Den farliga friheten: Hur värderas religionsfrihet i kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism

Examensarbete för kandidatexamen

Grundnivå

Den farliga friheten

Hur värderas religionsfrihet i kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism

Författare: Karin Eriksson Handledare: Torsten Hylén Examinator: Gull Törnegren

Ämne/huvudområde: Religionsvetenskap Kurskod: RK 2033

Högskolepoäng: 15 p

Examinationsdatum: 15/1 2021

Vid Högskolan Dalarna finns möjlighet att publicera examensarbetet i fulltext i DiVA.

Publiceringen sker Open Access, vilket innebär att arbetet blir fritt tillgängligt att läsa och ladda ned på nätet. Därmed ökar spridningen och synligheten av examensarbetet.

Open Access är på väg att bli norm för att sprida vetenskaplig information på nätet.

Högskolan Dalarna rekommenderar såväl forskare som studenter att publicera sina arbeten Open Access.

Jag/vi medger publicering i fulltext (öppet tillgänglig på nätet, Open Access):

Ja ☒ Nej ☐

Högskolan Dalarna – SE-791 88 Falun – Tel 023-77 80 00

Abstract:

This study examines how religious freedom is respected and the importance it is given in municipal action plans against violent extremism.

It is based on the following questions:

1. How is religious freedom valued in the demarcation of other values such as equality and freedom of expression?

2. Is it possible in practice to have a manageable plan against radicalization without exceeding the limits of religious freedom?

3. Do the professional groups that deal with the front line against radicalization in schools feel that the action plan is an active document that provides good guidance?

The method for this study is a text analysis of an action plan for the three municipalities Mariestad, Töreboda and Gullspång based on a larger study conducted by the Segerstedt Institute in 2017. Particular emphasis is placed on understanding the essential concepts of religion, religious freedom and democracy.

The analysis is supplemented with qualitative interviews with three informants – two teachers and an interpreter – who give their views on the practical works and its difficulties.

The study’s conclusion shows that religious freedom is only affected in general terms.

The action plan thus provides very limited guidance for the people who have to meet the demarcation. The purpose of the action plans is mainly security policy. It requires broader knowledge-building work throughout society to understand and respect religious freedom.

Nyckelord:

Handlingsplaner mot våldsbejakande extremism, Religion, Religionsfrihet, Demokrati

Innehållsförteckning

1. INLEDNING ... 4

1.1 Syfte ... 5

1.2 Frågeställningar ... 5

2. BAKGRUND ... 6

3. TEORI OCH METOD ... 7

3.1 Teoretiskt ramverk ... 7

3.1.1 Religion ... 8

3.1.2 Religionsfrihet ... 10

3.1.3 Demokrati ... 14

3.2 Metod ... 16

3.2.1 Urval ... 17

3.3 Material och tidigare forskning ... 17

3.4 Etiska överväganden ... 18

4. ANALYS HANDLINGSPLANER ... 20

4.1 Segerstedtinstitutets kartläggning ... 20

4.1.1 Svagheter och risker ... 20

4.1.2 Åldersstrecket ... 21

4.2 Lokal handlingsplan ... 22

4.2.1 Likheter och skillnader ... 23

4.3 Politisk vägledning ... 24

4.3.1 Lokal nivå ... 24

4.3.2 Riksnivå ... 25

5. ANALYS INTERVJUER ... 27

5.1 Handlingsplaner och reella hot ... 27

5.2 Religionsfrihet och den personliga integriteten ... 30

5.3 Religionsfrihet i relation till andra demokratiska rättigheter ... 32

6. DISKUSSION OCH SLUTSATS ... 36

6.1 Den första linjen ... 36

6.1.1 Radikaliseringsprocessen ... 37

6.1.2 Praktisk vägledning ... 37

6.2 Den strategiska nivån ... 38

6.3 Den politiska nivån ... 38

6.3.1 Religionsfrihet och yttrandefrihet ... 39

6.3.2 Stå upp för demokratiska värden ... 39

6.4 Slutsats ... 40

7. SAMMANFATTNING ... 41

8. REFERENSER ... 42

Bilaga 1. ... 44

Bilaga 2. ... 45

1. INLEDNING

Denna uppsats ska undersöka hur religionsfriheten respekteras och vilken vikt den ges i kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism.

Religionsfrihetens ställning är i teorin mycket stark. Religionsfrihet är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna och en absolut frihet i Sveriges grundlag. I praktiken blir dess gränser emellanåt problematiska då vissa religiösa särartskrav står i konflikt med andra grundläggande värden i en demokratisk stat.

Svårigheten handlar om gränsdragning där yttrandefrihet och jämställdhet intagit en särställning i den svenska debatten. När kan och får religionsfriheten begränsas? Går det att utläsa ur de kommunala handlingsplanerna?

Det är därför relevant att undersöka hur och i vilken omfattning religionsfriheten definieras i handlingsplanerna samt vilken vägledning detta ger personer i frontlinjen, vars ansvar det är att slå larm om någon passerar gränsen. Uppsatsen begränsas till att gälla företrädelsevis skolan.

Uppsatsen granskar särskilt en handlingsplan som är gemensam för de tre kommunerna Mariestad, Töreboda och Gullspång, med utgångspunkt från de erfarenheter som redovisas i Segerstedtinstitutets sammanställning över handlingsplaner från 2017.

Tre informanter delar med sig av sina erfarenheter av arbetet i skolan och vilka svårigheter som kan uppstå i praktiken. Det är två lärare på gymnasienivå samt en tolk, som bland annat arbetat med nyanlända flyktingar från Afghanistan.

Diskussionen utgår huvudsakligen från ett religionssociologiskt perspektiv där religionens plats i samhället får en framträdande roll. Viktiga begrepp som religion, demokrati och frihet tolkas utifrån en religionsvetenskaplig, juridisk och

statsvetenskaplig begreppsanalys. Således är det en tvärvetenskaplig text som använder teorier från flera olika fält för att belysa den svåra gränsdragningen mellan religionsfrihet, utövande och religionens plats i samhället.

Den övergripande teorin för övriga resonemang är de mänskliga rättigheterna såsom de uttrycks i FN:s deklaration från 1948. Religionsfriheten är en viktig beståndsdel i ett etiskt självständigt liv.

Metoden är textanalys av en handlingsplan samt begreppsanalys utifrån de olika teoretiska ramverk som nämnts ovan. Detta tolkas sedan genom kvalitativa intervjuer med tre informanter – två lärare och en tolk – som arbetat med ungdomar på

gymnasienivå. I den delen är det informanternas egna berättelser och erfarenheter som återges och materialet är därmed inte generaliserbart. Det är dock nedslag som är relevanta för den stora kunskapsbilden.

Inledningsvis i kapitel 3 berörs essentiella begrepp för hur religionsfrihetens gränser ska förstås. Det är religion, religionsfrihet och demokrati.

Kapitel 4 behandlar de handlingsplaner som redovisas i Segerstedtinstitutets sammanställning från 2017 samt en textanalys av den gemensamma handlingsplan som antagits av de tre kommunerna Mariestad, Töreboda och Gullspång.

Religionsfriheten och dess gränser blir relevanta när informanterna ska bedöma vad

som är skäl till oro och när något ska rapporteras vidare i den handlingskedja planerna

fastställer.

I kapitel 5 redovisas erfarenheter från tre informanter som befinner sig i frontlinjen för det praktiska arbetet med handlingsplaner samt tolkningen av religionsfriheten i praktiken.

I kapitel 6 diskuteras informanternas praktiska erfarenhet utifrån det teoretiska ramverket. Här redovisas även slutsatsen som i korthet ut på att religionsfriheten bara berörs i ytterst generella termer. Det ger således högst begränsad vägledning för de personer som ska möta gränsdragningen i praktiken. Det förebyggande arbetet beskrivs också i handlingsplanen huvudsakligen ur ett säkerhetsperspektiv.

1.1 Syfte

Syftet är att undersöka hur religionsfriheten garanteras i handlingsplaner mot våldsbejakande extremism.

