Vara mer lättillgängligt på riktigt och kanske även nå ut till allmänheten mer, när någon blir omhändertagen eller helt enkelt uppmärksammad om att där finns ett beroende att man försöker istället nå ut till anhöriga direkt då det i början är lätt att känna skam och känna sig ensam i sin situation. (Matilda, 26 år, syskon)
Såsom tidigare forskning påvisat kan olusten att söka och be om hjälp riskera att den
professionella hjälpen uteblir (Butler & Bauld, 2005). Carolas berättelse framlägger bevis på att hjälp uteblivit.
Svårt att få hjälp! Som barn till en missbrukande förälder som syster till en
missbrukande bror som mor till en missbrukande son har jag aldrig fått frågan om hjälp eller stöd till mig eller oss! [...] Allt pratades o hanterades inom familjen! Skammen var stor. (Carola, 63 år, förälder)
6. Diskussion
Att vara anhörig till en person som har eller har haft ett drogmissbruk innebär en mängd svårigheter och komplicerade upplevelser. Påfrestningarna medför vanligtvis ett behov stöttning för att kunna hantera den svåra situation som uppemot en halv miljon anhöriga ofrivilligt befinner sig i. Intentionen med studien har varit att öka förståelsen för
anhörigperspektivet som ett socialt fenomen för att bidra med ytterligare lärdomar snarare än att hitta lösningar på den komplexa problematik som uppenbarligen existerar. För att svara upp mot det anhörigperspektiv som studien syftar till att undersöka har 39 anhöriga delat med sig av sina upplevelser, vilken påverkan upplevelserna har medfört, samt deras erfarenheter och behov av stöttning.
Gällande vilka upplevelser och erfarenheter anhöriga har visar studiens resultat tydligt på att majoriteten av respondenterna tvingas erfara flertalet upplevelser av svår karaktär. Utifrån vad forskning tidigare visat är resultatet inte speciellt överraskande eftersom anhöriga allt som oftast dras med i sin närståendes beroendesjukdom. Från första stund som anhöriga får kännedom om sin närståendes missbruk får de erfara psykiskt påfrestande känslor och
upplevelser som liknas vid en traumatisk kris utifrån det kristeoretiska synsättet. Frågan är om omgivningen förstår och hanterar anhörigas traumatiska upplevelser som en långvarig
alla timmar går åt till oupphörliga känslor av stress, oro och rädsla. Oavsett de svåra
känslorna som anhöriga tvingas uppleva visar ändock resultatet på att kärleken till personen som missbrukar inte förändras. Mot bakgrund av det presenterade är det heller inte
förvånande att majoriteten upplevde märkbara känslor av maktlöshet. Det mest framträdande mönstret som identifierats är att anhöriga inte kan hindra den närstående från sitt beteende oavsett hur mycket de än vill hjälpa personen ur sitt missbruk, eftersom ett beteende inte kan förändras av någon annan än personen själv.
Studiens centrala begrepp kontroll tydliggjordes genom anhörigas upplevelse av att ständigt behöva kontrollera sin närstående gällande hur hen mår, vilket umgänge hen har och vilka droger hen intagit med hoppet om att få vara en del av sin närståendes liv. En tänkbar förklaring av kontrollbehovet går att kopplas med begreppet homeostas enligt det
systemteoretiska synsättet. Detta genom att den anhörige till följd av den psykiskt påfrestande tillvaron som hen genomlever försöker skapa en slags ordning för att kunna hantera den svåra livssituationen. Beteendet som merparten beskriver går att liknas med ett medberoende. En intresseväckande aspekt av resultaten är att medberoendet både kan ske medvetet och omedvetet vilket skulle kunna vara en indikation på att omfattningen av personer som är medberoende är avsevärt mycket större än det forskning tidigare påvisat. En ytterligare
intressant aspekt var att några respondenter upplevde gruppen anhöriga som stigmatiserade på liknande sätt som gruppen som missbrukar kan göra. Frågan är varför den sociala
konstruktionen över vad som anses avvikande är så stark? Ska det krävas så lite som att endast vara anhörig till en person med drogproblematik för att bli placerad i ett stigmatiserat fack? Trots att det kan anses ofattbart visar verkligheten uppenbarligen det motsatta.
