J U R I D I C U M
Kvinnofrid
En genusrättsvetenskaplig studie av kvinnofridslagstiftningens syfte,
tillämpning och utveckling från 1998 till 2014.
Julia Hellquist
VT 2014RV4460 Rättsvetenskap C, Tillämpade studier (C-uppsats), 15 högskolepoäng Examinator: Anna Gustafsson
Sammanfattning
Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett samhällsproblem som sträcker sig över såväl ålder och etnicitet som samhällsklasser och yrkesgrupper. Under 1990-talet ökade våldet mot kvinnor markant vilket föranledde att ett nytt brott infördes 1998 i brottsbalken; grov
kvinnofridskränkning. Brottet innefattar fridskränkningar av våldsam, sexuell eller
kontaktstörande karaktär där förövaren är en man som den utsatta kvinnan har eller har haft en nära relation med. Uppsatsen syfte är följaktligen att studera och granska
kvinnofridslagstiftningens syfte, tillämpning och utveckling ur ett rättsligt samt
genusrättsvetenskapligt perspektiv. Centrala frågor är hur syftet med lagstiftningen har tagits tillvara i domstolarna, hur den icke-rättsliga kunskapen om våldet har hanterats och hur rättspraxis har utvecklats till följd av detta. En genomgång av prejudicerande domar samt utförliga hovrättsdomar visar att det inte råder någon konsensus i tolkningen av lagrummets rekvisit och rättsläget ter sig därmed relativt oklart. Föresatsen att med hjälp av lagstiftningen fånga upp det karaktäristiska för våldet, att det handlar om upprepade kränkningar med syfte att skada kvinnans integritet och självkänsla genom fysiska, psykiska och sexuella
kränkningar, har visat sig vara svår. Det verkar råda en konflikt mellan rättsväsendet och den kvinnorättsliga diskursen. Domstolarnas föreställningar om mäns våld mot kvinnor och förhållningsätt till straffrättens djupt förankrade principer tycks förhindra en rättstillämpning i enlighet med lagstiftarens intention och en utveckling av rättsområdet.
Nyckelord: mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, grov kvinnofridskränkning, straffrätt, genusrättsvetenskap
Abstract
Men's violence against women in intimate relationships is a societal problem that spans both age and ethnicity as well as social classes and professions. In the 1990s, violence against women increased significantly, which led to a new offense, introduced in 1998 in the Penal Code; gross violations of women. The offense includes peace violations of violent, sexual or contact disruptive nature where the perpetrator is a man that the abused woman has or has had a relationship with. The paper’s aim is therefore to study and examine women's legislative purpose, application and development of a jurisprudence and gender jurisprudence scientific perspective. Key questions are how the purpose of the legislation has been utilized in the courts, how the non- judicial knowledge of the violence has been handled and how case law has developed as a result of this. A review of precedents and detailed Court of Appeal judgments show that there is no consensus in the interpretation of the section of law, and the legal position is therefore quite unclear. The invention of using the law to capture the
characteristic of the violence, that it's about repeated violations with a purpose to damaging the woman's integrity and self-esteem through physical, psychological and sexual abuse, has proved to be difficult. There seems to be a conflict between the judiciary and the women's legal discourse. The courts beliefs about men's violence against women and an attitude to deeply rooted criminal principles seem to prevent a law in accordance with the legislature's intent and the development of the legal field.
Key words: men's violence against women, intimate partner violence, domestic violence, criminal law, gender jurisprudence
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1 Bakgrund, syfte och frågeställningar ... 1
1.2 Metod och material ... 1
1.3 Avgränsning och definitioner ... 3
1.4 Disposition ... 4
2. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer ... 5
2.1 Historik ... 5 2.2 Statistik ... 5 2.3 Våldets uttrycksformer ... 6 2.4. Normaliseringsprocessen ... 7 2.5 Könsmaktsperspektiv ... 8 3. Kvinnofridsreformen ... 9 3.1 Kvinnovåldskommissionens utredning ... 9
3.1.1 Ett nytt brott ... 10
3.2 Remissinstansers utlåtanden ... 11
3.3 Propositionen Kvinnofrid ... 12
3.3.1 Psykisk misshandel ... 12
3.3.2 Fridskränkningsrekvisiten ... 13
3.3.3 Könsspecificering ... 13
3.3.4 Det nya brottet ... 13
3.4 Lagändring 1999 ... 14
3.5 Lagändring 2013 ... 15
4. Gällande rätt ... 16
4.1 Allmänt om grov kvinnofridskränkning ... 16
4.2 Rekvisit 1: Upprepad kränkning av personens integritet ... 16
4.3 Rekvisit 2: Ägnade att allvarligt skada personens självkänsla ... 16
5. Praxis ... 18 5.1 NJA 2003 s. 144 ... 18 5.2 NJA 2005 s. 712 ... 18 5.3 RH 2002:35 ... 19 5.3.1 Målnummer B 1032-‐02 ... 19 5.3.2 Målnummer B 2997-‐01 ... 19 5.4 RH 2003:11 ... 19 5.5 RH 2003:77 ... 20 5.6 RH 2004:48 ... 20 5.7 RH 2008:7 ... 21 6. Analys ... 22
6.1 Upprepad kränkning av personens integritet ... 22
6.2 Ägnade att allvarligt skada självkänslan ... 23
6.3 Icke-‐kriminaliserat beteende & psykisk misshandel ... 25
6.4 Icke-‐rättslig kunskap ... 27
6.5 Kvinnoperspektivet ... 28
7. Diskussion och slutsatser ... 30
8. Avslutande kommentar ... 33
1. Inledning
1.1 Bakgrund, syfte och frågeställningar
Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem som orsakar stort lidande för den utsatta, både fysiskt, psykiskt och socialt. Våldet som utövas mot kvinnor av en nuvarande eller tidigare partner är ofta upprepande och återkommande och består av såväl fysiska som psykiska och sexuella kränkningar.1Med denna utgångspunkt gjorde den så kallade Kvinnovåldskommissionen, på uppdrag av regeringen, en utredning i början av 1990-talet med syfte att utarbeta såväl rättsliga åtgärder som samhällsåtgärder för att komma till rätta med våldsproblematiken. Kunskapen om mäns våld mot kvinnor i nära relationer har de senaste årtiondena ökat markant och innefattar discipliner som juridik, kriminologi, sociologi och genusvetenskap. Detta medförde att kommissionen i sin utredning även beaktade icke-rättslig kunskap för att förstå våldsproblematiken samt utreda vilka åtgärder som var lämpliga. Utredningen antog ett tydligt kvinnoperspektiv och utgick från våldet som ett strukturellt problem där mäns överordnande ställning tar sig uttryck i bland annat våld i nära relationer.2 Kommissionens utredning lämnades över till regeringen som lade fram sina
synpunkter i propositionen Kvinnofrid3, vilket slutligen utmynnade i bl. a en ny
brottsbestämmelse; grov kvinnofridskränkning, infört 1998 i brottsbalkens (1962:700) 4 kapitel 4 § 2:a st.Brottet inbegriper fall av upprepade fridskränkningar av våldsam, sexuell eller kontaktsökande karaktär mot kvinnor, av män. Gärningar som var för sig skulle kunna anses som ringa kan med den nuvarande kvinnofridslagstiftningen bedömas och bestraffas som en handling, detta om gärningarna riktats mot samma kvinna och inom en viss tidsperiod. Lagstiftningen eftersträvar således att dels stärka kvinnors rättigheter och dels att underlätta för rättsväsendets ingripande vid våld i nära relationer.4
Syftet med förevarande uppsats är följaktligen att med en rättsvetenskaplig metod samt ett genusrättsvetenskapligt perspektiv undersöka och granska kvinnofridslagstiftningens rättsliga utveckling under dess 15 åriga existens. Vidare syftar uppsatsen till att undersöka hur
domstolarna tagit fasta på lagstiftningens intention samt om avsikten med den kan anses ha uppfyllts. Jag ämnar ta reda på detta med följande frågeställningar; hur har domstolarna tagit till vara lagrummets syfte? Hur har rättsväsendet hanterat den etablerade icke-rättsliga kunskapen som finns om våldsproblematiken? Hur har rättspraxis utvecklat sig till följd av detta?
