Finns det en annan roll för miljonprogrammet än att vara stadens fula och stigmatiserade motsats? När och hur kan det ske? En podcast fångade min uppmärksamhet i skrivandet av den här uppsatsen, med ett avsnitt som kallades ”Gammal på krogen, Nick Carter- idealet & förortens revival”. Kan det idag finnas en ”revival” (ett återupplivande) för förorten, likt stadens renässans? I avsnittet talar två män i 30-årsåldern mest om vardagliga saker, och en del av diskussionen i podcasten beskriver hur de två männen i podcasten upplevt det att vara från förorten för några år sedan, jämfört med nu.
Diskussionen börjar i ett samtal om en klubb de varit på.
”- En grej som är kopplad till det här och som vi snackade om när vi var på Bang- festen är hur pass inne det numera känns, och har känts, de senaste vadå.. 3-4-5 åren kanske till och med, med såhär förortsestetik.
- Ahh.
- Vi såg några på, som uppträdde, som hade såhär, inte för att rånarluvor är förortsestetik, men de hade såhär hur ska man säga.. en…
- Klädkod?
- En klädkod, och ett sätt att föra sig som känns som… hade det här varit för tio år sen.. eller åtta år sen.. så var det ingen som hade fuckat med de där.
- Nej, de hade nog inte släppt in det riktigt om det inte är en etablerad gangsta- rappare.
- Alltså att vara från en förort har varit inne de senaste åren. Vilket är såhär… jag tycker det känns fett obekvämt, för att… vi som är från en förort, när vi var 20, så var det inte…
- Inne.
- Det var inte inne. Det var så långt ifrån inne som det bara gick att komma liksom.
- Det är lite brats-kulturen som vi pratade om. Det kanske var mer länge sen än när vi var 20… men Stureplan och spruta champagne var mer...
- Det var mer inne! Det gav ingen cred att komma från en förort, none what so ever.” (Levin & Smith, 2018)
”- Ja, men alltså, jag pekade ut en snubbe där på den där festen som var klädd exakt som en kille som jag minns när jag gick i skolan i mellanstadiet… Han blev mobbad för att han hade de där kläderna. För folk var sådär: shit, du har typ inte råd med mer, du ser ut som skit, alltså hemskt, hemska grejer, don’t get me
wrong. Men nu så var det nån ung hipster som hade exakt samma outfit. Alltså jag svär det var exakt samma.
- Riverlandkängor, adidasbyxor och nån jersey-tröja.
- Och det är så sjukt att se det.. hur det liksom gått hela varvet runt på nått sätt. Och nu är det vissa som inte ens är från en förort, vissa, liksom, kan tänka mig stureplansbrudar som emulerar och försöker ta vissa av de här
förortsattributen.” (Levin & Smith, 2018)
Uppsatsens syfte är framförallt att försöka förstå vilken roll miljonprogrammets byggda miljö har i dagens stadsbyggnadsdiskurs, men som tidigare nämnt går bilden av miljön hand i hand med bilden av invånarna och tvärtom (Molina 2008, s.73, Ericsson, Molina & Ristilammi 2002, s. 99). Männen i podcasten beskriver sin upplevelse av att tillskrivas epitetet ”de andra” och hur det känns obekvämt att människor som inte är från förorten plötsligt försöker se ut som om de var det, eftersom de själva behandlats dåligt av samma anledning. Diskussionen som förs i citerad podcast handlar inte om förorten som byggd miljö, och kan kanske inte analyseras med samma begrepp och måttstockar, men säger
ändå någonting intressant om hur synen på vad som är vackert och häftigt alltid är
föränderligt. Om det kan finnas en stadens renässans efter modernismen och en ”förortens revival” mitt i denna renässans, om än enbart modemässigt… kanske säger det någonting om vad som kan förväntas i framtiden. Alla ismer och stilar är ju dömda att vara
provisoriska, och de kan snabbt avlösa varandra (Werne 1997, s.125ff). Det föregående sättet att uppleva saker skapar alltid nya sätt och möjligheter att uppleva något nytt, och kampen mellan en epok och en annan pågår alltid inom olika kulturella och sociala fält. I diskussionen kring stadens renässans nämns ofta att en stad behöver mogna innan den blir en riktig stad, alltså skapa sig en historia (Tunström 2009, s. 52). Enligt det
analyserade materialet i Tunströms avhandling gäller detta dock inte den modernistiska staden - den kan aldrig riktigt mogna och bli stad - varför fördjupas dock inte. Men liksom miljonprogrammen snabbt kunde gå från vackra till fula mellan 60- och 70-talet, beroende på vad de förknippades med, finns alltid en chans att uppfattningen kan förändras
(Ristilammi 1994, s.90). Nu har det gått 50 år, och man kan fråga sig hur de generationer som växt upp i miljonprogrammet utan någon personlig erfarenhet av varken tiden före folkhemmet eller dess glansdagar kommer att påverka framtidens syn på
miljonprogrammet. Kommer de att acceptera den ensidiga synen på sitt hem nu när de börjar ta sig för i samhället, eller kommer de likt 1968-generationen förändra den?
