Under denna uppsats uppbyggnad har vissa funderingar uppkommit. Funderingar och tankar om begreppets ursprung, partiernas syn på begreppet och hur de utvalda tidningarna argumenterat kring det. Nedan diskuterar jag kring de slutsatser som analysen presenterat.
Barnfattigdom mäts i Sverige på kommunal nivå via låg inkomststandard och försörjningsstöd. Vad gäller begreppets ursprung har en tidslinje formats som startar redan på tidigt 1900-‐tal hos sociologen Benjamin Seebohm Rowntree som definierade fattigdom under sin stora fattigdomsstudie i Storbritannien 1901. Att barn sedan alltid har varit en viktig orosgrupp ur ett fattigdomsperspektiv gör att begreppet får sina rötter redan här. Därefter leder tidslinjen vidare till sociologen Peter Townsend som gett en tydlig definition av fattigdom där han definierade det som familjer som blir exkluderade att leva efter vanliga mönster, seder och aktiviteter. Denna definition får placeras in i den senare halvan av 1900-‐talet och för oss sedan vidare till Tony Blair, brittisk politiker, som 1998 höll ett tal där han uttryckte sig om att eliminera barnfattigdom för att till sist hamna runt millenniumskiftet då Sveriges Rädda Barnen började diskutera om barnfattigdom. Jag kan alltså konstatera att åtminstone sedan 1998 har begreppet barnfattigdom funnits och frågan som då uppkommer är varför diskussionen inte tidigare kommit till Sverige, då statistik visar på att siffrorna var som sämst i Sverige 1997 då Socialdemokraterna var i regeringsposition?
En problematik som presenteras kring begreppet är just benämningen
barnfattigdom. Då exempelvis den engelska doxan från 80-‐talet konnoterar fattigdom
med flyktingar från tredje världen, får synonymer som ojämlikhet istället användas i dagens argumentation. Kan detta då innebära att vissa grupperingar har svårt för begreppet barnfattigdom även i Sverige? Kan Moderaternas term ekonomiskt utsatta
barn gå hem hos vissa grupperingar i Sverige mer än andra, beroende på vilken ålder de
befinner sig i, vilken doxa de lever i och deras förförståelse?
En annan tanke som kom upp vid sökandet efter ursprunget var hur Rädda Barnen kunde använda ett begrepp de inte visste var det kom ifrån? Mina kontakter på Rädda Barnen visste inte exakt när eller hur det kom sig att de började använda begreppet förutom att det kom från ett internationellt område där flera professorer börjat diskutera fenomenet. Detta gjorde mig konfunderad då begreppet nu fått så stort genombrott att fler borde ställt sig, eller Rädda Barnen frågan, men fick mig samtidigt mer intresserad av att finna ett svar. Kanske är det så att termen för många är så självklar vilket gör att dess betydelse inte ifrågasätts? Då termen nu blivit så populär är det viktigt att som Burke påpekar, diskutera kring hur begreppet används och hur det kan uppfattas av publiken.
Förslag på fortsatt forskning kan vara att se hur olika länder väljer att definiera och använda begreppet, då doxa, förförståelse och hermeneutik troligtvis kommer att påverka resultatet.
Vid samtalet med Tim Nichols vid Child Poverty Action Group diskuterades det skillnader mellan Storbritannien och Sverige. Jag berömde dem för deras alla organisationer och events mot barnfattigdom och påpekade att Sverige inte alls hade samma storlek på vare sig organisationer eller event. Då kommenterade han med skämtsam ton ”Well, you don’t need to!”, vilket fick mig att reagera. Jämfört med Storbritannien har vi en liten mängd fattiga barn i Sverige, men att det ens finns ett enda litet barn som är fattigt i vårt värdfärdssamhälle är ett misslyckande vilket Socialdemokraterna har försökt få fram i sitt partimaterial för att attackera de regerande Moderaterna. Sveriges doxa säger att fattigdom inte ska finnas i vårt land. En fundering som dyker upp här blir då om Socialdemokraterna använder termen främst i syfte att attackera sina motståndare eller för att höja allmänhetens medvetenhet om frågan?
I sitt debuttal skildrar Håkan Juholt barnfattigdomen i Sverige som någonting skamligt, oacceptabelt och orättvist. Han beskriver att det är någonting som endast finns i Reinfeldts Sverige och inte i Socialdemokraternas Sverige. Här använder han sig av underliggande budskap då Reinfeldts Sverige får stå för hela Moderaternas politik. Juholt visar två sidor av Sverige, solsidan och skuggsidan. Ingenting däremellan, inget grått fält. I sitt tal beskriver han Sverige med dystra ord, som ungdomsarbetslöshet
och fattigdomsstreck vilket visar hans inre syn på landet. Juholt använder starka ord med stor betydelse samtidigt som han påvisar att Socialdemokraterna vill ha förändring. En förändring som inte behöver specificeras då det från denna dunkla beskrivning av Sverige endast kan gå åt ett bättre håll. Lika vitt och svart som Juholt målar upp sol-‐ och skuggsidan, lika stark gräns drar han mellan Reinfeldts Sverige med befintlig barnfattigdom och ett Socialdemokratiskt Sverige utan barnfattigdom.
