gången med honom -en gammal gubbe var det, tillägger hon. Johanna säger att hon ville bort från församlingen, men upplevde att hon inte hade något val, då hon inte visste var hon skulle ta vägen. En dag kom Johannas pappa in på caféet där hon satt (hennes lillasyster hade berättat om vad hon gjorde på dagarna) och där och då ställde han ultimatumet att antingen skulle hon vara med i ”Sanningen” annars kunde hon flytta. Johanna svarade att hon inte ville vara med längre, att hon inte klarade av det. Då är du inte välkommen hem längre, svarade hennes pappa. Dagen efter när hon kom till jobbet deklarerade han även att hon inte var välkommen dit då hon hade gjort sitt val. Inom loppet av ett dygn, strax efter att Johanna fyllt 18 var hon både arbetslös och bostadslös. Inom kort pålystes det i församlingen att hon inte längre var ett Jehovas vittne. Johanna gick så småningom, då hon blev gravid och inte längre kunde bo på gatan, tillbaka och blev en del av församlingen, inte en utan två gånger innan hon lämnade slutgiltigt när hon var 23 eller 24 år. Idag har både Johannas mamma, pappa och syskon lämnat organisationen. Hennes lillasyster är kvar.
Johanna har sökt professionell hjälp i omgångar men känt sig negligerad när hon tagit upp sin uppväxt inom och uteslutning från Jehovas vittnen, såväl hos socialtjänsten som hos psykiatrin.
Johan, 46. Utbildad sjuksköterska, arbetar inom krisberedskap och krishantering.
Född in i JV. Hans familj och stora delar av hans släkt och ett stort gäng andra Jehovas vittnen flyttade till en liten ort för att starta en ny församling i sann nybyggaranda, när han var tre år. Efter cirka tre år blev den församlingen nedlagd på grund av konflikter inom församlingen och släkten. Johan döpte sig när han var i sjuttonårsåldern, han minns inte exakt. Vad han minns är att han hade tvivlat ända sedan tio-elva års ålder och funderat på om det var ett liv han själv skulle valt om han inte varit uppvuxen i det. Johan säger att han inte kan minnas någon stark tro eller hängivenhet eller att det skulle varit ett livsval av hela hjärtat och hjärnan som fick honom att fatta beslutet, utan snarare att han inte såg det som ett alternativ att lämna och då hade det varit konstigt att vara kvar utan att döpa sig. Det var den väg som skulle vandras på något sätt, säger han. Johan funderar lite över om han tog avstånd eller blev utesluten men kommer fram till att han rent formellt blev utesluten efter att han tackat nej till ett ”stöd-studie” som äldstebröderna erbjöd honom. Johan hade läst till sjuksköterska och hade en affär med en gift kvinna på sin arbetsplats. Johan kontaktade själv äldstebröderna och berättade om det och fick då bara restriktioner eftersom det inte var ett öppet förhållande. I den perioden så började Johan läsa ”avfällingslitteratur” och ett halvår senare så kontaktade han äldstebröderna igen och sa att han fortsatt träffa kvinnan och att han hade tvivel på läran. Då ringde de upp honom och sa att deras bedömning var att han behövde ett andligt studium för att stärka tron och att om han tackade nej så skulle han komma att bli utesluten. De gav honom en vecka att tänka på saken. Johan tackade nej och blev därmed utesluten ur
samfundet. Johan har idag ingen kontakt med sin pappa som är kvar i samfundet.
Johan hamnade efter sin uteslutning i ett tablettmissbruk. Det var lätt, eftersom han jobbade som sjuksköterska, berättar han. Han säger att det som var värst för honom var att förlora sin tro. Han började att ta tabletter för att minska sin ångest och kunna sova. Efter några år sökte han hjälp för sitt missbruk i en självhjälpsgrupp som arbetade utefter
tolvstegsmodellen. Senare sökte han även terapihjälp och fick kontakt med en psykolog som hade goda vitsord. Johan upplevde att psykologen, som hade tidigare erfarenhet av Jehovas vittnen var väldigt erfaren och även om han inte förstod allt så klarade han av att lägga stora delar av ”det där pusslet”. Jag hade tur som hamnade hos en väldigt bra terapeut, säger Johan,
jag vet från andra sammanhang att det finns en dålig kunskap om vad det är som är speciellt med att växa upp inom en sekt och vad det ger för dysfunktionalitet.