1.2 Metod och material
För att besvara ovanstående frågor har jag dels använt mig av traditionell rättsvetenskaplig metod för att försöka utreda det aktuella rättsläget. Jag har således granskat den juridiska frågan genom att undersöka den gällande rätten i vid mening; såväl lagtext och förarbeten har
1 Heimer, Gun & Sandberg, David (red): Våldsutsatta kvinnor- samhällets ansvar. Lund: Studentlitteratur, 2008, s. 11.
2 SOU 1995:60, Kvinnofrid. Del A, Huvudbetänkande av Kvinnovåldskommissionen, s. 52. 3 Regeringen proposition 1997/98:55, Kvinnofrid.
använts liksom praxis och doktrin.5 Uppsatsen ämnar även utöver den traditionella
rättsvetenskapen ha en genusrättsvetenskaplig inriktning för att belysa könets betydelse för rätt och rättstillämpning. Till detta har delvis genusvetenskaplig litteratur använts, vilken behandlas närmare i påföljande stycke. Genusrättsvetenskap är såväl ett forskningsperspektiv på rätten som ett kunskapsområde inom rättsvetenskapen. Området har utvecklats och
utformats till att idag utgöra ett samlingsbegrepp för tre olika forskningsfält; kvinnorätt,
feministiskt perspektiv på rätten samt genus och rätt. 6 Dessa skiljer sig åt gällande synen på exempelvis teorier och metoder men har alla samma utgångspunkt; att kön har betydelse för rätten. 7 Genusrättsvetenskapen anser att såväl kön som genus, den sociala konstruktionen av kön, har betydelse för rättens utformning men också att rätten i sig bidrar till konstruktioner av genus.8 Diskursen utgår från att våra könsroller har betydelse för vår syn på omvärlden, förståelsen för sociala sammanhang och för rättens uppbyggnad och tillämpning, vilket gör det väsentligt att synliggöra hur detta påverkar rätten.9 Denna aspekt kommer således att
genomsyra uppsatsens analys och diskussionsavsnitt.
Uppsatsens fokus ligger på en granskning av kvinnofridslagstiftningens förarbeten i allmänhet och regeringens proposition Kvinnofrid från 1997 i synnerhet för att undersöka bakgrunden till den aktuella lagstiftningen och dess rekvisit. Även rapporter från Brottsförebyggande rådet samt Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer har varit behjälpliga i detta hänseende liksom Uppsala universitets websida Nationellt centrum för kvinnofrid. Dessa icke-rättsliga källor har beaktats då material som detta delvis låg till grund för lagstiftningens uppkomst och utformning. Förutom SOU: er och propositioner har även remissinstansernas yttranden
granskats. Yttrandena utgör inte någon rättskälla men det finns en tydlig distinktion mellan rättsväsendets respektive de icke-rättsliga instansers syn på mäns våld mot kvinnor som är intressant att beakta.
Litteratur har framför allt använts till det första avsnittet för att förklara mekanismerna och problematiken kring våldet mot kvinnor. Främst genom Eva Lundgrens Slagen dam samt Heimers och Sandbergs antologi Våldsutsatta kvinnor- samhällets ansvar. Slagen dam är den första omfångsundersökningen som gjorts om mäns våld mot kvinnor och ges ut av
Brottsoffermyndigheten. Undersökningen har fått ta emot viss kritik som framför allt baseras på att Lundgren har valt en för vid definition av begreppet våld vilket resulterat i ett, enligt kritikerna, överdrivet resultat.10 Undersökningen är dock unik ur den aspekten att en liknande
undersökning med det stora antalet svarande, nästan 7 000 kvinnor, inte har gjorts varken förr eller senare. Studien har fått fäste inom kvinnoforskningen och används i bl. a utbildning för
5 Claes Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare. Stockholm: Nordstedts juridik, 2008, s. 39. 6 Gunnarsson, Åsa & Svensson, Eva-Maria, Genusrättsvetenskap, Lund: Studentlitteratur, 2009, s. 30. 7 Gunnarsson, Svensson 2009, s. 24.
8 Gunnarsson, Svensson 2009, s. 30. 9 Gunnarsson, Svensson 2009, s. 100.
10 Bl. a gjordes en granskning av studien som resulterade i rapporten Granskning av professor Eva Lundgrens forskning i enlighet med Uppsala universitets regler avseende förfarandet vid anklagelse om vetenskaplig ohederlighet av Margareta Hallberg och Jörgen Hermansson. Lundgren friades dock från alla misstankar om ohederlighet.
åklagare11 och vid universitetsutbildningar i kvinnofridskunskap12. Heimer och Sandbergs antologi har använts då den ger en grundläggande kunskap om problematiken kring mäns våld mot kvinnor sett ut flera samhälleliga aspekter. Såväl Heimer som Sandberg arbetar vid Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet; en institution som på regeringens uppdrag arbetar för att nationellt öka kunskapen om mäns våld mot kvinnor, vilket torde ge tyngd åt redaktörernas kunskap i ämnet. Statsvetaren Maria Wendt Höjers avhandling
Rädslans politik har använts för att förklara hur det politiska systemet i Sverige hanterar våld mot kvinnor. För ändamålet tillämplig rättspraxis har därtill granskats för att ta reda på hur väl lagstiftningens syfte överensstämmer med praktiken och domstolarnas utslag. De
prejudicerande domar som finns avseende grov kvinnofridskränkning har använts liksom ett antal hovrättsdomar. Hovrättsdomarna tenderar överlag att vara kortfattade vilket föranlett att de mest omfattande domarna har använts för att få substans i förevarande undersökning. Urvalet av domar har i övrigt gjorts efter huruvida rekvisiten beaktas i särskild mån.
1.3 Avgränsning och definitioner
Uppsatsen kommer överlag att beröra Sverige och dess straffrättsliga lagstiftning gällande grov kvinnofridskränkning. Bevisföring och övriga processrättsliga aspekter kommer inte att beröras. Våldet som avses är såväl fysiskt och psykiskt som sexuellt och utövas mot en kvinna, av en man som hon har eller har haft en relation med. I vissa fall benämns och bestäms våldet som t ex fysiskt, men vid användandet av enbart begreppet våld innefattas samtliga ovanstående aspekter. Samkönade relationer eller fall där kvinnan är den
våldsutövande kommer inte att beröras då det saknar relevans för den aktuella lagstiftningen. Någon aspekt kommer heller inte att läggas vid de särskilt utsatta grupper som finns i dessa sammanhang; kvinnor med invandrarbakgrund, funktionshindrade samt kvinnor med missbruk.13
Inom tidigare forskning och studier av ämnet har ofta begrepp som kvinnomisshandel eller hustrumisshandel använts för att benämna problematiken med män som utövar våld mot kvinnor som de har eller har haft en relation med. För att inte riskera att lägga ansvarsfrågan på kvinnan eller skapa missförstånd om att det är kvinnan som utövar misshandeln kommer dessa begrepp inte att användas. Även benämningar som partnervåld och relationsvåld tenderar att ge felaktiga indikationer då de antyder att våldet är ömsesidigt. Istället kommer våld i nära relationer, mäns våld mot kvinnor alternativt mäns våld mot kvinnor i nära relationer att användas genomgående i uppsatsen, även om det alltid är våld inom en nuvarande eller tidigare relation som åsyftas när det gäller kvinnofridskränkning.
11 Uppsala universitet, utbildning. Tillgänglig:
http://www.uu.se/utbildning/utbildningar/selma/kursplan/?kpid=19910&type=1 (hämtad 2014-05-06). 12 Örebro universitet, kursplan. Tillgänglig:
http://lily.oru.se/studieinformation/VisaKursplan?kurskod=SK1111&termin=20151&sprak=sv (hämtad 2014-05-06).
13 Gudrun Nordborg, ”Våld i vardagen”, i: Heimer, Gun & Sandberg, David (red): Våldsutsatta kvinnor- samhällets ansvar. Lund: Studentlitteratur, 2008, s. 75.
1.4 Disposition
För att öka läsarens förståelse för kvinnofridslagstiftningens existens inleds uppsatsen med en beskrivning av problematiken kring mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Historik, statistik samt något om mekanismer och processer i en våldsam relation förklaras. Vidare behandlas själva kvinnofridsreformen; Kvinnovåldskommissionens utredning, regeringens proposition redovisas samt efterföljande lagändringar. I påföljande avsnitt ges en bild av det aktuella rättsläget och den gällande rätten. Därpå följer ett kapitel där domstolarnas faktiska tillämpning av lagrummet redovisas. Slutligen görs en analys av rättsområdet med frågeställningarna som utgångspunkt och avslutas med en diskussion och en avslutande kommentar där slutsatser kring uppsatsens syfte dras.
2. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer
2.1 Historik
Begreppet kvinnofrid kan härledas så långt tillbaka i historien som till medeltiden och Birger Jarls fridslagar.. Beteckningen hade dock en helt annan innebörd vid den tiden. Kvinnorna hade inga som helst rättigheter gällande sig själva utan var beroende av männen och deras bestämmande. Kvinnofrid innebar därmed mannens uppgift att skydda sin hustru mot våld och sexuella övergrepp från andra, utomstående män.14 Någon lagstiftning mot misshandel eller våldtäkt inom äktenskapet fanns inte och skulle inte tillkomma förrän 1864 gällande grov misshandel15 och närmare hundra år senare, 1965, när det handlade om våldtäkt.16
Diskussionen som föregick kriminaliseringen av våldtäkt inom äktenskapet var startskottet för den första allmänna debatten om problematiken kring våldet mot kvinnor. Dock var det inte kvinnans situation i sig som var det centrala under dessa år och debatter, utan problematiken rörde snarare barnen, samhällsutvecklingen och ”den allmänna samhällsmoralen”.17 Den politiska debatten som följde under senare delen av 60-talet och sedermera 70-talet var både intensiv och hetsig. Debatten om våld mot kvinnor i hemmet uppfattades som mycket
kontroversiell och diskussionen präglades av ett ifrågasättande om det verkligen var en fråga som krävde offentliga ingripanden. Kritiska röster menade att våldet mer eller mindre kunde ses som en naturlig del av äktenskapet och något som hörde till privatlivet.18
I början av 1980-talet skedde ytterligare en förändring till förmån för de våldsutsatta
kvinnorna, den så kallade åtalsreformen. Våld i hemmet började 1982 falla under allmänt åtal, dvs. att polisen, oavsett en anmälan från kvinnan eller inte, är skyldiga att utreda fallet om misstankar föreligger.19 Möjligheten att ta tillbaka en anmälan försvann även i samband med detta vilket fick antalet anmälningar att öka markant.20 Under senare delen av 1980-talet kom även lagen (1988:688) om kontaktförbud för att ytterligare stärka skyddet för kvinnor utsatta för våld i hemmet. Lagen antog en könsneutral utformning, men ämnade ändå särskilt ta fasta på de trakasserier och förföljelser våldsutsatta kvinnor ofta upplever vid ett uppbrott från den destruktiva relationen. Besöksförbudet innebar ett förbud för personer att besöka eller aktivt söka kontakt med den skyddade.21
2.2 Statistik
Mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem som sträcker sig över såväl åldrar och etnisk tillhörighet som samhällsklasser och yrkesgrupper.22 Varje år mördas i snitt 17 kvinnor av en
14 Mona Eliasson, ”Att förstå mäns våld mot kvinnor”, i: Heimer, Gun & Sandberg, David (red): Våldsutsatta kvinnor- samhällets ansvar. Lund: Studentlitteratur, 2008, s. 47.
15 Eliasson 2008, s. 48. 16 Eliasson 2008, s. 50.
17 Maria Wendt Höjer, Rädslans politik, Stockholm: Liber AB, 2006, s. 20-21. 18 Höjer 2006, s. 54.
19 Höjer 2006, s. 15.
20 BRÅ, Brott och statistik: Kvinnomisshandel, Tillgänglig: http://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/kvinnomisshandel.html, 2014, (hämtad: 2014-03-26).
21 Brottsförebyggande rådet, Nya regler i lagen om kontaktförbud, BRÅ-rapport 2005, s. 12-13.
2003 skärptes lagen för att även omfatta besöksförbud i gemensamma bostäder vilket var ytterligare ett led i förstärkningen av kvinnors skydd mot våldsamma män de har eller har haft en relation med.
närstående man. Mer än hälften av dessa kvinnor har tidigare utsatts för hot, våld och trakasserier av samma man.23 År 2012 inkom 12 903 anmälningar om misshandel mot en
kvinna av en man som offret hade eller hade haft en nära relation med. 2470 fall av grov kvinnofridskränkning anmäldes samma år. Mörkertalet anses dock vara stort och så mycket som 80 % av allt våld mot kvinnor i nära relationer beräknas aldrig komma till
myndigheternas kännedom.24
År 2001 genomfördes den första omfångsundersökningen i Sverige gällande mäns våld mot kvinnor.25 Närmare 10 000 kvinnor i åldrarna 18 till 64 år tillfrågades om deras eventuella upplevelser av våld i form av hot, sexuella trakasserier, sexuellt våld samt fysiskt våld, såväl utanför som i relationer. Totalt hade 35 procent av kvinnorna som varit gifta eller
sammanboende med en man utsatts för någon typ av våld av denne man. Två tredjedelar av dessa kvinnor uppger även att våldet varit frekvent och inträffat mer än en gång.26 Av studien
framgår även att det finns en korrelation mellan kontrollerande beteenden och våld. Nästan varannan kvinna uppgav att de upplevt ett kontrollerande beteende från sin tidigare sambo eller make. Detta sammanfaller med att exempelvis sju av tio kvinnor som upplevt ett svartsjukt, kontrollerande beteende från mannens sida även utsatts för våld av denne partner. På liknande sätt samvarierar även hot med våld samt sexuellt våld; 88 procent av kvinnorna som utsatts för hot av en tidigare make/sambo har också blivit utsatta för fysiskt våld och 51 procent av de hotade kvinnorna hade utsatts för sexuellt våld.27
2.3 Våldets uttrycksformer
FN definierar mäns våld mot kvinnor som ”varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor, samt hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller privata livet”.28 Våldet som kvinnor utsätts för i nära relationer kan således vara mångfacetterat och begränsas inte enbart till den fysiska misshandeln utan kan även ta sig uttryck i psykiska och sexuella våldshandlingar. Gemensamt för dessa är att de utgår från en maktutövning från mannens sida och att makten kanaliseras mot kvinnan på olika sätt.29 Det fysiska våldet kan sig många uttryck; från mildare knuffar till slag, sparkar, stryptag och användning kniv, skjutvapen eller andra tillhyggen. Det är inte ovanligt att mannen riktar våldet mot kroppsdelar där eventuella skador, blåmärken eller sår inte syns för omgivningen.30 Det fysiska våldet utmynnar, som nämnt ovan, i ca 17 dödsfall varje år; det så kallade extrema våldet. Hälften av dessa brott begås vid uppbrottsprocessen.31 Det finns även en passiv form av fysiskt våld. Det kan
23 Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, Om våld: Mäns våld mot kvinnor, Tillgänglig:
http://www.kvinnojouren.se/fakta/mans-vald-mot-kvinnor/vad-ar-mans-vald-mot-kvinnor, 2014, (hämtad 2014-03-13).
24 Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK), Våld i nära relationer, Tillgänglig:
http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/amnen/Vald_i_nara_relationer/Vald_i_nara_relationer _amnesguide/ 2014, (hämtad 2014-03-13).
25 Eva Lundgren, Slagen dam. Umeå: Libris, 2001. 26 Lundgren 2001, s. 25.
27 Lundgren 2001, s. 32-33.
28 FN, Declaration on the Elimination of Violence against Women, 1993, art 1.
29 Carin Holmberg & Viveka Enander, Varför går hon? Lund: Studentlitteratur, 2010, s. 23. 30 NCK: Våld i nära relationer, våldets uttryck och mekanismer.
innebära att mannen förhindrar kvinnan att sova på natten, förvägra kvinnan mat eller hindrar henne från att uppsöka behövlig hälso- och sjukvård. Ageranden som inverkar såväl på den psykiska som den fysiska hälsan.32
Socialstyrelsen definierar psykiskt våld som direkta eller indirekta hot mot kvinnan och/eller hennes barn eller andra närstående. Det psykiska våldet kan även ta sig uttryck i förlöjligande av kvinnan, kränkningar eller frihetsinskränkningar i form av isolering från exempelvis vänner och sociala aktiviteter.33 Inom det psykiska våldet faller även så kallad materiell och ekonomisk utsatthet vilket innefattar att mannen t ex avsiktligt har sönder kvinnans ägodelar eller tvingar henne att göra det. Begräsning och kontroll av kvinnans ekonomi kan också användas av mannen för att ytterligare isolera och försvåra för kvinnan att ta sig ur
relationen.34 Det är inte ovanligt att fysisk misshandel i en relation föregås eller efterföljs av sexuella övergrepp. 32 % av alla våldtäkter som anmäls har skett i en nära relation, oftast inomhus.35
Sexuellt våld innebär såväl ofrivillig beröring och att utföra/utsättas för ofrivilliga sexuella handlingar som våldtäkt eller försök till sådan, att tvingas bevittna sexuella handlingar samt att filmas och/eller fotograferas mot sin vilja i ett sexuellt sammanhang.36 Våldsutsatta kvinnor tenderar även att ofta ”gå med på” sex eller kränkande sexuella handlingar för att undvika fysiskt våld. Inte sällan triggas den våldsamme mannen av våld i kombination med sex och ger honom en känsla av ytterligare makt och kontroll över kvinnan.37
2.4. Normaliseringsprocessen
Med bakgrund av denna information är det kanske många som ställer sig frågan; men varför lämnar kvinnorna inte mannen? Det kan ju tyckas självklart att inte stanna kvar i ett
destruktivt förhållande där kvinnan riskerar att hotas, våldtas, misshandlas och till och med dödas. Men ändå stannar många kvinnor kvar- varför? Inom kvinnovåldsforskningen används framför allt den så kallade normaliseringsprocessen som förklaringsmodell till varför kvinnor stannar kvar i våldsamma relationer. Nästan ingen man börjar med att plötsligt slå kvinnan han lever med, utan det handlar om en process som succesivt förskjuter gränserna för vad som egentligen är accepterat. Kvinnan upplever till en början inte förhållandet som våldsamt, men efter hand förändras förhållandets karaktär och bli allt mer destruktivt. Det är inte ovanligt att svartsjuka och kontroll inleder processen. Kvinnans handlingsutrymme krymper i takt med självkänslan och inte sällan isolerar mannen kvinnan från omgivningen, allt för att kontrollera henne och hennes förehavanden. När slaget till slut kommer är ofta kvinnan så manipulerad och självkritisk att hon inte ser det felaktiga i det. Hon förtjänar slagen och ser på sig själv med mannens kritiska ögon och tar över hans värderingar, så kallad internalisering. Både mannen och kvinnan lägger således ansvaret för det inträffade på kvinnan och våldet upplevs
