Sedan det tidiga 1990-talet pågår det en snabb förändring av den svenska gymnasieskolan. Efter att konkurrens mellan kommunala gymnasieskolor introducerats av socialdemokraterna, fortsätter de borgerliga med att genomföra friskolebeslutet. Därigenom får konkurrensinslaget ökat utrymme. Influenser kan spåras från anglosaxiska länder. Trots att det finns delade meningar inom socialdemokraterna om en utbyggd friskoleverksamhet, fortsätter utbyggnaden efter det att partiet återtagit regeringsmakten 1994. Den skolpolitiska diskussionen handlar inte om avskaffandet av friskolor utan om hur fristående skolor och privata skolor skall bli en del av det allmänna svenska skolsystemet. Finansieringen av utbildningen skall ske med skatter och tillgängligheten måste bli allmän och lika för alla. Denna fråga löses genom att privata avgifter tas bort och ersätts med statsbidrag. Den gymnasiala utbildningen placeras på en arena för näringsverksamhet, där kommunala och privata intressen är aktörerna. Statlig insyn i den privata verksamheten garanteras genom Statens skolverk. Eleverna blir kunder, som väljer utbildningsföretag och har rätt till likvärdig utbildning. Etablering av fristående skolor får inte hindras av kommunala beslutsfattare trots att skattefinansiering genomförs av kommunen.
Den process, då dessa förändringar genomförs, är enligt Habermas samhällskritiska modell ett exempel på hur successivt en i huvudsak statlig/kommunal verksamhet flyttas från den statliga sfären till marknaden och där vinstmotivet gradvis ersätter politiskt beslutade lagar och regler och professionellt yrkesmannaskap.
Den politiska diskussion som resulterat i betänkanden och propositioner visar, att ett deliberativt inslag förekommit på den nationella nivån. Riksdagsarbetet har inte lett till några väsentliga oenigheter vad gäller synen på fristående skolor. En socialdemokratisk regering eller en borgerlig regering för samma politik. Några större förändringar i friskolornas ställning har inte skett sedan de första riksdagsbesluten fattades.
Skolverkets agerande vid genomförandet av friskolebesluten har varit konsekvent. Generaldirektören och verkets styrelse är regeringens förlängda arm, vilket framgår av remissyttranden och egna rapporter som hänvisats till i denna uppsats. Tidigt slås fast, att gymnasieutbildning skall betraktas som näringsverksamhet Möjligen kan en viss skepsis till friskolornas betydelse som pedagogiska förnyare avläsas hos generaldirektör Ekholm men detta innebär inte att ansökningarna behandlas annorlunda. Således kan inte någon skillnad på den nationella arenan noteras. Riksdag och central myndighet är överens. Skolverket framstår tydligt som verkställande central myndighet för de nationella beslut som riksdagen fattat och tolkar lag och förordning på samma sätt som de nationella politikerna. Konkurrenstänkandet har varit markant under den undersökta perioden. Kommunens betydelse reduceras till ett minimum, eftersom kommunen betraktas som en motpart.
Ett deliberativt inslag saknas helt i kommunikationen mellan Skolverket och lägeskommunen. Skolverket hävdar, att kommunerna inte bör ha något inflytande, när friskolor etableras. När kommunerna ändå får detta, ställer Skolverket kravet på konsekvensanalyser så högt, att det i praktiken är omöjligt för kommunen att uppfylla det. De gånger en ansökan avslås av såväl Skolverket som lägeskommunen, är motiveringarna inte samstämmiga. Aldrig är Skolverkets motivering grundad på lägeskommunens argument utan alltid på formella brister i ansökan. Beslutet, när en friskola skall etableras, fattas av en generaldirektör och statliga handläggare utan att ta hänsyn till argument från valda företrädare för kommunens innevånare. Vid ansökning, beslut och etablering har såväl komplement- som konkurrensargument använts. I etableringsprocessen har Skolverket genomgående bortsett från kommunala argument om svårigheter i planering, organisation och ekonomi. Det är svårt att se annat än att Skolverket valt att helt bortse från kommunens hänvisning till negativa effekter vid friskoleetablering. Ansökningarna har i stället noga granskats på det formella planet. Korrekt ansökan har inneburit etableringsrätt och därmed rätt att konkurrera om eleverna med den kommunala gymnasieskolan. Skolverket har konsekvent intagit en position, där kommunernas inflytande skulle vara så litet som möjligt. Detta ligger sannolikt bakom beslutet i utbildningsnämnden år 2004, då etableringsansökningarna börjar behandlas tillsammans i stället för som tidigare enskilt.
