Frågan är nu om ovanstående undersökningsmetoder och resultaten därav har gjort att jag fått insikt i hur man skapar miljöer för lustfyllt lärande. I diskussionen kommer jag förutom att besvara ovanstående fråga också att ta upp hur det kan gå till när lärare ger plats för lust och kreativitet i undervisningen. Jag kommer också att granska om de två metoder jag har studerat bidrar till ett lustfyllt lärande. En viktig punkt är kritiska synpunkter och invändningar. Först några rader om hållbarheten i mina resultat.
5.1 Hållbarheten i resultaten
Undersökningarnas begränsningar har jag redan diskuterat en del i metodavsnittet. Mitt urval är litet och begränsat. Det finns viktiga invändningar att göra både vad gäller undervisningsförsök, observationer och intervjuer. Urvalet är litet vad gäller intervjuer och observationer. Detta gör det naturligtvis svårt att generalisera utifrån mina studier. På X-skolan var jag känd och hade relationer med barn och lärare. På Y-skolan var jag ny och hade inga relationer sedan tidigare. På Y-skolan skulle det egentligen behöva kompenseras med fler observationer och intervjuer för att öka generaliserbarheten. Vad gäller validiteten så anser jag att resultaten täcker det område jag valt att undersöka. Ändå måste jag påpeka svårigheten i att formulera intervjufrågor på ett sådant sätt att inte mina förutfattade meningar ”syns” i frågorna och därmed påverkar svaren.
5.2 Handdockan Xio
Det första barnen frågade mig när jag kom tillbaka till klassen på X-skolan i höstas var om Xio var med mig. Jag berättade att hon var på resa i yttre rymden och inte skulle komma tillbaka. Under min sista vecka när vi höll på att avsluta det stenålderstema som jag ansvarat för frågade barnen fortfarande efter Xio.
Handdockan Xio gjorde undervisningen både rolig och lustfylld. Men vad var det som hände egentligen, och varför blev hon så viktig?
Jag tror att barnen snabbare lärde känna mig och att min relation till barnen fördjupades i och med att jag vågade vara ”tramsig” med en handdocka. Lindqvist (2002) tycker att vuxna i skola och förskola alltför ofta är så neutrala att de blir anonyma. Genom rollgestaltningar kan de vuxna få liv i barnens ögon. Då blir de
spännande och intressanta personer. Jag hade själv mycket roligt och fick utlopp för min fantasi och kreativitet, och jag tror att det bidrog till att göra lärandet mer lustfyllt för
barnen. Här kan man återknyta till både Vygotskij och Björkvold som efterlyser ”levande lärare”. Jag kände mig i allra högsta grad engagerad och entusiastisk. Det är möjligt att jag hade kunnat uppnå ovanstående på annat sätt, men jag tror att Xio gav mig en genväg.
Barnen blev alltså känslomässigt berörda av Xio och hennes berättelse. Jag tror att de blev det eftersom jag var det. Jag tyckte mycket om min docka. Forsberg-Ahlcrona påpekar att detta är mycket viktigt för att besjäla dockan. Berättelsens eller sagans funktion i undervisning har påtalats av flera forskare. Egan (1995) talar om hur sagan engagerar oss känslomässigt och hur viktigt det är att också kunskap inom matematik och naturkunskap får ha en känslomässig innebörd. Ett av mina mål med att använda mig av handdockan var att få med de barn som inte redan var ”rymdfrälsta”. Jag anade att Xio och hennes berättelse kunde beröra och engagera barnen, och jag upplevde att det blev så. Det var framförallt några av flickorna som ”kom med på spåret” i samband med införandet av Xio.
Det visade sig att Xio kunde hjälpa mig att berätta om rymden. När Xio berättar om att hon hoppat på månen sker en identifiering för barnen på flera plan. När de ser Xio hoppa på katedern känner de igen glädjen i att hoppa högt. Det är en igenkänning som är fysisk för barnen. Därtill blir det ett konkretiserande av det svåra fenomenet tyngdlöshet och en inkörsport för mig till att återigen ta upp begreppet gravitation.
En annan lektion har Xio bränt tassarna. Barnen blir genast engagerade. När de ser Xios svarta tassar väcks deras känslor. Vygotskij (1995) hävdar att fantasin sätts igång av att man blir emotionellt berörd. Här är det barnens känslomässiga band till Xio som gör att de reagerar och börjar fantisera om hur det gick till när hon brände tassarna. Detta driver dem sedan att ta reda på fakta om Merkurius.
