Miljonprogrammet & staden - Förortens plats i den attraktiva staden

Miljonprogrammet & staden

Förortens plats i den attraktiva staden

The Million Programme & the city

The suburb’s place in the attractive city

Klara Edvardsson

Huvudområde: Byggd miljö Kandidatnivå

Omfattning: 20 högskolepoäng Vårtermin 2018

Sammanfattning

Det här examensarbetet är en diskursanalys som handlar om miljonprogrammet och dess roll i vad vi ser som den goda staden idag. Miljonprogrammet ses gärna som en parentes i historien, någonting som saknar identitet och karaktär. Det räknas inte gärna som ”riktig” stadsbebyggelse, utan betraktas snarare som dess motsats. Dessutom är den ful. För att förändra den här upplevelsen av miljonprogrammen används gärna nyliberala metoder och entreprenörsurbanism för att skapa det man kallar ”stadsmässighet” även i förorten. På så vis menar man att man kan göra dessa områden konkurrenskraftiga och attraktiva på en marknad. Analysen visar att diskursen som präglat miljonprogrammet ända sedan började stå klara på 70-talet ännu finns kvar men delvis har bytt karaktär - idag ses kapitalismen som en lösning på förortens problem, snarare än problemens orsak, och bilden av förorten som misslyckanden lever vidare.

Abstract

The reputation of the Swedish Million Programme has been quite bad since the 70’s, and today it is seen as an era without any history or identity. The modernist neighbourhoods is ugly, and not seen as parts of the ”real city”. Instead, it is often described as its opposite, something that must change to become a part of what we see as the good city today. To accomplish this, neoliberal methods like entrepreneurial urbanism is used to renew the areas and make them attractive. This paper focus on the discourse that have surrounded the Swedish Million Programme since it was build, and it shows that we still see these suburbs as failures. But instead of blaming the capitalist system, it is seen as part of the solution by means of neo liberal methods.

Nyckelord:

Miljonprogram, förort, modernism, funktionalism, entreprenörsurbanism, den goda staden, diskursanalys

Förord

Denna studien utgör den avslutande delen av programmet Stadsbyggnads, Stadsutveckling och planering vid institutionen för Urbana Studier på Malmö Universitet.

Till att börja med vill jag tacka Per-Markku Ristilammi, min handledare som bidragit med både stor kunskap, goda råd och tips på litteratur, men framförallt uppmuntran. Mycket ångest har släppt av att få höra dina kommentarer.

Ett stort tack går även till min vän och plugg-coach Denise Danielsson, som outtröttligt peppat mig igenom hela uppsatsskrivandet. Utan dig hade det här varit en ensam och tragisk vår.

Sedan vill jag också klargöra min egen relation till miljonprogrammet redan i förordet. Den börjar i mitten av 90-talet. Jag är uppvuxen på Billsta i Västerås, ett gammalt

koloniområde och sedermera villaområde i Västerås, men jag gick i skolan på Rönnby. Att Rönnby var ett typiskt miljonprogram förstod jag dock inte förrän i vuxen ålder - inget av det som jag förknippade miljonprogrammet med fanns ju där. Dels var det få höghus och dels fanns det knappt några i min skola som inte hade svenskt ursprung. Radhus, identiska villor och trafikseparering präglade däremot området. Det var en bra miljö att växa upp i. Trots en dryg kilometers promenad till skolan kunde jag gå själv redan som sexåring - bara ett övergångsställe behövde passeras. Att 70-talsarkitekturen i brunt, grönt och vitt skulle vara ett problem, annat än att det kanske inte var det finaste jag visste, hade jag ingen uppfattning om. Bara höghusen i centrumet var om möjligt lite exotiska - mest för att de tornade upp sig i grönt, rött och brunt vid centrumet en bit från skolan, och för att jag hade en klasskompis som bodde där. Hennes familj skilde sig mycket från min egen, de bodde trångt - hon delade rum med sin storebror. Det var mycket stökigare hemma hos henne och det verkade som om hennes föräldrar inte alltid gick till jobbet på dagarna.

Mitt senaste möte med miljonprogrammet, annat än de otaliga gångerna jag på grund av studierna besökt Lindängen och Rosengård under kandidatprogrammet jag nu avslutar, var som praktikant i Botkyrka kommun. Mitt uppdrag som aspirerande stadsplanerare var att analysera Hallunda och Norsborg, några av Stockholms värst beryktade förorter.

Tillsammans med Alby och Fittja utgör de ”Norra Botkyrka”, vilket kanske säger något mer för den som inte känner till Stockholmsområdet så väl. Som ett första led i en plan om att förtäta i kommunen var mitt uppdrag att sammanställa ett dokument där områdets

kvaliteter och förutsättningar redogörs, som en grund för tjänstemännen att stå på när det är dags att göra ett nytt planprogram. Trots de sociala problem som i allra högsta grad finns där var det något i området som fastnade hos mig. Dessa miljöer, husen och

omgivningarna… Vad var det egentligen för fel på dem? Vissa behöver underhåll - absolut - och färgerna på skivhusen är betydligt tråkigare idag än när de byggdes (många som idag är grå och slitna var klarorangea -75). Men en vacker sommardag i Norsborg är en dröm för den som tröttnat på innerstadens asfalt, trängsel och bullriga trafik. Här finns stora gröna parker, promenadstråk utmed Mälaren med utsikt över Ekerös villor. Gångavstånd till slotts- och herrgårdsmiljöer från 1700-talet, ett stadsdelscentrum med matbutiker och lite detaljhandel. Och mitt i detta - tunnelbana direkt in till centrala Stockholm.

Dessa erfarenheter har väckt mitt intresse för miljonprogrammen. Hur kom det sig att jag inte förstod att min egen barndom tillbringats i ett miljonprogram? Varför kunde jag, när jag skulle analysera två stockholmsförorters fysiska miljö, inte hitta några helt uppenbara fel? Varför ser jag snarare skönheten i de höga punkthusen och de massiva skivhusen när jag glider in med tunnelbanan i Norra Botkyrka, precis som generalplanen från 60-talet också beskrivit att det var tänkt? Och varför klagar ingen på de miljonprogram som gömmer sig på Södermalm? Alla dessa frågeställningar i bakhuvudet när jag valde ämne för min uppsats, och de besvaras delvis i bakgrunden till min egen efterforskning.

Innehållsförteckning

1. Inledning

6

1.1 Syfte och frågeställning 6

1. 2. Metod 7

1.2.1 Diskursanalys 7

1.3 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet 9

1.4 Teoretisk ingång 10

1.5 Disposition 10

2. Det misslyckade miljonprogrammet - en historisk bakgrund

11

2.1. Modernismen och det svenska folkhemmets början 11 2.2 Funktionalismens genombrott och grannskapsenheterna 12

2.3 Miljonprogrammet 14

2.4 Rosengård och den krossade drömmen om moderniteten 15

2.5 Miljonprogrammens dåliga rykte får fäste 15

2.6. Miljonprogramshusen byter symbolisk laddning 17

3. Staden idag

19

3.1 Postmodernismens, nyliberalismens och entreprenörurbanismens intåg i

stadspolitiken 19

3.2 Den goda staden idag 22

4. Diskursanalys

23

4.1 Staden och förorten som motsatspar i dagens diskurs 23

4.2 Den historiska staden 27

4.3 De Andra 31

4.4 Miljonprogrammets framtid - en ”förortens revival”? 33

5. Diskussion och slutsats

37

6. Vidare forskning

40

7. Källförteckning:

41

7.1 Böcker och avhandlingar 41

7.2 Elektroniska källor 43

7.3 Figurlista 43

1. Inledning

Miljonprogrammet skulle bli den sista kraftsamlingen för att fullborda folkhemmet och ta Sverige in i en ny modern tid (Ristilammi 1994, s. 58). Det rådde bostadsbrist men

ekonomin gick bra och förväntningarna var höga på att den nya byggda miljön inte bara skulle lösa bostadsbristen utan även övriga sociala problem som fanns i staden (Ristilammi 1994, s.69f). Men redan innan de nya bostadsområdena stod helt färdiga kom både

kritiken, den ekonomiska krisen och det dåliga ryktet. Sedan dess har miljonprogrammen tjänat som symbol på ett samhälleligt misslyckande och kritiserats för att vara både ful och dålig arkitektur, präglat av otrygga miljöer och sociala problem. Majoriteten av de

områden som polisen pekat ut som ”särskilt utsatta” är miljonprogram, och arkitekturen påstås vara en av alla anledningar till varför (Nationella operativa avdelningen, 2017).