1.2 Frågeställningar

1. Hur värderas religionsfriheten i gränsdragningen med andra värden, såsom jämställdhet, yttrandefrihet och individuell frihet?

1. Går det i praktiken att ha en handlingskraftig plan mot radikalisering utan att överskrida gränserna för den individuella religionsfriheten?

2. Upplever de yrkesgrupper som ska hantera frontlinjerna mot radikalisering i

skolan att handlingsplanen är ett levande dokument som ger god vägledning?

2. BAKGRUND

Våldsbejakande extremism beskrivs som ett hot mot demokratin. Det är ideologiskt motiverade brott som syftar till att förändra samhällsordningen. Den våldsbejakande extremismen består huvudsakligen, enligt säkerhetspolisen, av aktörer inom tre olika miljöer – den våldsbejakande islamistiska miljön, vit makt-miljö och den autonoma miljön.

Det är den våldsbejakande islamistiska miljön som utgör det största terrorhotet.

Höger- och vänsterextremism utgör i första hand hot mot enskilda individer, men våldsbejakande islamister ser alla som inte delar deras tro som legitima mål.

(Säkerhetspolisen: 2018).

Den islamistiska hotbilden är relativt ny för Sverige och har förstärkts genom oroligheter i främst Mellanöstern. Segerstedtinstitutet, som på uppdrag av SKL (Sveriges kommuner och landsting), skrivit en rapport om de kommunala

handlingsplanerna konstaterar att den första nationella handlingsplanen från 2011 främst inriktade sig på nationella insatser och kommunernas roll i det förebyggande arbetet definierades inte (Andersson/Mattsson: 2017: 25).

Det har förändrats. I juni 2014 tillsattes den Nationella samordnaren mot

våldsbejakande extremism och i en skrivelse från regeringen samma år blev det tydligt att det skett en ansvarsfördelning från nationell till lokal nivå. Ansvarsutkrävandet av kommunerna har stegvis ökat.

Den Nationella samordnaren efterlyste kommunala handlingsplaner och kravet på kommunernas beredskap stärktes ytterligare efter terrorattacken i Paris 2015. Mona Sahlin, dåvarande nationell samordnare, riktade exempelvis kritik mot Göteborg och Malmö för avsaknaden av handlingsplaner och strax därefter släpptes ett policystöd med 12 rekommendationer för alla kommuner som ville skriva lokala handlingsplaner.

Trots att det inte finns någon lagstiftning att falla tillbaka på så var budskapet från den Nationella samordnaren tydligt. En lokal handlingsplan ska hjälpa kommunen att upprätta och konkretisera ett förebyggande arbete. (Andersson/Mattsson: 2017: 29).

I inledningen till Segerstedtinstitutets rapport från 2017 konstateras: ”Det är

emellertid tydligt att arbetet med handlingsplanerna har initierat arbete och skapat en medvetenhet om vikten av kompetens och förmåga att motverka våldsbejakande extremism”.

Arbetet mot extremism är problematiskt, exempelvis bör risken att inkräkta på skyddet av varje medborgares åsikts- och yttrandefrihet beaktas. Det framkommer bland annat i rapporten Att lägga rälsen medan man kör: En utvärdering av kunskapshusens arbete i fyra pilotkommuner genomförd av Interkulturellt utvecklingscentrum vid

Högskolan i Dalarna. Ett av problemen som identifieras i studien är gränsdragningen mellan våldsbejakande extrema åsikter som leder till handling och extrema åsikter som kanske inte är direkt våldsbejakande. Det är en av utmaningarna i kommunens arbete eftersom det är lagligt att ha extrema åsikter. Samtidigt har kommunen ansvar för demokratistärkande åtgärder inom till exempel skolan (Frisk/Axelson/Hylén/Stier:

2017: 49).

3. TEORI OCH METOD

3.1 Teoretiskt ramverk

Uppsatsen utgår inte från en sammanhållen teori, men den teoretiska diskussionen kring begreppen religion, religionsfrihet och demokrati utgör en grundval för analysen av handlingsplaner och intervjuer.

Skolan har ett tydligt demokratifrämjande uppdrag som regleras i skollagen

(2010:800), där det i 1 kap. 4§ står att skolan ska ” förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som den svenska skolan vilar på”.

Det är ett uppdrag som sträcker sig längre än timplanens fördelning av lektioner i samhällskunskap. De demokratiska principerna ska genomsyra hela verksamheten.

Uppdraget är både svårt och föränderligt. Demokratiutredningen från 2000

konstaterar bland annat att demokratins institutioner kan förlora sin inre bärighet och sina normer på grund av att den kritiska bildningen försummas. ”Den demokratiska kulturen delas inte av alla. Vi kan därför inte anta att de demokratiska värderingarna återskapas och sprids av sig själva” (SOU 2000/1:16).

Demokrati är ett flitigt använt ord som återfinns i politiska tal och policydokument över hela världen. Det finns knappast något land där man inte berömmer sig med att ha demokrati oavsett hur styret ser ut. Professor Douglas C. Lummis varnar i sin bok Radical Democracy för att ordet demokrati fått en urvattnad betydelse: ”Satsen jag är för demokrati förmedlar faktiskt ingen information. I bästa fall visar det att talaren inte är uttalad nazist eller anhängare av kungars gudomliga rätt”. I det avseende måste begreppen förtydligas. De demokratiska värderingarna vilar på fundament som jämlikhet och frihet, solidaritet och rättvisa, men utan att definiera ordens betydelse blir det svårt att förstå hur detta ska implementeras. Religionsfrihet är en av de mänskliga rättigheter som är grundläggande i en demokrati.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 (UDHR) är ett brett rättighetsdokument som upprättades efter de förödande effekterna av andra världskriget. Det är ett gemensamt försök att förhindra staters och andra kollektivs förtryck gentemot enskilda människor. Men rättigheterna är också ömsesidigt beroende av varandra, dvs det går inte enbart att fokusera på förverkligande av en rättighet utan att ta hänsyn till andra. Den kristne teologen Fred Nolde, som var med i arbetet att ta fram deklarationen, menade att rätten till religionsfrihet bara kan

säkerställas och bli meningsfull mot bakgrund av en respekt för mänsklig värdighet och övriga mänskliga rättigheter. (Roth: 2012: 34). I den aktuella debatten ställs exempelvis religionsfrihet ofta mot yttrandefrihet och jämlikhet.

I en handlingsplan mot extremism, där lärare uppmanas att vara uppmärksamma på

vissa beteenden eller symboler som tecken på radikalisering, finns både en risk att

vissa intoleranta företeelser negligeras i religionsfrihetens namn, likväl som berättigade

religiösa uttryck förtrycks ur ett säkerhetsperspektiv.

De lagar och internationella fördrag Sverige har att följa kan vid en första anblick vara tydliga, men vid en närmare granskning av begreppen blir gränsdragningen

besvärligare. Forskare Victoria Enkvist skriver exempelvis i sin avhandling att själva ordet frihet kan tolkas olika beroende på kulturell bakgrund. I en undersökning gjord av Försvarsmakten visade det sig att de svenska militärerna och tillfrågade afghaners förståelse av ordet frihet skilde sig åt. Svenskarna kopplade frihet till demokratiska värden som valfrihet och möjligheter att agera självständigt, emedan afghanerna såg frihet som ett oberoende och möjlighet till att försörja familjen (Enkvist: 2013: 25- 26).

Religion, religionsfrihet och demokrati är således nyckelbegrepp för att förstå inom vilka ramar handlingsplanerna mot extremism kan verka.

3.1.1 Religion

Vad är religion?

Nationalencyklopedin skriver: ”en kulturyttring som inte låter sig infångas under någon generellt accepterad heltäckande definition”. Redan i grundkursen i religionsvetenskap ställs studenterna inför den besvärliga uppgiften att försöka definiera var begreppet religion egentligen betyder. Det är av central betydelse för att förstå vad man studerar och vilka avgränsningar som kan göras. Studenterna blir snart varse, liksom NE konstaterar, att något tydligt svar på vad religion är svårligen låter sig fångas. Det finns vissa element som återfinns i många religioner, exempelvis tro på och dyrkan av en gud eller gudar – dock inte alla. Vi har också en förförståelse av prototypen Religion utifrån den kultur vi är socialiserade in i. Begreppet kan därför variera mellan olika religioner och olika delar av världen.

