I undersökningens analys har ett litet urval av Carlsunds måleri analyserats och knutits till
konstnärer med liknande utryck, vilket korresponderar med undersökningens frågeställningar. För att analysens resultat inte ska bli för godtyckliga och slutsatserna för lösa görs här ingen ansats att
Vergo 1980, s. 45.
170
"Johann Wolfgang von Goethe" (1749-1832). Tysk författare och vetenskapsman. Skrev även Färglära. Enligt NE.
171
Vergo 1980, s. 46ff.
knyta samman alla de konstnärer och grupperingar som berörts. Den omfångsrika kulturproduktion som präglade 1920-talets Europa är på många sätt för variationsrik för att en övergripande analys ska kunna göra detta. Dock finns det en sak som alla nämnda konstnärer har gemensamt, vilket kan bidra till förståelse för varför rörelseuttryck var vanligt förekommande; viljan till kommunikation med betraktaren. Nedan följer en resonerande diskussion som ämnar visa på hur kommunikation kan ses som den gemensamma beröringspunkt mellan grupperna.
Detta citat inledde uppsatsens analys: Cubist, Futurist, Dadaist and Constructivist painters,
obsessed with capturing the sensation of physical movement in their work, saw in film a means of overcoming the static nature of painting through ”moving pictures.” Speciellt intressant i citatet 173
är ordet ”obsessed” (besatta). Ordvalet frammanar frågan: Vad kan dessa konstnärer tänkas varit besatta av — om inte att kommunicera ut sina ideal och visioner till en värld de kände sig nödgade att påverka? Om alla dessa konstnärer ingick i olika avantgarde-grupper, och alla därtill var besatta av att förmedla rörelse i måleriet, kan syftet med rörelsen ha varit att kommunicera ut sitt manifest genom att beröra den betraktare de hade i åtanke. Laddningen, motståndet och förväntningarna dessa konstnärer bar på i relation till sin samtid behövde förmedlas, och vad bättre än genom att få betraktaren att känna den fysiskt? Enligt idéen om Gesamtkunstwerk var manifesten som skrevs tänkta att etablera en ny kulturell riktning — en väg mot en bättre framtid. I Eggelings konst blev denna ambition tydlig när hans konstteori om rörelse belystes som en gestaltning av ett ”nuflöde” — en energi producerad av historiens framåtrörelse.
Vad gäller Carlsunds estetiska ambitioner var rörelseuttrycken troligen en medveten ambition, som denna undersökning visat. Men han hade även sociala ambitioner med sin konst, vilket bland annat framgår i det manifest han formulerade tillsammans med Jean Helion och Theo van Doesburg till Art Concret:s första utställning 1929.174 175, Som tidigare nämnt var det vanligt att
konstnärsgrupper formulerade manifest i syfte att sprida sitt estetiska ideal med en förhoppning om att bidra till social- och/eller politisk förändring. Roberts verk Total Work of Art (2011) berör detta då han tillskriver samtliga modernistiska avantgarde-grupperingar en ambition om att enhetliggöra kulturens alla discipliner i sociala syften. Roberts stödjer sig på forskning av Asholt och Fähnders
Manifeste und Proklamationen der europäischen Avantgarde (1909–1938) (1995) och skriver:
Kuenzli 1996, s. 1.
173
Wahlgren 2007, s. 77.
