AKADEMIN FÖR UTBILDNING OCH EKONOMI
Avdelningen för humaniora
”We don’t need more prisons, bigger prisons, better prisons. We need better justice.”
En kritisk diskursanalys av serierna Oz och Orange Is The New Black.
Natasa Cigarcic
2021
Examensarbete, Grundnivå (kandidatexamen), 15 hp Medie- och kommunikationsvetenskap
Kommunikationsprogrammet: Inriktning professionellt skrivande Medie- och kommunikationsvetenskap C (61-90) 30hp
Handledare: Anna Edin Examinator: Anna Edin
Abstract
The purpose of this essay is to find out how inmates are portrayed in fictional prisonsettings. Through critical discours analysis and through the approach of
identification, construction and intersectionality, the aim is to find out how the image of criminals is being created and mediated through television. The entertainment industry plays a big part in how we construe and view reality and what things we percieve to be self-evident. The content and information that reaches us through television plays a part in how we mold our social viewpoints and attitudes – even if that content is purely fictional. Through the analysis that is presented in this essay and with the help of
articles and litterature in the matter, my conclusion is that the content being portrayed is an exaggerated image of what prisonlife looks like and that the image of inmates that is being construed only serves the purpose of building a larger gap between criminals and society.
Keywords: critical discourse analysis, construction, criminality, prison facilities, intersectionality.
Sammanfattning
Den här studien ämnar ta reda på hur intagna på anstalter skildras i fiktiva
fängelsemiljöer. Med hjälp av kritisk diskursanalys och med identifikation, konstruktion och intersektionalitet som utgångspunkt vill jag ta reda på hur bilden av den kriminella människan skapas och förmedlas till oss via television. Underhållningskulturen utgör en stor del av hur vi speglar verkligheten och vad vi uppfattar vara axiom. Det innehåll och information som förmedlas till oss är med och formar våra sociala övertygelser och inställningar – även när det kommer till fiktiv representation. Genom utförd analys och stöd från tidigare forskning visar uppsatsen att det innehåll som porträtteras är en överdriven konstruktion av fängelselivet och dess intagna och att den bild av dem som förmedlas tjänar till att bygga upp rädsla och skapa en ännu större klyfta mellan kriminella och samhället.
Nyckelord: kritisk diskursanalys, konstruktion, kriminalitet, anstalter, intersektionalitet.
Innehållsförteckning
1. Inledning ...1
2. Syfte och frågeställningar ...1
2.1 Syfte 2.2 Frågeställningar 3. Bakgrund ...2
3.1 Oz 3.2 Orange is the new black ...2
3.3 Grupperingar i Oz ...3
3.4 Grupperingar i Orange is the new black ...3
4. Tidigare forskning ...4
4.1 Kriminalitet i populärmedia ...4
4.2 Vår uppfattning av fängelsemiljöer på TV och film ...5
4.3 Postfeminism i Orange is the new black ...8
4.4 Skildrandet av Oz och dess politiska påverkan ...10
4.5 Uppsatsens bidrag ...12
5. Teoretiska utgångspunkter ...13
5.1 Televisionsvetenskap ...13
5.2 Identifikation och konstruktion ...15
5.3 Intersektionalitet...18
5.4 Teoretisk sammanfattning ...19
6. Metod och urval ...19
6.1 Kritisk diskursanalys ...19
6.2 Analysmodell ...20
6.3 Urvalsprocess ...20
6.4 Empiriskt material ...21
7. Analys ...22
7.1 Oz ...22
7.2 Orange is the new black ...27
8. Diskussion ...32
8.1 Diskussion och slutsats ...32
8.2 Förslag till vidare forskning ...35
9. Källförteckning ...36
1
1. Inledning
Fascinationen över kriminalitet och brottslingar har länge präglat mycket av det innehåll som porträtteras på tv. Krimgenren är en av de största inom populärkulturen och
skildras dagligen i olika typer av mediala kanaler, både fiktivt och reellt. Men vad är det egentligen för bild som förmedlas i porträtteringen av förbrytare? På vilket sätt
framställer underhållningsindustrin dem och hur påverkar det vidare vår syn på dem?
Få tv-serier har valt att skildra en faktisk fängelsemiljö där vi ur ett berättarperspektiv kan ta del av den omgivning som varit delaktig i att forma dem. Den här genren har oftast huvudsakligen porträtterats inom film. Serierna Oz och Orange is the new black är två av dem och har båda fått stora hyllningar av likväl kritiker som publik. I dessa serier får vi ta del av olika karaktärsskildringar – människor som begått olika typer av brott, hur och varför de hamnade där och hur den miljön de placerats i påverkat dem.
Serierna är på många vis jämlika med undantaget att den ena serien porträtterar manliga förbrytare och den andra kvinnliga.
Genom kritisk diskursanalys vill jag försöka ta reda på hur kriminella karaktärer skildras och om det finns distinkta skillnad mellan dessa två serier.
2. Syfte och frågeställningar
2.1 Syfte
Syftet med uppsatsen är att analysera serierna Oz och Orange is the new black utifrån ett perspektiv som fokuserar på konstruktion, identifikation och intersektionalitet.
Studien anlägger också ett kritiskt diskursperspektiv.
2.2 Frågeställningar
• Hur framställs intagna på anstalter i serierna Oz och Orange is the new black enligt ett analysschema som bygger på kritisk diskursanalys?
• Går det att se några distinkta skillnader?
2
3. Bakgrund
3.1 Oz
Oz sändes under åren 1997 till 2003 på HBO. Serien utspelar sig i det fiktiva Oswald State Correctional Facility, en sluten högsäkerhets anstalt. Karaktären Augustus Hill skildrar i början av varje avsnitt det kommande innehållet för åskådarna och drar ofta historiska, politiska, religiösa och filosofiska paralleller till livet i fängelse.
Större delen av seriens innehåll utspelas i en sektion av fängelset som kallas Emerald City, en avdelning som blivit ett slags socialt experiment uppdagat av en socialpsykolog som också fungerar som enhetschefen. De intagna har handplockats efter ras och
grupptillhörighet i ett försöka att skapa en så stor mångfald som möjligt och är under konstant övervakning för att på så sätt försöka minska på hierarkier och anspänningar.
Förhoppningarna om en bättre miljö raseras snabbt och serien präglas av explicit innehåll som våld, droger och sexuella övergrepp.
I pilotavsnittet anländer den nyligen dömde Tobias Beecher till Oz och skapar enorm kontrast. Beecher är en framgångsrik advokat med alkoholproblem. Efter att ha råkat kört ihjäl ett barn under en rattfylla hamnar han på anstalten där hans naivitet snabbt utnyttjas och han utsätts för övergrepp. En stor del av serien kretsar kring Beechers personliga utvecklingen och hur fängelset förändrar honom. Han kämpar med att navigera sig i något som är så långt bortom det liv han själv känner till.
