Det verkar råda en konflikt mellan rättsväsendet och den kvinnorättsliga diskursen. Det märks inte minst i remissinstanserna där det fanns en tydlig uppdelning mellan rättsliga och icke- rättsliga instanser och dess åsikter i frågan. De instanser med koppling till rättsväsendet så som domstolar, åklagarmyndigheten m.fl. tog tydlig ställning för de rättsliga principerna och rättssäkerheten. De var emot en könsspecifik lagutformning och avslog förslaget på en nykriminalisering av de icke-kriminaliserade beteenden som i många fall utmärker
kränkningarna. På motsvarande sätt tog kvinnojourer, jämställdhetsombudsmannen och andra organisationer utanför rättsväsendet ställning för att införliva kunskapen från
kvinnoforskningen i lagstiftningen och tillämpningen. Förslag som en könsspecifik
utformning av fridskränkningen och en lag som fångade upp psykisk terror välkomnades från dessa instanser. Gissningsvis upplever dessa instanser många gånger våldet på nära håll och såg bristerna i lagstiftningen. Trots detta fick dessa instanser inte gehör för sina åsikter utan såväl regeringen som domstolarna i ett senare led har hållit fast vid rättsprinciperna och den traditionella straffrättens utformning.
Rättsväsendet bygger förvisso i mångt och mycket på gamla traditioner och djupt förankrade rättsliga principer och det tycks finnas en ovilja (eller okunskap?) att förändra och förnya dessa. Kvinnofridsbrottet är förvisso relativt unikt i sin utformning då det bygger på att se en helhetsbild och beakta flera olika aspekter av handlingarna och får kanske ses som en
rättstillämpning som inte helt fått fäste i domstolarna än. Rättsläget är nämligen relativt oklart fortfarande vilket visar sig inte minst gällande tolkningen av rekvisiten. Vad som är en
upprepad kränkning och vad som faktiskt är ägnat att allvarligt skada självkänslan vet vi fortfarande inte riktigt. Regeringens sätt att ta fasta på det utmärkande för mäns våld mot kvinnor, att det rör sig om upprepade handlingar som systematiskt kränker och skadar kvinnan, resulterade i just dessa rekvisit. Det är därför anmärkningsvärt att rekvisiten inte utvecklats och utarbetats mer i domstolarna. Trots att det har gått 15 år sedan lagrummets tillkomst och hundratals fall har prövats och avgjorts i domstolarna finns det fortfarande inte tydliga riktlinjer gällande rekvisiten och allt för vidsträckta tolkningar kan därmed göras, vilket visat sig inte gynnat offren. Det är dessutom anmärkningsvärt att domstolarna tenderar att tillämpa rekvisiten på ett sätt som inte är förenligt med förarbetena genom att bortse från vad som typiskt sett leder till att självkänslan skadas och istället fokusera på den faktiska, fysiska skadan. En individuell syn på våldet och de utsatta kvinnornas beteenden tycks stå i vägen för domstolarna och hindra dem från att se till våldets egentliga problematik.
Avvägningen mellan att ha opreciserade rekvisit öppna för tolkning, för att kunna se till offrets hela livssituation, och vikten av en kontinuerlig och konsekvent rättstillämpning verkar följaktligen vara svår att få till.
Regeringen ansåg 2010 att målen med lagstiftningen hade uppnåtts med hänvisning till att en majoritet av upprepade kränkningar av fridsstörande karaktär bedömts som grov
kvinnofridskränkning. Dock förefaller domstolarna främst vara benägna att döma allvarliga handlingar som grov kvinnofridskränkning och inte lindrigare kränkningar, så som såväl kommissionen som regeringen förordade i förarbetena. Grundtanken med lagstiftningen var just att fånga upp lindriga med kränkande handlingar som i ett längre perspektiv skadar och
kränker offret. Det ter sig därför märkligt att detta synsätt inte fått fäste i domstolarnas bedömning, än. Avsikten med lagstiftningen torde delvis vara att på ett tidigt stadium fånga upp kränkande handlingarna och dess förövare för att förhindra att våldet eskalerar, men detta faller ju om enbart fall av grovt våld eller våld som pågått under en lång tid bedöms som grov kvinnofridskränkning. De lindriga, men upprepade och omfattande, kränkningarna faller därmed återigen mellan stolarna, precis som innan lagrummets tillkomst. Det är nämligen framför allt den psykiska misshandeln och den diffusa hotbilden som kännetecknar mäns våld mot kvinnor i nära relationer och som gör brottet så svårt att komma åt, och frågan är hur samhället ska komma till rätta med detta problem om inte ens rättsväsendet fördömer detta beteende? Regeringen påtalar dock att psykisk misshandel redan är straffbart enligt 3 kap. 5 § BrB, men att en medicinsk påverkan måste kunna påvisas för att det ska utgöra ett brott, vilket ter sig näst intill omöjligt i dessa fall. Som tidigare konstaterats kännetecknas våld i nära relationer av en normaliseringsprocess där kränkningarna till slut ter sig normala och kvinnan inte ser sin egen utsatthet vilket kan göra det svårt att kunna fastställa en faktisk påverkan och problemet är således tillbaka på ruta ett. Ett införlivande av icke-kriminaliserade handlingar i brottsbeskrivningen för att fasta på hela våldssituationen, inklusive det psykiska våldet, verkar därmed utgöra en utopi.