Sedan 70-talet har det dock skett stora förändringar i världen, inte minst ekonomiska. Nyliberalismen har gjort entré och med den har synen på städerna förändrats (Baeten 2017). Idag finns en allmänt accepterad föreställning om att städer måste konkurrera med varandra som varor på en marknad, vilket får konsekvenser för hur städerna byggs. Inte bara strategierna för att planera städer har förändrats, utan även synen på vad som är attraktiv och eftersträvansvärd arkitektur och stadsbyggnad. Hur skedde det och hur har det påverkat vår syn på miljonprogrammen? Finns det en plats för miljonprogrammen i en nutida stad?

1.1 Syfte och frågeställning

Utgångspunkten för den här studien är synen på miljonprogrammen och den nutida bilden av vad som är den goda staden, samt vilken roll de spelar för varandra. Syftet är att få en större förståelse för hur dagens diskurs kring städer, arkitekturens ismer och

miljonprogrammet ser ut och varför.

Frågeställningen som uppsatsen utgår ifrån lyder: Vilken plats har miljonprogrammet i staden vi vurmar för idag? Underfrågor har varit sådana som: hur framställs Sveriges modernistiska områden i olika media och hur ställs de i relation till vad vi ser som en attraktiv och bra stad? Vilken är bilden som förmedlas och vad gör det med/säger det om vår uppfattning om miljonprogrammen? Finns det utrymme för miljonprogrammet i dagens stadsbyggnad?

1. 2. Metod

Metoderna som har används för studien är litteraturstudie och diskursanalys. Litteraturstudien har används för att skapa en överblick av och en bakgrund till det behandlade ämnet, dels för mig själv som forskare, men också för den som sedan ska läsa undersökningen. Den ger också förståelse för vad som redan forskats kring ämnet och vilken ny kunskap forskningen bidrar till (Rienecker & Jörgensen 2014, s. 134).

Litteraturen jag utgått från ger framförallt en historisk bakgrund och en teoretisk grund till modernismens stadsplaneideal, men också till vad som föranlett och karaktäriserar

dagens. Detta för att få en förståelse för hur man tänkte, och varför man tänkte om.

Utifrån detta har en diskursanalys gjorts över hur miljonprogrammet och dess byggda miljö framställs på olika vis i nutid. Materialinsamlingen har varit eklektisk, vilket innebär att materialet som studerats har varit av olika slag och kommit från olika håll;

radioprogram, debattartiklar och inlägg på twitter är exempel på material som använts. Urvalet är i huvudsak från 2018 och har valts ut utifrån två viktiga teman i Moa Tunströms avhandling ”På Spaning efter den goda staden” (2009). Dessa har varit

motsatsförhållandet mellan förorten och staden samt synen på den historiska staden. Jag har också med en del som behandlar diskursen om De Andra, eftersom det är

återkommande i tidigare forskning och relevant för synen på förorten (se ex. Ristilammi 1994, Ericsson et al 2002, Molina, 2008).

Materialet som har studerats kommer från Centerpartiet (2018), SVT Nyheter (2018), debattinlägg i Sydsvenskan (2018), Sveriges Radio P1 (2018), Arkitekten (2018), The Power Meeting Podcast (2018) samt MKB (2014).

1.2.1 Diskursanalys

En diskursanalys innebär i korthet att man studerar hur språket påverkar vår uppfattning av omvärlden (Winter Jørgensen, 2000, s. 7ff). Forskningsmetoden gör det möjligt att sätta in bilder och texter i en bredare kontext, och på så vis få bättre förståelse även för de maktförhållanden som råder i samhället i stort (Ericsson, Molina & Ristilammi 2002, s. 21). Begreppet diskurs kan användas på olika plan. På det övergripande planet är diskurs en slags dominerande syn på vilka påståenden som görs i samhället. På nästa plan kan det definieras som en specifik grupp av påståenden som görs om något, alltså diskursen om miljonprogrammet och den goda staden. Det sista planen handlar om varför dessa

yttranden och påståenden sker, vad som ligger bakom dem - vilka procedurer, lagar, normer etc. Att göra en diskursanalys kan i sin tur definieras som ett sätt att skapa kunskap om varför och hur språket används som det gör, och vad det är som skapar mening.

Utgångspunkten för en diskursanalys är socialkonstruktivistisk, vilket bland annat innebär att man har en kritisk inställning till ”självklar” kunskap och en objektiv sanning (Winter Jørgensen, 2000, s. 7ff). Socialkonstruktivism utgår från att den världsbild vi har inte är en direkt spegelbild av verkligheten, utan snarare en produkt av vårt sätt att kategorisera den. Historiska, sociala och kulturella fenomen spelar stor roll för vårt sätt att både tolka och konstruera omgivningen, och det finns på så sätt även ett samband mellan vad vi tar för sanning och vilken kontext vi verkar i. Att se på hur miljonprogrammen framställs med den här utgångspunkten kan på så vis ge en förståelse för varför och hur vi ser på miljonprogrammen som vi gör. Per-Markku Ristilammi, vars avhandling den här

uppsatsen delvis stödjer sig på, beskriver att hans studies syfte är att ”betrakta betraktarna och därigenom konstruera Rosengård som en spegling av det omgivande

samhället” ( 1994, s.13).

I ”13 myter om bostadsfrågan” (CRUSH, 2016) beskrivs diskurs som en slags myt som kan få någonting att framstå som självklart. Genom att den framställs som en sanning så undviker man att myten utmanas. Istället tas myterna för givna och blir till sanningar. Liksom diskursen kring miljonprogrammet antas vissa saker vara på ett visst sätt, utan att det egentligen ifrågasätts. Men alla diskurser handlar om makt och på så vis även om en kamp dessa emellan. Den diskurs som för tillfället besitter ”herraväldet” och makten kallas för hegemoni (Tunström 2009 s.25). Hegemoni kan översättas till ”avsaknaden av kamp”, alltså den ”sanning” som ”vunnit”. Men hegemonin kan alltid förändras och rubbas, eftersom den förhåller sig till någonting utanför och till det som inte är den rådande uppfattningen. Diskursanalysens syfte är att se just detta och vara öppen för diskursens motsägelser och sprickor. Vilken är den eventuella maktkampen, vad utesluts ur debatten? Vad hålls för sanning och varför?

När man talar om diskursen kring en arkitekturstil, blir det också aktuellt att förhålla sig till ismer. Finn Werne (1997, s. 123ff) beskriver arkitekturens ismer som något som kan karaktäriseras som en heuristisk modell för ett handlande som görs i hopp om att det kan leda fram till en ny och bättre typ av arkitektur. En ism skiljer sig från exempelvis en teori,

genom att den inte har som syfte att utveckla en vetenskaplig eller filosofiskt välgrundad och hållbar teori, som kan ställs upp och bedömas, brukas eller förkastas. Däremot följs en ism av en diskurs, som syftar till att utveckla vägledande antaganden eller koncept för praktiskt handlande och på så vis legitimera detta handlande med en mer eller mindre sammanhängande tankemodell. Som människors söker vi efter trovärdiga utgångspunkter för hur vi handlar - alltså en typ av sunt förnuft eller allmänt accepterad norm. Om vi ifrågasätter de val och beslut vi tar gör vi det i regel utifrån hur mycket vi orkar överskrida dessa i de sammanhang inom vilka vi verkar. Därför handlar ismens diskurser om att förändra sammanhangen så att det legitimerar ett nytt slags handlande. Som jag delvis beskrivit innan handlar det om en diskursiv kamp inom ett socialt fält, där det som är etablerat och dominerar (hegemonin) ifrågasätts och utmanas av nykomlingar som vill göra något nytt. Det blir dock inte någon ism förrän dessa ideér formuleras i text, tal och arkitektur av en grupp - ett kollektivt handlande. Kampen förs i det sociala, politiska och ekonomiska fältet genom bland annat arkitektoniska verk, konst, journalistik och

massmedia - symboler och andra kännetecken blir då av avgörande betydelse. Ismerna inom arkitekturen kan också ses som samtidskänsliga ideologier, som samlar mer eller mindre sammanhängande föreställningar om vad som är rätt, viktigt och möjligt. Ofta är rörelsens avsikt i första hand att bryta med någonting som varit, snarare än att skapa en ny ordning. Stil är också tätt sammanknutet med arkitekturens olika ismer, och är det synliga, det som även uttrycker tidsandan (a.a. s.49). Ismen i sig däremot är den diskurs stilen vilar på - intentionerna. Men varje ny ”ism” är alltid dömd att vara provisorisk och tillfällig.