Huvudsakligen påvisar studien att samtliga anhöriga får erfara någon form av fysiska
och/eller psykiska konsekvenser vilket även förstärks av tidigare forskning som kommer fram till samstämmiga slutsatser (CAN, 2021; Richert et al., 2018; Socialstyrelsen, 2019a). De fysiska konsekvenser som visade sig mest frekventa innefattade bland annat sömnsvårigheter, magproblem, orkeslöshet som ett resultat av den ständiga oron och rädslan som anhöriga bär på gällande sin närståendes liv. Rädslan visade sig inte enbart gällande den närståendes liv, det förekom likaså en utsatthet i form av våld, hot och skadegörelse från personen i missbruk. Eftersom anhörigas situation inte ges önskvärd uppmärksamhet i samhällsdebatten finns det risk för en vilseledande bild av dess omfattning. Att vara anhörig till en person med
drogmissbruk kan innebära långtgående konsekvenser i det vardagliga livet, våldsamma handlingar är inte ovanliga. Den rådande okunskapen från samhällets sida kan leda till att varningstecken negligeras och inte tas på allvar vilket gör situationen för den anhörige allt mer riskabel samt att åtgärdsinsatserna blir allt mer komplexa. Ökad kunskap i samhället är fördelaktigt ur många aspekter: från samhällets sida, missbrukarens problematik och inte minst den anhöriges situation.
En slutsats som går att dra beträffande psykiska konsekvenser är att priset anhöriga får betala för att fortsätta ha en relation med sin närstående i missbruk följaktligen är en försämrad hälsa som kan påverka personens liv under en lång tid framöver. Det resultatet pekar på är inte oväntat med tanke på att flertalet tidigare studier påvisat detsamma. Dessutom kan det anses
högst osannolikt att anhöriga inte skulle påverkas överhuvudtaget eftersom det
systemteoretiska perspektivet alltid utgår från att det sker påverkningar mellan enhetens beståndsdelar, det vill säga medlemmarna inom familjen. Att somliga upplever sig tappa fokus på annat än personen som missbrukar är heller inte särskilt förvånande på grund av den kris som anhöriga många gånger får erfara. Relationen till missbrukaren påverkas nästintill alltid negativt under perioden som missbruket pågår eftersom tilliten många gånger skadas. Flera anhöriga upplevde att övriga familjemedlemmar hamnade i skymundan, samt att relationen mellan medlemmarna hade påverkats vilket kan grunda sig i flertalet faktorer. Möjligen kan skilda synsätt på missbruk och medberoende leda till försämrade
kommunikationsmönster, medan en god kommunikation och sammanhållning i
krissituationen kan vara bidragande faktorer till stärkta relationer. Den sorg som majoriteten av respondenterna upplevde förorsakades bland annat av att inte kunna hindra sin närståendes destruktiva beteende samt att relationen som de hade med personen innan missbruket hade förlorats. En tolkning av upplevelsen är att sorgens uttryck är komplex i sin natur, anhörigas sorg över det som förlorats samt sorgen över det som kanske aldrig kommer att bli av kan skapa livslånga själsliga spår. Trots alla försök att hjälpa sin närstående ur missbruket samt den många gånger livslånga sorgen över det som aldrig förverkligats kommer många anhöriga slutligen till en punkt där de känner att de inte kan göra något mer och måste släppa taget om sin närstående utan att överge personen.
En uppseendeväckande aspekt som inte har påträffats i den tidigare forskningen som
presenterats i denna studie är att flertalet respondenter upplevde ett förändrat synsätt gällande missbruk. Med utgångspunkt från ovanstående går det att få en större förståelse för anhörigas ökade ödmjukhet inför livet. Utifrån egna erfarenheter vidgades deras perspektiv och
förståelse över att det alltid existerar en historia bakom ett missbruk samt att alla människor kan hamna i situationer där de kan ta felaktiga beslut som kan komma att påverka sitt eget och andras liv. Det uppstår ändock tankar kring varför anhöriga upplever ett förändrat synsätt. Beror det på att människor tidigare sett drogmissbruk på ett avstånd från sig själv och inte har kunnat tro att det ska hända sin egen närstående? Eller har de egna erfarenheterna öppnat upp för reflektion över att livet aldrig är förutbestämt samt att vad som helst kan vända upp och ner på tillvaron.