32 Holmberg & Enander, 2010, s. 24.
33 Socialstyrelsen: Våld i nära relationer: Definitioner, Tillgänglig: http://www.socialstyrelsen.se/valds-ochbrottsrelateradefragor/valdinararelationer/valdsutovare/definition, 2014, (hämtad 2014-03-26). 34 NCK: Våld i nära relationer, våldets uttryck och mekanismer.
35 NCK: Sexuellt våld.
36 NCK: Våld i nära relationer, våldets uttryck och mekanismer. 37 Nordborg 2008, s. 71-72.
av båda parter som något normalt. Isolerad från omvärlden är mannen dessutom den enda kvinnan har och hon har inte möjlighet att få ta del av någon annans syn på förhållandet. Våldet tenderar då att eskalera och bli allt grövre och ofta bestå av sexuella inslag. För att kvinnan trots allt inte ska få för sig att lämna förhållandet är det inte ovanligt att mannen växlar mellan våld och värme. Det vill säga, han blandar sina våldsutövningar med att vara omtänksam och kärleksfull och därmed ge hopp åt kvinnan som då tror att det kanske är en övergående fas, att förhållandet går att reparera. Gränserna mellan ont och gott luckras upp och kvinnan blir än mer känslomässigt beroende av mannen. En liknande dynamik går även att återfinna i fall med tortyr.38
2.5 Könsmaktsperspektiv
Könsmaktsordningen, som även kallas könsmaktssystem, genussystem eller genusordning, är en etablerad term inom genusdiskursen och som även har fått fäste i politiken och
samhällsdebatten. 39 Begreppet innebär, kortfattat, en samhällsstruktur där män på grund av underliggande mekanismer är överordnade kvinnor.Det som anses som manligt utgör normen och har därmed företräde för det som anses som kvinnligt.40 Termen syftar till att synliggöra processer i samhället som producerar och reproducerar den ojämlika struktur som gör män dominerande. Män har således en självskriven överordnad roll i samhället som både direkt och indirekt uppmuntrar och underlättar för männen att dominera och kontrollera exempelvis arbetsliv och familjeliv.41 Könsmaktsordningen är därmed en grundläggande förklaring till varför framför allt just män slår just kvinnor, och inte tvärtom.
38 Nordborg 2008, s. 68-71.
39 Nationalencyklopedin: Könsmaktssystem, tillgänglig: http://www.ne.se/lang/könsmaktssystem (hämtad 2014-05-08).
40 Gunnarsson & Svensson 2009, s. 137.
41 Barbro Ellgrim & Mona Eliasson, Mäns våld mot kvinnor i nära relationer, Stockholm: Sveriges kommuner och landsting 2006, s. 20.
3. Kvinnofridsreformen
3.1 Kvinnovåldskommissionens utredning
Mellan åren 1991 och 1992 ökade antalet anmälda misshandelsbrott med 10 procent enligt SCB och BRÅ. Under samma period ökade antalet anmälningar om sexualbrott med 25 procent. Statistiken över sexualbrotten redovisar inte offrets kön, men tidigare undersökningar visar att en övervägande del av offren för denna våldshandling är kvinnor. Därmed är det troligt att även kvinnorna utgör den största delen offer i ökningen av sexualbrotten och likaså gällande misshandel. Därutöver finns det omfattande dolda våldet som aldrig anmäls eller på annat sätt kommer till polis och rättsväsendets kännedom.42 En rad åtgärder gjordes under 1980-talet för att motverka och åtgärda våldet mot kvinnor; rikspolisstyrelsen tog fram ett akut skydd för våldsutsatta kvinnor, en särskild professur om kvinnoforskning inrättades i Uppsala, straffskalan för vålds- och sexualbrott höjdes, utökad kunskap för personal inom landstinget gällande mäns våld mot kvinnor prioriterades mm. Dock ansågs det inte tillräckligt för att komma till rätta med problematiken utan ytterligare insatser var nödvändiga. För att kunna angripa våldsproblematiken på rätt sätt och bidra till nya effektivare metoder behövdes ökade kunskaper och insikter om våldets orsaker och mekanismer, vilket föranledde Kvinnovåldskommissionens uppdrag.43
1993 beslöt regeringen att tillsätta en kommission med uppdraget att göra en granskning av frågor som rör våld mot kvinnor samt ge förslag till relevanta samhällsåtgärder.44
Kommissionen antog namnet Kvinnovåldskommissionen och utredningen skulle anta ett tydligt kvinnoperspektiv då den aspekten på problematiken vid den tiden ansågs vara
åsidosatt.45 Detta tolkades av kommissionen som att männen tidigare haft tolkningsföreträde i frågan men att de nu skulle utgå från kvinnornas erfarenheter och upplevelser av våldet som riktas mot dem. Åtgärderna som skulle diskuteras skulle också vara av den art att de främjade kvinnorna och inte ta sin utgångspunkt i de våldsutövande männen.46 Det påtalas att mäns våld mot kvinnor framför allt grundar sig i ett en bristande jämställdhet och föreställningar om män och kvinnors roller i samhället. Våldet kan därmed inte förklaras på samma sätt som annan våldsam brottslighet vilket medför att kunskap om våldet och dess mekanismer blir nödvändigt för att kunna stävja och bekämpa våldet.47
Våld och andra övergrepp mot kvinnor innefattas i redan stadgade lagrum i brottsbalken, t ex i tredje kapitlet om misshandel och sjätte kapitlet om våldtäkt och andra sexualbrott. Men en majoritet av de anmälda brotten gällande misshandel mot en kvinna utförs av en närstående person eller tidigare sådan. Om gärningsmannen vid misshandelstillfället visat särskild hänsynslöshet och/eller råhet bör brottet bedömas som grovt och leda till ett strängare straff.
42 Kvinnovåldskommissionens direktiv (dir. 1993:88) s. 8-9. 43 Dir. 1993:88 s. 11-12.
44 Kommissionen lade fram betänkanden till en rad olika åtgärder gällande t ex utbildning, förnyelse av sexuallagstiftningen, hälso- och sjukvårdens roll, socialtjänstens insatser mm. Här kommer dock bara kommissionens yttrande gällande förslaget till en ny kvinnofridsbestämmelse behandlas.
45 SOU 1995:60, s. 3. 46 SOU 1995:60, s. 52. 47 SOU 1995:60, s. 51.
Vid fall av våld mot kvinnor anses integritetskränkningen och våldets psykiskt nedbrytande karaktär utgöra ett försvårande moment för mannen, vilket i förlängningen innebär att brottet bör bedömas som grovt. Dock är det sällan det rör sig om enstaka övergrepp när en kvinna blir utsatt för våld i en nära relation. Övergreppet utgör ofta bara en del av en längre tids våldsyttringar av olika slag, så som olaga hot, misshandel och sexualbrott. För många kvinnor går det till slut inte att urskilja varje övergrepp för sig när hela livet präglas av ständiga hot och våld. Det straffrättsliga problemet inträffar då brotten ska anmälas, antingen av kvinnan själv eller polisen. För att åtal ska kunna väckas måste varje gärning kunna preciseras i såväl tid och rum som art. Övergreppen måste kunna återges på ett detaljerat, precist och
sammanhängande sätt, detta i enlighet med rättssystemet i allmänhet och straffrätten i synnerhet. Något helhetsperspektiv finns inte i den bemärkelsen utan det är varje enskild handling som ska beaktas och bedömas. Många gånger är detta dock en omöjlighet för kvinnan som snarare upplevt våldet som en process som eskalerat och som varken har början eller slut. Ett ytterligare problem som uppstår vid åtalsprocessen är att mannens
våldsutövande många gånger yttrar sig i handlingar som inte är kriminaliserade. Det kan handla om beteenden från mannens sida som att gömma kvinnans telefon eller nycklar, förbjuda henne att träffa sina vänner eller diffusa hot, såväl uttalade som outtalade.