3.2 Orange is the new black
Denna serie sändes under åren 2013 till 2019 på Netflix. Den utspelar sig i den fiktiva anstalten Litchfield Penitentiary men är till skillnad från Oz baserad på en kvinnas memoarer från sin tid på en anstalt och som begått samma brott som huvudkaraktären Piper. Boken som bär samma titel skiljer sig dock till större delen i övrigt från de händelser och karaktärer som serien valt att skildra.
Under de tidigare säsongerna utspelar sig serien på Litchfields lågsäkerhetsavdelning men övergår i senare säsonger till högsäkerhetssektorn på anstalten, vilket också resulterar i mer våld och konflikter. Seriens narrativ är mer inriktad på att kritisera de amerikanska bristfälliga lagarna, strukturell rasism, socioekonomisk utsatthet och
3 diverse andra teman som berör landets privatisering av olika anstalter som bland annat lett till att de intagna inte har grundläggande skydd eller fulländad medicinsk hjälp.
Vi får i första avsnittet lära känna karaktären Piper där vi genom tillbakablickar får ta del av hur hon för tio år sedan hjälpt sin dåvarande flickvän att smuggla drogpengar till Belgien. Piper som numer lever ihop med sin fästman och gått vidare både från den tidigare relationen och brottet förlorar plötsligt ett stadigt liv när hon måste avtjäna sitt straff. På anstalten stöter hon senare på den flickvän som både gjort henne skyldig till medhjälp och angivit henne och vi får ta del av den konflikt som följer, hennes försök att anpassa sig efter fängelselivet och också nya insikter om sig själv.
3.3 Grupperingar i Oz
I Oz finns väldigt tydliga ras- och ideologiprofilerade grupperingar. Det är en ständigt pågående, våldsam kamp som bekämpas mellan de olika grupperna i ett försök att överta makten och befinna sig högst i hierarkin av fängelset. De primära grupperna utgörs av: afroamerikaner, latinamerikaner, italienare, irländare, muslimer, bikers, nynazister, kristna, homosexuella samt en grupp av intagna som inte tillhör någon specifik social grupp.
3.4 Grupperingar i Orange is the new black
Även om hierarkier och gruppering också präglar anstalten i Orange is the new black så utspelas serien till en början på en lågsäkerhetssektor. Det gör att miljön och situationen inte är lika utsatt och våldsam och grupper enklare kastas om och upplöses helt. Här skapas också olika grupperingar beroende på vilket block av anstalten man tillhör. Men i likhet med Oz så håller sig många av kvinnorna till sina egna etniciteter och ideologier för att känna trygghet och tillhörighet. De primära grupperna i denna serie utgörs av:
latinamerikaner, afroamerikaner, nynazister/rasister, metamfetaminmissbrukare, homogena vita, och de äldre kvinnorna. Det vita kvinnorna som inte tillhör någon särskild ideologi har under seriens gång skiftande större och mindre grupperingar inom sin egen grupp. Utöver dessa finns också grupperingar som skapats och upplösts under seriens gång, kvinnor har lämnat sina tidigare grupper för att starta eller ansluta sig till nya och man har också aktivt försökt upplösa andra grupper av olika skäl.
4 Till skillnad från Oz präglas inte vistelsen av lojalitet mot sin respektive sociala grupp till samma grad och man riskerar inte heller en lika våldsam vedergällning om man skulle lämna eller ansluta sig till någon annan – även om våld av den och många andra anledningar förekommer. Det är heller inte lika många grupper och undergrupper, särskilt finns ingen religiös tillhörighet även om många av dem är troende.
4. Tidigare forskning
4.1 Kriminalitet i populärmedia
I artikeln Con me if you can: Exploring crime in the American cinematic imagination använder författarna Tzanelli, Yar och O’Brien sig av filmen Catch med if you can som ett exempel för att analysera orsaker och konsekvenser av kriminalitet. De menar att populärmedias porträttering av kriminalitet är en faktor som hjälpt till att upprätthålla specifika uppfattningar om samspelet mellan brott och sociala villkor i samhället.
Förhoppningen är att kunna erbjuda en analytisk synvinkel som kan koppla samman populärkultur med kriminologiska infallsvinklar (Tzanelli, Yar & O’Brien, 2005).
Catch me if you can (2002) är baserad på den sanna historien om bedragaren Frank Abagnale Jr som genom olika typer av förfalskningar spenderade större delen av 60- talet med att lösa in falska checkar för miljonbelopp och överta olika arbetstitlar han inte hade någon som helst erfarenhet eller utbildning inom. Genom artikeln benämns den fascination och ambivalens inför bedragare som många åskådare besitter som gjort detta till en populär genre. Författarna poängterar dock att huvudfokuset inte ligger i att analysera bedragare eller bedragargenren i sig utan vill se närmare på rädslor och fantasier som brott och kriminalitet väcker och dynamiken till det stora sociala
amerikanska sammanhanget (Tzanelli, Yar & O’Brien 2005, 100). Därav kan det gå att finna en förståelse för korrelationen mellan den kriminella och dennes tidigare
livssituation – och därmed också avgöra om det finns en underliggande empati eller inte – oavsett om brottslingen i fråga är mycket mer osympatisk och våldsam än en skicklig, karismatisk bedragare.
Skribenterna refererar till David Garland (2001) som beskriver att kriminalitet
”omdramatiserats” (Tzanelli, Yar & O’Brien 2005, 99). De menar att uttrycket, i en filmisk kontext, bygger vidare på den klassiska tesen om att filmen är något som återger
5 dominerande uppfattningar. Om drama i sig faktiskt är en bokstavlig handling kan filmens ”omdramatisering” ses som en process som rekonstruerar och omförhandlar populära idéer och ideologier. Ian Taylor (1993) refereras över sin syn om hur
representation av brott inom tv och film hjälper till med att konstruera och legitimera en slags populistisk och förståndig typ av kriminologi. (Tzanelli, Yar & O’Brien 2005, 100). Han menar att den nya formen av populistisk kriminologi öppnat upp för en ny diskurs som förändrat synen på straffrätt och även den generella synen på kriminologi.
Författarna visar medhåll och menar att även de anser att populärmedia är en avgörande faktor i framställandet av kriminella diskurser.
Artikeln berör ämnen som familjerelationer, socioekonomiska bakgrunder och det mänskliga grundläggande behovet av självuppfyllelse. Som exempel poängteras att Frank haft en närmare relation till sin pappa än sin mamma. Fadern, som själv är framgångsrik och förmögen, och något av en svindlare, hamnar i problem på grund av skattebrott och förlorar allt han äger. Det väcker känslor och behov hos Frank som senare blir uppstarten till det nya livet som bedragare. Som artikeln poängterar är fadern den första riktiga insikten till att vem du uppfattas som av omgivningen är det som egentligen spelar någon roll – Frank ser hur väl omgivningen uppfattar och behandlar pappan utefter falska premisser. Det han framställer sig själv som stämmer inte överens med verkligheten (Tzanelli, Yar & O’Brien 2005, 104). De menar att filmen också på ett vis lyckats dramatisera den indirekta debatten om vad som väcker kriminalitet och hur familjelivet formar och påverkar en ungdoms potentiella anlag. (Tzanelli, Yar &
O’Brien 2005, 106). Vidare benämns även genom artikeln det faktum att filmen på många vis är en representation av jakten på den amerikanska drömmen. Hur långt får man egentligen gå? Och hur länge räcker vår sympati för karaktären? (Tzanelli, Yar &
O’Brien, 2005).
