Utgångspunkten för den här studien är synen på miljonprogrammen och den goda staden idag - vilken roll de spelar för varandra och hur man talar om dem. Finns det plats för miljonprogrammet i dagens stad och hur framställs områdena? Syftet är att förstå vilken syn på staden och arkitekturen som vi präglas av idag och hur det kommer sig.
Miljonprogrammets dåliga rykte går tillbaka till redan innan det var helt färdigbyggt och har sitt ursprung i flera saker, bland annat att det inte levde upp till de högt ställda förväntningarna. Det förväntande målet och tanken bakom det nya funktionalistiska samhället - jämlikhet - nåddes inte enbart genom den nya fysiska miljöns utformning. Besvikelsen över detta manifesterades genom själva byggnaderna, vars symboliska betydelse laddades om från positiv till negativ. Kritiska artiklar i media började komma redan samtidigt som de första husen stod färdiga, och i debattinlägg diskuterade
socialarbetare och arkitekter vilka sociala problem som skulle kunna uppstå i området. Detta ledde sin tur till nyhetsreportage i tidningarna med liknande ton. Livet på området beskrevs i negativa ordalag, hade få nyanser och lät missnöjda boende komma till tals - och det dåliga ryktet fick snabbt fäste. Diskursen påverkades också starkt av
forskningsrapporter som kom under den här tiden, så som exempelvis ”Fallet
Rosengård” (Flemström & Ronnby, 1972) och ”Rapport Tensta” (Bengtzon, 1970) som slår fast att det är objektivt dåliga boendemiljöer. Även andra omständigheter påverkade utfallet - bostadsbristen byggdes exempelvis bort tidigare än förväntat, vilket lämnade tomma lägenheter, samtidigt som världen även drabbades av en ekonomisk kris.
Den ekonomiska krisen på 70-talet har också påverkat sättet man idag ser på staden. Den nyliberala diskursen som uppkom efter krisen formulerade nya lösningar och strategier för att nå ekonomisk tillväxt och förändrade på så vis den globala kapitalismens geografi. Staden ses nu som en typ av vara på en marknad, som i samarbete med näringslivet förväntas sticka ut, vara unik och upplevas attraktiv för att vara lyckad och skapa tillväxt. Det som är attraktivt i sin tur upplevs idag vara den traditionella staden - den som är funktionsblandad, tät och rymmer gator, parker, torg, unika signaturbyggnader och historia. Den traditionella staden anses också vara den enda staden. Den modernistiska staden - med funktionsseparering, grönområden istället för parker samt gles och monoton arkitektur menas inte vara stadsmässigt. Eftersom det är dessa egenskaper som
del av staden. För att bli attraktiva stadsdelar måste de istället förtätas och förändras. I materialet som analyserats bekräftas detta av att bland annat Malmö kommunala bostadsbolag menar på att förorten kan bli stad, genom exempelvis att man bygger signalbyggnader och bryter av de räta vinklarna och de monotona byggnadernas
dominans. Även allianspolitiker i Malmö verkar vara inne på liknande lösningar då de vill bygga konstmuseum i Rosengård. Ett konstmuseum kan bidra till att stadsdel blir mer attraktiv för besökare och skänka glädje till de boende - men det går också helt i linje med den entreprenörurbanistiska logiken om att det lockar en ”kreativ klass”.