Handlingar som gör att kvinnan ständigt lever under ett latent hot och som sammantaget kan klassas som psykisk terror, men som på detaljnivå kan betraktas som bagatellartade.48 3.1.1 Ett nytt brott
Med ovanstående bakgrund beslutar kommissionen att föreslå ett tillägg till frihets- och fridskapitlet, kapitel fyra, i brottsbalken om en helt ny straffbestämmelse;
kvinnofridskränkning.
”En man som mot en närstående eller tidigare närstående kvinna använder våld eller hot om våld eller utsätter henne för annan fysisk eller psykisk påverkan, ägnad att varaktigt kränka kvinnans integritet och skada hennes självkänsla, döms för kvinnofridsbrott till fängelse i lägst ett och högst sex år.
Om en man handlar som anges i första stycket mot en annan man, eller om en kvinna handlar så mot en annan kvinna eller mot en man, döms för fridsbrott till straff som där anges.”49
Syftet med den nya bestämmelsen är att ta fasta på det våld samt andra övergrepp som sker mot kvinnor av män, i nära relationer. Den nya bestämmelsen ska dels omfatta redan stadgade handlingar som misshandel, olaga frihetsberövande, olaga tvång, olaga hot, hemfridsbrott, ofredande, förolämpning samt sexualbrott. Den ska dessutom innefatta beteenden och handlingar som i sig inte är straffbara, men som utgör en del av en psykiskt terroriserande situation. Handlingarna behöver inte preciseras i tid och rum, men ska kunna karaktäriseras samt anges inom en viss tidsperiod. För att straffansvar ska kunna åläggas ska det röra sig om våld eller hot om våld eller annan fysisk eller psykisk påverkan.50
Kommissionen anser att det är otvetydigt att det i de allra flesta fall är en man som utgör förövaren och att offret är en kvinna vid ovannämnda brott, vilket föranleder förslaget till
48 SOU 1995, s. 300-302. 49 SOU 1995 s. 305. 50 SOU 1995, s. 304-306.
bestämmelsens första stycke.51 Kommissionen avser därmed att beakta det faktum att brottet innebär en kränkning av en person på grund av dess kön samt att det grundar sig i
föreställningen om att kvinnor har ett lägre värde än män. Förutom att straffbestämmelsen förutsätter att offret är en kvinna och brottet begås av en man så finns det ytterligare ett rekvisit; närståendebegreppet. Framför allt avses relationer med äktenskaplig karaktär, men närstående kan även förstås som mödrar eller döttrar. Att bestämmelsen även inbegriper tidigare närstående beror på att det är vanligt att trakasserier fortsätter även efter ett uppbrott av relationen, eller tar sin början då.52
I den föreslagna bestämmelsen fanns två kumulativa rekvisit; gärningarna mannen begår ska vara ägnade att kränka kvinnans integritet samt skada hennes självkänsla. Rekvisiten
fokuserade sålunda främst på det psykiska våldet som många kvinnor utsätts för. Fysiskt våld lämnar ofta spår efter sig i form av blåmärken, sår och rodnader och är lättare att både bevisa och bestraffa. Men det psykiska våldet är många gånger osynligt och får ofta svåra och långtgående konsekvenser. Detta borde enligt kommissionen särskilt beaktas i denna bestämmelse. Rekvisiten syftade också till att ta ett helhetsgrepp på våldshandlingarna och dess konsekvenser för den våldsutsatta. Många kvinnor upplever övergreppen, såväl de fysiska som psykiska, som kränkande och förnedrade. Även upplevelser av skuld och skam och ett lägre människovärde är också signifikativt för dessa brottsoffer. Rekvisiten förutsatte även att handlingarna pågått under en betydande tid, dvs. handlingarna skulle ha haft en varaktighet som medfört att kvinnans självkänsla blivit lidande. Det skulle således röra sig om upprepade handlingar under en viss tid.53
3.2 Remissinstansers utlåtanden
Kommissionens betänkande skickades till 80 remissinstanser varav 61 yttrade sig om förslaget om det nya kvinnofridsbrottet. Bemötandet blev tudelat, ungefär hälften av instanserna var positiva till förslaget och hälften avstyrkte en kvinnofridsbestämmelse. Instanserna med koppling till rättsväsendet var överlag kritiska till förslaget om en ny kvinnofridslag.54 Kritiken riktades mot brottet med hänvisning till bl. a bevis- och
tillämpningssvårigheter. Svea hovrätt anförde bl. a att domstolarnas bevisvärdering skulle kunna bli alltför svepande. Göteborgs tingsrätt menade att bevissvårigheter skulle leda till en alltför liten användning och följaktligen inte den effekt som kommissionen eftersträvat.55 Flera instanser påtalade också förslagets bristande rättssäkerhet; Socialstyrelsen ansåg att bestämmelsen öppnar upp för oförutsebarhet och bestraffning av icke-kriminaliserade handlingar vilket inte kan accepteras i ett rättssamhälle. De instanser som däremot var positiva till kommissionens förslag var exempelvis kvinnoorganisationer och JÄMO. Dessa var eniga om vikten av att se till kvinnans hela livssituation vid bedömning av brottet.
Jämställdhetsombudsmannen anförde att bl. a det föreslagna brottet är viktigt för att samhället ska kunna förstå hur förloppet ser ut vid våld mot kvinnor.56 Den rättsvetenskapliga
51 SOU 1995, s. 36.
52 SOU 1995, s. 306. 53 SOU 1995, s. 308.
54 Ds 1996:28. Remissammanställning Kvinnofrid (SOU 1995:50). 55 Ds 1996:28, s. 253-256.
institutionen vid Göteborgs universitet var av samma åsikt och menade att straffrätten måste utformas utifrån kvinnors erfarenheter och att lagförslaget utgör ett led i detta.57
3.3 Propositionen Kvinnofrid
1995 överlämnade Kvinnovåldskommissionen betänkandet till regeringen, som efter att ha tagit del av remissinstansernas yttranden, anförde sina åsikter gällande lagförslaget i en proposition som sedermera överlämnades till riksdagen 1998. Regeringen är enig med kommissionen om att hänsyn bör tas till hela den våldsutsatta kvinnans livssituation. Detta görs redan delvis i den för tiden aktuella lagstiftningen. I praxis har viss hänsyn tagits till den särskilda utsatthet som uppkommer vid våld från en närstående i fall av grov misshandel. Problem uppstår dock när det handlar om enskilda kränkningar som inte räknas som grov misshandel men som sammantaget leder till en betydande kränkning för offret. Det kan röra sig om exempelvis upprepade fall av lindrig misshandel, ofredande eller hemfridsbrott. Det behövs således en uppgradering av straffvärdet för de handlingar som inte faller under grov misshandel men som i ett led av systematiska gärningar bör kunna bestraffas. Straffrätten symboliseras av ett tydligt fokus på enskilda handlingar och ett krav på att kunna precisera och individualisera dessa. Regeringen vill med den nya bestämmelsen delvis frångå denna syn och förenkla möjligheterna att se till helhetsbilden av en våldssituation.58 Vidare anförs i propositionen att en viss utveckling av denna syn redan har skett hos domstolarna, framför allt genom målet NJA 1991 s. 83. Målet gällde flera fall av misshandel och våldtäkter59 under en treårsperiod vilket betraktades som en helhet av domstolen. Domen poängterar vikten av att se till såväl brottets frekvens och omfattning som dess vanemässighet vilket kan ha stor
betydelse för bedömningen i denna typ av fall.60 3.3.1 Psykisk misshandel
Vidare föreslår kommissionen att kvinnofridsbrotten även ska omfatta sådan psykisk misshandel som vid tiden inte är kriminaliserad. Till exempel att tala grovt nedsättande mot kvinnan, uttala diffusa hot eller förhindra henne att ha ett socialt umgänge samt övriga kontrollerande beteenden som är ägnade att kränka kvinnans självkänsla och personliga integritet. Regeringen ställer sig kritisk till detta då bestämmelsen inte skulle vara förenlig med legalitetsprincipens del om att straffbudet ska vara klart formulerat och tydligt avgränsa de kriminaliserade handlingarna. Psykisk misshandel är redan, under vissa förutsättningar, straffbart. I brottsbalkens 3 kap. 5 § anges att ”den som tillfogar en annan person
kroppsskada, sjukdom eller smärta (…) kan dömas för misshandel…”, och under
sjukdomsbegreppet faller även psykisk sjukdom/invaliditet. Det krävs alltså att gärningen leder till en medicinskt bevisbar påverkan samt att det finns ett adekvat samband mellan handlingen och skadan, samt att uppsåt funnits. Att kriminalisera lindrigare misshandel, som kommissionen föreslog, har tidigare61 inte ansetts lämpligt och regeringen bedömde därmed att kommissionens förslag skulle avslås.62
57 Ds 1996:28, s. 266.
58 prop. 1997/98:55 s. 80-81.