4.2 Vår uppfattning om fiktiva fängelsemiljöer på TV och film
Stavroula Bougadi har i sin artikel Fictional Representation of Prison in Films and TV’s Series Genre: Public and Academic Perceptions of Prison valt att se närmare på hur vi människor uppfattar fängelsemiljöer. Eftersom de flesta av oss enbart har insyn i hur fängelselivet ser ut baserat på media och film så spelar fiktionen en stor roll i den sociala representationen och vår uppfattning (Bougadi 2016, 1). Han menar att vi
generellt sett via media endast får ta del av fängelselivets värsta sidor eftersom det oftast
6 är det som täcks inom nyhetsrapportering. Saker som upplopp och hungerstrejker men också när särskilt farliga brottslingar flytt eller frigetts. Den visuella representationen inom film visar ofta detaljbilder av anstalter som en väldigt skrämmande plats. Höga murar, taggtråd, tunga järndörrar och metaldetektorer inger en känsla av otrygghet även som besökare.
Bougadi (2016, 1) talar om hur fängelserepresentationen inom filmvärlden existerat länge Genren har varit populär ända sedan stumfilmens tid och porträtterat innehåll som flykter och felaktiga domar och förblev för den större delen oföränderlig fram till 90- talet. Han refererar till Rafter (2006) som beskriver att populariteten varit så hög eftersom genren täcker fyra grundläggande behov hos åskådarna:
a. Identifiering med protagonisten.
b. Att få ta del av fulländade kompanjon- eller vänskaper.
c. Tillhandahållande av sexuella fantasier, heterosexuella som homosexuella.
d. Tillfredställelsen av att stilla nyfikenheten över att få en insyn i livet bakom galler då de flesta filmer menar att de är baserade på sanna historier.
Bougadi (2016, 2) fortsätter vidare att förklara hur akademiker på senare år börjat fördjupa sig i och utforska både reella och fiktiva bilder av fängelset och hur dessa påverkar uppfattningen som människor har om anstalter och fångar. Det har argumenterats för att den stigande siffran på intagna under 90-talet i både USA, Storbritannien och resterande Europa har bidragit till en hysteri som media startat och propagerat för med sina myter om vad fängelser egentligen är och innebär. (Bougadi 2016, 2). Han berättar vidare att akademiker menar att den förvrängda bild som visas av fängelser i media bidragit till missförstånd kring hur institutionen faktiskt fungerar, vilket bidragit till uppfattningen av den som ett misslyckande. Generellt sett så
argumenteras det för att den fiktiva representationen av fängelser inte bidragit till någon större förståelse för dessa miljöer. Detta är till följd av att nöjesindustrin har gjort kriminalitet och fängelser till underhållningsobjekt och därmed underminerat oron kring huruvida anstalter verkligen är den bästa lösningen för att reducera brott.
Det senaste årtiondet har fängelser inom fiktion presenterats som nödvändiga
bestraffningar men också som ett unikt sätt att kunna kontrollera och reducera brott på.
Ett sätt att kunna eliminera dessa ”andra” människor från samhället. Därmed infinns ett
7 argument (via medier) för rättfärdigandet av höga säkerhetsanstalter där vi kan göra oss av med de ”värsta av de värsta” (Bougadi 2016, 2). Bougadi menar att det här narrativet är en missrepresentation av karaktärsdrag hos intagna i det verkliga livet, som bidrar till människors felaktiga uppfattning av fängelsestraff. När de tror att det vet vad som pågår i dessa miljöer och vilka människor som befinner sig där bidrar det också till deras uppfattning kring straffpolitik.
Bougadi (2016, 2) refererar till en undersökning som gjordes av Open University i Storbritannien under programmet Rethinking Crime and Punishment (Januari – Mars 2002) där det påvisades att människor anser att den bild de fått av kriminalitet i media och radio, fiktivt som reellt har fått dem att tro att anstalter är den enda lösningen för förövare som begått de mest allvarliga brotten. En minoritet av deltagarna ansåg sig inte lika dömande om de fått veta omständigheterna och bakgrunderna hos förövarna.
Studien påvisade också att personlig erfarenhet hade en övervägande roll, de som själva fallit offer för brott eller har en närstående som gjort det var väldigt personligt
påverkade i hur de tolkade och uppfattade brott i medier. Tolkningen är lika mycket av individuell vikt som social eftersom människor interagerar och utbyter åsikter och ståndpunkter.
Bougadi (2016, 3) poängterar att han tidigare nämnt att vi kan konstatera att gemene man inte vet något om hur fängelser ser ut inifrån men den fiktiva representationen kan strukturera uppfattningar om anstalter och dess intagna. Artikeln vill även se närmare på huruvida människor inom expertisområdet delar samma uppfattning som allmänheten.
Han refererar till en studie gjord av Miller et. al (2004) som innefattat studenter som på ett eller annat sätt studerade rättsjuridik och kunde konstatera att de flesta av dem inte hade en korrekt bild av rättssystemet. Bougadi (2016, 3) utförde också han en mindre studie där man valt att se närmare på hur de med kriminologisk kunskap och de utan uppfattade anstalter och antagna. I studien konstaterade man (med vetskapen om att den är alldeles för liten för att generaliseras) att det inte var någon större skillnad i mer belästa människors och helt vanliga människors uppfattning om kriminalitet och anstalter. Studenterna är mer eller minst lika mycket präglade av media som de är av sina studier.
8 Studien, menar Bougadi, har påvisat att vi behöver göra större efterforskningar kring fenomenet eftersom det blir väldigt problematiskt när de som studerar lag och kriminologi inte har realistiska uppfattningar av brott och straff. Han menar att deras agerande senare i arbetslivet kommer att präglas mer av medias konstruktion av brott än den pragmatiska kunskap de tagit del av via sina studier. Därav kan man konstatera att den fiktiva och mediala skildringen av anstalter och fångar har en stor avgörande roll i hur allmänheten uppfattar och bildar sina åsikter kring den konstruktionen. (Bougadi 2016, 3).
4.3 Postfeminism i Orange is the new black
Anne Schwan (2016) tittar i sin artikel Postfeminism Meets the Women in Prison Genre: Privilege and Spectatorship in Orange Is the New Black närmare på den postfeminism som porträtteras i Orange is the new black. Hon talar om hur serien bör ses som en viktig del av kampen för att lyfta medias missrepresentation av intagna kvinnor, men också sociala orättvisor. Inte minst för att den är så självreflekterande.
Schwan (2016, 3) poängterar att huvudkaraktären, den medelklassvita Piper, inte kan ses som en representation av den kvinnliga fängelsepopulationen men att det också är just därför ämnet kan nå en mycket bredare publik. Hon refererar till skaparen Jenji Kohan som under en intervju med radioprogrammet NPR förklarar:
” In a lot of ways Piper was my Trojan Horse. You’re not going to go into a network and sell a show on really fascinating tales of black women, and latina women, and old women and criminals. But if you take this white girl, this sort of fish out of water, and you follow her in, you can then expand your world and tell all of those other stories.”