Den attraktiva staden idag anses alltså vara den så kallade ”traditionella” staden. Men man kan fråga sig vad det egentligen är vi vill återskapa när denna typ av stad
romantiseras. Trångboddhet, trängsel och fattigdom? De modernistiska inslagen
accepteras inte som en del av stadens historia och årsringar, som en tid då stadsidealet helt enkelt var ett annat - på goda grunder. Tiden innan modernismen romantiseras, kanske för att vi själva inte upplevt den. Det innebär inte bara att exempelvis egenskaper som
funktionsblandning och täthet eftersträvas, utan även själva upplevelsen av att staden har en historia. Bevarandet och återskapandet av gamla stadskärnor bidrar nämligen till att staden kan skapa en unik profil och ett starkt varumärke. Trots detta räknas alltså inte modernismen som en egen historisk årsring i staden ännu, utan ses snarare som en
parentes i stadens historia att glömma bort - de är varken attraktiva eller bevarandevärda. Att miljonprogrammen i sig själva bär en viktig del av svensk historia bortses helt från. Den här synen på det modernistiska arvet bekräftas i analysen av en intervju med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, som menar att miljonprogrammen rent av kan rivas. Detta trots att han själv hyllar och gärna identifierar sig själv och sin politik med ”Folkhemmet” - som ju miljonprogrammet kan sägas vara en del av. Retoriken som Åkesson använder sig av och som återfinns i dagens diskurs kring miljonprogrammen påminner om hur man talade innan miljonprogrammen byggdes - då skulle man sanera och skära bort delar av staden, idag ska man läka och hela samman. Tron på att man kunde lösa stadens sociala problem genom ingrepp i den fysiska miljön lever ännu kvar, men i andra former. Det finns fortfarande en längtan efter att bygga en ny stad genom storskalig och industriell utveckling - som dessutom kommer lösa de sociala
motsättningarna och skapa både ekonomisk och social hållbarhet. Liksom planerarna under den modernistiska eran som ansåg att problemen var tekniska och skulle de lösas på tekniskt vis, finns en stark tro och enighet kring hur problemen ska lösas även idag och vilket ideal som är rådande.
Vilka som bor i förorterna och medias rapportering om ”de andra” påverkar också bilden av miljonprogrammen. Eftersom områdena har en hög andel invandrare har de fått bli en symbol för just boendesegregationen och misslyckad integration. Genom att symbolisera det senare med en bild på ett storskaligt hus i betong reproducerar Centerpartiet denna bild under valrörelsen 2018. Bostadsområdena som helhet görs ofta till ett objekt som stigmatiseras och överförs via medier och rykten - man talar om ”problemområden”, ”invandrarområden” och ”miljonprogramsområden”. Det här kan även bidra konkret till negativa konsekvenser för lokalinvånarna. I Göteborg har elever nekats praktik eftersom de är från Bergsjön, vilket kan bero på hur man ser på områdets invånare. Media har en aktiv roll i skapandet av diskursen kring miljonprogrammen och dess invånare, och ofta behandlas och beskrivs dessa som objekt. Artiklarna är avsedda för vita svenskar som antas tillhöra ett ”oss”, vilket exkluderar ett ”dem” - de antas inte ens läsa rapporteringen. Det här påverkar alltså inte bara invånarna i förorten, utan även platsen som sådan. När den förknippas med någonting negativt, uppfattas den även som oattraktiv och dålig. Den positiva bilden av miljonprogrammet försvann på 70-talet eftersom det förknippades med kapitalism och välfärdssamhällets misslyckande - idag är det synen på ”de andra” - de som befolkar miljonprogrammen - som fortsätter göra associationerna negativa.
Uppsatsens syfte är framförallt att försöka förstå vilken roll miljonprogrammets byggda miljö har i dagens stadsbyggnadsdiskurs. Men kan den förändras? Om det kan finnas en stadens renässans efter modernismen, kan det då finnas något liknande för modernismen i framtiden? Ismer och stilar är som nämnt alltid provisoriska och kan avlösa varandra snabbt (Werne 1997, s.125ff). I diskussionen kring stadens renässans nämns ofta att en stad behöver mogna innan den blir en riktig stad, alltså skapa sig en historia (Tunström 2009, s. 52). Och liksom miljonprogrammen snabbt kunde gå från vackra till fula mellan 60- och 70-talet, beroende på vad de förknippades med, finns alltid en chans att
uppfattningen kan förändras (Ristilammi 1994, s.90). Miljonprogrammet har flera kvaliteter, så som exempelvis närhet till natur och grönska och stora bilfria miljöer där barn kan leka. Dessutom erbjuder de nu liksom när de byggdes ett alternativ till
innerstaden, som i och med dagens fokus på förtätning riskerar bli allt mer trång igen. Det talar för att bilden av förorten kan förändras och åter igen kan ses som en attraktivt
boendemiljö. Men frågan är på vilket vis detta isåfall kommer att ske - i och med dagens nyliberala och entreprenörsurbanistiska diskurs finns risken att en förort som ses som attraktiv gentrifieras och tränger bort de invånare som redan bor där (CRUSH 2016, s. 50).
Kvaliteterna riskerar även att byggas bort om områdena förtätas utan kännedom om och ett aktivt tillvaratagande av dessa.