174
”Art Concret” Konstgrupp bildat 1929. Strävade efter att med muralmåleri i offentliga miljöer skapa ”statiska och
175
they are […] impelled by a totalizing vision— […] their common basis in a totalizing project directed against all existing institutions11—and share a common enemy, aesthetically differentiated art, that is, art that has separated from life and has lost its social or spiritual function.176 177,
Samlingsbegreppet Roberts använder för detta konstnärliga projekt är Gesamtkuntswerk (”allkonstverk”. Förf. övers.) som han menar bör tillskrivas samtliga avantgarde-grupper för att komma bort från att de olika gruppernas teknik och estetik skiljer dem åt. Roberts nämner 178
Kandinskys Om det andliga i konsten som ett sådant projekt riktat till alla konstnärliga discipliner. Även Ballet Russes ser han som ett uttryck för Gesamtkunstwerk eftersom de försökte att pånyttföda den ryska kulturen genom att utmana rådande ideal. Med samma logik kan vi tillskriva Ballet 179
Suedois samma beskrivning, om än utan den ryska kopplingen. Av de som kollaborerade med det
svenska balettkompaniet har många av dem omnämnts i denna uppsats: René Clair, Eric Satie, Francis Picabia och Fernand Léger. Ballet Suedois var känt för att inkludera alla konstformer i 180
sina verk, och gav därtill stora konstnärliga friheter till de medverkande. Kopplingen Roberts gör 181
mellan avantgardet och Gesamtkunstwerk stärker kopplingarna mellan de olika kretsarna som berörts i denna undersökning, eftersom de alla inspirerades av sin samtid till att bryta upp med det gamla, väcka reaktioner och ifrågasätta status quo. Denna strävan ledde i många fall till
totalkonstverk som gjorde anspråk på att smälta samman kulturella uttryck från alla discipliner och därur komponera något med så stor sprängkraft att hela samhället skulle påverkas. Även om de konstnärliga uttrycken skiljer sig åt ser vi samma ambition hos de som försökte framställa rörelsemoment i konsten och i de konstnärer som lånade av jazzen för att pånyttföda konsten. De ville alla beröra betraktaren till reaktioner, och således kommunicera ut sina ambitioner och visioner genom konsten. Vissa av dem ville reagera mot ett Europa som genomgått ett världskrig och där den nya tiden präglades av en maskinellt uppskruvad tid som medförde både fördelar och nackdelar för den vanliga människan. I denna kittel av reaktioner och konstnärlig aktivitet producerades konstverk som bar uttryck för just denna dubbelhet inför moderniteten. Det maskinestetiska i Léger och Carlsunds måleri bär på just detta, och Eggelings abstrakta former likaså. De idéer som föddes
Roberts 2011, s. 146.
176
Wolfgang Asholt and Walter Fähnders, eds., Manifeste und Proklamationen der europäischen Avantgarde (1909–
177 1938) (Stuttgart: Metzler, 1995), s. 16. Roberts 2011, s. 147. 178 Roberts 2011, s. 150. 179 Au 1998, s. 112. 180 Au 1998, s. 112. 181
och formulerades av konstnärerna under denna tid var således både mångfacetterade och nyansrika, men de alla hade rörelsemoment som utgångspunkt.
Att tillskriva Carlsund politiska ambitioner vore att gå för långt. Däremot har undersökningen visat att hans ambitioner med konstruktivismen och dess plan-geometri var att etablera ett
universellt formspråk som skulle ”åstadkomma chocker och effekter” i betraktaren och som därmed skulle bidra till en förnyelse av kulturen. I kretsen kring Entr’acte fanns en idé om att filmen 182
kunde framkalla ”kinestetic reactions” och i Ballet Mécanique ville Léger framställa vardagliga objekt som ”rhythmically jazzed, and so given new life.”183 184, Även Eggelings försök till att etablera ett universellt språk går att definiera som kommunikation med en betraktare. Detta belyste O’Konor: ”Det alfabet han skisserar kan enligt honom nyttjas vid konceptionen av all konst. Alfabetets estetiska principer visar vägen till allkonstverket; de är tillämpliga inom musik, språk, dans, arkitektur, skådespel.” Det Eggeling sökte var just ett alfabet som skulle bidra till ett 185
Gesamtkunstwerk, något som kunde inkludera alla konstnärliga discipliner och som kunde beröra
alla. Konstnärerna bar på ambitioner om att genom konsten påverka någonting större än dem själva, och medlet de alla tog till för att nå ut till betraktaren var rörelse. Oavsett konstnärlig teknik,
gruppering eller politisk åskådning sökte de alla efter att kommunicera ut sina manifest, och i denna vilja blev rörelsemoment centralt. Begreppet Rörelsekonst ska därför inte fungera som en
enhetliggörande kategori för alla de konstnärer som diskuterats. Istället bör Rörelsekonst förstås som ett verktyg som konstnärerna tog till för att nå ut, och som ansågs tillämpligt i både film och måleri över hela Europa under denna tid.
Slutsatser
I analysdelens tolkning av verken Grå maskinist och Tonernas sekvens diskuterades två olika typer av rörelseuttryck. I den förstnämnda var det i relationen till maskin-estetiken som rörelse
framställdes och där belystes färg- och formmässiga kontraster som förmedlare av rörelsemoment. I det andra verket diskuterades tonsekvensens diagonala uppåtrörelse, och vad det i musikaliska termer kunde vara tänkt att representera. Resultaten från dessa analyser besvarade undersökningens första frågeställning om hur rörelsemoment uttrycktes i Carlsunds måleri.