Schwan (2016, 3) förklara att det Kohan menar är, att använda karaktären på det här taktiska sättet banar väg för ett mindre bekant perspektiv och ett inte lika lättsmält material. Något som åskådarna kanske inte annars tagit del av. Det är just det faktum att Piper är så priviligierad som gör att fängelselivet kan gestaltas på ett sådant sätt. Och det är just olika positioner av privilegier som serien utforskar.
9 Schwan (2016) talat återkommande i studien om hur den ursprungliga
kvinnofängelsegenren som skildrat intagna kvinnor ofta har kapitaliserat på att sexualisera karaktärerna i både lesbiska och våldsamma narrativ. Hon hänvisar till feministiska studier som i sina analyser av genren talat om begreppet the female gaze, det kvinnliga perspektivet som skönjas när kvinnor producerar innehåll som innefattar porträtteringen av kvinnor. Innehåll där vi i stället för att matas med stereotypiska bilder av kvinnor, oftast ur mäns aspekter, i stället får se världen genom kvinnans blick
(Oxford Reference, 2001). Schwan (2016, 5) refererar till Maine (2000) som talar om att kvinnor i fängelsegenren kan bidra till ett brett fält av analys när det kommer till just den kvinnliga blicken. Eftersom kvinnor i det här narrativet är kvinnor som analyserar andra kvinnor och kvinnor som objektifierar andra kvinnor. På samma sätt menar Schwan att Orange is the new black utforskar generiska troper som öppnar upp för debatter kring relationer och skillnader mellan kvinnor som har att göra med etnicitet, ras och sexualitet.
Schwan (2016, 6) förklara hur den här åskådningen tar vid redan från starten av serien.
Analyserna börjar så fort Piper kommer in på anstalten där hon och de andra intagna begrundar varandra. Hon blir sedd av en annan intagen som fattar tycke för henne under en duschscen, samtidigt som hon själv observerar hur en annan karaktär utför oralsex.
Till en början blir hon ställd och tittar skamset bort men kan slutligen inte låta bli att titta och således objektifiera dem. Den här duschscenen problematiserar både
karaktärens och tittarnas kvinnliga blick då det exploaterar och objektifierar
porträtteringen av lesbisk sexualitet. Schwan poängterar också att Piper Kermans i sin memoar, vilket serien är baserad på, vittnar om att hon inte upplevde att hon märkte av någon lesbisk aktivitet. Att serien ändå valt att öppna med grafiska sexuella scener, bör då enligt Schwan, tolkas som en medveten nickning mot generiska konventioner och förväntningar, snarare än en autentisk porträttering av fängelselivet.
Schwan (2016, 12) fortsätter förklara att även om mycket av Orange is the new black bottnar i stark kritik gentemot massinfängslandet och avskaffandet av anstalter, bör de som har ett genuint intresse för kritiskt tänkande gentemot fångenskap och dess kulturella representation se seriens skapare som medhjälpare till möjligheten att nå en nyare och bredare publik för att väcka en diskussion kring de skadliga effekterna av fängslande. Den kritik som skildras i serien har en möjlighet att hjälpa till med att
10 utveckla agendan. Schwan beskriver hur Cecil (2007) i sin kriminologiska kritik av hur kvinnor i fängelse framställs, argumenterar för att den mediala representationen spelar en stor roll för hur dessa kvinnors liv förstås och upplevs. Via analyser av
porträtteringen av intagna kvinnor i dokumentärer, television, filmer, etcetera, har hon kunnat konstatera att det finns stora brister i verklighetstron. Schwan menar att det finns en medvetenhet om att även Orange is the new black inte heller är helt autentisk i sitt skildrande men vill via sin artikel ändå argumentera för att den samtidigt också kan alliera sig med den politiska kampen och utöva en form av aktivism – via det självreflekterande narrativet som genomsyrar serien.
4.4 Skildrandet av Oz och dess politiska påverkan.
Bill Yousman (2009) kritiserar i artikeln Inside Oz: Hyperviolence, Race and Classnightmares, and the Engrossing Spectacle of Terror, hur serien framställer kriminalitet och hur det bidrar till att upprätthålla en konservativ politisk agenda.
Yousman (2009, 266) poängterar att kanalen HBO som sänder serien huvudsakligen har tittare som sitter i en högre socioekonomisk klass än de flesta andra människor som konsumerar tv. Demografiskt sett är tittarna den fullständiga motsatsen till de karaktärer som porträtteras. En stor del av reaktionerna från tittarna innefattade känslan av att äntligen få insyn i livet av ”de andra” och serien prisades även för att vara realistisk. Oz kunde därmed uppfattas som ett tv-program som gav insyn i av en främmande och otäck värld som tittarna annars kanske aldrig fått en chans att ta del av. Serien blev via
åskådarna snabbt klassad som otroligt välskriven och realistisk men Yousman (2009, 267) menar tvärtemot att den inte alls skildrar en realistisk framställning av
fängelselivet utan snarare porträtterar ett narrativ som rättfärdigar prison-industrial complex (den amerikanska privatiserade modellen av fängelsesystemet), ras- och klassbaserad diskriminering och grymheten i det avhumaniserande behandlingen av intagna.
I likhet med tidigare artiklar kritiserar även Yousman (2009, 269) det sätt som fångar porträtteras i populärmedia. Han refererar till Munro-Bjorklund (1991) som menar att filmer som skildrar fängelselivet sällan porträtterar det monotona rutinerna som faktiskt tar plats på anstalter utan i stället fokuserar på mer dramatiska aspekter som upplopp, dödsstraff och flykter som i stället bidrar till bilden av dömda kriminella som människor
11 som borde fruktas och spärras in. Yousman (2009, 270) förklarade att Oz hade premiär under den tid då prison-industrial complex frodades som mest. Allt fler vinstdrivande syften började implementeras i amerikanska fängelsefaciliteter och enligt Dyer (2000) var fängelsepopulationen under slutet av 90-talet, tio gånger så stor som den hade varit under 1970. USA hade fängslat fler medborgare än något annat land i världen. Hela det politiska klimatet som tog fart under 80-talet och fortsatte i årtionden framåt bottnade i löftet om att försöka få bukt på den ökade kriminaliteten. I verkligheten så var
kriminalitet på väg neråt statistiskt sett när denna politik började föras men opinionsundersökningar påvisade att många i USA trodde att våldsbrotten ökat exceptionellt mycket. Mycket av den missrepresentationen kan ha sporrats av det konstanta porträtterandet av våld i både film och media.