Att skriva brev och meddelanden till någon (eller om något, jag tänker på godiset!) man tycker om är inte svårt. Barnen hade inga svårigheter att skriva till Xio. Det kom naturligt. Många ville också skriva på hennes lista med de jordiska ljuden. Forsberg-Ahlcrona hävdar att en av dockans möjligheter är just att den uppmuntrar barnen att uttrycka sig, skriftligt och muntligt.
5.3 Storyline
När jag frågar Karin vad det är som tilltalar henne mest med storyline svarar hon: ”Det är så roligt! Både lärare och elever tycker att det är så roligt att arbeta med.” Svaret går
igen hos alla de som jag pratat med om storyline. Metoden är lustfylld och rolig. Det står klart, men vad är det som gör att den upplevs så?
I storyline står berättelsen och karaktärerna i fokus. Inom ett fast yttre ramverk finns gott om plats för barnens och lärarnas fantasi. Händelser som antingen lärarna eller barnen hittar på driver berättelsen framåt. Metodens moment borgar för att ”deltagarna ska släppa loss”. Lärarrollen i storyline verkar vara mer tillåtande och uppmuntrande än i vanlig undervisning. Det är också något som lärarna intygar. De använder sig av öppna eller autentiska frågor som inte har ett rätt eller fel svar. Storyline innebär medbestämmande och aktivt deltagande vilket uppfattas som meningsfullt och roligt. I storyline och dess starka fokus på grupparbete, brainstorming och skrivande är flerstämmigheten nästintill en förutsättning för metoderna.
Händelserna i storyline kan liknas vid lärarnas medvetna strävande i att ”putta ut barnen” i den potentiella utvecklingszonen som Vygotskij talar om. Någonting händer som barnen måste ta ställning till. Det kan kräva att de lär sig mera fakta om något, men det kräver förmodligen också att deras fantasi stimuleras och samarbetsförmåga stärks i gruppens fortsatta arbete. Detta anknyter till Isabellas fundering, som också är
uppsatsens titel. ”Det känns som om man leker”, säger hon. Vad menar hon med det egentligen? Jag tror att hon tänker på spänningsmomentet i att förhålla sig till lekens regler, snarare än de rena attributen, dockan, landskapet och pysslet. Och vad betyder fortsättningen, ”Det är mycket roligare än att skriva”? Här ser jag hur hon gör en koppling till det ”vanliga” skrivande som barn får ägna sig mycket åt i skolan. När jag följer upp hennes svar och säger att de visst skrev när de gjorde karaktärernas
personporträtt får jag ingen kommentar, istället börjar hon prata om någonting annat. Det tolkar jag som att hon avfärdar min koppling eftersom skrivandet av
personporträttet var meningsfullt för henne (och hennes karaktär!).
Karaktärerna i storylinen Min väg kan närmast liknas vid Forsberg-Ahlcronas (1991) definition av en pinndocka. Hon beskriver pinndockan som en docka som har en pinne genom hela kroppen och som styrs underifrån. Pinndockan kan inte förmedla känslor på samma vis som en handdocka, men kan ändå användas till att skapa rörelser och dans. Hon skriver också om hur dockan berikar barns ordförråd och stimulerar barnet att uttrycka sig. Forsberg-Ahlcrona refererar i huvudsak till barn i förskoleådern, men jag tyckte mig se att också de åttaåriga barnen på Y-skolan stimulerades på
annat härligt exempel på detta är det magiska tillfälle när blompinnen kom på plats och dockorna ”fick liv”.
5.4 Kritiska synpunkter och invändningar
Men om nu metoderna finns var ligger då hindren och begränsningarna? Jag tror inte att lärare så ofta tänker på att se ”skapande och lek som väsentliga delar av det aktiva lärandet”, som det står i Lpo 94. Varför inte?