Det är av vikt att påminna om att det val man gör således ger en stipulerad definition – inte desto mindre blir det vägledande för hur man ska förhålla sig till olika

företeelser, exempelvis vad som uppfattas som avvikande i en handlingsplan mot extremism.

Två olika definitioner används ofta för att förklara termen religion – substantiella och funktionella. Substantiella religionsdefinitioner fokuserar på innehållet i religiösa traditioner. Det syftar till att förklara vad religion är. Funktionella religionsdefinitioner inriktar sig istället på vad religion gör. (Arvidsson/Svenssson: 2010: 12). Antropolog Melford Spiro gör en substantiell definition när han skriver: ”Religion är en institution som består av en kulturellt bestämd interaktion med kulturellt postulerande

övermänsklig varelser”. En funktionell definition går att finna hos antropologen Clifford Geertz som skriver: ”Religion är ett symbolsystem som verkar till att upprätta kraftfulla genomgripande och långvariga känslor och motivationer hos människor genom att formulera uppfattningar om en föreställningsvärld och klä dessa uppfattningar med en sådan aura av fakticitet att dessa stämningar och motivationer verkar unikt realistiska” (Otterbeck: 2000: 25-26).

Många religionsvetare avstår i dag från att formulera definitioner av religion och utgår istället från någon form av allmänförståelse (Arvidsson/Svensson: 2010: 12). Det är rimligt att anta att en kristen kulturförståelse utifrån vårt lutherska arv präglar de handlingsplaner som upprättats i de svenska kommunerna. Vad som blir avvikande och hotfullt bör därför ställas i relation till den allmänförståelse som

majoritetsbefolkningen har av religion, där svenska föreställningar tolkar religion som

en privatsak och inte ställer några krav på exempelvis särskilda religiösa symboler.

Den föreställningen utmanas dock i ett mångkulturellt samhälle, vilket kan skapa oenighet.

I tidskriften Advokatens temanummer om tro och juridik (Öster: 2019) diskuteras hur religionen får en allt större plats i domstolar och hos myndigheter. Det förklaras bland annat med att många migranter inte ser religionen som en privat angelägenhet eller främst inriktad på en personlig relation med Gud. Religion är istället något som levs och utövas genom mat, kläder, religiösa symboler, vilken familjerätt man tillämpar och mycket annat. I FN:s deklarationstexter om mänskliga rättigheter och efterföljande konventioner har det inte heller gjorts några försök att definiera begreppet religion. Anledningen är att det med stor sannolikhet skulle leda till starka kontroverser och dessutom kunna ha en exkluderande effekt för de religioner som särskiljer sig från de mer traditionella kyrkorna (Roth: 2012: 37).

Komplexiteten medför att religion definieras i en form av styrkegrad när rätten till densamma ska avgöras. Det inre troslivet går under namnet forum internum och utövandet av religionen – som till viss del kan begränsas – går under namnet forum externum. Det är huvudsakligen det inre troslivet som har en absolut rättighet (Roth:

2012: 45).

Samtidigt kan det ur globalt perspektiv vara en trubbig uppdelning där det råder delade meningar. I många länder i Mellanöstern spelar exempelvis religionen en betydligt större roll och ligger till grund för samhället i stort. (Geels/Wikström: 2017:

368). Här finns inte samma åtskillnad mellan politik och religion som det gör i västvärlden.

Den vida betydelsen av religion skapar problem när det gäller den juridiska

tolkningen, vilket påverkar handlingsplanernas praktiska funktion. Någonstans måste en gräns dras för vad som är religion och därmed skulle kunna skyddas av den svenska regeringsformens andra kapitel och artikel 9 i Europeiska konventionen angående skydd för mänskliga rättigheter (EKMR), som från 1995 är svensk lag.

Victoria Enkvist skriver i sin avhandling Religionsfrihetens rättsliga ramar att det varit en utmaning att urskilja såväl ramar som innehåll när det gäller religionsfrihet ur ett rättsligt perspektiv. Hon använder ordet amorf, dvs otydlig skepnad, i sin beskrivning av den rättsliga strukturen (Enkvist: 2013: 13).

Religionsfriheten tangerar även diskrimineringslagstiftningen och skollagen.

Diskrimineringslagen nämner religion som en diskrimineringsgrund, men varken lagen eller tillhörande förarbeten tillhandahåller en definition av religionsbegreppet.

(Enkvist: 2013: 18).

3.1.1.1 Religion som något annat

I vissa sammanhang åsidosätts religion som förklaringsmodell av olika skäl. Ett område där gränsen kan vara diffus är mellan kultur och religion. Professor Jonas Otterbeck menar exempelvis i sin bok Islam, muslimer och den svenska skolan att Skolkommittén i ett delbetänkande om jämställdhet, kultur och religion brister i sitt resonemang när de påtalar att förtryck av flickor är kulturellt betingat och inte har med religion att göra. Kommittén konstaterar korrekt att religiösa tolkningar inte är enhetliga och att det även kan beröra centrala frågor. Patriarkala tolkningar

konkurrerar exempelvis med mer kvinnobejakande tolkningar. Argumentationen blir

dock problematisk, enligt Otterbeck, då kommitténs resonemang skulle kunna tolkas

som att vissa troende har fel åsikt om sin religion eller att ett patriarkat skulle använda

religionen mot sin egen övertygelse för att upprätthålla manlig dominans. Kommittén vill inte peka ut någon religion som klandervärd och inte heller betona en flexibel religionsyn, utan väljer istället att skilja på kultur och religion. Otterbeck menar att kommittén faller i ”denna retoriska modells fälla” genom att lägga allt klandervärt på kulturen och det goda på religionen. (Otterbeck: 2000: 21).

Otterbeck ser istället kultur som ett överordnat begrepp till religionen (Otterbeck:

2000: 26).

Ett annat exempel är avfärdande av religion som vidskepelse eller ovidkommande.

Det är svårt att väga människors djupt kända religiösa behov mot andra värden om man inte förstår religionens betydelse. Advokat Percy Bratt, som i många år arbetat med rättsjuridik, tar upp exemplet med halalslakt i tidskriften Advokaten (Öster 2019). Han menar att svenskar förstår djurskyddsintresset som ett tungt vägande argument. ”Men det som finns i andra vågskålen är väldigt svårt att ta till sig. Det ses som gammal vidskepelse. Den synen visar en bristande förståelse för religionens betydelse för många människor”.

Ett liknande vittnesmål om att inte ta religion på allvar kommer från en enkätundersökning genomförd av Sveriges kristna råd, där häften av de kristna eleverna vittnade om att de utsatts för kränkningar på grund av sin tro. De tre författarna till rapporten ”Kränkt för sin tro” skriver i en debattartikel i Dagens Nyheter: ” En intolerant sekularism som marginaliserar och skapar otrygghet för elever med en religiös konfession eller bakgrund gör våld på några av samhällets mest grundläggande demokratiska principer. Det här är en farlig utveckling som inte bara äventyrar elevers hälsa och rättigheter, och riskerar att skapa och cementera

djupgående konflikter inför framtiden. (Eddebo/Ewert/Magnusson 2020).

I toleransens namn har det också varit problematiskt att skilja på god och ond religion – i betydelsen stärkande och medmänsklig kontra hatisk och särskiljande. En vanlig uppfattning har därför varit att de inriktningar som hotar vårt sätt att leva, exempelvis salafistisk jihadism, inte skulle ha något med religion att göra. Att det snarare

definierar våldsverkare än den ideologi de bekänner sig till. Det är förmodligen korrekt för vissa enskilda individer, men samtidigt förringar resonemanget en religiös förklaringsmodell som kan vara viktig för förståelsen. Shiraz Maher är

universitetslektor på King’s College i London och chef för skolans internationella avdelning för studier av radikalisering. Maher slår i sin forskning hål på den utbredda uppfattningen att exempelvis IS är en terrorrörelse utan riktig ideologisk förankring.

