Diskussion och slutsats

Dessa två serier visar tydligt helt skilda porträtteringar av fängelsesystemet och de människor som befinner sig i det. Oz lägger större fokus på att skildra ett kontinuerligt hårt liv av män bortom räddning och hur de förhåller sig till att vara inlåsta med

varandra. Orange is the new black å sin sida fokuserar mer på att fördöma politiska och sociala ojämställdheter i samhället, hur kvinnorna hamnade där från första början och hur bristande institutionen är som den rehabiliteringsmöjlighet som den påstår sig vara.

Den miljö som byggs upp i respektive anstalter presenterar en version av verkligheten precis som Fiske (1987) talar om i Television Culture. I Oz framställs den verkligheten som något som bekräftar anstalter som den enda och sista utvägen för att göra oss av med människor som inte kan assimileras i samhället. I Orange is the new black presenteras i stället en verklighet där anstalter som institutioner ifrågasätts och kritiseras. Där man i stället ser dem som något som bidrar till ännu mer assimilering.

Även om alla karaktärer, män som kvinnor, porträtteras som skyldiga människor finns en distinkt skillnad i hur de kriminellas verklighet presenteras. I Oz speglas den

kriminelles verklighet väldigt cyniskt och djupt rotad, de har hamnat där de hamnat för att de är som de är. I Orange is the new black upplever vi däremot att de blivit som de blivit till följd av sina tidigare förutsättningar och upplevelser.

Förtryck, rasism, sexism och homofobi bemöts på olika sätt i serierna och på mer eller mindre direkta vis. I Orange is the new black vävs ämnet in i narrativet medan det i Oz kommenteras utan några större samband. I Orange is the new black får vi exempelvis ta del av hur många av kvinnorna behandlats av både omgivningen och ordningsmakten till följd av att de är minoriteter. I många fall får vi också ta del av hur dessa kvinnors uppväxt och socioekonomiska situation präglat deras liv. I Oz får vi i stället ta del av förtrycket genom dialoger och monologer, männens bakgrund skildras inte lika direkt som kvinnornas. Det visas tydligt i de båda serierna att minoriteter är

överrepresenterade på anstalterna, något som rent statistiskt speglar det verkliga livet.

Yousman (2009) berör i sin artikel det faktum att för lite fokus läggs på att tala om den utsatthet som minoriteter möter i rättsväsendet, i stället för att bara se till siffror och statistik. Det är något som Orange is the new black lyckas beröra och något som Oz subtilt snuddar vid för att väcka tankar hos publiken.

33 På samma sätt porträtterar de båda serierna de homosexuellas utsatthet och

diskriminering, men på olika vis. Orange is the new black normaliserar också homosexualiteten och det faktum att lust och sexualitet är ett mänskligt behov som människor behöver få utlopp för, på ett eller annat sätt. I Oz används sexuella utlopp framför allt som en form av bestraffning eller maktutövning. De män som faktiskt är homosexuella porträtteras oftast, med några undantag, som väldigt feminina och de är i regel inte dessa som de heterosexuella vill ha samspel med. På samma sätt vill männen inte heller beblanda sig med fängelsets öppna transvestiter men tvingar nykomna heterosexuella män som de brutit ner och våldfört sig på att sminka sig och klä sig feminint. Sexualiteten blir i stället en form av maktmedel och den ultimata förnedringen för dessa män är att skyltas upp som transvestiter och homosexuella.

Precis som Fiske (1987) menar hjälper TV att konstruera får uppfattning av

verkligheten. Den uppfattning som presenteras bidrar i likhet med det Bougadi (2016) talar om i sin studie, att bygga upp en klyfta mellan oss och de andra. De andra är i detta fall den kriminella befolkningen som representerar en minoritet och som de allra flesta inte kan identifiera sig själva med. Ser vi till Oz kan vi se tydliga exempel på det Bougadi menar. De presenteras som labila, våldsbejakande och fullkomligt gränslösa.

Den överdrivna och väldigt grafiska porträtteringen av våldet bidrar till en avhumaniserande känsla och skildrar en väldigt tydlig bild av brottslingar som sociopater. Även en stor del av kvinnorna i Orange is the new black presenteras som våldsbejakande och gränslösa, men här finns det mycket tydligare distinktioner och nyanseringar. Kvinnorna kan enkelt identifierats utefter om de är labila eller inte och de allra flesta av dem saknar inte gränser eller uppfattningar. Trots det finns en väldigt tydlig indikation på att dessa kvinnor också tillhör de andra. Karaktärsutvecklingen som följer för de båda vita medelklassmänniskorna som sakta med säkert anpassar sig efter sin nya miljö är också en tydlig porträttering för tittarna som visar att de går från någon man kan identifiera sig med till att alltmer upplösas och bli en del av resterande

kriminella.