1.3 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet

Diskursanalysens förhållande till validitet, reliabilitet och generaliserbarhet är annorlunda än andra metoders. Eftersom den bygger på socialkonstruktivism utgår den inte på samma sätt från dessa etablerade begrepp. En av poängerna är att det inte kan finnas en

oberoende verklighet, utan att all kunskap är socialt konstruerad. Det är från den här utgångspunkten som jag har förhållit mig till materialet och urvalet och gjort min analys. Detta går givetvis att kritisera och se som en av metodens svagheter. Likaså

materialinsamlingen kan kritiseras i och med att jag valt ut artiklar utifrån teman snarare än slumpvis, och på så vis kan den uppfattas godtycklig eller vinklad. Jag vill dock hävda att de material som analyseras i uppsatsen givetvis ändå kan säga någonting om vår samtida uppfattning och förståelse av de här områdena när de ses ur och ställs mot de

olika teoretiska perspektiven, inte minst eftersom de kommer från olika typer av medier och avsändare - nyheter såväl som politiska partier och fritidspoddare.

1.4 Teoretisk ingång

Studien utgår framförallt från tidigare forskning om diskursen kring miljonprogrammet, den goda staden och entreprenörsurbanismen. Per-Markku Ristilammis ”Rosengård och den svarta poesin” (1994) och ”Miljonprogrammet och media” (2002) ger en historisk återblick kring hur diskursen kring Miljonprogrammet sett ut fram till 2000-talet, medan Moa Tunströms ”På spaning efter den goda staden” (2009) avhandlar den mer samtida diskursen kring vilken stad det är vi eftersträvar idag. Även litteratur som handlar om arkitekturens olika faser och bostadspolitik ger bakgrund till hur uppfattningen om uppfattningar om staden förändras och utvecklas över tid. Finn Werne (1997) försöker exempelvis förklara hur arkitekturen och vårt synsätt på den förändras, beroende bland annat på vilken mening och betydelse vi lägger i den. Forskargruppen CRUSH (2016) ger också en bild av dagens bostadspolitiska diskurs, men med inriktning mer mot

marknadens betydelse. För att vidare analysera marknadens betydelse,

entreprenörurbanismen och nyliberalismens påverkan på stadsplaneringen har framförallt Guy Baetens forskning (2012, 2017) legat till grund.

1.5 Disposition

Uppsatsen är uppdelad i sju kapitel. I kapitel ett presenteras bakgrunden till uppsatsen - syfte, frågeställningar och metod. Kapitel två redogör miljonprogrammets historiska bakgrund och kapitel tre beskriver vad som är dagens rådande stadsbyggnadsdiskurs. I det fjärde kapitlet försöker jag analysera material insamlat från i huvudsak våren 2018 som på olika vis handlar om miljonprogrammet och dess roll i staden. Slutsatserna från analysen sammanfattas och diskuteras i kapitel fem, och kapitel sex och sju redovisar vidare

forskning samt källmaterial. Förutom de sju kapitlen består uppsatsen av en inledande del med bland annat förord och innehållsförteckning.

2. Det misslyckade miljonprogrammet - en historisk

bakgrund

Det finns en allmän uppfattning om att miljonprogrammen är dåliga, fula och rent

deprimerande att bo i. Uppfattningen är inte ny, utan uppkom redan när bostadsområdena var nybyggda under det tidiga 70-talet. De sociala problem som började uppkomma när områdena befolkades förklarades med att det var arkitekturens fel (Ristilammi 1994, s. 12). Man menade att den byggda miljön påverkade människas identitet och sinnen till den grad att hon passiviserades av den - arkitekturen var rent av förtryckande i sig självt. Men att miljonprogrammen gick från att ses som det mest moderna till dess motsats under väldigt kort tid antyder att någonting förändrades i den mentala inställningen till områdena snarare än någonting annat (a.a. s. 18). En av anledningar till att detta kunde ske var att den byggda miljön helt enkelt inte levde upp till de enorma förväntningar man haft på den.

2.1. Modernismen och det svenska folkhemmets början

Man kan säga att bakgrunden till de höga förväntningarna som fanns på

Miljonprogrammet börjar så tidigt som redan vid 1900-talets början. Då hade en ny

arkitekturstil fötts i Wien: modernismen. Denna stil ville att formen skulle följa den tänkta funktionen, och skillnaden mellan yta och innehåll skulle försvinna. Saklighet, ärlighet och renhet skulle betonas i arkitektur och design. Lite tidigare fanns även många utopiska tänkare i Europa, som funderade kring det nya samhället och hur den nya människan skulle kunna formas i det (Ristilammi 1994, s.43). Dessa tänkare menade alla att den fysiska miljön var nyckeln till förändring - omformande man den löstes även de sociala problemen. För sociala problem fanns det gott om under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, inte minst i Sverige. Sverige tillhörde de länder i Europa med allra högst

trångboddhet och hyror (Rudberg 1992, s.10). Dessutom var standarden dålig - fukt, kyla, vägglöss med mera drabbade de som bodde allra sämst och sjukdomar spred sig snabbt bland de trångbodda. De folktäta och mörka städerna under 1800-talet drabbades av epidemier och hade bedrövliga sanitära förhållanden (Arnstberg 2000, s.15f). Inte minst för att disciplinera folket fanns ett behov av att åtgärda detta - ett ansvarsfullt byggande i samhällets regi krävdes för att få bukt med den oordning och sedeslöshet man menade att kåkstäder, bostadsbrist och inneboendesystem ledde till.

När Sverige efter första världskriget höll på att gå från ett bondesamhälle till ett

industrisamhälle levde dessa tankar kring hur man med den byggda miljöns hjälp kunde skapa den nya människan och lösa de sociala problemen i allra högsta grad kvar. Landets socialdemokratiska regering sökte efter förebilder för det nya samhällets idealmänniska och konstaterade att både den byggda miljön, bruksföremålen och människan behövde genomgå en förändring för att ta steget in i framtidens moderna samhälle. Människans tänkesätt och förnuft skulle förändras och genomsyras av av den materiella miljön

(Ristilammi 1994, s.46). Modernismen blev därför inte bara ett estetiskt uttryck, utan även ett uttryck för en hel världsbild och samhällssyn där förnuft, sanning och rationalitet skulle råda.

Samtidigt började det svenska välfärdssamhället utvidgas, och den socialdemokratiske statsministern Per-Albin Hansson talade om att bygga Folkhemmet (Rudberg 1992, s.29). Begreppet var inget nytt eller hans eget, men i och med ett tal 1928 gjorde han det känt. I Folkhemmet menade han att likhet, omtanke och hjälpsamhet skulle råda; den starke skulle inte förtrycka den svage. Folkhemspolitiken handlade om att konkret faktiskt bygga ett nytt samhälle, inte enbart att bygga nya bostäder. Detta välfärdsbyggande påbörjades i mellankrigstiden och fick sitt stora genombrott efter andra världskriget. Skolor av alla dess slag, sjukvård, idrottsanläggningar, bibliotek med mera kom under den här tiden att

uppföras, och allt detta har kommit att bli synonymt med begreppet.

2.2 Funktionalismens genombrott och grannskapsenheterna

I en svensk kontext kom den modernistiska stilen även att kallas funktionalism, och den presenterades på allvar i Sverige på Stockholmsutställningen 1930. Utställningen var för första gången inte bara anpassad för de högre samhällsskikten utan ville även nå ut till folket, som både skrämdes och lockades av att få se en helt ny typ av samhälle

manifesterad i den utställda byggda miljön (Råberg 1972, s. 146ff). Det var början på en ny progressiv tidsanda, som arkitekturen var med och skapade (Werne 1997, s.47f).

Föremålen och arkitekturens utformning på utställningen kan också ses som en typ av ideologisk retorik som användes av de som låg bakom den (Ristilammi 1994, s.49). Man förberedde sig på mentalt på den nya, moderna, tiden genom att manifestera dess estetik: utformningen var avskalad och anpassad för möjligheten att massproducera trots att tekniken för massproduktion ännu inte fanns. Retoriken var därför ett sätt för legitimera ett nytt sätt att tänka och se på uppbyggandet av världen - det rationella och moderna

sättet. Förhoppningen var lika mycket att förändra den fysiska miljön som inställningen till den - uppfattningarna om vad som var fint och vad som var fult. På så vis var det inte bara en vetenskaplig retorik som användes, utan även en symbolisk: det funktionalistiska laddades med förväntningar och drömmar om det nya samhället: bara funktionalismen materialiserades skulle det nya samhället också realiseras. Därför var inte heller

funktionalismen bara ett sätt att bygga, utan också en symbol för det nya, moderna samhället. Det var en vision om en ny värld.