59 Där förövaren var en man den utsatta kvinnan hade en samborelation med. 60 prop. 1997/98:55 s. 81.
61 Se prop. 1992/93:141 s. 57. 62 prop. 1997/98:55 s. 76-78.
3.3.2 Fridskränkningsrekvisiten
Regeringen ansåg det dock vara av stor vikt att på ett konkret sätt markera allvaret i våld i nära relationer och den systematiska kränkning som är utmärkande för brottet. Ett nytt fridsbrott borde därmed instiftas och omfatta straffbara gärningar som utgör ett led i en upprepad kränkning, är ägnade att skada kvinnans självkänsla och som tar hänsyn till hela kvinnans livssituation.63 Med rekvisitet ”… är ägnade att allvarligt skada…” är det tillräckligt att gärningarna typiskt sett får till följd att kvinnans självkänsla skadas. Det behöver alltså inte bevisas i varje enskilt fall att självkänslan de facto skadats utan det är tillräckligt att gärningsmannen har ett uppsåt att begå de faktiska handlingarna. Men huruvida dessa varit ägnade att skada självkänslan avgör domstolen, oavsett vad gärningsmannens själv anser ha för syfte eller värdering med sitt handlande. Det handlar således om ett normativt rekvisit där det subjektiva hänseendet står i fokus. De flesta brott bestämmelsen omfattar innebär typiskt sett en kränkning av självkänslan, men i nämnda fall krävs det att självkänslan skadas allvarligt.64 Med upprepad kränkning åsyftas handlingar som kränker den personliga integriteten och sker vid flera upprepade tillfällen. Vad som innebär upprepad och hur många gärningar som innefattas i begreppet torde bero på handlingarnas karaktär; ju allvarligare gärningarna är desto färre tillfällen krävs för att kränkningen ska anses upprepad. Någon ytterligare bevisning än det som rör de, för brottet, aktuella gärningarna torde inte behövas. Undantaget är i situationer där de upprepade kränkningarna upptäckts först efter hand, efter flera gärningar, och där mannen redan dömts för de första. För att även lindrigare brott ska kunna beaktas är det av stor vikt att kunna åberopa även handlingar som mannen tidigare dömts för (eller skuldfrågan på annat sätt är klargjord), just för att påvisa det återkommande mönstret i mannens våldsbeteende. Regeringen anser därför att rekvisitet bör formuleras som att det är tillräckligt att gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning.65
3.3.3 Könsspecificering
Kommissionens förslag om en könsspecifik utformning av bestämmelsen motarbetas av såväl lagrådet som regeringen. Motivet från kommissionen, att det är övervägande antalet män som kränker kvinnor, anses inte vara tillräckligt starkt för att frångå brottsbalkens annars
könsneutrala utformning. Dock är regeringen av åsikten att det kan vara värdefullt att i någon mån urskilja gärningarna män begår mot kvinnor för att dels markera den särskilda form av kränkning våldet innebär och dels för att synliggöra och kartlägga omfattningen av mäns våld mot kvinnor. Resultatet blir en könsneutral bestämmelse om grov fridskränkning som rör såväl män som kvinnor och barn och ett andra stycke där brottet grov kvinnofridskränkning definieras.66
3.3.4 Det nya brottet
Regeringen är sammanfattningsvis överens med kommissionen om att en ny bestämmelse behövs och att denna ska införas i brottsbalken. Regeringens förslag antar dock en annan lagteknisk konstruktion än vad Kvinnovåldskommissionen förordade. Stadgandet innebär att den som begår brottsliga handlingar enligt 3, 4 eller 6 kapitlet i brottsbalken, mot en
63 prop. 1997/98:55 s. 78.
64 prop. 1997/98:55 s. 133-134. 65 prop. 1997/98:55 s. 133. 66 prop. 1997/98:55 s. 82-83.
nuvarande eller tidigare närstående person, ska dömas för grov fridskränkning. För att straffansvar ska föreligga ska gärningarna ha varit ”ett led i en upprepad kränkning av
personens integritet och varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla”.67 Det
behöver således inte bevisas att varje enskild gärning kränkt kvinnans integritet eller skadat hennes självkänsla utan de kan ingå i en process eller ett mönster som sammantaget leder till dessa yttringar. Det som ovan nämnts gäller för den nya bestämmelsens första paragraf som tar sikte på alla relationer mellan närstående, såväl kvinnor som män. I lagrummets andra stycke preciseras kvinnofridsbestämmelsen som att om gärningsmannen är en man och offret en kvinna som han är eller varit gift med, alternativt levt tillsammans med under
äktenskapsliknande former, ska brottet istället betecknas som grov kvinnofridskränkning.68 Den 1 juli 1998 infördes följaktligen brotten grov fridskränkning samt grov
kvinnofridskränkning i brottsbalkens fjärde kapitel om frihet och frid med följande lydelse: Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. mot en närstående eller tidigare närstående person, döms, om gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning av personens integritet och varit ägnade att all- varligt skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Har gärningar som anges i första stycket begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, skall i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff.
3.4 Lagändring 1999
Med anledning av ett avgörande69 i Högsta domstolen 1999, knappt ett år efter
kvinnofridslagstigningens införande, gjordes en ändring av lagrummet från och med den 1 januari 2000 angående rekvisitet om upprepad kränkning. Målet var det första som avgjordes i högsta instans sedan brottet grov kvinnofridskränkning infördes. I målet var en man åtalad för grov kvinnofridskränkning alternativt misshandel av en och samma kvinna vid fyra olika tillfällen. Ett av misshandelstillfällena, samt två tidigare redan dömda fall av misshandel, hade skett före den nya bestämmelsens ikraftträdande och de tre sista efter. Majoriteten av
domstolen var eniga om att bestämmelsens utformning medför att för att straffansvar ska föreligga, måste det finnas ytterligare en eller flera kränkande handlingar utöver de åtalade gärningar som ”varit ett led i en upprepad kränkning”. Det måste således förekommit ytterligare straffbara kränkningar utöver de åtalade gärningarna för att grov
kvinnofridskränkning ska föreligga. HD konstaterade att det utöver de tre fall av misshandel som utövats efter lagrummet tillkomst inte fanns några ytterligare kränkningar som kunde beaktas, vilket medförde att den slutliga brottsrubriceringen blev misshandel och inte grov kvinnofridskränkning. Tolkningen innebär därmed att en omöjlighet att döma för grov kvinnofridskränkning trots att flera allvarliga kränkningar föreligger, om inget tidigare brott konstaterats. Detta ansågs utgöra en begränsning som försvagar reformen och dess tänkta syfte, vilket föranledde regeringens proposition om ändring av fridskränkningsbrotten.70
67 prop. 1997/98:55 s. 74.
68 prop. 1997/98:55 s. 74. 69 NJA 1999 s. 102.
Bestämmelsens nya version innebär att brottet grov kvinnofridskränkning ska omfatta såväl situationer där gärningarna i sig innebär en upprepad kränkning som när gärningar utgör ett
led i en upprepad kränkning.71
3.5 Lagändring 2013
I maj 2010 tillsatte regeringen en kommission med uppdrag att utreda och utvärdera
tillämpningen av brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning med syftet att bl. a identifiera eventuella tolkningsproblem och föreslå författningsändringar.72 Utredning resulterade i en utökning av brottstyper som fridskränkningsbrotten innefattar. Såväl
skadegörelse som överträdelse av kontaktförbud ansågs ligga inom ramen för gärningar som typiskt sett kan ingå i kränkningar av närstående personer. Ett kontaktförbud syftar till att skydda en enskild person och en överträdelse av detta skadar inte sällan den utsatta personens självkänsla och är en tydlig kränkning av den personliga integriteten. Regeringens utredning visar dessutom att överträdelser av kontaktförbud i hög utsträckning samvarierar med kvinnofridskränkning vilket tyder på att lagen om kontaktförbud borde ingå i
fridskränkningsbrottet. På samma sätt finns även ett samband mellan kvinnofridskränkning och skadegörelsebrott. Brottet är visserligen inte riktat mot en person utan dess egendom, men det utgör trots allt ett direkt angrepp på den personliga integriteten, i synnerhet när saker med ett högt affektionsvärde skadas eller förstörs.73 Skadegörelsebrotten enligt 12 kapitlet i brottsbalken och överträdelse av kontaktförbud enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud införlivas följaktligen i fjärde kapitlet brottsbalken om de grova fridskränkningsbrotten. Ändringen trädde i kraft 1 juli 2013.74
71 prop. 1998/99:145 s. 4.
