Hur religionsfriheten värderas och respekteras i handlingsplanerna är en komplicerad fråga där olika värden ska vägas mot varandra.
Handlingsplanen för Mariestad, Töreboda och Gullspång är ett övergripande dokument och går inte in på djupet varken när det gäller våldsbejakande ideologier eller individuella fri- och rättigheter. Det är snarare – som informanterna tolkar – en väckarklocka för att vara medveten om problematiken även när det gäller religiös extremism.
Segerstedtinstitutet gör en ansvarsfördelning i tre nivåer: den första linjen, den strategiska och den politiska. Alla steg förutsätter både en pragmatisk hållning för att få effekt samtidigt som demokratiska grundläggande fri- och rättigheter måste beaktas.
6.1 Den första linjen
Svårigheten att värdera religionsfrihet mot andra värden kan ställas mot det faktum att religionens gränser varken är tydliga för religionsvetare eller jurister. När experterna har svårt att definiera begreppen är det uppenbart att andra – utanför expertisen – kan tveka om detsamma.
En kritik som Segerstedtinstitutet identifierat i sammanställningen av handlingsplaner är avsaknad av lokala lägesbilder. En relevant fråga blir då om det verkligen existerar ett problem med våldsbejakande extremism eller ej i alla de kommuner som upprättat planer. Det är inte ett lagkrav, men i spåren av växande religiös extremism i Europa och Sverige har upprättandet av handlingsplaner uppfattats som obligatoriskt då det var ett krav från den Nationella samordnaren. Det visar sig dock i informanternas berättelser att planerna visserligen saknar lokala lägesbilder, men kompletterats med studiedagar och samtal på skolorna. Det har emellertid inte handlat om
religionsfriheten eller andra grundläggande demokratiska värden utan snarare om hur man praktiskt kan känna igen symboler och ideologi.
Att det finns riskmiljöer och tendenser till intolerans med religiösa förtecken är enligt informanterna inte något främmande. Svårigheten ligger i handlingsplanens
uppmaning att anmäla elever till säkerhetssamordnare och eventuellt polis. Det finns en uppenbar risk för stigmatisering av enskilda personer, men också att överskrida det demokratiuppdrag som skolan är satt att värna. Segerstedtinstitutet skriver att de handlingskedjor som finns i handlingsplanerna potentiellt sett kan utgöra ett brott mot sekretesslagstiftningen och vara problematiska i förhållande till yttrandefrihet och religionsfrihet.
Det är i sammanhanget viktigt att påminna om att radikala och icke-demokratiska åsikter inte är ett brott enligt svensk lagstiftning utan ryms inom ramen för
yttrandefriheten. Skolan har ett demokratiuppdrag, men handlingsplanernas syfte är huvudsakligen säkerhetspolitiska.
Det är också bekymmersamt om elever tappar förtroende för skolan, vars uppdrag är att förstå elevens perspektiv samt skydda och hjälpa denne. ”Att ge exempelvis skolan ett uppdrag att kartlägga sina elevers åsikter med syfte att försöka predicera vem som blir terrorist innan eleven ens tänkt tanken själv, på godtyckliga och ovetenskapliga grunder, riskerar att rasera det grundläggande förtroende som behöver råda mellan lärare-elev” (Andersson/Mattsson: 2017: 69).
I den lokala handlingsplanen för Mariestad, Töreboda och Gullspång påpekas dock att inget material ska sparas eller dokumenteras, vilket förekom allmänt i många av de handlingsplaner som Segerstedtinstitutet kartlade 2017 (Andersson/Mattsson: 2017:
68).
6.1.1 Radikaliseringsprocessen
Informanterna vittnar om situationer där elever varit under stark stress och inte funnit sin roll i en ny verklighet. Det har uppstått kulturkrockar där religionen kan få en framträdande plats. I extrema situationer kan individer vara extra sårbara för radikalisering.
Professor Anton Geels beskriver i boken Den religiösa människan begreppet alternation, dvs hur en person byter symboliskt universum. Det förklaras som en
verklighetsuppfattning som ger mening åt människors vardagliga händelser där religion kan vara ett legitimeringssätt. ”Ett symboliskt universum ’sätter allt på dess plats’´” (Geels/Wikström: 2017: 59). När en individ förändrar sitt sätt att se på världen under en radikaliseringsprocess, måste gamla tankegångar och de sociala strukturer som inte går ihop med de nya tankarna förkastas. (Geels/Wikström: 2017:
85). Det är i denna process som det finns risk att påskynda en radikalisering genom att misstänkliggöra eller rentav kriminalisera religiösa yttringar och på så sätt skapa ett förstärkt motsatsförhållande.