Det tycks nämligen finnas en restriktiv inställning hos rättsväsendet att erkänna att det faktiskt råder en ojämlik struktur i samhället och att detta tar sig uttryck bl. a i mäns våld mot kvinnor. Trots att det finns ett etablerat forskningsområde kring just mäns våld mot kvinnor med en vedertagen kunskap så förefaller denna kunskap inte få fäste. Kvinnovåldskommissionens gedigna utredning, med ett resultat som tydligt visar på våldets orsaker, mekanismer och uttrycksformer, har på vägen till proposition, lagstiftning, tolkning och domslut nästan helt tappats bort. Eller är det ett medvetet beslut? Väger rättsprinciperna om förutsebarhet och legalitet så tungt att den nya kunskapen inte har möjlighet att tränga igenom? En
kontroversiell tanke är att det, paradoxalt nog, kanske återigen handlar om manligt och kvinnligt, om över- och underordning. Juridiken var från början enbart männens arena och är än idag ett område där framför allt männen är dominerande. Det kvinnorättsliga området som bland annat innefattar sociologi och genusvetenskap är däremot överrepresenterat av kvinnor. Står möjligtvis juridiken och dess principer över kunskapen från kvinnoforskningen på grund av föreställningen om den manliga normen?
Det ska dock sägas att rättsprinciperna givetvis är viktiga att beakta, men när stora delar av lagstiftningens syfte faller på grund av detta torde frågan om en annan utformning av lagen bli aktuell. Det är svårt att se att tillämpning av lagstiftningen som görs idag är förenlig med förarbetena och lagrummets bakomliggande orsaker.
Ett av lagstiftningens syften var att uppmärksamma det särskilt beaktansvärda i att det rörde sig om ett brott med tydlig koppling till kön. Kommissionen föreslog en könsspecifik
brottsbeskrivning där huvudbrottet utgjordes av mannens övergrepp mot kvinnan vilket mötte motstånd av såväl lagrådet som regeringen. Motiveringen var ett upprätthållande av
brottsbalkens könsneutrala utformning och ett försök till likabehandling. Dock ter sig denna strävan efter likabehandling kontraproduktiv då kvinnan och hennes utsatthet återigen blir ett
undantag från den manliga normen. Statistiken visar tydligt att detta är en våldsproblematik som framför allt drabbar kvinnor och ett sätt att uppnå jämlikhet borde vara en tydlig lagstiftning som synliggör kvinnors utsatthet, och inte åsidosätter och förminskar
problematiken. Kvinnovåldskommissionen förordade att en ytterst viktig aspekt för att gagna kvinnoperspektivet var att fokusera på orsakerna till våldet och pekade då framför allt på könsmaktsordningen och att våldet är strukturellt betingat. Det vill säga att det handlar om män som slår kvinnor vilket borde göra den könsspecifika lagstiftningen självklar. Men som ovan nämnt verkar det finnas ett motstånd hos rättsväsendet att anamma detta synsätt trots att all kunskap och forskning pekar åt samma håll. Frågan är om konflikten möjligtvis ligger i det uppenbarligen oförenliga att lagstiftningen har gjorts för att stävja ett strukturellt våld medan det i domstolarna alltid handlar om att lagföra en individuell gärningsman? Ansatsen att försöka åtgärda ett strukturellt problem ter sig, med den kunskap om mäns våld mot kvinnor som finns idag, ytterst väsentligt. Våldet är ett uttryck för ett samhälleligt strukturellt problem men det utförs trots allt av en individuell person. Hur ska detta hanteras? Domstolarna kan inte lagföra hela samhällsstrukturen utan måste beakta den enskilda gärningsmannen och dennes handlingar. Samtidigt kan våldet som en strukturell företeelse inte heller bortses från. Det definierar våldet och ger det en särskild karaktär som inte finns hos andra våldsbrott vilket blir en viktig aspekt vid såväl åtal som lagförande. Vilket hänseende som borde stå tillbaka är omöjligt att avgöra, de båda är till synes lika viktiga, och återigen ställs de gamla stadgade rättsprinciperna och traditionerna mot den nya kunskapen.
Det kan inte påstås ha skett någon direkt utveckling av lagrummet sedan lagändringen 1999. Rekvisiten är som tidigare nämnt fortfarande diffusa och praxis ger inga direkta svar på hur brottsbestämmelsen ska tolkas. Däremot skedde en förändring 2013 när regeringen beslutade sig för att föreslå tillägget till brottsbeskrivningen gällande skadegörelse och kontaktförbud. Ändringarna tyder på att det skett ett åtminstone mindre paradigmskifte inom den styrande makten. Kunskapen om att såväl skadegörelse som upprepade kontakter utgjorde en del i våldsproblematiken fanns redan på 1990-talet vid lagrummets tillkomst, men ansågs då inte utgöra en tillräcklig kränkning av personen. Denna förändring tyder på att det trots allt skett en kunskapsutveckling och benägenhet att se till komplexiteten i våldet och dess
mångfacetterade uttryck. Frågan är bara hur domstolarna kommer att hantera dessa tillägg. Rättsväsendets benägenhet att hittills framför allt se det grova fysiska våldet som det representativa för mäns våld mot kvinnor talar dock för att dessa aspekter inte kommer beröras i någon större utsträckning, tyvärr.