Det är inte heller specifikt IS eller Al Qaedas ideologi som presenteras, utan det är en oberoende ideologisk riktning inom islam som de både rörelserna har som grund.

(Maher: 2016)

Skulle det inte finnas något problematisk i religionen som kan väcka kontroverser hade varken lagstiftning eller deklarationer varit nödvändigt.

3.1.2 Religionsfrihet

3.1.2.1 Mänskliga rättigheter

Vad kan krävas i religionsfrihetens namn?

Det är en fråga som varit högaktuell under de senaste decennierna när två globala politiska trender präglat vår samtid. Frågan om religiös pluralism och de konflikter som kan uppstå i ett mångkulturellt samhälle och en sekulär stat har påverkat många länder. Det andra är vad professor Hans Ingvar Roth benämner som en ”mänsklig rättighetsrevolution”, där mänskliga rättigheter trätt fram som en allt viktigare normkälla för det internationella samfundet. Relationen mellan dessa båda trender är komplex och vissa religiösa krav kan hamna i konflikt med andra mänskliga

rättigheter (Roth: 2012: 9).

Det uppmärksammade mordet på den franske läraren Samuel Paty, den 16 oktober 2020, ställer konflikten på sin spets. Läraren mördades av en 18-årig muslimsk man som reagerat över att Paty visat Muhammedkarikatyrer i samband med en lektion om yttrandefrihet. Mordet väckte avsky samtidigt som debatten om gränsdragningen mellan religionsfrihet och yttrandefrihet fick ny kraft. En princip i västerländska demokratier är att så länge religion gör anspråk på att besvara allmängiltiga frågor så har också varje människa rätt att själva värdera svaren och dessutom framföra kritik (Roth: 2012: 286). Det gäller även rätten och möjligheten att välja sin egen religion genom att kritiskt granska tron.

Samma princip gäller inte överallt i världen och i många länder kränks människors rätt till religionsfrihet utan några sanktioner från världssamfundet. Fjorton stater har exempelvis lagar som förbjuder personer att avsäga sig sin muslimska tro och ansluta sig till en annan religion eller livsåskådning, däribland Saudiarabien, Afghanistan och Iran (Roth: 2012: 14). Trots att de mänskliga rättigheterna sägs vara universella och objektiva värden råder det således oenighet om hur de ska tolkas. Det finns också delade meningar om vad som är religion, hur friheten ska uppfattas och hur religionsfrihet ska tolkas i relation till andra rättigheter.

3.1.2.1.1 Historik

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, 1948.

ARTIKEL 18

Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen och enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

FN-deklarationen uppkom efter andra världskriget och var en reaktion mot

Förintelsen och de fasor som följde i krigets spår. Det judiska folkets öde bidrog till att diskrimineringsfrågor fick en viktig plats. Fokus ligger på individuella rättigheter och har till syfte att skydda alla människors lika inneboende värdighet. (Roth: 2012:

27-30). De olika rättigheterna beskrivs som i stort sett odelbara, ömsesidigt beroende och förstärkande, dvs de lever i ett samspel sinsemellan (Roth: 2012: 193).

Artikel 18 – rätten till religionsfrihet – har varit något av en prototyp för efterföljande religionsfrihetsartiklar och konventioner. Den är innehållsrik, trots att det bara är två meningar, och fastslår både rätten att utöva sin religion och en frihet att byta

trosuppfattning. Det är således en frihet för den enskilde att ha en religion, men också

att slippa. (Roth: 2012: 34). I efterhand är det anmärkningsvärt att lydelsen i artikel 18

kunde klubbas igenom i FN:s generalförsamling med tanke på att många arabiska och

muslimska länder uttryckt hårt motstånd mot just möjligheten att byta religion då det

anses som en dödssynd att vara avfälling. Roth menar att det kan ses som en lyckad

kompromiss, trots att uttrycket ”frihet att byta religion och trosuppfattning” kan

betraktas närmast som ett ”revolutionärt inslag givet de skilda religiösa traditionerna hos de olika medlemsländerna”. (Roth: 2012: 36-38) Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har i artikel 9 en ordalydelse som är närmast identisk med artikel 18.

FN-konventionen innehåller också en artikel med legitima grunder för begränsning av förklaringens rättigheter. Dessa grunder utgörs av ett demokratiskt samhälles

berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd samt respekt för andras rättigheter och friheter. (Roth: 2012: 35).

Det är värt att notera att det universella värde som de mänskliga rättigheterna sägs ha, inte är accepterat av alla världens länder såsom de är formulerade i FN-konventionen.

Inom den muslimska världen har flera trosbaserade rättighetsdokument tagits fram, t.ex. Kairo-deklarationen från 1990. I artikel 24 står det att alla rättigheter och friheter i deklarationen är underordnade islamsk lag, dvs Sharia (Roth: 2012: 30)

3.1.2.1.2 Religionsfrihet i relation till andra rättigheter

Vissa rättigheter i FN-konventionen kan stå i en mer komplicerad relation till varandra än andra. Religionsfriheten tillhör denna kategori i den del som rör religiös praxis. Skulle religionsfriheten i alla dess delar vara absolut hade det åsidosatt andra rättigheter som exempelvis jämställdhetsnormer och antidiskrimineringsprinciper. Det finns också en oenighet om vad som överhuvudtaget ska räknas som religion och kyrka.

Denna komplexitet har medfört behov av skilda styrkegrader och en uppdelning i det inre troslivet, forum internum, vilket kan tolkas som en absolut rättighet, emedan rätten till utövandet av religion, forum externum, i vissa sammanhang kan begränsas (Roth s 45).

Roth diskuterar även runt religionsfrihetsproblemet där kyrkor kan visa en stor intolerans mot den som ifrågasätter den officiella linjen. Det handlar således inte enbart om hur en viss stat behandlar religiösa minoriteter i samhället, utan också om hur representanter för olika religiösa grupper förhåller sig till varandra. Toleransen måste därför gå i båda riktningarna.

Det finns också en debatt om huruvida det är nödvändigt att religionsfriheten räknas in bland de mänskliga rättigheterna överhuvudtaget då utövandet skyddas av andra principer som förmedling av religiösa budskap (yttrandefrihet), deltagande i offentliga möten (mötesfrihet) och organiserandet i en föreningsverksamhet (föreningsfrihet).

Ett argument för att ge särskilt utrymme för religion i olika rättighetsdokument är att religiösa grupper har en särskild sårbarhet gällande diskriminering (Roth s 194). Det är en viktig aspekt som kommunerna har att ta hänsyn till i de lokala handlingsplanerna mot extremism.

3.1.2.2 Rättsliga ramar

Religionsfriheten är en grundlagsskyddad rättighet och regleras i regeringsformens

andra kapitel. Den säkerställs också i Europakonventionen om mänskliga rättigheter

som blev svensk lag 1995.

Regeringsformen 2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter §1:

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad

1.yttrandefrihet: frihet att i tal och skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysnignar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

2.informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttrandefrihet.

3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk.

4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats.

5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften, och 6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

§2 Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstrationer eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen.

Europakonventionen:

Artikel 9 – Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet

1.Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.

2.Friheten att utöva sin religion och tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Victoria Enkvists avhandling Religionsfrihetens rättsliga ramar redogör för juridiken runt religionsfriheten och hur lagarna ska uttolkas. Vad är frihet, religion och utövande enligt lagboken? I propositionen som föregick regeringsformens rättighetsdel framhöll föredraganden att religion inte är ett skydd för en straffbar handling enbart för att den utförs i ett religiöst sammanhang. Lagstiftaren menade inte att religion ska kunna användas som en ”ursäktandegrund”. (Enkvist: 2013: 95). Samtidigt finns det vissa frågetecken när själva religionsdefinitionen är vag eller saknas. Enkvist

konstaterar att det finns högst berättigade skäl att inte stänga in begreppet religion i allt för snäva ramar – religioner har visat sig föränderliga över tid – men otydligheten är problematisk på grund av regeringsformens absoluta utformning (Enkvist: 2013:

87).