En invändning man ofta hör är att alla barn inte klarar friare arbetsformer. I samtalen med lärarna frågade jag dem om storyline passar alla barn, och om det krävs något speciellt vad gäller lokaler och utrustning. Samtliga svarade att storyline passar alla barn. De menar att det finns uppgifter som passar alla inom storyline. Alla barn brukar tycka att det är roligt, även de som tramsar. Lärarna berättar att de ”faller in i arbetet” efter ett tag ändå eftersom de märker att det inte fungerar om de tramsar. Svaga barn eller barn med särskilda behov kan läraren gå in och stötta speciellt. Vad gäller handdocka var det lille Mikael, klassens orosmoment, som snabbast och mest helhjärtat anammade Xio. Vidare intygade lärarna att det inte krävs något speciellt av lokalerna heller. Däremot är det viktigt att ha utrustning och rekvisita. Men inte heller det är något problem menade de, eftersom var och en ju ansvarar för sin budget och kan välja var man ska lägga pengarna. Alla lärarna berättade dock att de får lägga ner mer tid på planering när de arbetar med storyline, i synnerhet om de hittar på en själva. Detta kan såklart framföras som en nackdel i dagens slimmade skola där lärarna knappt hinner ta rast. Samtliga lärare intygade ändå att metoden ger så mycket så att det är värt
extraarbetet.
Ingen av lärarna hade heller fått negativa reaktioner från föräldrarna, tvärtom var de flesta mycket positiva. Nu ska man ha i minnet att mina intervjuer genomfördes på en ”storyline-tillvänd” skola. Det var kanske inte så konstigt att lärarna där svarade som de gjorde. Nej, men det intressanta är hur de motiverar sina svar. I svaren finns konkreta lösningar på de eventuella svårigheterna och begränsningarna.
Jag tror att begränsningarna, om de finns, till största delen finns inom lärarna själva. Jag tror att det krävs mod och stöd, från både kollegor och ledning, för att våga släppa vissa moment som följt med av hävd och gammal vana, och prova nya metoder.
5.5 Likheter och skillnader i metoderna
Visst finns det likheter i de båda metoderna handdocka och storyline. Den synliga gemensamma nämnaren är dockan, figuren som stimulerar, engagerar och berör. Den andra gemensamma nämnaren är berättelsen som sätter igång fantasin och skaparlusten. Vad gäller Xio finns en avgörande skillnad från storylinen Min väg och det handlar om plan och struktur. Mitt handdocksförsök hade mått bra av lite mer struktur och en fastare plan. Nu blev det mycket improvisationer, inom en större ram i och för sig, men jag tror att en tydligare plan hade hjälpt mig. Jag inser att vi hade kunnat uppnå ännu mer med Xios hjälp om jag hade varit mer genomtänkt i vad exakt jag ville uppnå. Det hade också varit lättare att utvärdera försöket. I storyline betonas ramen. Man säger att ramar till och med kan frigöra. Ramarna är dessutom ofta definierade demokratiskt och i samförstånd av alla i klassen. Jag hade till en början lite svårt med den styrning som jag upplever finns i storyline. Jag kunde inte riktigt få det att gå ihop med fantasi och
kreativitet. Efterhand som jag satt mig in i metoden och kopplat ihop den med teori så är det inte lika svårt. Den fria fantasin är en omöjlighet om man ska tro Vygotskij och de andra teoretikerna. Fantasin är alltid ihopkopplad med verkligheten, och ”använd” i skolan har (eller är) den liksom kreativiteten också ett mål.
5.6 Slutsatser
Jag tycker att jag har fått insikt i hur man skapar miljöer för ett lustfyllt lärande. Min övertygelse om att lust och kreativitet är viktiga ingredienser i undervisningen har stärkts genom arbetet med uppsatsen. De viktigaste ”lärarna” i processen har varit barnen. Deras reaktioner och kommentarer, glada miner och idéer har verkligen fått mig att inse att ett lustfyllt lärande inte skapas enbart av lärare utan i samarbete mellan barn och lärare. Jag tycker att jag har fått två bra exempel på hur det kan gå till när lärare ger plats för lust och kreativitet i undervisningen. Jag vet att det finns flera andra metoder, och jag hoppas att de äger rum i praktiken utanför lärarhögskolans väggar. Jag ser fram emot framtida arbetslagsarbete där olika pedagogers kompetens kompletterar varandra och stimulerar till ett lustfyllt lärande.
Ett intressant område att undersöka vidare är vad det är som styr lärares val av undervisningsmetoder. Efter att ha konstaterat att begränsningarna till största delen finns inom lärarna själva skulle det vara intressant att utröna vilka faktorer som väger tyngst vad gäller skapandet av lärmiljöer.