Om en elev känner att hans eller hennes religiösa identitet ifrågasätts finns en risk att man vänder sig från gruppen. Handlingsplanernas uppmaning att anmäla vissa beteenden skulle kunna vara en utlösande faktor för radikalisering. Det är således en svår balansgång att motarbeta radikalisering utan att påskynda densamma.
Samtidigt har terrordåd både i Sverige och Europa visat att det finns ett reellt hot som samhället måste skydda sig emot. Det stora antalet svenska ungdomar som blivit IS-resenärer kan också tolkas som ett misslyckande från samhällets sida.
Det är på individnivå som den första linjen ska agera. Informanterna beskriver också komplexiteten i uppdraget. Henrik säger bland annat att det är svårt att veta vad som är kultur och religion samt hur man ska tolka utåtagerande ungdomar. Johanna menar att man måste vara försiktig när man läser in ideologi i symboler. Hamid beskriver en tilltagande islamofobi, som kan bidra till att individen vänder sig emot istället för att närma sig majoritetssamhället. Han vittnar om pågående propagandakampanjer från radikala grupper där västvärlden och den sekulära staten utmålas som fiender, bland annat för att de sägs förfölja muslimer.
Det finns också en tendens, enligt Hamid, att i media förstora händelser som utförts av muslimer och som sedan misskrediterar hela grupper.
Hans uppfattning är att många saknar kunskap om islam i Sverige. Det gäller även skolans värld, vilket kan inverka negativt på religionsfriheten.
6.1.2 Praktisk vägledning
Handlingsplaner behövs, enligt informanterna, för att påvisa riskerna med
våldsbejakande extremism, men någon praktisk vägledning för hur man ska hantera
religionsfriheten och den religiösa identiteten hos eleverna är svår att finna. I det avseendet är handlingsplanen alldeles för övergripande och allmängiltig.
Det finns dock anledning att fundera över om det ens vore möjligt att ge utrymme för den komplexitet frågan kräver i ett dokument som ska hantera all form av
våldsbejakande extremism.
Det behövs – som det står i handlingsplanen – ”en mängd åtgärder för att verka mot våldsbejakande radikalisering. Utbildning och spridande av kunskap, dialog och samverkan mellan olika aktörer i samhället är nödvändigt.”
De problem som informanterna diskuterat har skolan löst inom sitt
demokratiuppdrag. Handlingskedjan, som beskrivs i planen, har därför aldrig varit aktuell. Informanterna har den erfarenhet, kunskap och analytiska förmåga som krävs.
I en skola med lärarbrist och begränsade resurser finns dock en risk för att kvaliteten brister och det skyddsnät som erfarenhet ger kan fallera.
Stort ansvar ligger på den enskilde läraren och skolledningen. De svåra
gränsdragningsproblem, som både religionsvetare och jurister delvis backat för, måste hanteras i det praktiska skolarbetet. Informanterna Henrik och Johanna beskriver det som en känsla av ensamhet – att bli lämnad utan stöd.
6.2 Den strategiska nivån
Det är kommunens säkerhetssamordnare som har en nyckelroll i handlingsplanen och ska knyta samman olika aktörer. När den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism tillsattes 2014 hade kommunerna bristande beredskap (Sundling: 2018).
Det var en ny hotbild, i alla fall när det gällde den religiösa extremismen. Informanten Henrik beskriver delvis detta när han säger att samhället inte lyckades stå upp för de demokratiska värderingarna 2015, men att man har en annan förståelse idag.
Handlingsplanerna har också förändrats. Ett exempel är att utbildningsmaterialet Samtalskompassen, som kritiserades i Segerstedtinstitutets sammanställning, har tagits bort.
En säkerhetssamordnare ska, som namnet antyder, agera utifrån ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Handlingsplanerna befinner sig i ett gränsland mellan brottsförebyggande och socialpedagogiskt arbete. Segerstedtinstitutet ser detta som en riskfaktor för att icke våldsbejakande religiösa yttringar kan misstänkliggöras.
Det finns dock anledning att även reflektera över den bristande säkerhetsaspekten när ett stort antal ungdomar som växt upp i Sverige och gått i den svenska skolan ansluter sig till en terrorsekt som IS. Frågeställningen beskrivs bland annat i den populära svenska tv-serien Kalifat, som fick stora tittarsiffror och internationell uppmärksamhet (TT: 2020). Den handlar om fem kvinnor vars öden knyts samman av religiös
fanatism. Det är en fiktiv historia, men visar på den närmast obegripliga paradoxen mellan en svensk uppväxt och lockelsen till IS självutropade kalifat.
6.3 Den politiska nivån
Det är politikerna som har medborgarnas mandat att styra och leda landet.
Det är därmed politikernas uppgift att fundera över hur man möter komplexa samhällsproblem och samtidigt upprätthåller demokratiska strukturer som ska värna de individuella friheterna, såsom de uttrycks i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter.