Jonas, 48. Jobbar som tekniker inom industri. Föräldrarna började studera bibeln med
Jehovas vittnen när Jonas var 3-4 år. Jonas säger att han inte minns när han döpte sig, men att han nog var femton eller sexton. Han lät döpa sig för att alla han umgicks med gjorde det. Det var ju inget jag var intresserad av egentligen, säger han, jag har aldrig trott på det där. Jonas förklarar att han levde ett slags dubbelliv där de ungdomar han umgicks med i församlingen festade mycket och hamnade på ”förhör” hos äldstebröderna med jämna mellanrum. Jonas minns inte riktigt när han blev utesluten, men han tror att han var arton eller nitton. Han vet inte heller någon specifik anledning till att han blev utesluten, men det var väl festandet säger han. Jag träffade ju tjejer, tillägger han, det kanske var det. Tiden runt uteslutningen minns Jonas som turbulent. Han minns inte riktigt var han bodde, men han tror att han bodde hemma den sista tiden. Jonas säger att allt var kaos. Hans föräldrar tyckte att det var det värsta som kunde hända, att det var väldigt problematiskt för dem, men att det handlade mest om prestige, kände Jonas. Det handlade aldrig så mycket om en själv, utan mer om deras status i församlingen, säger Jonas. Samtidigt så var det ju den umgängeskrets, den ”familj” man hade, säger han och tillägger att det på så sätt blev väldigt turbulent när de helt plötsligt inte fanns där. Jonas säger att tiden efter uteslutningen så var ingenting begripligt, allt var kaos och han festade mycket och blev självdestruktiv. Ett år efter sin uteslutning skadade han sig själv allvarligt och bestämde sig därefter för att gå tillbaka. I ett år behövde han gå på mötena innan han blev återupptagen. Väl tillbaka försökte han tänka att det var bättre där, men kände efter en tid att det inte fungerade, att han hade gjort rätt som hade lämnat första gången. Cirka ett år efter sin återupptagning blev han utesluten på nytt. Det var lättare att lämna andra gången trots att föräldrarna blev lika upprörda, säger Jonas. Den gången lämnade Jonas samfundet Jehovas vittnen för gott. Då var han 22-23 år gammal. Jonas föräldrar och syster är kvar i samfundet.
Jonas sökte aldrig någon hjälp i samband med sin uteslutning, men upplever själv att han har mått väldigt dåligt till och från hela livet. I februari 2020 mådde Jonas oerhört dåligt och sökte då, på inrådan av sin före detta flickvän, hjälp hos företagets beteendevetare som sa att det var traumarelaterat och mer än hon kunde hantera, hänvisade honom till
företagsläkaren som konstaterade att han lider av c-ptsd (complex post-traumatic stress disorder) och hänvisade honom vidare till en terapeut. Jonas är mycket nöjd med sin terapi
och återkommer till att han har mycket att jobba med men att han är väldigt glad att han äntligen förstår varför han har mått så dåligt hela livet. Jonas föräldrar och syster är kvar i församlingen och Jonas har idag en viss kontakt med dem.