Detta ger upphov till frågor som gäller beslutsrätt och ekonomi inom utbildningen. Är det rimligt att en central myndighet fattar beslut i frågor, där den kommunala kompetensen är så omfattande som inom den lokala utbildningen? Är det rimligt att en central myndighet fattar beslut i frågor, där skatter används för att betala en verksamhet som kommunen inte har full insyn i? Kommunikationen mellan Skolverket och kommunen måste få ett inslag av deliberation. Även om inte samsyn alltid kan uppnås, bör Skolverket fästa betydligt större vikt vid de argument som framförs av kommunen. Riksdagen bör ändra i Skolverkets uppdrag vad gäller beslutsfattandet vid friskoleetablering och ge kommunen större inflytande.
Etableringen av fristående gymnasieskolor i Malmö har lett till ett läge, där läsåret 2007/08 21 % av gymnasieeleverna går i 18 fristående gymnasieskolor. På dessa skolor finns 13 nationella program och olika specialutformade program. På den kommunala sidan finns 11 gymnasieskolor med 16 nationella program och ett antal specialutformade program (www.malmo.se). Således är det svårt att se hur de fristående gymnasieskolorna utgör ett utbildningsalternativ till den kommunala gymnasieskolan vad gäller de nationella programmen. I fråga om specialutformade program och olika inriktningar på de nationella programmen är bilden något annorlunda. På såväl yrkes- som studieförberedande program finns inriktningar som kan betraktas som alternativ till kommunala utbildningar. Cybergymnasiets förmiddags- och eftermiddagsundervisning på olika program, Industriprogrammets inriktning Låssmed och Hantverksprogrammets inriktning Nagelspecialist på Malmö Praktiska Gymnasium är exempel på detta.
Läsåret 2007/08 finns det ca 10000 gymnasister i Malmö. Mer än 2000 av dessa går på fristående skolor. I ansökningarna år 2000 och 2001 uppger huvudmännen, att deras verksamheter fullt utbyggda kommer att ha nästan 5000 resp. drygt 2500 elever tre år senare, vilket skulle motsvara ca 60 % av antalet gymnasieelever i Malmö. Eftersom utbyggnadsplanerna vinner bifall hos Skolverket och den borgerliga minoriteten, framstår dessa aktörer som tydliga konkurrensförespråkare. Det verkliga antalet friskolegymnasister blev drygt 900, av skäl som inte ingår i uppsatsens syfte att undersöka. Inför läsåret 2008/09 har fem inriktningar på kommunala skolor lagts ned i brist på ansökningar. Utbudet från de fristående gymnasieskolorna är i stort detsamma som de kommunala gymnasieskolorna, varför slutsatsen blir att de konkurrerar om samma elevgrupp.
Den borgerliga oppositionen i Malmö är den aktör i undersökningen som varit mest konsekvent. I samtliga ansökningar om etablering har gruppen tillstyrkt. Genomgående har argumentet varit att det är bra för eleverna att kunna välja skola och att Skolverket skall avgöra.
Det finns inget skäl att anta något annat än att pågående förändring i det svenska utbildningssystemet kommer att fortsätta i samma riktning. Nya ”rekordsiffror” publiceras på Skolverkets hemsida vad gäller ansökningar att få starta fristående skolor läsåret 2008/09. Avknoppningen av kommunala skolor fortsätter och inrättande av kommunala friskolor börjar ta fart. Den aktuella skolpolitiska debatten handlar mer om betyg, ny skollag, lärarlegitimation, kursplaner och andra frågor, som inte har samma grundläggande utbildningskaraktär. Denna uppsats är ett bidrag till forskningen kring de processer, då beslut om etablering av friskolor tas. Flera viktiga forskningsområden återstår att undersöka utförligare. Skall beslutsfattandet över skolverksamheten vara nationellt eller kommunalt? Skall det kommunala intresset väga tyngre än myndighetspersoners makt? Sambandet mellan partier och friskoleetablering är ett exempel liksom sambandet mellan det kommunala intresset och det nationella intresset. Även om det finns ett starkt samband mellan fristående skolor och borgerliga partier är det inte så att borgerliga politiker automatiskt röstar för friskoleetablering även om så varit fallet i Malmö. På det nationella planet förefaller samstämmigheten vara stor för fristående skolor. På det kommunala planet förefaller andra faktorer än partipolitiska vara betydelsefulla vid beslutsfattandet. Detta får dock ingen effekt så länge besluten fattas nationellt på Statens skolverk.
Även forskning kring hur det nuvarande friskolesystemet kan förändras är viktigt. Tidigt i debatten och inför de viktiga besluten anförde anhängarna till fristående skolor, att dessa behövdes även för att de stod för nytänkande och pedagogiskt utvecklingsarbete. Således lades pedagogiska argument till de ekonomiska. Undersökningar om fristående skolor verkligen motsvarat detta och om de gjort det bättre än de kommunala, är intressanta forskningsområden.