Respondenternas kännedom om anhörigstöd visade sig vara stort samtidigt som merparten hade behov av att erhålla något slags stöd för att handskas med sina upplevelser. Baserat på resultatet går det att konstatera att anhöriga många gånger är i lika stort behov av stöd som den missbrukande personen. Anhörigas ensamhet visar på ett ökat behov av att ha någon att prata med som har förståelse och kunskap om anhörigperspektivet och kan ge vägledning i den traumatiska kris som anhöriga ofta befinner sig i. En möjlig förklaring till varför många anhöriga upplever sig få ett bra stöd från sin nära omgivning kan grunda sig i att det är lättare att vända sig till dem man har förtroende för. Utifrån samhällets stigmatiserade bild av personen i missbruk och de anhöriga gör å andra sidan inte situationen lättare för anhöriga att våga prata med utomstående personer om sina upplevelser och behov. En iakttagelse som noggrant bör poängteras är att det aldrig går att garantera personlig stöttning av den nära kretsen då resultatet tyder på att personer i den anhöriges omgivning ibland har tagit avstånd
på grund av drogmissbruket. Eftersom majoriteten upplevde igenkänning och samtal med andra som erfarit liknande situationer som betydelsefullt är det skäligt att anta att de känner sig mindre stigmatiserade i en gemenskap där de kan dela erfarenheter.
Studien visar att omkring 10% av respondenterna saknade kännedom om vilka professionella stödformer som finns att tillgå. Tidigare forskning pekar på att Sverige har en limiterad tillgång av professionella stödinsatser för anhöriga till personer som missbrukar droger (Melberg et al., 2011). Därför är siffran inte helt oväntad med tanke på att enbart 63% av Sveriges kommuner år 2019 hade erbjudit ett eller flera stödprogram till anhöriga över 18 år. Frågan kvarstår ändock hur det kommer sig att hela 37% av kommunerna inte hade erbjudit något stöd. Beror det på brister i implementeringen av insatserna eller finns det inte
tillräckligt med stödinsatser i landets alla kommuner? Eller beror det helt enkelt på en sådan hög arbetsbelastning att socialtjänsterna inte hinner eller har möjlighet uppmärksamma anhöriga? Vilka de egentliga orsakerna är går bara att spekulera kring, men faktum är att det professionella stödet inte når ut till Sveriges alla anhöriga. De professionella stödformerna som respondenterna förvisso kände till var: anhöriggrupper, Nar-Anon, 12-stegsprogram, Beroendemottagningen, CRAFT, anhörigveckor och KBT-terapi. En anmärkningsvärd faktor var att ingen respondent nämnde CST trots att Socialstyrelsen rekommenderar socialtjänsten att erbjuda den formen av stöd. En möjlig orsak till att ingen anhörig hade erbjudits CST kan såväl grunda sig i att somliga respondenter inte har haft någon kontakt med socialtjänsten eller att stödformen har en lägre prioritet än Nar-Anon. En annan intressant upptäckt gällande erfarenheter av professionellt stöd handlar om CRAFT på grund av att det råder delade meningar om att CRAFT är mer eller mindre effektiv som metod och anhörigstöd. Utifrån de delade uppfattningarna går det att konstatera att en och samma metod kan vara svår att applicera på samtliga personer som är i behov av stöd på grund av att individer kan ha olika förutsättningar och individuella stödbehov.
Att studiens samtliga respondenter var kvinnor är anmärkningsvärt. En möjlig orsak till att inga män deltog kan bero på att undersökningen riktade sig till anhöriggrupper. Enligt Richert et al. (2018) är det ovanligt att föräldrar av manligt kön söker sig till anhörigföreningar för att erhålla stöd. Kan det vara så att anhöriga av manligt kön, oavsett vilken relation de har till personen i missbruk generellt sätt inte söker sig till anhöriggrupper för att få stöttning? Beror det ursprungligen på den normativa syn som samhället har gällande olika könstillhörigheter, exempelvis normen om hur konstruktionen av den maskulina människan ses. Håller män sina känslor inombords på grund av att samhället normaliserat män som känslomässigt starka för att dölja sin sårbarhet? Tidigare studier har konstaterat att kvinnor i större utsträckning drabbas av negativa konsekvenser i jämförelse med män (Melberg et al., 2011; CAN, 2018; Richert et al., 2018). Frågan kan däremot ställas till hur representativa resultaten egentligen är eftersom majoriteten av respondenterna i studien av Richert et al. (2018) var kvinnor.
Problematiken att endast kvinnor medverkat i tidigare forskning har även påträffats i denna studie. Trots att intentionen var att inkludera respondenter oavsett könstillhörighet går det att diskutera kring huruvida studiens syfte uppnåtts eftersom personer med andra
könstillhörigheter utöver kvinnor också är anhöriga till personer med missbruksproblematik.