Efter andra världskriget började så också den svenska funktionalismen materialiseras på bredare front, och det var genom statsmaktens folkhemsbygge som stilen skulle få sitt stora genomslag. Genom vetenskapliga undersökningar hade man istället nu fått en bild av hur ett bra boende skulle se ut, med utgångspunkt i det funktionella hemmet (Rudberg 1992, s.25). Det nya sättet att bygga var förenklat och varje lägenhet skulle vara

välplanerad - varje utrymme hade en specifik funktion och följde den nya byggstandarden, som tagits fram för ”optimal utformning”. Det nya stadsplaneidealet var ”hus i park” - man eftersträvade ljus och luft som en motreaktion på de trånga och kompakta

innerstadskvarteren och dess gårdar (Rudberg 1992, s.58). Liksom lägenheterna var välplanerade för bästa funktion var huskropparnas placering välplanerade för optimala ljusförhållanden - ingen fasad skulle hamna i norrläge och dagsljus skulle komma från två vädersträck. Ofta förlades de nya bostadsområdena under 40- och 50-talet i städernas ytterområden, och kom att kallas grannskapsenheter. Dessa nya områden drog en gräns mellan vad som uppfattades som modernt och inte, och skapade ett steg i en ny tidsålder (Ristilammi 1994, s.53).

Grannskapsenheterna lanserades som en bra boendemiljö för en ny demokratisk människotyp. Här skulle man skapa gemenskap på gården, istället för att försvinna i stadens anonymitet. Som pionjärer i detta välfärdsprojekt flyttade människor in i helt nybyggda hus, i knappt färdiga bostadsområden. Och där växte en ny generation barn upp - utan egna erfarenheter av det samhälle som sina föräldrar växt upp i; den trånga och smutsiga innerstaden. Just detta beskriver Ristilammi (1994, s.53) som avgörande för den kritik som kom att riktas mot Miljonprogrammen senare. Den nya generationen, som växt upp med grannskapsenheterna, hade ingen egen erfarenhet av ”den gamla världen”.

2.3 Miljonprogrammet

Trots efterkrigstidens ambitioner hann bostadsbristen inte byggas bort så snabbt som man hade hoppats. I slutet av 50- och början av 60-talet fanns det ännu invånare som bodde trångt och illa i Sverige och behoven var akuta (Rudberg 1994, s. 86). Många hus i stadskärnorna var nedslitna och saknade hygieniska bekvämligheter som varmvatten, inomhustoalett, badrum, kyl och frys (Ristlammi 1994, s. 58). För att lösa detta krävdes en sista kraftansträngning. Städerna skulle saneras och det moderna samhället, drömmen om Folkhemmet, skulle förverkligas helt och fullt.

Den sista kraftansträngningen kom att bli det så kallade Miljonprogrammet. Det var inget egentligt program, men ett uttalat mål att höja takten på den redan ökade

bostadsproduktionen och bygga än mer rationellt och industriellt än förr (Boverket, 2014). Mellan 1965 och 1974 byggdes det således en miljon bostäder i Sverige och ungefär en tredjedel av dessa blev småhus, en tredjedel låga flerbostadshusområden och en tredjedel storskaliga höghusområden (Boverket 2014, SABO 2018).

Den nya industrialiserade byggtekniken resulterade i andra arkitektoniska uttryck än grannskapsenheternas. Den stora skalan och de olika byggelementen präglade utseendena på huset, men också lägenheternas utformning (SABO, 2018). Det lades också mycket arbete på att anpassa de nya bostadsområdena för bilen, som var framtidens

transportmedel, och den så kallade SCAFT-planen utvecklades och lades fram 1968. Planen har fyra grundläggande principer: skapa överskådlighet och enkelhet, differentiera trafiknätet, separera olika trafikslag och lokalisera verksamheter (Hagson 2004, s.32ff). I praktiken påverkade trafikplaneringen stadsplanerna oerhört mycket - det var en helt ny typ av stad som skulle byggas och denna stad var anpassad för hög rörlighet och bilens höga hastighet - men även trafiksäkra bilfria områden. Planeringsprinciperna innebar exempelvis att husen inte fick bilda slutna kvarter och att traditionella gator med entréer inte skulle förekomma. Tanken var att man skulle bo på ett ställe, arbeta på ett annat, handla på ett tredje och koppla av på ett fjärde. Miljonprogrammen blev därför i princip helt funktionsseparerade.

Innan 10-årsperioden tog slut började dock befolkningsökningen i städerna avta och

bostadsköerna var bortbyggda redan 1971 (Boverket, 2014). Sveriges ekonomi stramades åt och plötsligt blev det svårt att hyra ut lägenheterna. De som hade råd valde hellre att bo i

småhus än i en lägenhet, och många flyttade till städernas kranskommuner som kunde erbjuda sådana boenden (SABO, 2018).

2.4 Rosengård och den krossade drömmen om moderniteten

För de som redan flyttat in i de sprillans nya miljonprogramsområdena var det drömmen om moderniteten som hade börjat slå in, och trots ofärdiga bostadsområden kunde man se framför sig hur en ljus framtid skulle skapas där, i det nya. Per-Markku Ristilammi, som skrivit en avhandling om diskursen kring miljonprogrammet Rosengård i Malmö fram till 90-talet, beskriver att det vid inflyttningen i området fanns en slags nybyggarstämning: det kunde bara bli bättre (1994, s. 64f). Detta var vad man väntat på, att äntligen få ta del av det moderna projektet som många andra redan tagit del av på femtiotalet. ”Det man hade valt på bostadsförmedlingen var inte något färdigt projekt, utan en dröm om

framtiden” (Ristilammi 1994, s.65).

När köpcentrumet invigdes i Rosengård illustrerades tidningsartiklarna med

arkitektritningar och projektansvariga intervjuades (a.a. s.66f). Uttalandena som gjordes beskrev den rationella planeringen och arkitekturen som något som skulle lösa olika problem. Planerarens tro på visionerna om framtidens samhälle och dess välordnade former framstås paradoxalt rent irrationell, utopisk. Man ansåg att samhällsproblemen var av teknisk karaktär, och därmed skulle de lösas på tekniskt vis. Det ansågs givet att denna typ av planering bara kunde leda till någonting bra, det var den givna vägen mot framtiden. En slags fartblindhet hade drabbat både planerare och befolkning. Men när bostadsbristen byggts bort och farten började avta började även den berusade upplevelsen av Rosengård försvinna. De som flyttat in började förstå att drömmen man haft, och allt det man förväntat sig, kanske inte riktigt kunde uppnås av enbart en flytt. De som kunde flyttade till småhus istället, och Rosengård, som innan setts som en symbol för framtiden började mer och mer bli symbol för hur det moderna inte levt upp till förväntningarna, ett misslyckande. Befolkningstömmen avtog, de som hade råd flyttade, de som blev kvar hamnade i en ”nedåtgående spiral av sociala problem” (Ristilammi 1994, s.70).

2.5 Miljonprogrammens dåliga rykte får fäste

Processen som Rosengård genomgick drabbade även andra miljonprogramsförorter i Sverige, och det är vid den här tiden det börjar bli en kamp kring diskursen om

90-talet i olika genrer där bland andra kritiska artiklar, forskningsrapporter och

bildspråket i fotografierna ingår (Ristilammi 1994, s.27ff). De kritiska artiklarna börjar komma redan samtidigt som de första husen står färdiga. I debattinlägg pekar

socialarbetare och arkitekter på vilka sociala problem som skulle kunna uppstå i området, vilket i sin tur leder till nyhetsreportage i tidningarna med liknande ton. Livet på området beskrivs i negativa ordalag, har få nyanser och låter missnöjda boende komma till tals. Man använder ett målande språk för att beskriva nöden i miljonprogrammet: leende skyltdockor ställs mot arbetslösa tonåringar som dricker alkohol och ungdomar som slåss på öde parkeringsplatser. Metaforen om bostadsområdet som en tundra, där naturens krafter får härja fritt över den lilla människan, är vanlig. Naturens krafter är i metaforen en symbol för modernismen; den målas upp som någonting människan inte har kontroll över, en maktapparat som ställs över henne. Funktionalismens vilja att städa upp och sanera staden - bidra till ”hygien” - övergår till ”sterilitet” och blir även det ett negativt ord som används beskrivande. Maktlöshet är dock det som illustreras starkast - men den

analyserades inte, utan beskrevs snarare med en form av poetik, menar Ristilammi. Tidningarna använde sig av starka symboler för att nå sin publik.

Symbolerna i sin tur hämtade sin näring från den politiska maktkampen som pågick under början av 70-talet. Just diskursen kring Rosengård påverkades starkt av

forskningsrapporter som kom under den här tiden, så som exempelvis ”Fallet Rosengård” från 1972 (Flemström & Ronnby). Rapporten är en del av en socialistisk serie böcker med syfte att lyfta en kritisk röst och varna för ”negativa tendenser” i samhället. Redan i baksidestexten på bokens omslag slår författarna, två blivande socionomer, fast att Rosengård är byggt ”för bilmänniskan och köphetsen” och ”för en arbetarbefolkning som utnyttjas hårt i kapitalets industrier, som inte har något annat val än att bo i en otrivsam, bullrig, kulturfattig miljö […]”. Även ”Barnen och betongen” från 1974 av Eva Insulander väckte stor debatt. Den handlade om hur miljön för barnen var i Rosengård, och menade att den var bristfällig. När politiker försvarade Rosengård från anklagelserna blev

responsen att de förstås bara bryr sig om ekonomin, och inte om barn som far illa.