72 Regeringen proposition 2012/13:108. Förstärkt straffrättsligt skydd vid grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning, s. 5.
73 prop. 2012/13:108 s. 14-15. 74 prop. 2012/13:108 s. 4.
4. Gällande rätt
4.1 Allmänt om grov kvinnofridskränkning
För straffansvar för grov kvinnofridskränkning enligt 4 kap. 4a § 2 st. brottsbalken krävs att flera brottsliga gärningar prövas samtidigt av domstol. Gärningarna som omfattas av
lagrummet är brottsliga handlingar enligt kapitel tre om brott mot liv och hälsa, kapitel fyra om brott mot frihet och frid, kapitel sex om sexualbrott, kapitel tolv om skadegörelsebrott samt 24 § i lagen om kontaktförbud. Fridskränkningsbrottet kan omfatta såväl samma typ av brott som flera olika sorters brott, mot en och samma person. Närståenderekvisitet kräver att förövaren är en man som offret, en kvinna, haft eller har en nära relation med. Därtill krävs att bestämmelsens två rekvisit är uppfyllda samt att brottet är riktat mot ett och samma offer under en viss begränsad period.75
4.2 Rekvisit 1: Upprepad kränkning av personens integritet
Rekvisitets språkliga utformning förutsätter att det måste handla om minst två fall av
kränkningar för att det ska röra sig om det aktuella brottet. Det finns dock igen specificering om hur många gärningar som krävs utan det beror på gärningarnas karaktär. Allvarligare kränkningar kräver färre gärningar för att upprepad kränkning ska föreligga, och vice versa.76 De enskilda gärningarna ska vara straffbelagda var för sig och var och en ha utgjort ett led i en upprepad kränkning, men bedömas i sitt sammanhang som en helhet som tillsammans utgör en sådan kränkning som avses i lagrummet.77 Ytterligare kränkningar utöver de åtalade gärningarna krävs inte för att straffansvar ska kunna ålägga, men föreligger tidigare brottsliga gärningar ska dessa tas i beaktning. Givetvis kan en tidigare lagförd gärning inte lagföras på nytt78, men en sådan gärning kan åberopas som belägg för att mannens nu aktuella gärningar utgjort ett led i en upprepad kränkning.79
Med upprepad kränkning följer att brottet inte har en perdurerande karaktär, dvs. flera delgärningar som tillsammans utgör ett brott, utan bestämmelsen omfattar flera handlingar som var och en för sig är straffbara. Det kan alltså inte röra sig om såväl straffbara som icke straffbara (men moraliskt förkastliga) gärningar som läggs samman till en
gärningsbeskrivning. Detta skulle strida mot tidigare nämnda legalitetsprincip.80
4.3 Rekvisit 2: Ägnade att allvarligt skada personens självkänsla
Vidare krävs, enligt brottsbeskrivningen, att gärningarna varit ägnade att skada personens självkänsla. Brott som omfattas av bestämmelsen, t ex misshandel eller sexualbrott, leder vanligtvis till att offrets självkänsla skadas, men förutsättningen för grov
kvinnofridskränkning är att självkänslan skadas allvarligt, dvs. mer än vad som skett vid ett
75 Dahlström, Mats, Strand Westerlund, Anette & Westerlund, Gösta, Brott och påföljder: en lärobok i straffrätt om Brottsbalken, Stockholm: Bruun juridik, 2014, s. 122-123.
76 Dahlström m.fl. 2014, s. 123.
77 Holmqvist, Lena, Brottsbalken: en kommentar. Del 1, (1-12 kap.): brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m., Stockholm: Norstedts juridik, 2013, BrB 4:4 a s. 2-3.
78 Detta skulle strida mot principen ne bis in idem; samma brott får inte prövas två gånger. 79 Dahlström m.fl. 2014, s. 123.
enda fristående brott. Gärningarna ska vara av sådan karaktär att de typiskt sett leder till att personens självkänsla skadas. Något krav på direkt uppsåt från gärningsmannens sida om att kränka och skada offret finns alltså inte. Det räcker med att mannen har ett uppsåt till de faktiska gärningarna och att dessa de facto kränkt och skadat offrets integritet och självkänsla. Gärningsmannens egna eventuella syften lämnas därhän och det är upp till domstolen att göra den bedömningen.81 Någon närmare beskrivning av vad som skadar självkänslan ges inte i förarbeten eller lagkommentarer utan bedömning är lämnad åt domstolen.
81 Holmqvist, 2013, BrB 4:4 a s. 4.
5. Praxis
5.1 NJA 2003 s. 144
I det aktuella målet står E.O åtalad för grov kvinnofridskränkning av sin hustru S.N.M under perioden 2000 till 2002. Målsägande kunde precisera tre olika händelser där E.O begått våldsamma handlingar; ett tillfälle då E.O ofredat S.N.M genom att kasta ett glas juice på henne när hon höll parets barn i famnen. Ytterligare ett tillfälle då E.O tillfogade S.N.M såväl smärta som ömhet och svullnad genom att sparka på hennes ben och skinka, ta tag i hennes nacke samt utdelat knytnävsslag mot axlar och nacke. Vid det tredje tillfället trampade E.O på S.N.M:s fot, slog henne på halsen, knuffade och tog strypgrepp samt hotade att döda henne. Utöver detta har E.O under den för målet aktuella perioden vid ett stort antal tillfällen uppsåtligen förorsakat S.N.M smärta genom slag mot kroppen. De tre preciserade
våldshandlingarna samt den mer oprecisa misshandeln som skett över tid anses av tingsrätten styrkta och åtalet gillades. I övrigt anförs att målsägande, förutom det fysiska våldet, under nämnda period även utsatts för psykiskt våld. E.O skrek dagligen åt S.N.M och kallade henne fula ord, t ex hora, och han tvingade henne att ta bort sin spiral då han inte gillade
preventivmedel. E.O försökte även isolera S.N.M i största möjliga mån genom att inte låta henne tala i telefon med vänner, tog hand om de brev som kom till henne, förhindrade henne att gå till kyrkan och öppna förskolan. Händelseförloppet följer de kända mönster82 som finns för våldsutsatta kvinnor vilket stärker S.N.M:s berättelse. Tingsrätten påtalade att våldet som E.O utsatt S.N.M för inte varit av någon större omfattning eller orsakat några påtagliga fysiska skador. Dock var det situationen som E.O försatt S.N.M igenom sitt övertag och de upprepade, kränkande handlingar och våldsamheter som gjorde brottet allvarligt. Detta tar även HD fasta på i sitt domslut där de även hänvisar till S.N.M:s särskilda utsatthet som utgörs av att hon är nyinflyttad i Sverige, inte kan det svenska språket samt är bunden till hemmet genom barnen. Med detta som bakgrund anser HD att E.O:s kränkningar varit ägnade att skada S.N.M:s självkänsla och utgjort ett led i en upprepad kränkning och fäller således E.O för grov kvinnofridskränkning.
5.2 NJA 2005 s. 712
I målet NJA 2005 s. 712 dömdes L.G för bl.a.83 grov kvinnofridskränkning för att ha utövat våld mot sin hustru C.G under åren 2000-2005. C.G kunde redogöra för minst sju tillfällen då L.G tillfogat henne smärta och skador i form av blåmärken och blodvite. Våldet bestod av knuffar, slag och sparkar mot kroppen, upprepade slag i ansiktet. L.G tog även vid ett tillfälle tag i C.G:s nacke och slängde ner henne mot golvet där glassplitter låg. Utöver det fysiska våldet hotade L.G att döda C.G vid ett flertal tillfällen och höjde i samband med ett av hoten en kniv mot C.G för att understryka sitt hot. Förutom de sju konkreta fallen av våld utsatte L.G sin hustru för upprepade fall av misshandel, ofredanden och hot 1-2 gånger i månaden under den angivna femårsperioden. L.G ska även en gång under perioden våldtagit C.G.