I den nuvarande regeringsformen anges vilka rättigheter som kan begränsas i 2 kap.

20-21 §§. Religionsfriheten nämns inte. Enkvist skriver:

”Ordalydelsen ger intryck av en absolut rätt att utöva religion men det kan diskuteras om det är en ”korrekt” läsning. Det finns inte något stöd för en sådan vidsträckt religionsfrihet i vare sig förarbeten eller doktrin. Inte heller finns det stöd för en sådan tolkning i övrig lagstiftning där frågan om religionsfrihet aktualiseras. Med andra ord överensstämmer inte ordalydelsen med en allmänspråklig tolkning av orden med övriga rättskällor.”

Detta kan leda till en osäkerhet för medborgarna om vilka rättigheter man verkligen har. Det har också varit oenighet om hur lagrummet ska tolkas i praktiken.

Otydligheten kan därmed få konsekvenser för vilka möjligheter en kommun har att

agera i handlingsplanerna.

I de statliga utredningar som föregått fri- och rättighetskapitlet i regeringsformen framhölls att religionsfriheten är en fundamental rättighet, därför är den absolut rätt.

Det ska gälla de delar som inte kan ses som utflöden från andra rättigheter,

exempelvis yttrandefriheten (Enkvist: 2013: 89). Enkvist redogör i sin avhandling för att gränsdragningen kan vara svår och delvis inkonsekvent. Det gäller exempelvis förbudet att slakta obedövade djur. Om detta kan klassas som religionsutövning och dessutom inte kan ses som ett utflöde av en annan opinionsfrihet – vilket Enkvist menar att det inte gör - borde det vara en företeelse som inte kan begränsas eftersom religionsfriheten är en absolut rättighet. Enkvist medger att förbudet möjligen kan motiveras med att fri- och rättigheterna i regeringsformen ”…inte får vara ett hinder för den naturliga och ordinära lagstiftningen. I annat fall är slutsatsen att

djurskyddslagens bestämmelser som förbjuder slakt av obedövade djur är grundlagsstridiga” (Enkvist: 2013: 168).

Paradoxalt nog kan Europakonventionens relativa religionsfrihet ge ett bättre skydd än regeringsformens absoluta rätt. En anledning är att det då inte finns någon anledning att göra tveksamma distinktioner mellan vad som är religion, tradition och kultur. Enkvist själv förordar en förändring i grundlagen så att religionsfriheten blir relativ istället för absolut. (Enkvist: 2013: 264). Det är först när det är uttalat att en rättighet kan och i vissa fall bör vägas mot andra rättigheter som dess ramar kan diskuteras och fastställas. Det blir tydligare. Ett annat skäl till att förändra regeringsformens absoluta religionsfrihet är att lagen bör återspegla hur det är i verkligheten.

Juridiskt sakkunniga har dock olika syn på den absoluta religionsfriheten i grundlagen.

Tidskriften Advokaten hade i februari 2019 ett temanummer om religion och juridik där Victoria Enkvists argument redovisades och bemöttes av bland andra Anna-Sara Lind, professor i offentlig rätt. Lind menar att det är en poäng med det absoluta skyddet i regeringsformen, men säger samtidigt att det gäller den innersta kärnan och att den är väldigt liten. Den fungerar som en yttersta garant.

Europakonventionens religionsfrihet är relativ och omfattar även religionsutövande och är i den bemärkelsen betydligt vidare än regeringsformen. Advokat Percy Bratt försvarade pastor Åke Green, som i tingsrätten dömdes för hets mot folkgrupp efter en uppmärksammad predikan där han fördömde homosexuella aktiviteter. Domen överklagades till Högsta domstolen (HD) som friade Green med hänvisning till Europakonventionen och praxis i EU. Percy Bratt konstaterar att ”HD tog den rättighetsbaserade argumentationen väldigt mycket på allvar” (Öster: 2019).

3.1.3 Demokrati

I likhet med begreppet religion uppfattas även demokrati på olika sätt. I

Nationalencyklopedin står: ”Det finns många olika sorters demokrati, och skilda grupper tycker att ordet står för olika saker. Ofta talar man om beslutsdemokrati, det vill säga att man fattar beslut så att besluten stämmer överens med vad de flesta tycker. Det betyder att alla människor har samma inflytande och att allas röster är lika mycket värda”.

Det finns vissa grundläggande egenskaper som bör uppfyllas för att ett styre ska

kunna kallas demokratiskt. De två främsta är folkmakt och jämlikhet även om både

system och grad av uppfyllelse kan variera.

3.1.3.1 Folkmakt och konstitutionalism

Världens liberala demokratier består av de två komponenterna folkmakt och konstitutionalism. Det är folkmakten som definierar ordet demokrati, men utan en rättsstat som sätter upp ett regelverk för dess ramar skulle det praktiska utförandet vara väldigt tveksamt. Det vore, som statsvetare Lennart Lundquist beskriver i sin bok Medborgardemokratin och eliterna, en valdemokrati utan rättsstat, en illiberal demokrati. Folkmakten avgör vem som styr nationen. Konstitutionalismen bestämmer på vilket sätt.

Folkmakt utgår från medborgarna men hur det praktiskt går till varierar i olika system.

Det klassiska systemet bygger på de demokratiska tankarna i antikens Aten. Där utövades direktdemokrati, även om vi med dagens mått knappast skulle kalla det demokrati eftersom exempelvis kvinnor inte fick delta. Men principen att

medborgarna själva debatterade och fattade beslut i gemensamma frågor fortsätter att forma vår demokratiuppfattning (Hague/Harrop: 2013). En nationalstat med flera miljoner medborgare kan inte organiseras på samma sätt som en stadsstat med 40 000 invånare. Folkmakten tillgodoses istället genom indirekt demokrati, dvs representativ demokrati. Medborgarna väljer företrädare som styr på deras mandat.

Hur väl den indirekta demokratin lever upp till de krav som kan ställas på medborgardemokrati är en tvistefråga. När medborgarna inte själva tar del i det direkta beslutsfattandet skapas en politisk elit vars förtroende bland väljarna kan variera. I demokratiutredningen från 2000 framkom exempelvis att många invandrare inte känner sig delaktiga och röstar i mindre omfattning än svenskar. Utanförskap är ett växande problem.

Konstitutionalismen kan delas in i tre komponenter (Lundquist: 2001): individuella rättigheter, rättssäkerhet och maktdelning.

3.1.3.2 Demokrativärden

Betydelsen av ordet demokrati har i många sammanhang degraderats till att enbart handla om ett positivt förstärkningsord. Politiska ledare över hela världen definierar sina länder som demokratier oavsett vilket styre som råder i praktiken.

Det är därför viktigt att slå fast några grundläggande egenskaper som definierar vad en demokrati verkligen är. Uppfylls inte dessa egenskaper och värden så är det ingen demokrati.

Det viktigaste värdet är jämlikhet. För att folkmakt ska kunna utövas krävs att

medborgarna har allmän och lika rösträtt. Lundquist resonerar även runt andra värden som exempelvis ekonomisk och social jämlikhet. Det är omöjligt att uppnå total jämlikhet, men i ett samhälle där de ekonomiska skillnaderna är stora kommer medborgardemokratin att bli lidande, enligt Lundquist.

Frihet är en annan egenskap som ska ingå i en demokrati. Medborgarna måste ha yttrandefrihet och möjlighet att utan repressalier kunna ta del i opinionsbildning.

Jämlikhet och frihet är således två grundläggande värden som definierar demokrati.

Rättvisa och solidaritet är två andra värden som kommer högt, enligt Lundquists

teori.

Möjligheten att kunna upprätthålla dessa värden kräver förutsättningar i form av öppenhet, ömsesidighet, diskussion och ansvar.

Institutionerna är bärare av de demokratiska värdena i sina funktioner.