Även bildspråket i fotografierna användes för att förstärka symboliken.Grodperspektiv användes ofta för att illustrera de höga och hårda huskropparna i betong mot den lilla, sårbara människan (Ristilammi 1994, s.36f). Det är lätt att få för sig att Rosengård består av i princip enbart 8-våningshus när man studerar fotografierna, trots att även

effekt är dessutom starkare än textens - den vädjar än mer direkt till läsarens känslor. Då fotografier också ger intrycket av en objektiv beskrivning av verkligheten är det svårare att se på dem som en typ av konstruktion av verkligheten. Diskursen består alltså aldrig bara av skriven text - utan även av visuella medier.

Rosengård som en symbol för förtryck och misslyckande lever kvar även efter 70-talet, och flera andra förorter får också liknande stämplar. Tensta och Rinkeby i Stockholm blir exempelvis också rikskända (Ristilammi 1994, s. 38f). På liknande sätt som Rosengård beskrivs på i media beskrivs även dem, och Olle Bengtzons ”Rapport Tensta” från 1970 innehöll liknande kritik som ”Fallet Rosengård” (Ericsson, Molina & Ristilammi 2002, s. 17). Stockholmsområdena kommer dock än mer att förknippas med ordet ”förort”.

Gemensamt för de alla är att de från redan från början av 70-talet fått vara symboler för ett samhälleligt misslyckande (Ristilammi 1994, s. 38f).

2.6. Miljonprogramshusen byter symbolisk laddning

Att kritiken var så stark kan ses som en följd av vänsterradikaliseringen under 1968

(Ristilammi 1994, s. 75ff). Efter kriget hade det blivit stora barnkullar och nu skulle denna generation in på universiteten och ta plats; konkret och symboliskt. De var en del av en stark vänsterrörelse som kritiserade det kapitalistiska samhället i stort, men det var också en kombination av många olika grupper och individers kamper som bäddade för många konflikter. 1968-generationen började sedan jobba i den offentliga sektor hos

kommunerna, och blev de, liksom författarna till Fallet Rosengård, som sedemera mötte problemen som uppstått i förorterna. De sociala problemen hade förstås inte försvunnit bara för att innerstäderna sanerats, och även om hyrorna var billiga var det många som ändå inte hade råd och tvingades söka sig till socialbyrån.

För den nya generationen som vuxit upp och inte själva hade upplevt fattig-Sverige och det som modernismen reagerat emot blev mötet med de problem som nu lokaliserats i

miljonprogrammen någonting nytt, och själva platsen blev då en symbol för vad som de menade var det kapitalistiska förtrycket (Ristilammi 1994, s.79ff). Kritiken var egentligen inte mot modernismen som sådan - att dess löften inte infriats var den stora besvikelsen. De boende som trots allt hävdade att de trivdes såg man som lurade och hjärntvättade av kapitalet - rent objektivt kunde man ju inte trivas i miljonprogrammen, menade man. De som varit med och planerat och beslutat kring områdena däremot hade svårt att förstå de

häftiga reaktionerna (a.a s.90). För dem symboliserade miljonprogrammet något helt annat - det var slutet på en lång kamp mot de stadsmiljöer som symboliserade fattigdom, förnedring och trångboddhet. Att det skulle finnas någonting negativt med detta var omöjligt att föreställa sig. Men arkitekturen i miljonprogrammen byter i det här skedet symbolisk laddning - från något som skapats för ett bättre samhälle, till något som skapat splittring och social upplösning (a.a. s.84). På det här viset ändrades också synen på vad som var vackert och inte (a.a. s.90f). Det estetiska uttrycket som präglat det moderna samhället förfulades helt enkelt när föreställningen om den sociala välfärden krossades. Eftersom funktionalismen från början var en reaktion på och ett sätt att skala av den överdrivna utsmyckningen av varor och arkitektur för att fokusera på funktion, förlorade stilen och ideologin sin kraft när den själv plötsligt reducerades till just estetik. Tanken att det estetiska helt enkelt var en ”illusion” var en central del av ideologin, och idealen som föregående generation haft fungerade inte längre som kampmedel. Den funktionalistiska arkitekturen blev alltså förknippad med en social belastning som inte längre kunde stå som symbol för god smak. Framförallt inte då funktionalismens praktik inte gick ihop med ideologin; det förväntande målet och tanken bakom det nya funktionalistiska samhället - jämlikhet - nåddes inte enbart genom den fysiska miljöns utformning. Den diskursiva kampen om moderniteten fördes alltså inte bara med ord och visuella medier utan även genom själva byggnaderna, husen. De var inte neutrala boendemaskiner, de var symboler som snabbt kunde laddas om med ny mening och associationer. Dessutom rörde kampen vid den här tiden två sidor av samma mynt: värdet av det solidariska välfärdssamhället. Medan socialdemokraterna bakom miljonprogrammet såg det som en fulländning av att utrota fattigdomen i Sverige - ett slut - såg de nya vänsterradikala sin samtid som en början på revolutionen. Att ekonomin dessutom började ruckas i och med olje- och

energikrisen i början av 70-talet och att de stora industrierna började falla samman var det mycket i samhället som förändrades. Ingenting var längre givet sin betydelse: vad menade man egentligen med det moderna samhället? Vad var solidaritet, hur skulle en demokrati fungera? Grundläggande värderingar ifrågasattes plötsligt i hela samhället (Ristilammi s. 92).

3. Staden idag

50 år har gått sedan miljonprogrammen stod färdiga och mycket har hänt sedan dess. Nya politiska strömningar och tankesätt har influerat den svenska bostadspolitiken, synen på städer och arkitektur. Vilka är dessa och på vilket sätt? I det här kapitlet förklaras vad den nyliberala entreprenörsurbanismen är och innebär för staden, samt vilken som antas vara den goda staden idag.

3.1 Postmodernismens, nyliberalismens och

entreprenörurbanismens intåg i stadspolitiken

Ifrågasättandet av modernismen ledde till en ny ism, den så kallade postmodernismen. Om arkitekturen tidigare varit ett verktyg för att förverkliga utopier kritiserades detta nu, liksom det modernistiska projektets ekonomiska och politiska visioner (Werne 1997, s. 134ff). Under 70-talet skedde även stora förändringar i världsekonomin (Holgersen 2017, s. 99ff). Hela det system som höll efterkrigstiden samman krisade, bland annat till följd av oljekrisen 1973. Produktionen som tidigare skett nationellt flyttade till länder där lönerna var lägre och arbetsvillkoren sämre och hela den globala kapitalismens geografi

förändrades. Även finanssystemet förändrades, tron på att pengar i princip kan skapas med pengar började få fäste, liksom tron på den fria marknaden. Politiska regleringar av olika slag börjades ses som någonting dåligt, rent av orsaken till krisen. Med individuell frihet, fria marknader, entreprenörskap och marknadsanpassning av de offentliga verksamheterna i fokus blir nyliberalismen den nya typen av kapitalism som växer fram under den här tiden (ibid.). Statens uppgifter, fördelningspolitik, planering, skattetryck m.m ifrågasätts och företagen kräver självständighet gentemot stat och kommuner (Werne 1997, s.156f).

Sverige, med stark offentlig sektor och socialdemokratisk välfärdsstat, var inte heller immun mot de globala förändringarna utan anpassade sig steg efter steg mot den nya verkligheten (Holgersen 2017, s. 105f). USAs kapitalistiska frimarknad och Thatcher i England sågs som föredömen när det kom till att minska statens utgifter, avreglera och skapa fria marknader (Andersson, Ek & Molina 2008, s. 18ff). 60- och 70-talets politiska fokus på välfärdspolitik och jämlikhet ersattes således med mer fokus på tillväxt genom konkurrens och högre effektivitet. Trots att det modernistiska stadsbyggandet på 70-talet alltså anklagades för att vara ett redskap för kapitalismen, blir det nu ett än mer

Thörn 2016, s. 19ff). Nedskärningarna bidrar även till att exempelvis socialtjänstens

resurser skärs ner, vilket förstärker problemen i de områden som redan är utsatta. Det blir således vid den här tiden en allt tydligare gräns mellan vilka områden som är

”skötsamma”och vilka som inte är det (Ristilammi 1994, s. 151).

Innerstadsmiljöerna som man sanerat och försökt ”fixa” under den modernistiska eran får nu även en ny betydelse som träffpunkter och sedermera bostäder för välbeställd

medelklass som kunde renovera upp lägenheterna (Franzén, Hertting & Thörn 2016, s. 20f). Samtidigt som förorterna blir allt mer differentierade, börjar innerstadsmiljöerna alltså sakta omvärderas, kommersialiseras och slutligen även gentrifieras. Den så kallade stadsrenässansen, som jag kommer att återkomma till, börjar.