Yousman (2009, 271) poängterar genom artikeln att mycket av det våld som skildras i Oz är extremt övermättat och bidrar till att förstärka bilden av anstalter som en
nödvändighet. Serien representerar en bild av rättssystemet som till och med är för passivt, och inger en bild av intagna som lever och härjar fritt på anstalter utan någon rädsla för potentiella repressalier. Men, han menar att faktum kvarstår att det i
verkligheten egentligen endast är mindre än en tredjedel av intagna per år som sitter fängslade för våldsbrott. Yousman (2009, 272) benämner genom artikeln också vikten i att förstå hur afroamerikanska män historiskt och politiskt sätt porträtterats i mycket värre sken än vad framför allt vita män men också andra etniciteter gör. Inte allra minst i kriminella narrativ. Han ger ett exempel på hur nyhetsrapporteringen under crack- och metamfetaminvågen som dragit över landet skildrades väldigt annorlunda när det kom till svarta och vita brukare. De afroamerikanska missbrukarna beskrevs som självfallna, hänsynslösa och oansvariga människor medan de vita porträtterades som offer för drogen. Akademiker har presenterat bevis för att de rasliga disproportionerna inom det amerikanska rättsväsendet inte kan förklaras via pseudo-biologiska argument som drar paralleller mellan ras och medfödda predispositioner. Det har i stället allt att göra med en tydlig socioekonomisk ojämställdhet som privilegierar vissa och inte andra. Även Yousman menar att människor utan någon verklig insyn kommer att tolka fiktion som sanning och således är detta ytterligare en aspekt som är med och konstruerar
människors verklighetsuppfattning. (Yousman 2009, 272).
12 Yousman (2009, 278) berättar att skaparen till serien, Tom Fontana, precis som i likhet med Jenji Kohan (skaparen av Orange is the new black) valt att placera karaktären Tobias Beecher som en ingång till anstalten för att åskådarna skulle kunna identifiera sig med någon. Enligt Yousman för att skaparna bakom serien inte trodde att åskådarna skulle kunna relatera till situationen om inte en vit, högt uppsatt karaktär befann sig mitt i händelsen. Yousman (2009, 275; 289) talar också om hur det överdrivna sadistiska våldet som skildras förstärks ännu mer av det faktum att serien utspelar sig på den experimentella avdelningen som den gör. I verkligheten skulle intagna inte ha dessa former av frihet utan vara mycket mer övervakade och kontrollerade än vad som porträtteras i serien. Man vill i verkliga anstalter med alla men som finns försöka hålla kända gängmedlemmar ifrån varandra just för att undvika grupperingar. Avdelningen Emerald City, i serien, är menad till att uppmuntra rehabilitering men hela konceptet krackelerar redan vid start vilket påvisar att det inte handlar om bristfälligheter när det kommer till fängelsesystemet utan problematiserar i stället de intagna som skildras som att de är bortom räddning.
Yousman (2009, 280) menar att det finns vinstdrivande intressen i att lägga upp ett så farligt och obehagligt narrativ som möjligt för att människor ska tro att det här är en realistisk representation av fängelselivet och påföljden av brott och straff. Åskådarna som tar del av detta övervåld, terror och kaos formas till att acceptera och tro att det här är den här formen av straff är det bästa svaret för alla.
4.5 Uppsatsens bidrag
I tidigare forskning finns en övervägande röd tråd där de flesta av skribenterna verkar vara eniga om att den porträttering som görs av anstalter och dess intagna inte
överensstämmer med hur verklighet ser ut. Det finns också en rädsla för att det som skildras i fiktion ska komma att bli en grundläggande norm för en värld vi inte har någon som helst insyn i eller uppfattning om, vilket i sin tur påverkar hur vi ser på rättssystemet och förbrytare. Mycket av det som skildras i fiktionen beskrivs som överdramatiserat och överrepresenterat. Det har nämnts att ingen verkar avsevärt intresserad av att skildra den faktiska monotona sidan av fängelselivet och att händelseförlopp som uppror, flykter och andra våldsamheter sällan sker så
kontinuerligt, snarare nästan aldrig, som fiktiv representation skildrar. Dessutom är en större majoritet av intagna brottslingar inte dömda för våldsbrott, något som aldrig
13 heller riktigt berörs. Skribenterna har dock förståelse för att det måste ske av
dramaturgiska skäl, det som kritiseras är det faktum att åskådarna kanske inte fullt ut förstår det.
Det som står klart av tidigare forskning är att Oz är enormt mycket mer våldsamt och grafiskt än vad Orange is the new black är. Schwan nämner flera gånger i sin studie att serien är väldigt självreflekterande och kritiserar mycket av de socioekonomiska aspekterna och det bristfälliga rättssystemet. En infallsvinkel som Oz i stället väljer att inte beröra. Genom analysen är förhoppningen att kunna se huruvida det finns fler typer av infallsvinklar som kan lyfta förståelsen för de intagna och om man kan utgöra några fler skillnader i serierna om man ställer dem mot varandra.
5. Teoretiska utgångspunkter
5.1 Televisionsvetenskap
I Television studies talar Jonathan Gray och Amanda D. Lotz (2019) om hur televisionsvetenskap tagit form ur humanioras andra grenar för att forma en egen konstitution som berör de sociala, kulturella och psykologiska aspekterna av TV
konsumtion. De menar att trots att television har en stor del rivalitet så är den också det mest framstående mediet inom storytelling. Den tidigare generella oron kring att människan konsumerat för mycket TV har nu snarare bytts ut av känslan av att hela tiden ha behovet av att kolla i kapp på saker. Och på något vis så måste vi åskådare erfara att det vi tar del av är av någon betydelse, oavsett om det rör sig om att det är vackert, inspirerande, väcker reflektion, eller har någon annan effekt på våra liv och vår kultur (Gray & Lotz 2019, 59). Med största säkerhet så ser de flesta på television som något som bär ansvar för olika företeelser, oavsett om det skulle vara det dominerande politiska klimatet i ett land, syn på ras, klass, kön, sexualitet, mode, kroppar, och så vidare. Televisionen spelar en stor roll i hur vi konstruerar grundläggande uppfattningar i allt från triviala till avgörande saker och även inom historieberättande och
informationsdelande. Därav ligger en stor uppgift i televisionsvetenskap att utforska berättelser och information (Gray & Lotz 2019, 60).
Gray och Lotz (2019, 60) menar Akademiker som studerat television oftast har haft huvudsakligen en av två inriktningar: den del som berör den konstnärliga
14 porträtteringen, och de som studerat vilka budskap och idéer som TV vill framföra. Det poängteras att ingenting av det som sker på TV sker egentligen, allt är endast en
representation av verkligheten eller en konstruktion av en alternativ verklighet. Till och med ickefiktiva program är tvungna att redigera och välja ut material, vilket ger oss en representation av verkligheten men aldrig själva verkligheten i sig.
Gray och Lotz (2019, 80) talar om Horace Newcombs TV: The most popular art som var en av de första böckerna inom televisionsvetenskap som publicerats. De talar om hur Newcomb själv beskrev boken runt trettio år senare när han fått chansen att
reflektera över den. Han förklarar att boken betänker två frågor: hur television berättar sina historier, samt vad relationen mellan dessa berättelser och strategier inom
storytelling, och amerikaner är – och även andra samhällen och kulturer. Newcombs övertygelser om att television bar en väldigt komplex och betydelsefull mening bottnade i personliga erfarenheter. Han växte själv upp i ett segregerat Mississippi och erfor hur televisionen hade en viktigt social påverkan. Långt bortom ämnen som våld och antisociala mönster som forskare inom psykologi tidigare fokuserat på. De bilder som visades både i nyhetssändningar och på television fick honom att reflektera över ras relationer och var uppstarten till den infallsvinkel om social påverka som han senare skulle välja att fokusera på under sina studier.