Till följd av att anhöriga kan känna sig bortglömda bakom personen i missbruk går det att förstå deras upplever kring att stödet för anhöriga kan utvecklas på olika nivåer. Sett ur ett samhällsperspektiv bör medberoende samt anhörigas utsatthet uppmärksammas och normaliseras ytterligare i samhällsdebatten. På så sätt skapas möjligheten till en ökad medvetenhet och förståelse gällande medberoende som fenomen vilket på lång sikt skulle kunna leda till att stigmatisering gällande synen på anhöriga minskar. Utifrån en individnivå finns behovet av tydlig och lättillgänglig information samt åtkomst gällande stöd dygnet runt. Mer satsningar på stödinsatser till anhöriga kan därmed resultera i att den fysiska, psykiska och allmänna hälsan förbättras hos fler anhöriga.
Studiens mest centrala slutsats visar att stöd och insatser bör riktas till familjen som ett helt system. Utifrån en gruppnivå påvisade resultatet att familjen bör ses som en helhet i vilken alla behöver lika mycket stöd eftersom samtliga familjemedlemmar gemensamt påverkar varandra. Genom att hela familjen erhåller ett holistiskt stöd kommer stöttningen likaså att vara en essentiell beståndsdel för att både anhöriga och personen i missbruk ska kunna bryta destruktiva beteenden. Det som sker i familjesystemet går att förklara med hjälp av ett systemteoretiskt perspektiv på grund av att det som uppstår kring en enskild person även kommer att påverka resterande familjemedlemmar samt likaså hela familjen. Detta kan liknas vid ett cirkulärt system där helhetens beståndsdelar är beroende av varandra vilket följaktligen kan tolkas som att stödet som anhöriga erhåller även gynnar personen i missbruk, på liknande sätt som stöd och behandling för missbrukaren gynnar anhöriga.
För att fördjupa förståelsen gällande anhörigas upplevelser och situation har resonemangen som tidigare nämnts tagit stöd av vetenskapliga teorier. Cullbergs kristeori har hjälpt oss att förklara hur anhörigas situation kan förstås, medan systemteorin har varit behjälplig till att förklara familjens påverkan på varandra. Trots att teorierna har varit till hjälp i studiens analys och resonemang går det alltid att reflektera kring om huruvida teorierna har förklarat
anhörigas situation i tillräcklig omfattning på grund av fenomenets komplexitet. Sammanfattningsvis har studien påvisat att anhörigas upplevelser och erfarenheter av anhörigstöd uppenbarligen inte når ut till samtliga familjemedlemmar som behöver det trots att det existerar ett stort behov av stöttning. Det är därför av stor vikt att belysa att långt ifrån alla anhöriga erhåller det stöd som sedan år 2009 är lagstadgat i Sverige.
6.1 Framtida behov av forskning
Studien har bidragit med ökad kunskap och kännedom om hur situationen för anhöriga kan upplevas från ett anhörigperspektiv. Relevansen för socialt arbete grundar sig i att lyfta fram och uppmärksamma anhöriga som många gånger hamnar i skuggan av personen i missbruk. På så sätt går det att möjliggöra för professionella socialarbetare att kunna inta ett nytt sätt att uppmärksamma, bemöta och stötta anhöriga. Studien kan likaså bidra till att andra
yrkesgrupper såsom exempelvis polis, sjukvårdspersonal och lärare samt övriga samhället får en annan synvinkel och förståelse för vad uppemot en halv miljon anhöriga får erfara.
Under studiens process har det klargjorts att det finns ett stort behov av vidare forskning kring anhörigperspektivet eftersom antalet forskningsstudier som tidigare utförts om ämnet är
begränsade i både specificering och utformning. Det behövs mer forskning generellt men likaså studier som specifikt inriktar sig på att studera mäns upplevelser och erfarenheter eftersom tidigare forskning till stor del tyder på att majoriteten av respondenterna har varit kvinnor. Ytterligare studier skulle därmed kunna bidra till en mer allsidig och sanningsenlig bild över hur verkligheten i själva verket ser ut. Vidare finns ett behov av forskning liknande vår studie, fast med en mer omfattande karaktär i syfte att jämföra eventuella skillnader mellan exempelvis föräldrar och syskon vad gäller upplevelser, påverkan och stödbehov.