Kulturgeografen David Harvey menar att övergången från modernismen till

postmodernismen inom både stadsplanering, kultur och livsstilar och går att spåra till det så kallade urbana entreprenörskapets framväxt (2011, s.118f). Entreprenörsurbanismen handlar om att hitta nya sätt att lösa städernas ekonomiska kris genom att offentlig och privat sektor samarbetar för att göra städerna konkurrenskraftiga och på så vis få fart på den ekonomiska tillväxten (Franzén, Hertting & Thörn 2016, s. 22f). Det är ett sätt att tänka och föreställa sig hur man på stadens nivå kan lösa krisen genom att göra den

attraktiv, ge dem en image och sälja den på en marknad. Begreppet entreprenörsurbanism, eller nyliberal planering, är dock inget som används av de som praktiserar den (Franzén, Hertting & Thörn 2016, s.24). Guy Baeten (2017) beskriver de nyliberala tankesättet och strategierna som någonting som snarare tas för givet av i princip samtliga inblandande inom stadsplanering och stadspolitik - det ses som en opolitisk och för givet taget sanning att staden måste säljas in på olika sätt för att stärka stadens varumärke. För att komma till rätta med svag ekonomi och minskat skatteunderlag måste staden helt enkelt ändra sin roll - från att fokusera på att tillhandahålla invånarna den service de behöver, till att vara attraktiv för företag och investerare. Behovet av avregleringar, lägre skatter och en fri marknad upprepas och lyfts fram av både politiker och företag även idag. Författarna bakom boken ”13 myter om bostadsfrågan” (CRUSH, 2016) beskriver diskursen som en slags myt, där ”myt”-begreppet används för att beskriva berättelser som skapas med syfte att definiera en identitet och värderingar inom en grupp. Genom att få någonting att framstå som självklart undviker myterna på så vis att utmanas och tas för givna av de inblandade.

Underförstått är nu alltså att städer och platser konkurrerar med varandra på en marknad, och att de därför måste göras till en produkt som marknadsförs och kommuniceras ut till omvärlden på olika sätt genom att visa upp en attraktiv bild av verkligheten (Heldt Cassel 2008, s. 161ff). I strategierna för att göra detta ingår då även att tvätta bort en stämpel som anses dålig, och framhäva egenskaper som anses bra. Man vill gärna försöka attrahera den ”kreativa klassen” - ett uttryck myntat av författaren Richard Florida (2006). Genom att aktivt försöka locka till sig och konkurrera om ”den kreativa klassen” skapar staden ekonomisk tillväxt eftersom det är de kreativa människorna som skapar sysselsättning, menade han. Bäst görs detta genom att erbjuda sådant denna målgrupp gillar - en spännande musik-, konst- och kulturscen, en plats som är tolerant mot exempelvis homosexuella och upplevs cool. I strävan efter att skapa detta och få bra internationell rankning kring exempelvis vilket affärsklimat staden har eller hur ekologisk och häftig staden är blir invånarnas välbefinnande dock sekundärt - fattigdom, hemlöshet,

segregation etcetera kan skyllas på personligt misslyckande snarare än stadens otillräckliga tillhandahållande av exempelvis prisvärda bostäder och välfärdssystem (Baeten 2012). Floridas teorier har dessutom visat sig felaktiga, vilket även han själv framhåller (Florida 2017). Det är platser som redan är välmående och kan erbjuda bra anställning som

attraherar begåvade människor, inte tvärtom (Baeten 2017). Städer som exempelvis Berlin har inte sett någon ekonomisk tillväxt på grund av den stora mängden unga konstnärer och liknande som flyttar in. Dessutom finns det mycket forskning som visat på att försök att göra staden ”mer attraktiv” även leder till gentrifiering - alltså utträngning av ett områdes ursprungsinvånare till förmån för mer välbärgade invånare (CRUSH 2016, s.50). Ändå fortsätter städer ta inspiration från Floridas idéer i hopp om att staden genom enkla medel kan styra sitt öde. Eventuella bieffekter, som gentrifiering, ses som naturligt och inte nödvändigtvis någonting negativt.

Det entreprenörsurbanistiska tankesättet gör att även de arkitektoniska uttrycken förändrats sedan modernismen - den hårdnande konkurrens i världen ledde till att den spektakulära arkitekturen återupptäcktes som ett sätt att skapa uppmärksamhet (Werne 1997, s.157). Arkitekturen blev på så vis ett medel för företag som att sticka ut och profilera sig med trendiga statusbyggnader - men även ett sätt att bygga sin image för

entreprenörer, ledare och statsmän. I postmodernismens nyliberala konkurrens blir alltså arkitekturen viktig på ett annat sätt än under den tidigare eran, eftersom den bär en annan typ av betydelse. Man lämnar således den modernistiska övertygelsen om arkitekturens direkta samband med och inflytande över det goda samhället och skapandet av jämlikhet

och bättre karaktär hos invånarna (a.a. s. 135). Även staden som helhet får en ny roll i den nya ekonomin, eftersom att det är här de flesta ekonomiska aktiviteterna utspelar sig (Holgersen 2017, s. 110). Över hälften av jordens befolkning bor i städerna - att de konsumerar och reproducerar sig och har enorm påverkan på ekonomin.

3.2 Den goda staden idag

Men vilka är stadsplaneidealen i den här nya tiden? ”På spaning efter den goda staden” är Moa Tunströms doktorsavhandling från 2009, som syftar till att reda ut vilken den goda staden antas vara vid 2000-talets första decennium. Genom att analysera diskursen i skrifter från Boverket och Stadsmiljörådet samt artiklar i tidskriften Plan har hon frågat sig hur staden konstrueras och vad som definierar ”den goda staden” som vi strävar efter idag. Vilka är stadsplaneidealen och hur återspeglar de sig som idéer och normer i samhället?

Det Tunström kommer fram till är i stora drag att den stad som framhålls som ideal är den ”traditionella staden”, vilken ställs i motsats till den ”modernistiska”. Den traditionella staden anses ha gått förlorad under de senaste decenniernas modernistiska prägling, och måste därför återskapas. Tunström menar på att det finns en utbredd och i materialet återkommande syn på att staden måste genomgå en slags ”renässans”, en pånyttfödelse, där den ursprungliga, historiska och traditionella staden ska komma tillbaka (2009, 51f). Tunström konstaterar även att det ofta talas om staden i bestämd form (2009, s. 82). Genom uttryck som ”den täta staden”, ”den blandande staden” eller ”den glesa staden” befästs olika typer av stadsbyggande som modeller vilka alla förutsätts ha samma åsikter kring. Det tas för givet att alla är överens om att en gles stad är sämre än en tät,

exempelvis. Att benämna staden i bestämd form ger också uppfattningen om att det bara finns en stad, en traditionell och måttfull, klassisk stad. Med den utgångspunkten ryms således inte den modernistiska staden i begreppet - miljonprogrammen och förorterna kan aldrig vara ”en riktig stad”. Istället målas den modernistiska staden upp som en

problembild och ges ett motsatsförhållande till den traditionella staden. Den

modernistiska staden är en stad utan historia, identitet och karaktär - en parentes i stadens historiska utveckling (Tunström 2009, s.155). Den traditionella staden är allt som inte modernismen är, allt som inte förorten är. Den är ”kontinuitet, stadsmässighet, kvarter, gator och torg”, inte ”stadslandskap, funktionsseparering, förort och miljonprogram”. Den traditionella staden markeras gärna genom att den benämns just som stad, den har en stadskärna och en stadspark, inte bostadsområden eller grönområden. Binära

begreppspar menar hon är betydande för diskursen kring staden idag - innerstaden ställs mot förorten, den täta staden mot den glesa, staden mot landsbygden. Det ena målas upp som idealt, det andra som någonting problematiskt. Det läggs även tydliga värderingar i de binära begreppen - den stad man eftersträvar är levande - dess motsats död. Den stad man eftersträvar är också hållbar, integrerad och vacker. Och eftersom motsatsen även

konstateras vara den modernistiska staden, pekas den även ut som allt detta (Tunström 2009, s.84f).

4. Diskursanalys

I kommande avsnitt analyseras material från bland annat artiklar, poddar och

radioprogram från (i huvudsak) våren 2018. Diskursanalysen utgår från de begrepp och skeenden som beskrivits i föregående kapitel, och handlar om staden och förorten som motsatspar, den historiska staden, diskursen om de andra och förortens eventuella återupprättande.