Gray och Lotz (2019, 84) referera även till Fiske och Hartley, författarna bakom boken Reading Television, även de en av de tidigaste och med framstående inom
televisionsvetenskap förklarar att språket för att läsa television inte riktigt var helt utformat ännu vid tidpunkten. Det var vid den perioden som televisionsvetenskap sakta började ta form och gå längre ifrån andra grenar som litteratur. I boken förklarar de hur det inte är naturligt för television att representera verkligheten på det sättet som den gör, på samma vis som inte heller språket kan göra det. Både TV och språk medierar en verklighet, det finns ingen upplevelse som den sociala varelsen kan uppfatta utan kulturella strukturer, ritualer och koncept som försetts via språket. Språket är det medel som är det första steget in i samhället där man producerar verkligheten och television utvidgar den förmågan och förståelsen. Hur television strukturerar och presenterar sin bild av verkligheten kan vara till stor hjälp i förståelsen om hur vårt samhälle fungerar.
(Gray & Lotz 2019, 85).
15 Fiske kom enligt Gray och Lutz (2019, 87) också att presentera en annan viktig term för televisionsvetenskap vilket var polysemi. Tidigt under efterforskningar inom television identifierade man polysemi som en viktig aspekt i analysmodeller. Polysemi var en teori som föreslogs av Barthes som menade att ingen text (med text avses alla typer av
mediala former) kan förmedla endast en mening. Alla texter är öppna för olika former av tolkningar. Det är delvis genom Barthes som benämningen text inkorporerades i televisionsvetenskap och han var tydlig med att urskilja texten från arbetet. Arbetet är det som producenten framställer, men texten är det som skapas under tolkningen av arbetet då läsaren involveras. Att involveras kommer alltid att medföra en personifiering och transformation av verket beroende på individen. Fiske bygger vidare på teorin genom att förklara att populärkultur kan endast ha blivit populär från första början genom att publiken har funnit en personlig mening i texterna och på så sätt gjort texten till sin egen på ett vis.
Gray och Lutz (2019, 9) beskriver hur kritisk analys därför också varit väldigt
framstående inom televisionsvetenskap. Det kritisk analys ämnar göra är att gå under ytan för att söka efter djupare meningar och kunna koppla ihop dessa meningar till bredare sociala analyser. Den processen kan bidra till att olika former av oegentligheter men de menar att en analys slutligen blir kritisk när den är öppen för att utforska olika typer av problem, när forskaren är öppen för möjligheten att förvånas över resultatet av analysen och när det i sin tur leder till att läsarna får en bättre förståelse för texten. Och hur och varför texten är väsentlig.
5.2 Identifikation och konstruktion
David Gauntlett (2008) pratar i Media, gender, and identity: An introduction om hur populärkulturen påverkar och fördjupar vår identitet. Han utgår från Anthony Giddens teorier om att identitet byggs upp genom en sammanslagning av makronivåer (sociala strukturer) och mikronivåer (den mänskliga faktorn). Giddens menar alltså att det finns sociala strukturer som traditioner, institutioner, moraliska koder och andra etablerade sätt att göra saker på. Men det innebär också att dessa saker kan förändras genom att människor börjar ignorera dem, ersätta dem eller reproducera dem annorlunda (Gauntlett 2008, 102).
16 Enligt Gauntlett (2008, 107) förklarar Giddens hur vår förändrade syn på äktenskap, relationer och sexualitet är ett tydligt exempel på en kombination av faktorer på makro- och mikronivå. Vår nya syn bottnar religionens nedgång och rationalitetens uppgång, förändringar i sociala strukturer som uppkommit till följd av att individen börjar se annorlunda på livet, vilken i sin tur uppkommit från sociala influenser och
observationer. Massmedia har med hög sannolikhet bidragit till hur individen uppfattar de egna relationerna. Vi uppmuntras till att reflektera över våra relationer genom tidskrifter och självhjälpsböcker (direkt) och via tv och film (indirekt).
Giddens beskriver vidare hur självidentitet bottnar i att vi skapar och upprätthåller biografiska narrativ, historien om vilka vi är och hur vi hamnade där vi hamnade.
Självidentitet handlar således egentligen inte om egenskaper eller karaktärsdrag (Gauntlett 2008, 107). Han pratar om vikten av att upprätthålla en historia. En historia som kan beskrivas och bedrivas med värdighet och för att kunna göra det behöver vi ett starkt narrativ som kan beskriva vår livshistoria på ett sätt som idealt kommer framställa oss i en heroisk roll (Gauntlett 2008, 108). Detta narrativ går sedan hand i hand med de livsstilar som vi väljer för oss själva och hjälper till att forma någonting konkret som sammanlänkar oss med gemenskaper av människor som är ”som oss” – eller åtminstone människor som gjort liknande val som oss.
Gauntlett (2008, 112) förklara hur media spelar en stor roll i formandet och
anknytningen till olika typer av livsstilar. Vissa typer av sätt att leva på porträtteras inte särskilt ofta på TV, men ändå kommer idéer om mindre traditionella levnadssätt att spridas via media – parallellt med vardagsupplevelser. Räckvidden av de olika livsstilar som TV presenterar kan vara rätt begränsade men är samtidigt bredare än de vi ser och upplever i vardagen. Media kan erbjuda möjligheter och hylla mångfald samtidigt som den snävar av representationen av vissa roller och livsstilar.
John Fiske (1987) talar i Television Culture: Popular pleasures and politics om hur realism konstrueras inom television. Han menar att TV i sig inte nödvändigtvis reproducerar verkligheten, utan snarare den dominerande uppfattningen av vad verkligheten är. Television kan därav ses som ett relativt realistiskt medium eftersom det lyckas bära en socialt acceptabel konstruktion av verkligheten. Realism bottnar inte i
17 hur sanningsenligt det förhåller sig till den empiriska verkligheten utan handlar om en diskurs som berör konventioner som verkligheten konstruerats av och för.
Fiske (1987) förklarar att television oftast beskrivs i metaforer som berör reflektion – som ett fönster eller en spegel som reflekterar verkligheten tillbaka till oss. Han menar att det är betydande att uttrycken innefattar rutor eftersom det är ett opersonligt och icke kulturellt medium av reproducering. De mänskliga och kulturella faktorerna döljs och det färdigställda reproduktionerna implementeras till att framstå som naturliga, vilket i sin tur innebär att det framstår som ett resultat av någonting naturligt snarare än som en kulturell process. Det tas ur ett historiskt och kulturellt sammanhang och förflyttas till en universell sanning. Fiske menar att den metaforiska infallsvinkeln som berör fönster och speglar förutsätter att det som egentligen reflekteras är vår verklighet och inte verkligheten. Med det menas att verkligheten är en fabrikation av människan och inte ett universellt objekt som människor kan observera utifrån.