3.1.3.3 Skolans demokratiuppdrag

Skolan har ett dubbelt uppdrag som består i att både förmedla kunskap och förankra demokratiska värden. Det är skolans uppgift att utbilda eleverna till kompetenta samhällsmedborgare, som kan hantera den kunskap och värdegrund som det svenska samhället vilar på. Skolan ska främja demokratin och motverka odemokratiska yttringar.

Skolinspektionen genomförde 2012 en kvalitetsgranskning av demokratiuppdraget som publicerades i rapporten Skolornas arbete med demokrati och värdegrund.

Granskningen visade bland annat att det saknades en tydlig gemensam ram för uppdraget och att detta kunde leda till bristande likvärdighet. Vidare konstaterades att även om det är de enskilda lärarnas ansvar, så kan avsaknaden av enhetliga

instruktioner lägga ett allt för stort fokus på den enskildes kompetens och tolkning.

Skolinspektionen pekade på risken ”att uppdraget blir kontraproduktivt, exempelvis i fråga om att balansera demokratiska värden mot kulturspecifika eller ett normativt synsätt mot ett öppet deliberativt, om det i alltför hög grad grundar sig i enskilda lärares osäkerhet och subjektiva tolkningar”. (Skolinspektionen: 2012: 8-9).

Lärarens komplexa och svåra uppdrag diskuteras även i Ami Coopers avhandling Skolan som demokratiprojekt från 2019. En lärare ska bedöma risker och agera utifrån lagrum samt kunna hantera demokratins dilemma. Det innebär bland annat att lärare måste göra korrekta avvägningar när olika demokratiska värden och rättigheter står i motsats till varandra. Det är problematiskt när en elevs rättigheter kan utgöra en kränkning för någon annan.

Cooper skriver att lärares ingripande för att förhindra eller åtgärda kränkande behandling i sig kan leda till kränkningar. Hon åskådliggör detta med följande citat från Skolverket: ”Frihet och integritet hör ihop och kan användas som exempel för att visa hur olika rättigheter kan krocka med varandra. Den enes rätt till frihet sträcker sig bara så långt som till den andres rätt till integritet. Alla barn och elever har rätt att uttrycka sin åsikt – men om denna åsikt kränker någon annan så måste skolan ingripa.” (Cooper: 2019: 163)

3.2 Metod

Uppsatsen använder både textanalys och intervjuer för att belysa hur religionsfriheten värderas i arbetet mot våldsbejakande extremism.

I textanalysen granskas en handlingsplan mot våldsbejakande extremism som antagits av de tre skaraborgska kommunerna Mariestad, Töreboda och Gullspång.

Utgångspunkten är den jämförelse av handlingsplaner och analys av innehållet som Segerstedtinstitutet genomförde på uppdrag av Sveriges kommuner och landsting år 2017. Segerstedtinstitutet kartlade samtliga handlingsplaner från Sveriges kommuner.

I avsnittet Teoretiskt ramverk redogörs för de begrepp som är essentiella för att förstå religionsfrihetens gränser i det demokratiska samhället – religion, religionsfrihet och demokrati. Textanalysen bygger på dessa begrepp, som tolkas genom ett

religionsvetenskapligt, juridiskt och statsvetenskapligt ramverk.

Textanalysen kompletteras med intervjuer med personer som i sitt yrke hanterar religionsfriheten och dess gränser. Det är två lärare och en tolk. De är boende i området Mariestad, Töreboda och Gullspång, men en av lärarna är verksam på en skola i en annan skaraborgsk kommun.

Informanterna har fått sju skriftliga frågor att läsa igenom vid intervjutillfället. De två lärarna som kallas Henrik och Johanna har utgått från samma frågor, men tolken som kallas Hamid har fått en annan uppsättning frågor. Det beror på att de har olika yrkesroller och att Hamid har en djupare insikt i religionen som utövande muslim.

Det är informanternas egna berättelser och erfarenheter som återges och materialet är därmed inte generaliserbart. Det är dock nedslag som är relevanta för den stora kunskapsbilden. Informanternas verklighet knyter också an till textanalysen och handlingsplanernas syfte.

3.2.1 Urval

Det geografiska området är begränsat till de tre kommunerna Mariestad, Töreboda och Gullspång. Mariestad är största kommunen av de tre med drygt 24 000 invånare.

Töreboda har drygt 9000 invånare och Gullspång drygt 5000 invånare. Det är små kommuner som inte har någon uttalad hotbild eller genomförda attentat av religiösa extremister.

I en större kommun med många hemvändare eller radikaliserade grupper hade risken varit att detta tagit för stort fokus från det vardagliga arbetet i skolan.

Den geografiska begränsningen är vald utifrån dessa förutsättningar i syfte att inte specifikt diskutera terrorismens drivkrafter utan religionsfrihetens gränser.

Informanterna är alla erfarna i sina yrkesroller. De har en djupare kunskap om

problemområdet och har därmed möjlighet att reflektera över de svårigheter som kan uppstå. Informanternas berättelser ger en fördjupad insikt i det som

Segerstedtinstitutet beskriver som första linjens arbete.

Samtidigt kan urvalet inte sägas vara representativt för hela yrkeskåren, vilket möjligen snedvrider bilden något. I en större studie hade det varit värdefullt att även lyssna till nyutexaminerade lärare.

3.3 Material och tidigare forskning

Den lokala handlingsplanen för Mariestad, Töreboda och Gullspång kompletterat med rutin mot våldsbejakande extremism är det dokument som särskilt granskas i uppsatsen. Det är en kortfattad kommunal handling på sex sidor som tagits fram i samarbete med flera kommuner och andra aktörer i Skaraborg.

Den viktigaste litteraturen och forskning som uppsatsens diskussion utgår ifrån är därutöver följande:

Från ord till handlingsplan – Segerstedtinstitutets rapport om kommunala

handlingsplaner är den viktigaste källan då flera av uppsatsens frågeställningar

diskuteras utifrån sammanställningen från 2017. Forskningsrapporten togs fram på

uppdrag av SKL (Sveriges Kommuner och Landsting, idag SKR). Det är en

sammanställning av hur förekomsten av handlingsplaner mot våldsbejakande

extremism såg ut samt en analys av innehållet. Rapporten har delvis blivit föråldrad då den Samtalskompass många kommuner byggt upp sin kommunikation runt inte längre används, men strukturen är i stort densamma. Den kritik Segerstedtinstitutet riktar mot både visst förfarande och innehåll är därför relevant.

Segerstedtinstitutet är ett nationell resurscentrum med uppgift att öka kunskapen kring våldsutövande ideologier, våldsutövande strukturer samt rasistiska

organisationer. Det är en del av Göteborgs universitet.

(www.gu.se/segerstedtinstitutet).

Religionsfrihetens rättsliga ramar – Victoria Enkvists avhandling redogör för juridiken runt religionsfriheten och hur reglerna kan förstås och tolkas. De områden som särskilt analyseras är religiöst motiverad slakt, religiöst motiverad omskärelse och religiösa symboler i det offentliga. Utgångspunkten är de regleringar som finns i den svenska grundlagen – Regeringsformen – och i Europakonventionen. Enkvist lägger särskild tyngd vid frågan om hur lagtextens utformning och syfte förhåller sig till hur friheten har tolkats och tillämpats både i teori och praktik. Religionsfrihetens juridiska gräns är även en del av uppsatsens frågeställning.

Avhandlingen innehåller en kritisk analys av lagtexten och Enkvist menar att det vore bättre att ändra religionsfriheten i Regeringsformen från en absolut till relativ rättighet för att bättre stämma överens med praktiken.

Victoria Enkvist är lektor i offentlig rätt vid juridiska fakulteten på Uppsala universitet.

Är religion en mänsklig rättighet? – Hans Ingvar Roth diskuterar i boken runt

argumentationer, tolkningar och tillämpningar av religionsfriheten med utgångspunkt i artikel 18 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Han redogör för

religionsfrihetens förhållande till andra mänskliga rättigheter och konstaterar att det är en komplicerad rättighet att förstå och tillämpa. Det handlar bland annat om

gränsdragningar mot yttrandefrihet och jämställdhet.