4.1 Staden och förorten som motsatspar i dagens diskurs

50 år efter Miljonprogrammet är det kanske inte konstigt att flera av områdena står inför upprustningar och utvecklingsprojekt. Ett sådant projekt är Amiralsstaden i Malmö, som syftar till att utveckla ett stationsområde i Rosengård (Malmö stad, 2018a). Fler bostäder, lokaler, butiker samt ett torn - ”Culture Casbah” - ska också byggas (Malmö stad, 2018b). Malmö Kommunala Bostadsbolag (MKB) är de som ligger bakom förslaget med tornet, som från början enbart var tänkt som en signalbyggnad. I en film från 2014, där de presenterar projektet, beskrivs det såhär:

“Kan förort bli stad?

Kan det problemstämplade Rosengård göras om till en attraktiv stadskärna i Malmö? Ja, vi på MKB tror det. Vi vet att de svarta rubrikerna har skymt sikten för den outnyttjade potential som Rosengård har. Malmö är en av de städer i Europa som växer snabbast, det är bara en tidsfråga innan Rosengård kommer räknas till centrala Malmö. Med nya stadsrum och bättre kommunikationer kommer det också kännas så. Men, hur får man de räta linjerna i

Jo, vi satsar på att bygga ett stråk. Där husen ligger tätare, de monotona linjerna ersätts av variation, karaktär och detaljer. Det gråa ersätts av det gröna. Som en symbol för hela den nya stadskärnan ska vi bygga ett nytt landmärke. Vi vill fylla stråket med folkliv. Butiker, mat och kultur skapar goda anledningar för

utomstående att söka sig hit.

Vår förhoppning är att satsningen i Rosengård ska sätta igång positiva

kedjereaktioner i hela den östra delen av Malmö. Och från 22a våningen ska man förhoppningsvis kunna blicka ut över ett Malmö, som inte är lika uppdelat som det är idag. Så vill vi skapa framtidstro, trygghet och stolthet hos de som bor i Rosengård idag, och de som kommer flytta hit imorgon.” (MKB, 2014)

Kan förort bli stad? Redan i filmklippets första mening ställs förorten i kontrast mot staden. Förorten tillhör inte staden, den är någonting annat (Tunström 2009, s.70). Rosengård ligger dessutom inte utanför Malmö, och är således inte heller någon förort i ordets rätta bemärkelse. Ändå är det så området beskrivs trots att man samtidigt

konstaterar att det är nära centrum och snart räknas till just de centrala delarna av Malmö. Precis som Tunström konstaterar är benämningen ”förort” inte längre är någonting som handlar om ett områdes lokalisering utanför stadskärnan, utan om ett områdes karaktär och omgivning (a.a. 2009, s.71). Ordet är inte längre neutralt utan laddat med andra betydelser genom att ofta sättas samman med markeringar, så som ”problemförort”, ”invandrartät förort” eller ”segregerad förort” (a.a. s.78). Förorten har på så vis blivit en symbol för segregation, sociala problem, dåligt underhållna boendemiljöer och misslyckad modernistisk planering. Genom att MKB benämner stadsdelen som en förort trots sitt centrala läge förtydligar de därför att Rosengård idag inte alls är den attraktiva stadskärna man eftersträvar, utan någonting helt annat. Lösningen på problemen blir därför att förändra och att göra förorten till stad (a.a. s.71).

Vidare förklarar rösten i filmen att MKB är medvetna om att ”de svarta rubrikerna har skymt sikten för den outtnyttjade potential som Rosengård har”. Diskursen kring Rosengård blottläggs men utmanas ändå inte. Istället är det entreprenörsurbanismens lösningar som erbjuds - miljonprogrammet ska bli en attraktiv stadskärna genom att bland annat få ett nytt landmärke, funktionsblandning, mer folkliv och kultur. Det ska skapas ”goda anledningar för utomstående att söka sig hit”. Strategierna följer den nyliberala logiken, det är såhär man menar att man skapar tillväxt i en stad idag. För att

göra Rosengård attraktivt måste vissa saker i den fysiska miljön dock förändras, inte bara läggas till. Förorten ska bli stad. Bland annat menar man att husen bör ligga tätare, det monotona ska ersättas med variation och karaktär. Liksom Tunström (2009, s. 52)

konstaterar i sin avhandling tyder det på det finns en uppfattning om att det bara finns en sorts stad, och att att förorten/miljonprogrammet inte är en del av den. En riktigt stad skapas istället genom att återgå till de ideal som man menar rådde innan modernismen - den traditionella staden (Tunström 2009, s. 52). Liksom entreprenörsurbanismens strategier och tankesätt framställs som ett enkelt medel för att främja städernas tillväxt framställs stadsmässighet som en typ av modell för hur man gör det på bästa sätt. Det är nästan bara positivt betingat och verkar lösa nästan alla problem (a.a. s. 86).

Att MKB nu vill ersätta monotona linjer med variation, karaktär och detaljer i Rosengård, samt fylla området med mer folkliv och kultur förstärker också bilden av att platsen idag saknar detta. Ordet förort förknippas redan med en viss typ av arkitektur; en som upplevs just kall och rå, rätvinklig och utan naturliga mötesplatser (Ericsson, Molina & Ristilammi 2002, s.99). Den kopplas i sin tur till anonyma människor, och trots att anonymitet ofta tillskrivs den levande storstaden och ses som någonting positivt, förknippas den här istället som ett tecken på sociala problem (Tunström 2009, s.79). Begreppet ”förort” är alltså komplext och laddat och tydligt kategoriserande, inte bara när det kommer till den fysiska miljön utan även folklivet.

Inför valet 2018 har Centerpartiet släppt en kampanjfilm som även den visar på den tydligt kategoriserande bilden av förorten. Partiledaren Annie Lööf förklarar att det går bra för Sverige - men inte på alla sätt.

”På många sätt går det bra för Sverige. Men inte på alla. Integrationen

misslyckas, vårdköerna växer, utsläppen ökar och Sverige riskerar att delas.” 
 (Centerpartiet, 2018)

Videon med Annie Lööf som berättarröst visar bland annat bilder från landsbygden, solnedgång över Stockholms innerstad, vårdmiljöer, stora vägar och Öresundsbron. Men när just den misslyckade integrationen nämns visas ett storskaligt grått hus upp - en vanlig bild av förorten (Ericsson, Molina & Ristilammi 2002, s. 43, Ristilammi 1994, s. 36f). Vad vill partiet säga med denna bild? Tonen i filmen andas framtidstro - budskapet är att

Sverige ska ”Framåt!”, men ändå reproduceras bilden av förorten, den misslyckade integrationen, på ett välkänt sätt - som ett enormt betongblock.

!

Figur 1. Skärmdump på tweet från Centerpartiet med kampanjfilm inför valet 2018.

Även representanter från fler partier nämner ”integrationsmisslyckandet” i samband med miljonprogrammen. I april 2017 publicerades en debattartikel i Sydsvenskan med rubriken ”Placera ett konstmuseum i Rosengård”. Artikeln är underskriven av representanter från alla Alliansens partier, och argumenterar för att Malmö bör öppna ett konstmuseum i Rosengård där den konst som köpts in av staden för donationspengar bör visas upp. Man menar att ett konstmuseum vore ett bra sätt att omvandla Rosengård från ”en symbol för det svenska integrationsmisslyckandet” till en framgångsrik stadsdel. Inte minst, menar de, att det vore viktigt för de barn och unga som växer upp i utanförskap på platsen.

”Rosengård måste lägga socialdemokratiska flumprojekt, utanförskap, bidragsberoende och kriminalitet bakom sig och bli en föregångsstadsdel i Malmö. Stationen och Culture Casbah är viktiga nycklar i omdaningen. Ett konstmuseum stärker ytterligare utvecklingen. Flera fastighetsägare har förklarat att de också förespråkar ett konstmuseum i Rosengård och att de är beredda att storsatsa på området. (Kvällsposten 2/7 2017)."

(Elofsson, Kursar, Paarup-Petersen & Tegnhammar, 2018)

”Det nya konstmuseet bör ha barn och unga i fokus, och arbeta med att skapa förutsättningar för delaktighet och människors förmåga att uttrycka sig. Det är särskilt viktigt för barn och unga i utanförskap eftersom många av dem bor i hem som saknar tillgång till välfyllda bokhyllor och instrument.”