Wahlgren 2007, s. 77. 182 Perry 2006, s. 75. 183 Donald 2009, s. 41. 184 O’Konor 2006. s. 68. 185
Båda analysdelarna berörde även den samtida filmen och särskilt fokus riktades till Carlsunds konstnärskrets i Paris där Fernand Léger var en centralgestalt. Utöver Léger var det många andra konstnärer som också övergick till filmkonst i en vilja att framställa rörelse. Därför breddades undersökningen till att inkludera Picabia och Clairs Entr’acte, Man Rays La Retour a la Raison och Eggelings Diagonalsymfoni, som alla färdigställdes mellan 1923-1924. I uppsatsens analys av dessa filmer framkom det att alla delaktiga konstnärer strävade efter att förmedla rörelse, men att
estetiken och filmspråket varierade stort. I Ballet Mécanique belystes ambitionen att vitalisera vardagliga objekt enligt en jazzrytm, vilket Grå maskinist kan läsas som ett uttryck för. I analysen av Entr’acte uppmärksammades förhoppningen om att förmedling av rörelse och hastighet skulle påverka publiken till fysiska sensationer. Man Rays film tolkades som en fotografisk undersökning i rörelseenergi, då han ville fånga objekten i rörelse. Angående Eggelings Diagonalsymfoni
kopplades rörelsemomenten till konstruktivismens idéer om grundformers funktion som universellt språk och konstraster som representation av polaritet vilket liknade uttrycken i Tonernas sekvens. Därtill diskuterades rörelseuttrycken i Eggelings egen konstfilosofi i relation till Bergsons idé om ett nuflöde. Resultaten från dessa diskussioner visade på hur film och musik hänger samman med rörelseuttryck i måleriet. Den andra frågeställningen: Hur fungerade film och musik som inspiration
till rörelseuttryck i måleriet? Besvarades således, men undersökningen kunde inte visa på att alla
berörda konstnärer drevs av samma intentioner eller uttryckte sig på likartade sätt.
Den tredje frågeställningen: På vilka sätt uttrycktes dessa teman i teori och praktik hos andra
konstnärer i Carlsunds samtid? Besvarades genom att försöka förena alla dessa uttryck med hjälp
av begreppet Gesamtkunstwerk. Det som framkom i diskussionen av dessa verk var att de alla på olika sätt försökte kommunicera med en betraktare genom att beröra denne till fysiska reaktioner med hjälp av rörelsemoment. Begreppet Gesamtkunstwerk tillämpades för att uppmärksamma hur de modernistiska konstnärerna på 1920-talet bar på ambitioner om att förändra samhället genom konsten. I Légers fall var det maskin-estetikens teoribildning om teknikens funktion som han försökte visualisera. I Picabia och René Clairs fall var det synen på filmkonsten som fysisk upplevelse och vad betraktaren kunde känna när de utsattes för verket. I Eggelings fall var det förhoppningen om att grundformer kunde utgöra basen för ett universellt språk som kunde sätta ord på den immateriella verklighet han upplevde i konsten. Samma ambition gav Carlsund uttryck för gällande konstruktivismen vilket citerades i Diskussion. I Carlsunds måleri uttrycktes rörelse först med maskin-estetiken i Grå maskinist och sedan med konstruktivismen teorier i Tonernas sekvens, vilket visar på en förändring i hans bildspråk under åren mellan 1924 och 1929 men där
av, estetiska skillnader till trots. De konstnärer som i denna undersökning har representerat olika former av rörelsekonst har visat sig lika i sin ambition om att kommunicera ut sina visioner genom att beröra betraktaren. Det besvarar således den tredje frågeställningen, då rörelseuttryck har påvisats hos samtliga konstnärer som både en uttalad ambition och estetiskt uttryck.
Sammanfattning
I denna undersökning har rörelseuttryck uppmärksammats i Carlsunds måleri och hos samtida konstnärer, men syftet var också att genom dessa rörelseuttryck knyta an Carlsunds bildspråk och teorier till andra samtida konstnärer. Frågeställningarna som uppsatsen utgått ifrån var:
• På vilka sätt uttrycks rörelsemoment i Otto G. Carlsunds måleri?
• Hur fungerade film och musik som inspiration till rörelseuttryck i måleriet?