På lokal nivå bedöms hotbilden från religiösa extremister som låg och lokalpolitikerna har därför inte agerat vidare än att upprätta en handlingsplan samt ålägga
tjänstemännen att uppdatera densamma. De tre kommunerna Mariestad, Töreboda och Gullspång ingår dessutom i ett större samarbete mellan de skaraborgska kommunerna.
6.3.1 Religionsfrihet och yttrandefrihet
Informanten Hamid varnar för det politiska spel som extremisterna underblåser och som hotar själva demokratin. Extremister utnyttjar det fria samhällets rättigheter för att försöka störa och nedmontera dess grunder.
Han tar Muhammed-karikatyrerna som exempel. I yttrandefrihetens namn vinner extremisterna mark. Islamisterna får lättare att rekrytera när de kan visa hur
islamofobin breder ut sig och västvärlden missaktar och kränker det som muslimer håller heligt. Högerextremister pekar å andra sidan på hur farlig en främmande religion måste vara när terrorister verkar i dess namn.
Det finns uppenbarligen en svårlöst problematik runt yttrandefriheten där även globala strömningar bör beaktas.
Det vore dock olyckligt, enligt min mening, om yttrandefriheten försvagades. Det är en grundläggande rättighet i en demokrati, trots att den ibland kan vara både svår och obekväm. I ett samhälle med sunda värderingar är det frestande att begränsa vad man får säga för att främja en anständighet. Samtidigt är det just möjligheten att diskutera kontroversiella åsikter som måste värnas av den anledning att man inte vet vad som finns runt hörnet. Skulle auktoritära makter vinna stöd så är det just den breda yttrandefriheten som behövs för att kunna kritisera och protestera.
Detsamma gäller religionsfriheten, som svenskar inte är lika vana att behöva försvara.
Ett demokratiskt samhälle bör ge utrymme för religiösa tankar som kan vara obekväma och främmande. Risken är annars att det i en förlängning leder till
diskriminering av minoriteter. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter upprättades i efterspelet av andra världskriget och förföljelsen av det judiska folket. En smärtsam påminnelse om människans förmåga att förtrycka och terrorisera.
6.3.2 Stå upp för demokratiska värden
När religiösa uttryck går över gränsen och blir samhällsomstörtande måste politikerna dra en tydlig gräns. Inrikesminister Mikael Damberg ger uttryck för detta när han säger att staten inte är neutral. Den är demokratisk och krafter som inte ställer upp på den svenska jämställdheten ska motarbetas. Damberg är tydlig med att även
antidemokratiska yttringar som inte är våldsbejakande ska bekämpas. Det ligger dock utanför handlingsplanernas specifika område, men skulle kunna vara en del i
identifieringen av radikaliseringsprocessen.
Handlingsplanerna blir i detta avseende en viktig åsiktsförklaring, trots att de visat sig vara ett trubbigt instrument för att ge praktisk vägledning.
Det är svårt att rymma hela frågans komplexitet i ett kortfattat dokument.
Religionsfriheten kan därför inte sägas få något tydligt skydd i handlingsplanen och det är risk att religiösa yttringar som inte är olagliga misstänkliggörs. Å andra sidan finns inte heller något som tyder på att man önskar begränsa den grundläggande religionsfriheten.
6.4 Slutsats
Religionsfriheten hanteras endast i ytterst generella termer – själva ordet finns överhuvudtaget inte med i handlingsplanen för Mariestad, Töreboda och Gullspång.
Det går emellertid att tolka in i meningar som ”Riskerar man att missbedöma ungas beteende genom att bortse från rätt kontext?” eller ”Det är ett långsiktigt arbete präglat av omsorg och empati”.
Handlingsplanen och dess medföljande riktlinjer ger således begränsad vägledning för de personer som ska möta gränsdragningen i praktiken, exempelvis den verklighet informanterna vittnar om. Det förebyggande arbetet beskrivs också i handlingsplanen huvudsakligen ur ett säkerhetsperspektiv.
Segerstedtinstitutets farhågor om att handlingskedjorna skulle kunna bryta mot sekretesslagstiftningen och vara problematiska i förhållande till både religionsfrihet och yttrandefrihet torde därmed gälla även den lokala handlingsplanen.
Samtidigt vore det svårt att i ett så övergripande dokument gå på djupet i en fråga med stor komplexitet och otydliga gränser. Det kan beskrivas som en nästintill omöjlig uppgift och det är inte heller huvudsakligen dess syfte.
Handlingsplanens syfte är att uppmärksamma problemet och kanalisera de olika åtgärder som kan krävas. Det är i ett bredare kunskapsbyggande som respekten för religionsfrihet kan tryggas i samhället.