(Elofsson, Kursar, Paarup-Petersen & Tegnhammar, 2018)

”Det är av stor vikt för hela Malmö att Rosengård omvandlas till en framgångsrik och lockande stadsdel i stark kontrast till det Rosengård som genom åren ofta har fått symbolisera det svenska integrationsmisslyckandet. Malmöalliansen går till val på att mota segregationen och täppa till de klyftor som splittrar vår stad. Ett konstmuseum i Rosengård är en liten men viktig beståndsdel i det arbetet.” (Elofsson, Kursar, Paarup-Petersen & Tegnhammar, 2018)

Även här ställs förorten i kontrast mot den övriga staden och det framgår tydligt att Rosengård måste omvandlas för att bli ”framgångsrik och lockande”. Det hela ska göras i samverkan med näringslivet - författarna menar att flera fastighetsägare är beredda att satsa. Att det just är kulturen som används som medel för stadens ekonomiska tillväxt kan tyckas oväntat, eftersom den traditionellt stått i kontrast till det ekonomiska. Men i och med att den nu antas vara någonting som leder till att platsens attraktivitet stärks menar man nu att den har en tillväxtmässig potential (Hermelin 2008, s.64ff). Detta eftersom tillgång till kulturella verksamheter och symboler ska locka turister, investeringar och stimulera befolkningstillväxten enligt entreprenörsurbanismens logik. Att placera ett museum i Rosengård handlar således inte bara om att erbjuda barn i utanförskap tillgång till kultur, utan blir en viktig del i platsmarknadsföringen och områdets ställning på ”marknaden”.

4.2 Den historiska staden

Tunström menar att den gamla, ”ursprungliga” staden, värderas högt i diskursen kring staden idag (2009, s. 54). Det är en romantiserad bild av staden som den var innan

funktionalismen, där folklivet, kaféerna och de små butikerna lyfts fram som bärare av liv och mångfald och någonting som ska tas tillbaka. ”Man skulle levt på 20-talet! Då var det liv och rörelse i staden!” står det i en av de skrifter från Boverket hon har analyserat. Man

tycks helt bortse från varför den modernistiska staden uppkom, och vad den var en reaktion på - en mycket trångbodd stad där många saknade bostad är kanske inte vad vi idag skulle kalla ”livfull” i positiva ordalag. Istället ses modernismen som en ”parentes” som ska bortses från, en era utan vare sig identitet, karaktär eller historia (Tunström 2009, s.155). Detta trots att historien i själva verket givetvis är mycket tydligt manifesterad i den modernistiska arkitekturens utformning, liksom den är i andra erors arkitektur.

Reaktionen i sig är inte konstig ur ett historiskt perspektiv - ismer och stilar avlöser ständigt varandra som revolter mot den förre (Werne 1997, s.126ff). För att även lyckas få övertaget i den diskursiva kampen måste även de mest särskiljande egenskaperna mellan det gamla och det nya betonas. Det intressanta i dagens diskurs är dock att man,

egentligen redan sedan 80-talet, eftersträvat ett ”nytt” sätt att bygga stad - men pekat på ett gammalt (Tunström 2009, s.53). Stadens renässans och återfödelse är en

återkommande önskan.

Ett exempel på bland annat detta märks i en intervjuserie som sänts i Studio Ett i P1 under våren 2018. I serien har alla partiledare vars partier finns representerade i riksdagen fått berätta vilken plats som symboliserar just deras Sverige. Markaryd, Umeå och en skola i Västerås är några av de platser som partiledarna väljer att besöka och tala om med

journalisten som intervjuar dem (Sveriges Radio, 2018). Sverigedemokraternas partiledare däremot, Jimmie Åkesson, väljer att svara att hans Sverige ligger i Danmark. Han menar att Danmark är en förebild på många sätt - inte minst när det kommer till hur man påstår sig vilja hantera vissa bostadsområden. Danmarks statsminister, Lars Løkke Rasmussen, har sagt att danska ”ghetton” (vilket i intervjun beskrivs som motsvarande svenska ”utanförskapsområden”) helt ska avvecklas och rivas.

”Helena Groll, journalist (HG): Men, konkret då, ska man riva ner de här

områdena, ska man jämna dem med marken och bygga nått helt annat eller, hur ska det gå till?

Jimmie Åkesson, partiledare Sverigedemokraterna (JÅ): Långsiktigt så ja, tittar man på, vi kan ta Järvaområdet till exempel utanför Stockholm, alltså Rinkeby-Tensta och så vidare, det är ju ingen trevlig miljö att bo i. Det är klart att det är ju byggt för att bli ett socialt utsatt område. Det är bara att titta på de här

betongkolosserna som står där. Det är klart de inte ska vara kvar där långsiktigt, så ska vi aldrig bygga igen.

HG: Så de skulle man bara jämna med marken om du fick välja?

JÅ: Nä, men man kan inte bara göra det över en natt, det förstår vem som helst. Men långsiktigt ska det inte se ut så. Utan långsiktigt så ska vi… man måste tänka integration, man måste tänka trygghet, man måste tänka social differentiering när man bygger. Och då kan man inte bygga fyrkantiga betongklumpar på det sättet.

HG: Men de människorna som bor i de här områdena - det blev ju en väldigt debatt här i Danmark, mycket kritik när det här förslaget kom - de som då bor här, som har sina hem där, som kanske bott där i många, många år, var ska de ta vägen?

JÅ: Ja men nu pratar vi inte om att kasta ut människor, utan det handlar ju om att istället för att ständigt då lägga oerhörda resurser på att renovera de här områdena så bör man kanske tänka om - att vi bör kanske börja om från början. Och långsiktigt fasa ut det här, och ersätta det med mer, mer acceptabla

boendemiljöer, som är modernare, som är utformade utifrån det samhälle vi har idag. Det är den långsiktiga ambitionen.” (Groll, 2018)

Jimmie Åkessons syn på Järvaområdet - ett otrevlig miljö att bo i, byggd för att bli socialt utsatt - känns igen redan från diskursen under 70-talet. Likaså reducerandet av

boendemiljön till enbart betongblock, trots den faktiska mångfalden i

miljonprogramsområdenas byggda miljö. Partiledaren menar att vi aldrig bör bygga såhär igen. Tidigare nämnda Guy Baeten, professor i kulturgeografi som forskat på nyliberal planering i bland annat Hyllie, menar dock att dagens stadsplanering påminner mycket om planeringen under miljonprogrammet (2012). Det sociala perspektivet är bortskalat, men den storskaliga planeringen och önskan om att att bygga bort den oönskade staden är den samme. Han menar att man ännu drivs av en stark längtan efter att bygga en ny stad genom storskalig och industriell utveckling - som dessutom kommer lösa de sociala motsättningarna och skapa både ekonomisk och social hållbarhet. Liksom planerarna under den modernistiska eran som ansåg att problemen var tekniska och skulle de lösas på tekniskt vis, finns en stark tro och enighet kring hur problemen ska lösas även idag och vilket ideal som är rådande (Tunström 2009, s.55). När Jimmie Åkesson menar att

Miljonprogrammen bor ersättas med mer acceptabla och moderna boendemiljöer, utformade utifrån det samhälle vi har idag, ger han uttryck för samma tankebanor. ”De äldre miljöerna symboliserade en gammal samhällsordning och påminde om en äldre tids politiska förtryck som man ville lämna bakom sig. […] Destruktionen av det gamla var en förutsättning för att ge plats åt det nya” skriver Ristilammi (1994, s. 47) angående synen som präglade de modernistiska arkitekterna redan under 30-talet, innan saneringarna av innerstäderna började. Därför blir det både fullt naturligt, men också lite paradoxalt, att Jimmie avslutar intervjun genom att framhålla att hans parti är det partiet som tagit över folkhemsfanan.

”JÅ: Vi är ju det parti som idag tagit upp den här folkhemsfanan. Eh, jag talar ganska mycket om det. Jag är väldigt mån om att vi får behålla vår modell för välfärd, för samhällssystem generellt. Det är vi tyvärr ganska ensamma om idag. Och ju mer splittrat Sverige blir, desto svårare blir det att upprätthålla den här folkhemsidén. Därför så är min ambition nu att sätta stopp för den här negativa utvecklingen mot mer segregation och vända skutan i motsatt riktning. Det är kortsiktigt den viktigaste vi kan göra.

HG: Och om du med ett enda ord skulle beskriva Sverigedemokraternas politiska vision?

JÅ: Föga förvånande blir det då: Folkhem” . (Groll, 2018)

Det är som om tiden mellan Folkhemmet och nu inte funnits, trots att den perioden var just resultatet av folkhemsidéerna. Förorterna blir en parantes och ett undantag från historien - den ursprungliga och traditionella staden har förstörts av den modernistiska planeringen (Tunström 2009, s. 67). Även Tunström jämför den här typen av språkbruk med det som var rådande under folkhemsbygget - då skulle man sanera och skära bort, idag ska man läka och hela samman (a.a. s.61f). Att man trots detta betonar historiens vikt och att det är en ”traditionell” stad vi vill ha, med historiska platser och årsringar att följa går dock även hand i hand med entreprenörsurbanismen (a.a. s.71f). Bevarandet och återskapandet av historiska stadskärnor och upplevelsen av att staden har en historia bidrar nämligen till att staden kan skapa en unik profil och ett starkt varumärke. Om miljonprogrammen anses saknas detta blir de således inte attraktiva eller bevarandevärda.