Johannes, 37 år. Jobbar som tekniker på ett säkerhetsföretag. Mailade mig en kort
sammanfattning som jag här återger i korthet: Johannes lämnade samfundet Jehovas vittnen för cirka fem år sedan i samband med att han lämnade sin dåvarande fru. De har två barn tillsammans. Johannes är uppvuxen i en församling med mellan 80-100 förkunnare. Han skriver att alla var ”döds-seriösa”. Satan, demoner och Harmageddon var konstant
närvarande. Klasskamrater skulle förintas och så vidare… Inte jättesunt för ett högkänsligt barn, anser han. Johannes har haft ångest och sökte hjälp för det redan i 20-årsåldern. Han säger att psykologen försökte förmå honom att förstå att det var pressen från Jehovas vittnen som han inte klarade av, men det gav honom panik och han gick inte dit mer, för det är ju så Satan jobbar, trodde man, skriver han. Då han har haft problem med ångest sedan dess så har han sökt hjälp sporadiskt under årens lopp och Jehovas vittnen har alltid kommit på tal, skriver han, men att han alltid försökte framlägga det som något positivt. Med dop, fru och barn så har det varit för komplicerat att lämna, skriver han vidare. Efter en olycka 2014 fick han opiater som för första gången tog bort hans ångest och han blev snabbt beroende efter skilsmässan, berättar han vidare. I fem år levde han som narkoman utan att någon märkte det, jobbade heltid, hade barnen varannan vecka, tills det blev en överdos, skriver han. Då fick han kontakt med socialtjänsten. Johannes skriver att han numera går på en mottagning och får Subutex mot beroendet. Man är inte räddad från galenskapen för att man hoppar av, utan då börjar allvaret och som ett Jehovas vittne så vill man ju aldrig vara till besvär eller ta för sig med resurser, anser Johannes, så man isolerar sig med skuld och skam oavsett om man lyckats kurera sig från tron. Johannes skriver att myndigheterna alltid har försökt väcka honom att söka andra alternativ, men de vet inte hur de ska handskas med någon som är 100% säker på att man själv och barnen kommer förintas i Harmageddon.
6.2 Respondenternas minnen av tiden i samfundet
Sorbring, Andersson och Molin (2016) pratar om vikten av identitetsskapande i tonåren och hänvisar till GoLD (The Gothenburg Longitudinal study of Development) -ett forskningsprojekt om unga vuxnas identitet där resultatet visade att de unga vuxna hade nära
kontakt med sina föräldrar och upplevde att föräldrahemmet var en plats där de kunde vara sig själva. De pratar även om vikten av grundläggande tillit, självständighet och initiativförmåga vid identitetsskapande och att vuxenblivandets tid innebär stora förhoppningar och en känsla av stark optimism. För barn till Jehovas vittnen är ramarna så snäva och gränserna för vad som är tillåtet så rigida att det inte finns någon möjlighet att experimentera sig fram till vem man är. För uteslutna barn till Jehovas vittnen klipps familjebanden och föräldrahemmet blir en plats där de inte är välkomna om de vill vara sig själva. Om man förkastas för att man vill skapa sig en egen identitet så kan jag föreställa mig att det är svårt att ta sig an framtiden med de stora förhoppningar och den starka optimism, som Sorbring m.fl (2016) pratar om och det är föga förvånande att respondenterna i min studie beskriver sin uppväxt i negativa ordalag. Respondenterna i min undersökning har mestadels negativa minnen av sin tid i samfundet. Gemensamt är att de kände sig instängda och övervakade, de fick inte umgås med människor utanför samfundet under sin uppväxt. En av respondenterna minns sin tidiga barndom som en bra tid med kompisar, trygghet, ramar och ett sammanhang, men nämner även att han i tonåren upplevde ett hyckleri och en kärlekslöshet med hårda krav och stränga regler. Tre av dem säger att det som var positivt var gemenskapen, att de hade vänner och att man tog hand om varandra inom församlingen. Johannes beskriver en tid av ångest och att rädslan för demoner och Harmageddon ständigt var närvarande.
”Jag mådde ju inte bra. Alls. Alltså, det är ju så jävla mycket sådär psykisk terror och… psykisk misshandel. Speciellt för ett barn att hela tiden behöva tänka rätta saker, man får inte ens tänka fel tankar och… jamen jag tyckte att det var, jag tyckte att det var
jättejobbigt och man mår väldigt, väldigt dåligt över det.” (Jenny 2020)
”Jag kände det nog mest som att det var negativt. Tycker jag. För att det va… äh. Jag har väl aldrig varit troende överhuvudtaget. Och jag har aldrig tyckt att det har varit
liksom… aldrig varit intressant… och det har ju varit liksom en sån här… man har alltid känt sig utanför. På ett sätt. I… I samhället. Eftersom man inte… ville det där.” (Jonas 2020)
Jonas återkommer flera gånger under min intervju till att han kände sig utanför
samhället. Att man skulle leva i samhället, men samtidigt inte vara en del av det. Jonas menar att det är som att leva i två världar. Man vet hur man ska vara och bete sig i världen utanför, men man får aldrig bli en del av den. Petersson och Davidsson (2016) pratar om en stark och
en svag version av social exkludering, eller utanförskap. Jehovas vittnen exkluderar sig själva från samhället, men det sker främst på ett mentalt plan och är inte nödvändigtvis uppenbart för andra. Om man lämnar samfundet så vet man fortfarande hur man ska bete sig i ”världen”, men många vet inte hur de ska göra för att bli en del av den ”på riktigt”.