Fiske (1987) refererar till Raymond Williams (1977) som talar om hur det finns tre huvudsakliga karaktäriseringar av realism i drama: en samtida miljö, att det innefattar sekulära handlingar och att det är ”socialt utökat”. Med det menas att de berör vanliga människors liv och upplevelser och inte kungar eller andra sociala ledare. Om dessa karaktäriseringar porträtteras på ett sympatiskt (men inte okritiskt) vis kan Williams lägga till ytterligare en fjärde karaktärisering: att medvetet tolka upplevelserna från en politisk ståndpunkt, vanligtvis vänstern. De tre första karaktärsdragen kan förklara realismens lämplighet för television. Televisionens publik är i likhet med innehållet socialt utökade, till skillnad från en mer selektiv publik som teater- och filmbesökare.
Television är därför mer lämpligt att representera mänskliga handlingar i mänskliga termer. Den lilla skärmen och den jämförelsevist dåliga upplösningen ledde TV till att lägga fokus på ingående kameravinklar på människor som spelar, reagerar och
interagera.
Fiske (1987) beskriver hur film presenterar sig självt som någontings om redan ägt rum, medan television presenterar sig som något som pågår. Till och med på en mikronivå kan känslan av närvaro framföras via televisionens tekniska process. Lågbudgetdraman som såpoperor och sitcoms är normalt sett inspelade med flera kameror i studio och har väldigt begränsad eller ingen postproduktionsklippning alls. Det innebär att den tid som
18 det tar att utföra en handling sammanfaller precis med den tid som det tar att göra den i
”verkliga livet.” Frånvaron av redigering bidrar till en subtil känsla av realism. Till en känsla av att kameran helt enkelt bara spelar in något som pågår och känslan av att det händer här och nu.
5.3 Intersektionalitet
Patricia Hill Collins och Sirma Bilge (2016) beskriver begreppet i sin bok
Intersectionality. Intersektionalitet är ett sätt att förstå och analysera komplexiteten i världen och människors upplevelser. Händelser och tillstånd som berör sociala och politiska ämnen formas sällan av en enda faktor, generellt sett formas de av en rad olika faktorer med lika högt inflytande. När det kommer till bristande sociala jämlikheter och maktförhållanden inom samhället är det av vikt att ha förståelse för att det inte endast rör sig om en gren av social uppdelning, oavsett om det är ras, kön eller klass, utan många olika grenar som alla påverkar varandra. Intersektionalitet är ett analytiskt verktyg som ger människor en möjlighet att ta del av den komplexitet som existerar i världen och dem själva (Hill Collins & Bilge 2016, 18).
I Intersectionality (Hill Collins & Bilge 2016, 19) ges ett konkret exempel på
afroamerikanska kvinnliga aktivister under 1960- och 70-talet konfronterade det faktum att deras egna behov föll igenom stolarna när det kom till både antirasistiska,
feministiska och fackliga rörelser. Alla av dessa rörelser upphöjde och berörde endast en kategori av analys och handling i stället för fler. Så som ras inom de sociala rörelserna, kön inom feminismen och klass inom facket. Eftersom afroamerikanska kvinnor tillhör alla tre av dessa kategorier så lämnade dessa enkelriktade sätt att se på sociala orättvisor lite utrymme för att diskutera komplexiteten i de orättvisor som dessa kvinnor möter. Afroamerikanska kvinnors användning för intersektionalitet som ett analytiskt verktyg framträdde som en respons till denna kamp.
Att använda sig av intersektionalitet som ett analytiskt verktyg kan främja vår förståelse för den växande globala ojämställdheten. I stället för att se på människor som en
homogen grupp erbjuder intersektionalitet ett ramverk för att förklara hur sociala fördelningar av ras, kön, ålder och medborgarskap, bland andra saker, placerar
människor olika i relation till globalt sociala orättvisor (Hill Collins & Bilge 2016, 35).
Välståndsluckan analyseras generellt sett genom en antingen-eller-syn, som ras eller
19 kön och mer sällan genom en intersektionell, både-och-syn. Att använda sig av
intersektionalitet rent analytiskt komplicerar den ensidiga förklaringarna som enbart berör klass och erbjuder en mycket mer detaljerad bild av sociala orättvisor som går bortom det (Hill Collins & Bilge 2016, 36).
5.4 Teoretisk sammanfattning
Televisionsvetenskap är väsentlig för att förstå hur television konstruerar vår uppfattning och påverkar oss. Allt som förmedlas på TV har en inverkan på hur vi upplever saker och ting i det verkliga livet även om det bara presenterar en konstruerad bild av verkligheten. Det sätt som bland annat olika former av förtryck presenteras och skildras på TV har således en påverkan i hur vi tolkar och ser på det i samhället. Trots att det som förmedlas på TV bara är en version av verkligheten så finns det en
övervägande mänsklig faktor som söker sig till sammanhang som man på ett eller annat sätt kan identifiera sig med. Genom att se till hur TV konstruerar livet kan vi få en djupare förståelse för hur vi uppfattar och upplever omvärlden.
6. Metod och urval
6.1 Kritisk diskursanalys
Alan Bryman (2011, 484) beskriver kritisk diskursanalys som något som bottnar i språket som maktmedel. Utgångspunkten ligger i ideologi och sociokulturell förändring.
Den bygger på Foucaults teorier som menar att diskursens egenskaper fungerar som ett maktmedel. Bryman refererar till Phillips och Hardy som beskriver diskurs som en uppsättning förknippade texter som är kopplad till deras produktion, spridning och mottagande. Den sociala verkligheten är producerad och blir verklig genom diskurser.
Socialt samspel kan inte förstås till fullo utan de diskurser som ger dem mening.
Diskursanalytikers uppgift är att utforska relationen mellan diskurs och verklighet.
En av faktorerna som kritisk diskursanalys försöker ta reda på är hur diskurser konstrueras och vidmakthålls i förhållande till vissa företeelser (Bryman 2011, 484).
Man vill också ta reda på varför vissa meningar eller betydelser tas för givna medan andra marginaliseras. Diskurs ger inte bara en förklaring av vad som sker i
organisationer utan är även en process som hjälper till att skapa mening (Bryman 2011, 485). Analysen av diskursföreteelse görs oftast utifrån en tredimensionell referensram,
20 först utvecklad av Fairclough. Den innefattar: granskning av konkret innehåll, struktur och mening rörande den text som undersöks. Granskning av den diskursiva interaktion som används för att kommunicera mening och åsikter. Och ett beaktande av den sociala kontext i vilken diskursföreteelsen äger rum (Bryman 2011, 485).
6.2 Analysmodell
Anabela Carvalho (2000) har utvecklat en analysmodell grundad i kritisk diskursanalys som kommer appliceras på studien. Modellen bygger på en rad olika infallsvinklar som ska besvaras under analysen av texten. Eftersom den främst är avsedd för journalistiska texter har den modifierats. Berglez (2019) har översatt kategorierna som den innefattar till svenska: textens huvudsakliga innehåll, relationen mellan makro- och mikrotext, fördjupning av aktörer, språk i detalj, diskursiva strategier och ideologi.