”Nyligen var jag med om ett samtal på ett kontor där en person talade om en förort och nämnde hur farligt det är där. Att barn från närliggande område inte kan passera tryggt och att polisbilar och räddningstjänst inte kan utföra sina arbeten ordentligt på grund av kriminaliteten. Personen lyckades även nämna att det är orimligt att nya dyra bostadsrätter byggs där för ”vem vill bo där?”. Jag blev ställd av samtalet och frågade mig själv: när blev det socialt accepterat att tala så illa om förorten? Eller har det kanske alltid varit så? Att vi som sitter i maktpositioner dömer och talar illa om individer vars liv vi inte förstår är för mig farligare än den beryktade kriminaliteten i förorten.
Ofta då vi talar om förorter nämns det som är dåligt, ökad segregation,
otrygghet, kriminalitet och mycket utifrån miljonprogrammets brister. Däremot har vi ett romantiskt förhållningssätt till innerstaden, en förskönad bild som den i realiteten inte lever upp till. Stadens högsta kriminalitetsnivåer återfinns i
innerstaden, bristande närhet till grönska finns i innerstaden, höga bostadspriser finns i innerstaden. Ur de aspekterna erbjuder förorten bättre förutsättningar.
Jag som är uppvuxen i en förort tillåter mig inte att tala lika illa om den för att jag vet att dagens diskussionsklimat bidrar till en förvrängd bild av vardagslivet i dessa områden. Förortens torg, skolor, föreningar och naturområden är fulla av liv, här sker möten mellan kulturer och individer. Är inte livet i dessa områden värt att förvalta i framtida urbana visioner?” (Karimsadeh, 2018)
Citatet ovan kommer från en debattartikel i tidningen Arkitekten. Titeln är ”Sluta snacka skit om förorten” och den är skriven av en landskapsarkitektstudent i februari 2018.
Enligt Samhällsbarometern (2018) tror svensken att det är ”natur och grönska” som kommer värdesättas allra mest när hen väljer boende år 2050, och 62% tror att de flesta kommer bo i storstädernas förorter. Det talar för att bilden av förorten kan förändras, i och med dess attraktiva läge och omgivningar. Men frågan är på vilket vis detta kommer att ske. Idag är staden, som redan nämnt, en del av en större nyliberal diskurs där den förpackas och marknadsförs som en vara på en marknad. Planerare med en bra, eller åtminstone mer nyanserad bild av förorten, är förmodligen viktigt för att vända den väldigt polariserade bilden av miljonprogrammet som finns och har funnits sedan 70-talet och göra att den ses som mer attraktiv. Men de har förmodligen svårare att bryta den vitt spridda entreprenörsurbanismen - där just attraktiviteten är i centrum. Inte minst
eftersom dess mekanismer ses som en både naturliga och nödvändiga i branschen (Baeten 2017). Författaren till debattartikeln ovan nämner själv de dyra bostadsrätterna som byggs i förorten redan idag. Risken finns att, när förorten ska rustas upp och ”satsas” på
gentrifieras den och driver bort de ursprungliga invånarna som inte längre har råd att bo kvar (CRUSH 2016, s. 50). Då spelar det egentligen ingen större roll huruvida de som planerare har en bra bild av förorten - snarare kan det göra det värre eftersom ivern att förbättra, förnya och se förortens ”bättre förutsättningar” kan snabba på processen. De som inte har råd att bo kvar förflyttas någon annanstans, och de sociala problemenen med dem. Men gentrifieringen är inte naturlig - det är resultat av politik - och om det finns en aktiv motdiskurs och politik för att förhindra det kan processen förhindras. Frågan är hur och om det kommer att ske.