6.3 Avhopp/Uteslutning
Enligt Hookway och Habibis (2015) kunde man urskilja två orsaker till utträde; den ena som konsekvens av konflikt mellan individen och samfundets doktrin och lära och den andra till följd av en nyfikenhet på den sekulära världen utanför och Liedgren (2007) pratar om olika faser. En fas handlar om tvivel på grund av brister i ideologin eller höga krav från organisationen, en annan fas innebär att individen bejakar intressen utanför organisationen, samtalar om sitt tvivel eller läser kritisk litteratur från avhoppade Jehovas vittnen. Sedan kommer en vändpunktsfas då personen i fråga inte längre kan identifiera sig med sin tidigare uppfattning. Därefter följer olika mer eller mindre medvetna beslutsfattanden som kan resultera i ett utträde. Efter utträde kan individen komma in i en bearbetningsfas som inbegriper reflektion och så småningom kan hen komma in i ett stadie där hen kan få en distans till sitt liv i rörelsen.
Respondenternas orsak till utträde verkar ofta ha varit en kombination av nyfikenhet på den sekulära världen och en konflikt med samfundets doktrin i olika grad, i enlighet med Hookway och Habibis (2015). Utifrån respondenternas svar kan man utläsa att de verkar ha befunnit sig i flera av de olika faser som Liedgren (2007) beskriver, men olika länge och vid olika skeenden i utträdesprocessen. Johanna beskriver hur hon försökte leva upp till de höga kraven men inte orkade och gjorde val som ledde till uteslutning, Johan berättar om att han hade tvivel redan innan han döpte sig och han berättar att han så småningom läste
”avfällingslitteratur”. Jenny bejakade intressen utanför samfundet och skaffade sig ett nätverk utanför, redan innan avhoppet. Vändpunktsfasen verkar också den inträda vid helt olika tidpunkter för respondenterna. Jonas menar att han aldrig trodde överhuvudtaget och säger sig ha lagt bort sin jv-identitet långt innan uteslutningen. För Johan så kom vändpunkten när han läste Samvetskris (Franz, 1990):
”Månaderna efter det, minns jag nog som de allra värsta i mitt liv, just den här overklighets känslan, för jag tror ändå, eftersom jag var uppvuxen inom det, så hade jag nog
verkligen det här att… Jamen jv, det var Sanningen, det var verkligheten, och även om jag hade tvivlat… få… det där svart på vitt, också de där lögnerna, undanhållandet, fegheten i det! Ja det kan ja säga, att när jag sitter och berättar om det såhär, att det väcker en ilska hos mig. Men då var det mest ångestladdat (…) jag blev så berörd när jag läste Samvetskris, det var att den var skriven på ett sådant ödmjukt och varmt sätt. För hade den varit skriven på… på ett sätt som var hårt eller onyanserat eller fördömande så hade jag inte tagit till mig utav den, men den var skriven på ett sånt mjukt sätt så den gick rätt in i hjärtat på mig. Jag kände att jag tyckte om honom, när jag läste den.” (Johan, 2020)
Enocksson (2009) skriver, precis som Antonovsky (2005) när han pratar om rigid KASAM, att det kan upplevas som meningsfullt att vara med i en sekt. Man får svar på livets alla frågor, man har gemenskap med likasinnade och man får bekräftelse och en känsla av att livet har en mening. Det som kan hända när man hamnar utanför det sammanhang som man tidigare upplevt som meningsfullt berättar Viktor Frankl (i Enocksson, 2009), en psykiater