Textens huvudsakliga innehåll ska egentligen ge sken över vilket sätt den journalistiska texten har publicerats på. Vilken tidning, vilken skribent, hur stor artikel, på vilken sida.
Eftersom detta är ett fiktivt verk och ett audiovisuellt ger det ingen större relevans. I stället väljer jag att beskriva det texten huvudsakligen vill framföra utefter Berglez beskrivning. (Carvalho 2000; Berglez 2019).
Relationen mellan makro- och mikrotext ämnar ta reda på vilka teman som
representeras. Tematiska diskurser är inte alltid uppenbara och en del av analysen sitter i att identifiera dem för att dekonstruera och förstå diskursen roll. Man vill ta reda på hur texten framställs, vilka hierarkier som råder i den och hur de förhåller sig till varandra.
Vad är det omfattande, större ämnet och vad är det mer detaljerade ämnet (Carvalho 2000; Berglez 2019).
Fördjupning av aktörer avser hur de medverkande representeras. Hur framställs individer och institutioner? Vems perspektiv verkar dominera? Språk i detalj avser att reda på hur språket används och vad för ideologi det för. Diskursiva strategier vill ta reda på vilken vinkel av verkligheten som presenteras och slutligen vill man genom ideologi analysera vilka ideologiska ståndpunkter som är med och formar texten (Carvalho 2000).
21
6.3 Urvalsprocess
Uppsatsen kommer att nyttja stratifierat slumpmässigt urval. Det innebär att avsnitten väljs från slump ur ett systematiskt urval från olika stratum – i detta fall säsongerna (Bryman 2011, 186). Googles slumpgenerator har använts som verktyg. Genom att skriva antal avsnitt per säsong så har Google slumpat fram ett avsnitt, detta har upprepats genom säsongerna för respektive serie. För att försöka få med så mycket material och information som möjligt har ett avsnitt per säsong valts fram till säsong 6.
Eftersom den ena serien har 6 säsonger och den andra 7 så har en säsong uteblivit till följd för att göra informationen likvärdig.
Som undantag har jag valt att använda mig av pilotavsnitten för de båda serierna under säsong 1 eftersom jag ansett att det varit av vikt för studien att se hur både anstalten och de antagna presenteras vid första intrycket och för att narrativet för ingångspunkten till miljön (vita medelklassmänniskor) varit liknande.
6.4 Empiriskt Material
Alla avsnitt av Oz har hämtats från streamingtjänsten HBO Nordic. Alla avsnitt av Orange is the new black har hämtats från streamingtjänsten Netflix.
Oz
Säsong Avsnitt Titel
1 1 The Routine
2 8 Escape from Oz
3 3 Legs
4 5 Gray Matter
5 7 Good Intentions
6 2 See No Evil, Hear No Evil,
Smell No Evil
Orange is the new black
Säsong Avsnitt Titel
1 1 I Wasn’t Ready
2 4 A Whole Other Hole
22
3 6 Ching Chong Chang
4 2 Power Suit
5 12 Storm-y Weather
6 6 State of the Uterus
7. Analys
7.1 Oz
Textens huvudsakliga innehåll
Augustus Hill, en av de intagna på Oz, vägleder oss genom varje avsnitt. I början av och igenom episoderna håller han monologer som reflekterar över människans natur, behov, historia och vad det gör med mäns psyken att hamna på dessa typer av anstalter. En stor del av insikter och förståelser som konstrueras för tittarna gentemot de antagna bottnar i de reflektioner som Hill presenterar under programmets gång.
I Oz skiftar fokus på karaktärerna från avsnitt till avsnitt. I varje avsnitt presenteras en ny fånge där vi får veta bakgrund, brott och dom. Vissa av dem har återkommande roller, andra dör eller försvinner av andra anledningar omedelbart. Våld porträtteras väldigt grafiskt och återkommande. I bara det första avsnittet knivhuggs genast en man under öppningsscenen.
Det är tydligt att det huvudsakliga fokuset bottnar i hierarkier och överlevnad.
Grupperingarna är väldigt tydliga och likaså vem som sköter vad när det kommer till bland annat olaglig distribuering inom fängelset. Vi följer olika karaktärer parallellt där vardagen består av att överta eller behålla vissa jobbstationer som blivit tilldelade, att skapa allianser, utöva makt och våld, repressalier, få tag på alkohol och droger och ibland till och med flyktförsök. Det tydliga narrativet i serien är att äta eller ätas, det finns inget utrymme för dem som inte vill vara en del av sammanhanget. Det blir därför också väldigt viktigt att söka sig till en grupp eftersom gemenskapen är det enda som kan agera som ett skydd.
Oz porträtteras som en form av slutstation. Det är övervägande långa straff och även de som har chans till frigivning kommer med största sannolikhet inte ha en möjlighet att få leva ett normalt liv efter vad de erfarit.
23 Relationen mellan makro- och mikrotext
Huvudteman som innehållet kretsar kring är livet bakom murar, hierarkier och våld.
Mikrotexten, de underliggande teman, är det kriminella psyket, förtryck och avhumanisering.
I säsong 4 avsnitt 5 så talar Hill om forskares och sociologers försök till att komma fram till huruvida kriminalitet och våld beror på arv eller miljö. Om det finns neurologiska anledningar till att någon är våldsam, går det då att bota? Vid ett tillfälle uttrycker han:
”Everybody’s always looking for an excuse. I killed that man beacuse; A, I was abused as a child. B, I had shitty parents. C, I was raised in poverty. D, all of the above. If the only thing you know from the cradle on up is violence, what other choice have you got?” (S4A5 – Gray Matter).
Vid ett flertal tillfällen berörs förbigående det faktum att de flesta av de här männen kommer från bakgrunder och familjer präglade av våld och brott. Många har hamnat i kriminalitetens bana till följd av sina familjer, många har mördade familjemedlemmar och de flesta av dem fortsätter visa lojalitet till och med efter att de blivit fängslade och vet att de med största sannolikhet aldrig kommer bli frisläppta igen. Den här
infallsvinkeln porträtteras alla främst som ett konstaterande snarare än förklaring.
Ämnen som förtryck och samhällsproblem bemöts vid vissa tillfällen men sällan hur djupt rotade de är. I första avsnittet av säsong 1 anländer den nye intagne Kareem Said som är en framstående och betydande profil inom det muslimska samhället. När Tim McManus som sköter om avdelningen Emerald City förklarar att Saids status inte kommer ge honom några privilegier och att alla i fängelset är jämställda svarar han:
”How ironic, to finally be equal in a place where I do not have the freedom to enjoy it.” (S1A1 – The Routine).
Under samma konversation berättar han att 78% av de intagna är färgade människor.
Något som reflekterar en sanningsenlig bild med verkliga livet. De flesta människor i amerikanska fängelser är minoriteter men vi får sällan en tydlig representation av att det faktiskt är framförallt till följd av sociala orättvisor som de hamnade där.