I vår globaliserade värld blir dessa frågor extra brännande och synen på religionens roll i samhället skiljer sig åt. Det mångkulturella Sverige möter

gränsdragningsproblematiken på hemmaplan och det är en del av den verklighet uppsatsens informanter berättar om i sitt arbete.

Hans Ingvar Roth är professor i mänskliga rättigheter vid institutionen för Asien-, Mellanöstern- och Turkietstudier vid Stockholms universitet.

Islam, muslimer och den svenska skolan – Jonas Otterbeck diskuterar runt den mångkulturella skolan och behandlar bland annat religion och kultur, islamiska normer och deras bakgrund, socialisation och kommunikation mellan lärare och elever.

Det är frågeställningar som återkommer i uppsatsen, bland annat när det gäller gränsdragningsfrågor och hur religionsfriheten kan uppfattas.

Jonas Otterbeck är professor i islamologi vid Lunds universitet.

3.4 Etiska överväganden

Arbetet med uppsatsen har dragit ut på tiden, delvis på grund av covid-19-pandemin.

Det är värt att notera att det under 2020 genomförts en rad terrordåd i Europa med

islamistiska förtecken samt att det under en tid infördes höjd säkerhetsberedskap även

i Sverige med anledning av terrorhot. Informanten Henrik intervjuades i mars, då

detta ännu inte inträffat. Informanten Johanna intervjuades dock i november.

Attentatet mot en lärare i Paris som visat Muhammed-karikatyrer under en lektion i yttrandefrihet genomfördes exempelvis i oktober 2020.

Det finns en svårighet att diskutera frågor utan att knyta resonemanget specifikt till dagsaktuella händelser, som i ett större perspektiv bara utgjort detaljer. Detta kan delvis ha påverkat informanterna, men även gett en något tyngre säkerhetspolitisk vinkel åt hela uppsatsen.

Två av informanterna arbetade på gymnasieskolor runt 2015 då Sverige tog emot många asylsökande och ensamkommande ungdomar. Deras berättelser utgår till stor del från den erfarenheten och kopplar därför risken att radikaliseras med svårigheter att knyta an till det nya landet. Samtidigt har det visat sig att många av de IS-resenärer som rest till Syrien varit andra generationens invandrare. Informanternas vittnesmål kan därför inte sägas ge en heltäckande bild av problematiken.

Informanterna fick vid vår första kontakt ett informationsbrev om undersökningen och dess syfte. Det klargjordes att deltagandet var frivilligt och att de hade rätt att när som helst avbryta sitt deltagande utan närmare motivering.

Båda intervjuerna har genomförts vid fysiska möten och informanterna har läst och godkänt svaren. Henrik hade dock vissa tveksamheter då resonemang kan tolkas onödigt hårt när de inte knyts till ett större sammanhang, därav har vissa delar tagits bort. Detta är en av de risker som medföljer då korta citat lyfts ur ett längre samtal.

Det finns således många fler intressanta tanketrådar som inte redovisas eftersom de ligger utanför uppsatsens syfte.

Informanten Hamid har däremot intervjuats via mejl på grund av coronarestriktioner

och följdfrågorna har därmed varit något begränsade. Hamid är inte heller lärare, som

de två övriga informanterna, och har därför en annan infallsvinkel som delvis ligger

utanför skolans område.

4. ANALYS HANDLINGSPLANER

Segerstedtinstitutet rapport var den första vetenskapliga kartläggningen av

kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism i Sverige. De slutsatser som redovisas i rapporten är fortfarande aktuella och fungerar som utgångspunkt för den analys av lokal handlingsplan som kommer under punkten 4.2.

4.1 Segerstedtinstitutets kartläggning

Segerstedtinstitutet har på uppdrag av Sveriges kommuner och landsting analyserat kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism och resultatet

publicerades i en rapport 2017, Från ord till handlingsplan. Den visar i korthet att ungefär hälften av Sveriges kommuner hade någon form av handlingsplan, men att få var baserade på en lokal lägesbild. I avsaknad av lokal analys blir det nationella hotbilder som ska överföras till en kommunal välfärdsorganisation. Bristen på förankring och kunskap om lokala förutsättningar skapar frågetecken kring den praktiska nytta och effekt planen kan ha.

De handlingskedjor, som beskrivs i planerna, går i huvudsak ut på att lämna över information om tecken på riskbeteende till en samordnare, som sedan kan kontakta exempelvis polis eller säkerhetspolis. I det avseendet har kommunernas främjande och förbyggande arbete antagit en säkerhetspolitisk skepnad.

De kommunala aktörerna finns på tre nivåer: den politiska, den strategiska och första linjen. På den politiska nivån fattas beslut om att anta handlingsplaner. Den

strategiska nivån består av chefer och samordnare som ofta har rollen som

bedömningsinstans för att avgöra om en individ är radikaliserad eller ej. Information kommer från den första linjen där lärare, socialarbetare, fritidsledare och andra får till uppgift att vidareförmedla uppgifter om personer som man misstänker håller på att radikaliseras. (Andersson/Mattsson: 2017: 67).

De informanter som ger sin syn på handlingsplanens område i den andra analysdelen befinner sig i första linjen.

4.1.1 Svagheter och risker

Upplägget är inte oproblematiskt. Dessa handlingskedjor skulle, enligt rapporten, kunna utgöra ett brott mot sekretesslagstiftningen och vara problematiska i förhållande till både yttrandefrihet och religionsfrihet.

”Att ge exempelvis skolan ett uppdrag att kartlägga sina elevers åsikter med syfte att försöka predicera vem som blir terrorist innan eleven ens tänkt tanken själv, på godtyckliga och ovetenskapliga grunder, riskerar att rasera det grundläggande förtroendet som behöver råda mellan lärare-elev, försvåra möjligheten till demokratiserande samtal samt kränka den unges grundlagsskyddade rättigheter”.

(Andersson/Mattsson: 2017: 69)

Rapporten pekar också på de svårigheter som uppstår när den lokala lägesbilden

saknas och insatser ska bedrivas i en så kallad ”Pre-crime- space”, dvs den zon i

vilken förebyggande arbete för att förhindra anslutning till våldsbejakande extremism

främst äger rum. Det är skillnad på de insatser som riktas mot kriminella och de som vänder sig till individer som riskerar att bli kriminella. ”Det finns ingen motsättning mot dessa båda utgångspunkter, tvärtom är de nödvändigt komplementära. Däremot kan det socialt omvårdande inte ersätta det rättsvårdande eller tvärtom”.

(Andersson/Mattsson: 2017: 74).

Risken är att den underrättelseverksamhet som vissa handlingsplanerar

institutionaliserar kan underminera det socialpedagogiska arbete en kommun har ansvar att genomföra. Att rapportera icke-brottsliga gärningar eller beteenden kan bli kontraproduktivt och rent av påskynda en radikaliseringsprocess.

Risken att en individ stigmatiseras och därmed kan dras närmare extremistiska kretsar uppmärksammades bland annat i den brittiska dokumentären Jakten på Jihadi John från 2019, som handlar om den engelske medborgaren Mohammed Emwazi som blev en ökänd IS-bödel under namnet Jihadi John. I dokumentären framkommer att

säkerhetspolisen varnade hans blivande fru med familj om de extremistiska dragen, varpå äktenskapet avblåstes. Det diskuteras i filmen huruvida detta var en av de faktorer som drev Emwazi utomlands. Mohammed Emwazi säger själv i

dokumentären ”What´s the reason? Why am I being watched so closely? I must be special if you’ve been watching me closely.”(SVT play 2020)

Segerstedtinstitutet är också kritisk till de ”svaga och oprecisa” tecken på

radikalisering som återkommer i många handlingsplaner. (Andersson/Mattsson: 2017:

74). Det finns flera olika teorier och modeller som försöker förklara

radikaliseringsprocessen, dvs vägen från ett tillstånd av normalitet till att betraktas som extremist. Gemensamt är uppfattningen att det inte finns en enda

förklaringsorsak utan oftast en rad samspelande faktorer på olika nivåer. Strukturella faktorer samverkar med individuella (Andersson/Mattsson: 2017: 19). Stödet i forskning för att just vissa faktorer och beteenden kan förutsäga om en person kan komma att radikaliseras är svagt.