82 Se avsnitt 2.4.
I tingsrätten ansågs samtliga gärningar styrkta och L.G fälldes för grov kvinnofridskränkning samt våldtäkt. Fallet överklagades till Svea hovrätt som fastställde tingsrättens domslut. I HD fastställdes hovrättens dom gällande grov kvinnofridskränkning men åtalet om våldtäkt ogillades då det inte kunnat preciseras i vare sig tid eller rum samt saknade bevisning. Gällande övriga åtalspunkter konstaterade HD att våldet pågått under en lång tid och vittnar om stor hänsynslöshet även om gärningarna var och en för sig inte åsamkat några allvarligare skador. Dock ska det särskilt ska det beaktas att det rört sig om upprepade fall av våld och hot som skett i hemmet där C.G egentligen är särskilt berättigad att känna sig trygg.
5.3 RH 2002:35
5.3.1 Målnummer B 1032-‐02
S.H har under en period av två och ett halv år misshandlat och hotat sin sambo E.W. Våldet kan konkretiseras till nio fall av misshandel där S.H har sparkat och slagit E.W på kroppen och i ansiktet. Han har dragit henne i håret och tagit strypgrepp. Utöver den fysiska
misshandeln har kränkningarna bestått av återkommande hot, ofta mot E.W:s liv, samt
förnedrande behandlingar där S.H tvingat E.W att klä av sig samt genomgå kroppsbesiktning. S.H har även utövat en stark kontroll mot E.W genom att genomsöka hennes mobil och mail, tvingat henne att ta ut pengar, frågat ut henne om hennes förehavanden under dagarna och besökt hennes jobb. S.H har även hotat och misshandlat parets gemensamma son. Såväl tingsrätt som hovrätt är överens om att målet faller under grov kvinnofridskränkning. Våldets frekvens samt beskaffenhet vittnar tydligt om en upprepad kränkning av E.W:s personliga integritet. Därutöver råder det inget tvivel om att S.H:s avsikt varit att, med hjälp av kontroll, förnedring och hot, allvarligt skada E.W:s självkänsla. S.H döms således för grov
kvinnofridskränkning.
5.3.2 Målnummer B 2997-‐01
Förevarande fall gäller D.S som misshandlat sin sambo L.M under två år. Tingsrätten slår fast att det rör minst tio fall av misshandel samt D.S, utöver detta, utsatt L.M för våld, hot och ett hänsynslöst beteende minst en gång i veckan under en fyramånadersperiod. Våldet har innefattat knytnävsslag och sparkar mot såväl kropp som huvud och ansikte, stryptag och knuffar. D.S har även spottat L.M i ansiktet, slängt in henne i en vägg, dragit henne i håret och öronen och vridit om hennes armar. Det råder enligt såväl tingsrätt som hovrätt såldes inget tvivel om att D.S gjort sig skyldig till grov kvinnofridskränkning då våldet varit systematiskt och i det närmaste en vardagsföreteelse.
5.4 RH 2003:11
L.G-T har i förevarande mål utsatt sin sambo S.S för misshandel vid tre olika tillfällen. Vid första tillfället drog L.G-T sin sambo i håret, tog tag i hennes armar, gav henne flera
knytnävsslag, körde ett finger i hennes mage samt vred om hennes ena ringfinger.
Misshandeln ledde till smärta, ömhet, svullnader, blånader och slitningsskador på fingret. Vid det andra tillfället slog L.G-T S.S på näsan så att smärta och blodvite uppstod och vid det tredje tillfället kastades S.S ner på golvet av L.G-T där han sedan drog henne i håret, tog stryptag och slog hennes huvud flera gånger mot golvet och väggen. Tingsrätten dömde L.G-T för grov kvinnofridskränkning, men domen ändrades i hovrätten till att gälla tre enskilda
fall av misshandel. Hovrätten ansåg att de tre tillfällena inte uppfyllde rekvisitet på upprepad kränkning. Enligt prop. 1997/98: 55 ska kränkningarnas karaktär avgöra hur många
kränkningar som krävs för att de ska anses upprepade. Ju allvarligare kränkningarna är desto färre krävs för att det ska röra sig om en upprepning. Kränkningarna i förevarande fall ansågs inte så allvarliga och skadorna som uppstod var, förutom fingerskadan, av mindre allvarlig karaktär vilket gjorde att hovrätten inte ansåg att gärningarna framstod som så allvarliga att de bedöms som grov kvinnofridskränkning. Hovrätten ändrade således tingsrättens dom
angående brottsrubriceringen.
5.5 RH 2003:77
I tingsrätten åtalas och fälls T.K för grov kvinnofridskränkning. Han har under tre månader misshandlat sin sambo vid tre olika tillfällen. Våldet har vid varje tillfälle innefattat slag mot kroppen, huvudet och ansiktet som gett upphov till smärta, svullnader, sårskador, rivsår och blåmärken. Misshandeln har skett inom en tidsbegränsad period i eller i anslutning till det gemensamma hemmet. Tingsrätten, och i ett senare led Hovrätten, ansåg inte att gärningarna skulle bedömas var för sig utan tillsammans som grov kvinnofridskränkning.
5.6 RH 2004:48
Målet gällde A.H som åtalats för grov kvinnofridskränkning för att under en
fyramånadersperiod hotat och ofredat sin före detta fru AN.H. A.H har gjort sig skyldig till fyra fall av olaga hot genom att uttala hot om att skjuta AN.H, bränna ner deras gemensamma hus och egendomar samt hot om att det inte fanns någon anledning att någon i familjen existerade samt att han inte längre tog ansvar för konsekvenserna av sitt handlande. Under samma tidsperiod har A.H även ofredat AN.H genom att ringa ett mycket stort antal samtal till henne. Tingsrätten slår fast att det är ostridigt att det rört sig om ett flertal kränkningar som haft ett tidsmässigt samband samt varit så många att det står klart att det handlat om en
upprepad kränkning av AN.H:s personliga integritet. I frågan om gärningarna varit ägnade att allvarligt skada målsägandes självkänsla måste hela AN.H:s situation beaktas och det är tillräckligt att gärningar typiskt sett leder till att självkänslan skadas allvarligt. TR anser att det inte finns någon tvekan om att så har skett, vilket även styrks av vittnen. A.H döms för grov kvinnofridskränkning och överklagar till Svea hovrätt som ändrar domen på punkten rubricering och fäller istället A.H för de enskilda brotten; olaga hot och ofredande. Hovrätten konstaterar att A.H och AN.H genomgått en uppslitande skilsmässa som präglats av svåra frågor om bodelning och vårdnad. Detta i kombination med ekonomiska bekymmer för A.H:s del har lett till hätska diskussioner och konfrontationer där båda parter varit lika delaktiga och aggressiva. A.H har inte utövat något fysiskt våld mot AN.H och de kränkningar han utsatt AN.H för har inte varit av allvarligare slag. Med hänvisning till ovannämnda bakgrund kan gärningarna inte anses vara ägnade att allvarligt skada AN.H:s självkänsla utan snarare varit ett uttryck för makarnas skilsmässa.
En av rättens ledamöter var dock skiljaktig i fråga om rubriceringen och anförde att det rört sig om ett mycket stort antal övergrepp med ett tidsmässigt samband vilket måste anses överstiga vad som bör krävas för att kränkningen ska anses upprepad. Detta torde även ha skadat AN.H:s självkänsla och A.H:s avsikt med gärningarna uppenbarligen varit att
kontrollera AN.H samt förmå henne att återgå till deras relation. Kränkningarna har även satt stor psykisk press på AN.H och fått henne att känna sig berövad på sin frihet att bestämma över sitt eget liv. Mot bakgrund av detta måste det anses att A.H:s gärningar varit ägnade att allvarligt skada AN.H:s självkänsla och han bör därmed dömas för grov
kvinnofridskränkning.
5.7 RH 2008:7
I målet fälldes J.I av tingsrätten för grov kvinnofridskränkning för att vid två tillfällen misshandlat målsägande, sin fru. Det ena fallet utgjordes av en örfil som resulterade i smärta och rodnad och vid det andra tillfället slog J.I målsägande med ett bälte över benen som ledde till smärta och märken på kroppen. Utöver våldet skickade J.I sms till målsäganden vid tre tillfällen där han hotade att slå henne. Bakgrunden till J.I:s agerande var hans starkt religiösa tro som avspeglade sig en syn på mannen som överlägsen kvinnan. Mot denna bakgrund fann tingsrätten att J.I haft för avsikt att skada målsägandes självkänsla genom sitt handlande och dömde därmed J.I för grov kvinnofridskränkning. Domen överklagades och i hovrätten ändrades rubriceringen till misshandel samt olaga hot. Hovrätten ansåg fallen av misshandel samt olaga hot vara styrkta och att det rörde sig ett flertal kränkande övergrepp. Dock hade övergreppen endast ägt rum under en period av två dagar och dessutom utlösts av en och samma händelse; att målsägande inte kom hem i tid från en väninna. Hovrätten anförde att kränkningarna därmed inte varit av sådan omfattning och karaktär att de kunde ses som upprepade.