Det som är intressant med talet är hur tunt det är på politiska konkreta förslag men starkt i retorik. Talet visar på visioner till förändring men inga konkreta planer på hur det ska utföras finns vilket leder till att artiklarna lätt kan attackera talets svagheter. En tanke som blir intressant är om talskrivaren endast såg Socialdemokraterna som målgrupp, eller åtminstone som den primära målgruppen då talet mer enar partiet än argumenterar för den politik de för. Kan detta bli negativt då resten av Sverige, de som ännu inte valt parti, de som väntade på besked om jobben, bidragen och framtiden tillsammans med media, som väntade på att få argumentera emot hans förslag inte fick höra det de ville? Eller skapade talet den diskussion Socialdemokraterna hoppades på? Är det kanske så att all publicitet är bra publicitet? Jag anser att talet lämnar öppet mål för kritiker att attackera, vilket hade kunnat reduceras om några konkreta förslag funnits i manus. Då detta saknas ges de utvalda medierna en möjlighet att attackera Juholts ethos då de framställer honom som okunnig och full av löften med alldeles för lite fokus på konkreta åtgärder.
En tidning beskriver begreppet barnfattigdom bland annat som
skrämselpropaganda och flera tidningar argumenterar med egna logos-‐argument mot
Juholts tes. Detta kan skapa tvivel hos läsarna i vem som har rätt, vilket sätter Juholts ethos i svaj. Just att artiklarna använder denna benämning av termen, skrämselpropaganda, visar deras syn på den socialdemokratiska politiken och måste ses som ett misslyckande från Socialdemokraternas sida, då Juholt med största sannolikhet inte sökte den responsen i media. Dock måste det påpekas att tidningarnas politiska färg redan innan talet hade en negativ syn mot den socialdemokratiska politiken, vilket gör att det intressanta i analysen blir hur de attackerat honom.
När det kommer till partiernas argumentation angående fenomenet fattiga barn är det mest intressant att bege sig in i deras olika val av definitioner. Moderaterna kallar det ekonomiskt utsatta barn och Socialdemokraterna benämner det
Socialdemokraterna då de senares term är mer pathos-‐fylld. Detta går hand i hand med deras argumentation då Moderaterna har en logos-‐ och pathos-‐baserad argumentation från topoi ekonomi, medan Socialdemokraterna har en dominerande pathos-‐ argumentation från mer varierande topoi. Deras val av term speglar deras syn på begreppet.
Det som här blir intressant är att Karin Fyrk vid Rädda Barnen själv sagt att termen barnfattigdom slagit hårdare än andra benämningar av fenomenet, vilket inte är så konstigt då det, retoriskt sett, är en stark term då både fattigdom och barn är känslostarka ord. Att Moderaterna då inte valt att anamma denna kraftfulla term kan självklart ha flera anledningar. Kanske anses termen vara socialdemokratisk vilket gör att Moderaterna vill skilja sig från dem i valet av annan term, eller så passar deras term in bättre då deras förslag på lösningar av fenomenet har med ekonomi att göra eller så vill de inte erkänna att barnfattigdom finns i Sverige, då det är Moderaterna som regerar i Sverige vilket innebär att det är deras ansvar. Socialdemokraterna attackerar trots allt Moderaterna med begreppet och Moderaternas svar blir då bland annat att använda en annan term.
Sammanfattningsvis använder olika aktörer begreppet i olika syften. Rädda Barnen använder det som ett starkt retoriskt begrepp för att skapa fokus på barnen i en annars vuxenfokuserad fråga. Socialdemokraterna använder begreppet för att attackera de regerande Moderaterna för att försvaga deras position, medan Moderaterna använder fenomenet via ett annat begrepp för att visa på ett lösningsfokuserat tänkande inom ekonomins värld. Det som här blir intressant är att det endast är Rädda Barnen som argumenterar med barnets bästa i första hand. Socialdemokraterna är ute efter opinionsstöd och att attackera Moderaterna medan Moderaterna försvarar sig i hopp om att behålla makten. Begreppet barnfattigdom har använts som ett slagord, ett vapen. Även de citerade medierna använder även begreppet som ett vapen att attackera Juholt med genom att benämna det som skrämselpropaganda vilket är ett starkt ordval som visar deras ställning mot Socialdemokraterna.