Ranstorp mfl skriver i studien Mellan salafism och salafistisk jihadism att tidigare

forskning om radikalisering har påvisat ett komplext orsakssamband och att det inte går att konstruera en enskild profil. Det kan beskrivas som ett ”kalejdoskop av olika primära grundorsaker som formar prismer där vissa faktorer tidvis är starkare än andra” (Ranstorp/Ahlin/Hyllengren/Normark: 2018: 35).

De enkla och något grovhuggna sammanställningar över tecken på riskbeteende för radikalisering i många handlingsplanerar riskerar därför att förbise frågans

komplexitet.

4.1.2 Åldersstrecket

Rapporten är i några avseenden föråldrad. Den Nationella säkerhetssamordnaren finns inte längre och i dess ställe hänvisar regeringen till Center mot våldsbejakande extremism vid Brottsförebyggande rådet, vars uppgift är att stärka och utveckla det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism på nationell, regional och lokal nivå. I rapporten skrivs också om en metodik som går under namnet

Samtalskompassen och var ett flitigt använt utbildningsmaterial. Den är inte heller

aktuell och den kritik som Segerstedtinstitutet riktar mot just Samtalskompassen i

kommunernas handlingsplaner är därför inte längre relevant.

4.2 Lokal handlingsplan

I stort följer den gemensamma handlingsplan som tagits fram i Skaraborg de drag som går att utläsa av Segerstedtinstitutets kartläggning. Ett övergripande dokument med titeln Handlingsplan – samarbete mot våldsbejakande extremism i Skaraborg är en plan som utarbetats av en arbetsgrupp bestående av representanter för polisområdet Skaraborg och Säkerhetspolisen, samtliga 15 kommuner i Skaraborg, Migrationsverket och Kriminalvården. Skrivelsen utgår inte från någon aktuell lokal lägesbild – i alla fall inte vad som går att utläsas av texten. Det är istället en allmänt hållen text med

bakgrund, syfte, mål och metod.

Det övergripande syftet är att värna och stärka demokratin och göra samhället motståndskraftigt mot våldsbejakande extremism över tid. Målet är att öka kunskap och förståelse för problembilden samt öka samverkan mellan olika aktörer i

Skaraborg för ett långsiktigt förebyggande mot radikalisering till våldsbejakande extremiströrelser. Metoden är att inhämta och förmedla kunskap, ge förslag på preventiva och operativa kommunala insatser, anordna möten i en arbetsgrupp samt förmedla kunskap ut i organisationen.

Våldsbejakande extremism definieras som: ”ett samlingsgrepp för rörelser, ideologier eller miljöer som inte accepterar en demokratisk samhällsordning och som främjar våld för att uppnå ett ideologiskt mål”. Det är således inte antidemokratiska rörelser generellt som åsyftas i planen utan de som främjar våld för att uppnå sina syften.

Det övergripande dokument som tagits fram gemensamt i Skaraborg ligger till grund för den kommunala handlingsplanen. Varje kommun beslutar själv om sin plan och eventuella kompletteringar eller omskrivningar. De tre kommunerna Mariestad, Töreboda och Gullspång har enats om en gemensam handlingsplan som följer det dokument som tagits fram gemensamt i Skaraborg. Dessa planer är således

samstämmiga.

Planen kompletteras med dokumentet Rutin mot våldsbejakande extremism för de tre kommunerna Mariestad, Töreboda och Gullspång. Här preciseras rollen för säkerhetssamordnaren som ansvarig tjänsteman och kontaktperson.

Det står bland annat att det inte finns någon snabb lösning för att förebygga att en ung människa dras in i våldsbejakande extremism. ”Det är ett långsiktigt arbete präglat av omsorg och empati”. Flera frågeställningar ska hjälpa till att värdera konsekvenserna av ett handlande, exempelvis om en insats kan förvärra ett problem och stigmatisera individen. De handlingsmöjligheter som framhålls är: dialog, samverkan, nätverk, samtal, information och utredning. Stödet för de personer som befinner sig i första linjen, däribland lärare, består enligt riktlinjerna av

säkerhetssamordnaren och de nätverk som finns inom den kommunala organisationen.

Den enskilde medarbetaren uppmanas rapportera misstänkt rekryteringsmaterial som exempelvis symboler och klotter samt iakttagelser om misstänkt rekryteringsaktivitet.

Tecken på riskbeteende för radikalisering redovisas i sju punkter kompletterat med

fem punkter med åsikter att vara uppmärksam på. Ett tecken är till exempel ”Isolerar

sig eller har dåliga relationer till familjen, drar sig undan från samhället, försöker

påverka sina nära anhöriga hur de ska leva”.

4.2.1 Likheter och skillnader

Den lokala handlingsplanen för Mariestad, Töreboda och Gullspång skiljer sig i några avseenden från de förhållanden som redovisas i Segerstedtinstitutets rapport.

Samtalskompassen som diskuterats och delvis kritiseras i Segerstedtinstitutets rapport finns inte med i den aktuella handlingsplanen. De tecken och åsikter på radikalisering som listas i riktlinjerna är dock kopierade ur Samtalskompassen. Kritiken som framförs om bristande djup och förståelse för radikaliseringsprocessen är således aktuella även för denna plan.

Det är också den lokala säkerhetssamordnaren som fungerar som mellaninstans för bedömning och överlämning av information som sedan vidarebefordrar detta till berörd förvaltning och chef.

Tips på ytterligare läsning och information går bland annat till nätsidan samordnarenmotextremism.se, som enligt informationssidan inte drivs av någon

myndighet utan privatpersoner som saknar politisk koppling. Det är möjligt att denna länk inte uppdaterats sedan uppdraget för den Nationella samordnaren mot

våldsbejakande extremism upphörde.

Via länken säkerhetspolisen.se kan man nå nationellt centrum för terrorhotbedömning och ladda ner bedömningar och lägesrapporter årsvis. Ur bedömningen för

innevarande år går att läsa: ” Under 2020 bedöms terrorattentatshotet främst utgöras av islamistiskt och högerextremistiskt motiverad terrorism.” Det konstateras vidare att det islamistiska hotet avtagit under 2019 på grund av ett försvagat Daesh. Detta var dock skrivet innan terrorattentaten genomfördes i Paris och Wien.

Noterbart är att CVE (Center mot våldsbejakande extremism, www.cve.se) inte finns med bland länkarna i kommunens rutiner mot våldsbejakande extremism, trots att det är en direkt koppling till det uppföljande arbetet efter den Nationella samordnaren.

Det ger intryck av att dokumentet inte är uppdaterat även om det finns en notering att det ska revideras årligen.

Center mot våldsbejakande extremism sammanställer forskning och kunskap om den våldsbejakande islamistiska miljön, såväl i Sverige som i en internationell kontext. Den salafistiska jihadismen – som ideologi – pekas ut som grogrund för den

våldsbejakande islamismen: ” Salafism kan delas in i olika inriktningar: puritansk, politisk och jihadistisk salafism. Majoriteten av världens salafister är så kallade purister som förkastar våldsamma metoder. Politiska salafister förespråkar vanligtvis inte våld för att uppnå samhälleliga förändringar, utan prioriterar politiskt engagemang och aktivism. Salafi-jihadister, som utgör den minsta grupperingen och som är

våldsbejakande, har blivit fler efter USA:s invasion av Irak 2003.” (CVE: 2020) I handlingsplanen för Mariestad, Töreboda och Gullspång definieras våldsbejakande extremism som ett samlingsbegrepp för rörelser som inte accepterar en demokratisk samhällsordning och som främjar våld för att uppnå ett ideologiskt mål. Det är således det våldsbejakande som ska bekämpas. Noterbart är att de två grenarna puritansk och politisk salafism därmed inte skulle kvalificera sig under

handlingsplanerna.