Giddens (Gauntlett 2008) talar om hur vissa miljöer är underrepresenterade i media.

Men television kan fortfarande vara det närmsta vi kommer för att utforska dessa

miljöer, även om de inte är helt autentiska. TV kan ha en lika stor roll att sprida kunskap om dessa ämnen som den kan sprida missinformation- och representation och det är det

34 som både Bougadi (2016) och Yousman (2009) menar har hänt till följd av Oz. Vi har konstruerat en bild av förövare som fullkomligt apatiska och bortom räddning, att de enbart drivs av våld. Därmed byggs en bild upp av dem som individer som inte bör få vara en del av samhället. Den logiska slutsatsen blir att låsa in dem med varandra och glömma bort dem. Den förklaringen kan ses väldigt tydligt i den dramaturgin som avsnitten följer i Oz. I avsnitten som i snitt är en timme långa utspelas alltid flertalet mord eller grova våldshandlingar under bara några få dagars tid. Realistiskt sett så skulle det inte kunna ske i ett riktigt fängelse, och framför allt inte i en

högsäkerhetsanstalt. Under säsong 4 får vi ta del av en polis från drogroteln som befinner sig under täckmantel i fängelset för att få ner den pågående drogoperationen.

Han blir själv tvungen att börja nyttja för att smälta in och drogbruket leder honom ner i en spiral som slutar med att han dödar en före detta kollega som också hamnat på anstalten och hotar med att avslöja honom. Det blir en tydlig indikation på att alla som kommer till Oz är bortom räddning och att livet aldrig kan bli detsamma igen för dem som hamnar där.

Giddens (Gauntlett 2008) talar om vikten av identifikation och hur vi söker oss till människor som gjort liknande val som oss, både i verkliga livet och i medier. I båda serier blir identifikationen den av Tobias Beecher och Piper Chapman, den vanliga medelklassmänniskan – för de allra flesta av oss. Ju längre serierna går, desto mer avstånd tas från dessa karaktärer då de konsumeras av fängelselivet och inte längre ses som helt vanliga människor utan en del av det systemet. Precis som de andra intagna.

Vår konstruktion av verkligheten blir att de som är tvungna att avtjäna ett straff aldrig mer kommer kunna bli helt vanliga människor igen – och vi går då från att se på någon vi identifierar oss med att bli en del av de andra. Vi konstruerar en bild av att vi ser in i en verklighet vi aldrig kommer få ta del av, men i själva verket är det bara en

representation av verkligheten. Men precis som Yousman (2009) talar om så är det i USA endast en tredjedel av alla intagna som begått våldsbrott och vi får sällan se den riktiga verkligheten av vad ett liv på en anstalt faktiskt innebär, att leva i monotonitet. I stället tror vi på den bild som TV förmedlar till oss.

Orange is the new black porträtterar de antagna på ett mycket mer humant sett. Tack vare de detaljerade återblickarna skildras en större förståelse för situation och desto fler kan därav också identifiera sig med karaktärerna fast de själva aldrig suttit på en anstalt.

Liknande situationer av bakgrund och utsatthet kan bygga identifikation hos tittarna.

35 Fiske (1987) talar om hur Williams (1977) menade att de tre huvudsakliga

karaktäriseringarna av realism innefattade en samtida miljö, sekulära handlingar och att det handlar om vanligt folk. Om alla dessa kategorier uppfylls finns en fjärde och det är att medvetet tolka upplevelserna från en politisk ståndpunkt, vanligtvis vänstern. I detta fall lever båda serierna upp till dessa kriterier, men att tolka Oz från en politisk

ståndpunkt, framför allt vänster, fordrar att man är kapabel till att se bortom individerna och de händelser som skildras i serien. Det är väldigt tydligt att den konstruktion som skapats för Oz inte ämnar få fram någon större identifikation eller relatering hos publiken medan Orange is the new black i stället tvärtom, vill förmedla dessa saker.

Men det innebär också att man måste vara tillräckligt öppen för att kunna ta del av den information och applicera den i sin bedömning av karaktärerna.

Det är tydligt utifrån båda dessa serier att det narrativs som skapats och som skildrats vill visa en konstruktion av en värld bortom vår egen. Det vill säga mellan oss, de normala och dem – förbrytarna.