• På vilka sätt uttrycktes dessa teman i teori och praktik hos andra konstnärer i Carlsunds samtid? Rörelseuttryck är uppsatsens huvudtema för att det förekom frekvent i konsten under de år som undersökningen berört. Rörelsekonst och rörelseuttryck är dock ingen etablerad kategori och denna undersökning har därför behövt klara sig utan ett forskningsfält som stöd. För även om det finns mycket forskning som berör rörelseuttryck saknas en diskurs som denna uppsats kunnat förankras i. Detta kan bero på att de rörelseuttryck som förekom inom modernistisk konst var för variationsrik för att ”Rörelsekonst” skulle kunna fungera som övergripande kategori i modernismens
historieskrivning. Förhoppningen är att resultaten från denna uppsats ska bidra med ny kunskap rörande de gemensamma nämnare som går att återfinna hos de som sökte förmedla rörelse, och därmed visa på hur en sådan kategori skulle kunna se ut.
Vad gäller uppsatsens metod och teori har den ikonologiska metoden bidragit med ett språkbruk som möjliggjort en undersökning i de idéer och strömningar som fanns i Carlsunds samtid. Metoden har dock sina brister då den tenderar att enhetliggöra uttryck, ambitioner och företeelser under samlingsbegreppet kultur. Detta måste man som författare vara försiktig med för att inte strömlinjeforma en epok eller kultur i sin undersökning. Vid författandet av denna uppsats har därför fokus legat på att uppmärksamma att konstnärerna bar på olika ambitioner och visioner, men utan att redogöra för exakt vad dessa visioner grundade sig i. Men i källmaterialet återfinns litteratur som försökt definiera vilka idéer som florerade i konstnärskretsar under dessa år. Både Delson och Donald tillskrev Paris-avantgardet ett Jazz-etos, ett begrepp som innefattar just en mentalitet och en inställning till sin samtid. Men med hjälp av Donalds begrepp Gesamtkunstwerk belystes att
avantgarde-konsten var avhängig sociala eller politiska visioner vilket var tillräckligt för denna undersökning. Detta betonas eftersom 20-talets modernistiska kulturproduktion var för mångsidig
för att enhetliggöras under en kategori eller begreppsklass, och denna undersökning bör läsas i ljuset av det faktumet.
Denna undersökning har utgått ifrån Carlsunds måleri och motiverats med att han som konstnär under 1924 hamnade i en avantgardistisk konstnärsmiljö som idag anses vara en höjdpunkt inom modernismens historieskrivning. Konstnären Carlsund har blivit uppmärksammad på senare år och är idag representerad på både Nationalmuseum och Moderna Museet i Stockholm. Men i den ringa forskning som berör Carlsunds karriär finns inga analyser som försökt koppla honom till andra konstnärer än de som ingick i kretsen kring Léger. Det faktum att Carlsund umgicks med några av modernismens främsta konstnärer och därtill skattades högt av dem är något som ger denna uppsats sin relevans. För även om mycket fakta kring Carlsund har åskådliggjorts av tidigare forskning är det relevant för förståelsen av den svenska modernismen att se varifrån han inspirerades.
Uppsatsens strikta avgränsningar har eliminerat möjligheten att försöka bevisa alla intressanta sociala relationer och kontakter Carlsund hade under sina år i Paris, men resultatet har visat på hur Carlsund ingick i en krets med ett visst idéklimat och där kopplingarna till andra strömningar och teoribildningar var tillgängliga för honom. Avgränsningarna som gjorts har medfört viss
problematik i framförallt de teoretiska delarna som hade tjänats av mer utförliga resonemang. För att uppsatsen inte bara skulle beröra Carlsunds sociala relationer har ett stort antal namn på
verksamma konstnärer förekommit i denna uppsats som ett försök att ge en skaplig överblick över tiden och dess varierade kulturproduktion.
Med denna undersökning är förhoppningen att Carlsunds liv och karriär ska ses i ljuset av de år han spenderade i Paris, ett av Europas konstnärliga centrum för tiden, och vilka uttryck som då var aktuella inom måleriet. Med uppsatsens resultat i beaktning är det dock uppenbart att många frågor fortfarande måste besvaras. En sådan är om den skandinaviska konstnärskolonin som existerade kring Léger också gav uttryck för rörelsemoment i måleriet, vilket i så fall skulle betyda att en ny dimension av det svenska modernistiska måleriet skulle kunna belysas. Därtill vore det intressant med en undersökning om de perceptionspsykologiska dimensionerna som låg till grund för rörelsekonsten. Med en studie i perceptionspsykologisk påverkan på rörelsekonst skulle fler
måleriska uttryck kunna härledas till fysiska reaktioner som konsten förväntades framställa. Även i en svensk kontext vore det intressant att fortsätta undersöka vilka kopplingar som finns mellan Eggeling och Carlsund, för även om de kanske aldrig träffades har denna undersökning visat på ett flertal beröringspunkter mellan de två och där konstruktivismen var skärningspunkten dem emellan.